SIGRID: Skoputsarens födelsedag

Sigrid Petersson i Nicaragua, inlägg 6

– Hej! säger pojken och slår sig ner bredvid mig på bänken.

I ena handen har han en stor papperspåse med en kyckling i kockmössa tryckt på sidan. Han häver sig upp och sätter sig till rätta. Fötterna dinglar i luften. Det är en het söndag och vi sitter framför katedralen på stortorget i León. Jag har en skrivbok i knät och försöker trots min sömnbrist skriva ner mina tankar för dagen. Det har varit en lång natt och nu vill jag bara hem och sova. Nyligen var jag på bussterminalen för att köpa biljetten tillbaka till Estelí. Bussen skulle inte gå förrän om en timme.

Jag tittar nyfiket på pojken bredvid mig. Papperspåsen tar upp hela hans knä och ur den plockar han upp paket med kycklingklubbor, pommes och läsk. Jag ser runt omkring mig. Väntar hans föräldrar någonstans?

En ung kille i shorts och t-shirt kommer fram till honom.

– Köpte du det där för egna pengar eller var det någon som gav det till dig? frågar han pojken.

– Spara det som blir över om du blir hungrig sen, säger han.

Killen sätter sig på andra sidan mig. I ena handen håller han en skoputsarpall. Själv går han barfota.

– Hur är det? frågar han mig.

– Det är bra, svarar jag.

– Och med dig?

– Jo, det är bra. Det är dåligt med jobb idag bara,  säger han.

– Hur gammal är du? 

– 26, svarar jag. Och du?

– Jag fyller 25 år idag.

– Är det din födelsedag idag?

– Ja.

– Oj. Grattis på födelsedagen!

Skoputsarpallen står på asfalten. Mellan de bara fötterna. Han köpte den för ett bra pris i andra hand. Vanligtvis är de dyra.

–  Är den inte väldigt tung att bära omkring på? undrar jag.

– Nej, det är värre när man säljer läsk. Det kan bli tungt.

De läskförsäljande barn jag sett bär på påsar stora som sopsäckar fyllda med halvliterflaskor över ena axeln. Nedkylda flaskor. Killen lyfter pallen i ena handen.

–  Man vänjer sig.

Pojken har lämnat kycklingen och trampar nu på en alldeles för stor cykel framför oss.

– Är ni syskon, undrar jag? Eller kompisar?

– Vi är kompisar, eller hur? säger pojken och tittar på killen bredvid mig på bänken.

Killen nickar och förklarar att pojken är hans kusin. Eller egentligen hans kusinbarn. Han berättar för mig att han själv är föräldralös och har tre olika jobb. Förutom att putsa skor jobbar han som försäljare. Men han pluggar också på universitetet. Genom ett stipendium för högpresterande ungdomar har han fått möjlighet att studera naturmedicin. Att lära sig läsa och skriva gjorde han på en organisation här i León förklarar han. I år ska han ta sin universitetsexamen. Men kläderna och skorna är dyra. Utan dem är det inte möjligt. Kan jag kanske hjälpa honom med pengar? Jag räcker över 100 córdobas. Motsvarande ungefär 26 kronor. Här kan det räcka till två enklare luncher eller en femtedel av ett par skor. Vi fortsätter att prata. Nästa helg är det stor fest här i León till Jungfru Marias ära. Hela torget kommer att fyllas med folk och alla barer och klubbar kommer att vara öppna.

– Ska du inte fira någonting idag då eftersom det är din födelsedag? undrar jag.

– Nej, jag måste jobba.

Det börjar närma sig avgång för min buss och min samtalskamrat säger att han måste vidare. Vi skakar hand.

– Trevligt att träffas, säger den nyblivna 25-åringen och lyfter upp sin pall.

– Trevligt att träffas, säger jag och slänger min Everest-ryggsäck över axeln.


Text: Sigrid Petersson

MARTIN: Jämlik utveckling

Öknen utanför Arequipa.

Martin Karlsson i Peru, inlägg 6

Bilden föreställer ett stycke öken utanför Arequipa. Vi passerar alltid förbi där när vi åker buss till Castilla Media som ligger nordväst om Arequipa. Från bussfönstret ser allting bara dött ut. De enda spåren av liv är tomma PET-flaskor, påsar och annat skräp som folk har slängt ut när de har åkt igenom där. 

Människor här har alltid bara korsat denna plats på väg till någon av de floddalar som gör det möjligt att överleva i detta annars öde landskap.

Ibland brukar jag föreställa mig hur det vore att kliva av bussen och gå runt i den grova sanden. Att se horisonten vart jag än vänder mig och bara röra mig planlöst mot någon otydlig punkt långt borta. Öknen har något meditativt över sig på det sättet.

Landskapet omkring Arequipa står dock inför en avgörande förändring av nästan bibliska proportioner. Konstitutionsdomstolen i Lima har gett sitt godkännande till genomförandet av den andra fasen i ett bevattningsprojekt som kallas Majes II. Det innebär att vatten kommer ledas hela vägen från  floddalen Apurímac utanför Cuzco för att bevattna öknen utanför Arequipa.

Tusentals hektar kommer att förvandlas till odlingsbar mark. I förstudien till projektet räknar man med att omkring 90 000 arbetstillfällen kommer skapas i direkt anslutning till vattenprojektet och att ytterligare 200 000 tillfällen tillkommer i form av stöd och service för jordbrukssektorn. En helt ny stad en och halv timme utanför Arequipa kommer att se dagens ljus inom loppet av några år.

Perus och Arequipas långa historia av migration kommer att få ett nytt kapitel och kanske kommer flera människor att få det lite bättre. Det finns dock skäl att vara eftertänksam inför Majes II och dess verkningar i det sociala landskapet.

2003 utkom den slutgiltiga rapporten från den sanningskommission (Comisión de la Verdad y Reconciliación) som tillsattes för att utreda anledningarna till och konsekvenserna av den väpnade konflikt som plågade Peru från 1980 fram till 2000.

Upprinnelsen till konflikten beskrivs bland annat ha sina rötter i de storskaliga men samtidig ofullständiga moderniseringsprojekt som Peru genomlevde från 1950-talet och framåt.

Genom utbyggnaden av bevattningssystem och nya vägnät kom allt fler människor att lämna, i synnerhet det fattiga andinska höglandet för det bördiga slättlandet längs med den peruanska kusten. Jordreformen från 1969 bidrog dessutom till att avskaffa storgodskulturen – latifundismen – i Peru och omfördelade jordbruksmarkerna mer rättvist bland landets alla bönder.

Problemen uppstod dock när det stod klart att flera av områdena dit folk valde att flytta saknade de institutioner som är nödvändiga för ett samhälle att fungera. På flera håll fanns det exempelvis inte skola, vård eller omsorg att tillgå för de nya invånarna, än mindre polis eller politisk representation. Det uppstod nya sociala konflikter mellan nyinflyttade och urinvånare och jordreformen förde med sig oförutsedda landtvister mellan nybildade landägarorganisationer.

Sanningskommissionen beskriver detta händelseförlopp som att det ”… påverkade människors liv genom att lösgöra dem från deras traditionella miljö utan att helt och hållet integrera dem i en ny miljö, bestående av utveckling och välstånd”. I de sprickor som uppstod i det peruanska samhället till följd av dessa inte helt genomtänkta moderniseringsprojekt, fann sedan gerillarörelsen SenderoLuminoso en grogrund för sin väpnade kamp som inleddes i början av1980-talet. En konflikt som i sin tur gjorde ännu större skada på det peruanska samhället med sår som än idag inte har läkt.

Att bygga ett paradis mitt i öknen måste vara frestande. Den bibliska liknelsen känns fortfarande inte fel i beskrivningen av Majes II. För att använda ytterligare en aktuell liknelse så kan syner i öknen dock ofta visa sig vara hägringar.

Missförstå mig inte. Stora satsningar behövs om ett land ska kunna utvecklas, i synnerhet för Peru där 25 procent av befolkningen fortfarande lever i fattigdom. Som historien visar måste det dock göras på ett hållbart och eftertänksamt sätt. Att hänvisa hundra tusentals människor en plats i öknen kanske kan vara en del av den utvecklingen. En annan del måste samtidigt vara att ge folk möjlighet att kunna utveckla sitt eget välstånd där de redan befinner sig.

Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer driver ett femårigt utvecklingsprogram i ett område som heter Castilla Media utanför Arequipa. Syftet är just att de mänskliga rättigheterna till försörjning, utbildning och politiskt deltagande ska kunna efterlevas och användas av invånarna för en hållbar utveckling där de redan befinner sig. Således blir utveklingen mer jämnt fördelad i hela landet och riskerna för ett återfall i sociala konflikter mindre.

Text och bild: Martin Karlsson 

LOVA: TV-serie för social- och kulturell förändring

Lova Gustafson i Bolivia, inlägg 3
 
”Det händer verkligen!” utbrister Olivia, Bolivias landrepresentant, och tittar på mig med stora, entusiastiska ögon. Jag ler och svarar: ”Ja, det verkar bestämt så!” I rummet, vid borden som omger vår föreläsare ifrån Nicaragua, sitter andra lika uppspelta aktivister som vi och begrundar det som håller på att ske.

Under en tre dagar lång workshop, som är den tredje i en serie av tre inom det nya programmet Suma Thakhi II här i Bolivia, har vi tillsammans med konsulten och regissören Fernandez Carcache ifrån Nicaragua, diskuterat innebörden av begreppet ”Entretenimiento Educativo”. På svenska skulle detta begrepp kunna översättas till ungefär ”underhållning i utbildningssyfte”. Vi håller med andra ord på att planera en hel produktion av en TV-serie, bestående av 12 avsnitt, vars innehåll ska bidra till social- och kulturell förändring i landet.

Under dessa tre dagar har vi också varit en större grupp människor än vanligt. Utöver Svalorna Latinamerikas alla samarbetsorganisationer, CISTAC, PRO-DONAT’s, Albor, Red Ada, och CDC som deltar i programmet Suma Thakhi II, har även representanter ifrån olika samarbetsorganisationer till den tyska finansiären, Pan para el mundo, varit med på workshopen. Meningen är att alla dessa organisationer gemensamt, lite beroende på expertis och specifika erarenheter, ska hjälpa produktionsbolaget, Tribu Praiadi, att förverkliga de olika faserna i detta spännande projekt.

Workshop i hur man producerar en TV-serie

Men vad är det exakt som vi vill uppnå med denna produktion? Vilken målgrupp anser vi vara viktig att rikta in oss på? Hur skapar man egentligen något som bidrar till social- och kulturell förändring? Vad menar vi i respektive organisation när vi pratar om förändring och vilken slags förändring vill vi åstadkomma? Dessa och liknande frågor har debatterats ihärdigt under dessa tre dagar. Det nya programmet Suma Thakhi IIs övergripande teman; sexuella (och reproduktiva) rättigheter samt könsrelaterat våld kommer att vara i fokus då manuset skrivs och målgruppen kommer främst att vara unga män i åldrarna 15-28 (även om vi alla är överens om att vi måste arbete utifrån ett helhetsperspektiv).

Fernandez har förklarat för oss att ”Entretenimiento Educativo” är en strategi som används för att sprida idéer och främja förändring på individuell och kollektiv nivå. Det är också ett verktyg för att mobilisera massorna för ett eller flera specifika ämnen och stimulera den allmänna opinionen. Vi har emellertid pratat om att social- och kulturell förändring tar tid, att det är en revolutionär process, att man både måste förändra tanken och handlingen hos människor samt att skapandet av medvetenhet och kritisk analys är viktiga komponenter i detta arbete. Och det finns alltid ett motstånd till förändring. När det handlar om att bryta könsmaktsordningen t ex, handlar det om att vissa grupper av män måste ge ifrån sig både privilegier och makt…

Ja, det är verkligen så; något stort håller på att hända! Vår egen bolivianska TV-serie, med allt vad det innebär, såsom manusförfattande, casting av skådespelare, inspelning och klippning etc., håller sakta men säkert på att ta form! Jag får helt enkelt hålla er uppdaterade!

Text och foto: Lova Gustafson

SIGRID: Busungar ger hopp

Sigrid Petersson i Nicaragua, inlägg 5

Det finns vissa personer här som alltid lyckas få mig på bra humör. De är otroligt charmiga, vanligtvis busiga och tio till tjugo år yngre än mig. 

När jag får hänga med barnen och ungdomarna som deltar i Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationers aktiviteter glömmer jag ibland bort att jag faktiskt är här för att utföra en uppgift. Istället för att gå runt med block och penna och ställa frågor blir det lätt att jag bara snackar och leker. Ungarna jag får träffa är glada och spralliga. De yngre kommer ofta nyfikna fram och frågar saker, vill att man ska sitta bredvid dem eller vara i ”deras grupp”. De äldre får man närma sig själv, men när man väl gjort det kan man få lära sig nya handslag eller danssteg och få svara på frågor om Sverige.

Att umgås med de här ungdomarna gör en hoppfull

För mig är det ibland väldigt svårt att förstå vilken miljö många av de här barnen vanligtvis lever i. Häromdagen åkte jag med organisationen Mary Barreda tillbaka till León efter en stor aktivitet i Estelí. Barnen hade varit igång oavbrutet i två dagar och en del hade sovit väldigt lite på natten. Flickan som jag sitter bredvid i bussen sover en stund med huvudet i mitt knä. Senare, när hon har vaknat, frågar hon mig vart jag bor. Jag förklarar att jag är från Sverige men att jag just nu bor i Estelí. ”Och du bor i León eller hur?” undrar jag. Hon nickar. ”Så då ska du hem nu?”. Det blir tyst en kort stund. ”Jag ska till marknaden där min mamma är”. Insikten slår till. Precis som de flesta andra av barnen som deltar i organisationen Mary Barredas aktiviteter jobbar flickans mamma på marknaden vid bussterminalen i León.  Efter två långa dagar och en bussresa ska flickan jag sitter bredvid i bussen inte hem och vila på fredagseftermiddagen. Hon ska till sin mammas grönsaksstånd och med stor sannolikhet hjälpa till att sälja.

En av dagarna under samma aktivitet hamnar jag mitt emot en 16-årig kille vid lunchen. Vi börjar prata och han förklarar sin syn på Nicaragua och Estelí för mig. Han är orolig för hur det ska gå för landet med tanke på det han kan se bland sina jämnåriga. Han pratar om droger och respektlöshet, men även om misstro och oprovocerat våld mot ungdomar från myndigheternas sida. Det är en analyserad bild av det samhälle han lever i. Medan matsalen så sakteliga töms på folk fortsätter vi vårt samtal.

Barnen och ungdomarna jag har träffat i olika aktiviteter har gett mig otroligt mycket positiv energi. Dels på ett personligt plan i form av deras nyfikenhet och ömhet mot mig, men även i ett större perspektiv. Om de här barnen, trots att de kommer från svåra bakgrunder, är så kärleksfulla, så nyfikna och kan formulera så tydliga tankar, då finns det stort hopp inför framtiden.

Text: Sigrid Petersson
Foto: Yana de Keyser

YLVA: En gringa i kohagen

Ylva Kalin i Peru, inlägg 4

En dag i Machahuay när jag inte har något speciellt program så bjuder PDR:s lokala assistent Glendy Caceres med mig ut på fälten för att se efter djuren. Det är jag, Glendy, Glendys mamma Maria Teresa och Glendys två månader gamla dotter, som Glendy bär på traditionellt vis i ett färggrannt skynke på ryggen.

Vi är ungefär lika gamla Glendy och jag. Vi hade kunnat haft ganska likartade liv. Hon är utbildad sjuksköterska, har bott 12 år i Lima och var på vippen att åka till Italien för att jobba. Innan eurokrisen började fanns ingen hejd på efterfrågan på sjuksköterskor i Italien, och många av Glendys kollegor tog chansen att korsa Atlanten för att söka lyckan i det främmande landet. Ödet hade dock andra planer för Glendy.

Hon träffade sin blivande man på den årliga karnevalen i hembyn Machahuay. Han var jordbrukare och ville fortsätta med det, så hon flyttade med honom hem till byn. Hon berättar att hela hennes familj motsatte sig beslutet. Men själv verkar hon tillfreds med sitt val. När jag frågar om hon vill att hennes barn ska stanna kvar i Castilla Media så svarar hon dock bestämt ”nej”. Hon vill att de ska utbilda sig och sen skaffa ett bra jobb, gärna utomlands.

Åter till kohagen. Medan Glendy tar med djuren ett efter ett till vattenhinken för att ge dem deras dagliga ranson så pratar jag med Maria Teresa som tagit ner barnbarnet från ryggen och sitter och gullar med henne. Hon har redan tolv barnbarn, men det verkar finnas gott om kärlek kvar även för det trettonde.

Maria Teresa frågar mig om jag äger några kor eller får hemma i Sverige. Nej, jag bor i en stad, förklarar jag. På landet då, vad finns det för djur där? Producerar ni mycket mjölk i Sverige? Ger bönderna bara gräs till djuren eller får de annat slags foder? Maria Teresa har många frågor. Jag skruvar på mig och skäms lite. Mitt storstadsliv därhemma kräver inte att jag vet något om varken djurhållning eller jordbruk. Jag går ju bara till ICA och plockar mitt mjölkpaket från kyldisken. Förvisso ekologiskt, men jag måste erkänna att jag vet väldigt lite om vad det innebär i praktiken.

Maria Teresa berättar om livet i Machahuay. Familjens främsta inkomstkälla kommer från mjölkproduktion. Den dagliga rutinen ser ut så här: först ska korna mjölkas klockan fyra på morgonen. Sedan ska de ges vatten på förmiddagen, och om tid finns, en gång på eftermiddagen också. Ofta tjänar familjen bara 10 soles (motsvarande ungefär 25 kronor) på mjölken och då måste de komplettera med annan verksamhet för att få ihop tillräckligt med pengar. Till exempel brukar de arbeta med att plocka bort stenar från åkrarna på större jordbruk för att traktorer ska kunna köra där. Då kan de få lunch av bonden och dessutom tjäna en slant.

När djuren har fått vatten och Maria Teresa har skördat lite Alfalfa, en ört som används flitigt som djurfoder, så rör vi oss tillbaka till byn. På vägen får jag en kort lektion i peruansk naturmedicin. Alfalfa kan man göra te av, det är väldigt bra för lungorna, berättar Maria Teresa. En annan växt hon visar mig är bra för skelettet.

Det har varit en mycket fin förmiddag i kohagen och jag känner att jag har lärt mig mycket om livet på landet i Peru, och dessutom fått perspektiv på min egen tillvaro.

Text och foto: Ylva Kalin