I produktiva marknaden i Machaguay- ett firande av stadens jungfru med kvinnlig organisering

Klockan 06.00 på morgonen, lördagen den 15 augusti, började förberedelserna inför dagens marknad. Stånd monterades, bord och stolar ställdes på plats och affischer hängdes upp, samarbetsförmågan sattes på prov men allt kom på plats och de ansvariga blev nöjda med resultatet. Busslaster kom med folk från de omkringliggande distrikten Viraco, Union och Tipan och med dem följde varor av stor variation, vilka alla var ekologiska. Bland annat erbjöds ceviche, ost och yoghurt, marsvin, frukter och grönsaker, broderade och virkade prydnader och såklart honung från mässans ansvariga organisation. Till och med två levande kor fick ta plats i ett av stånden.

Club de Madres i Tipan hade dagen till ära broderat ett tyg med texten ”Grattis på er dag Machaguay” . Foto: Samuel Hallin Veres

I och med att den Peruanska flaggan hissats och att nationalsången sjungits förklarades dagens firande öppnat och marknaden skulle snart kunna börja, mässan för att fira högtidens jungfru i stadens kyrka skulle bara hållas först. I kyrkan beskrev prästen jungfrun som en förebild för alla kvinnor och att kvinnan bör rå om hemmet, se till så att hennes barn kommer till skolan och ha lagad mat på bordet. I kyrkan bad prästen även att de närvarande skulle försöka associera sig för att kunna genomföra förändringar till det bättre i staden. Marknaden är ett exempel på när kvinnor tar sig utanför hemmet, organiserar sig och planerar för att genomföra något på egen hand, det finns alltså både motstridigheter och samtycke mellan kyrkan och PDR. Väl ute på torget efter mässan var prästen även en av de som höll tal och han välsignade mässan. 

Hedrandet av la virgen de la asunta, jungfrun på bilden, är anldeningen till dagens festligheter. Foto: Alexandra Garcia Nilsson

Rocio, biodlarföreningens ordfärande, välkomnar mässans utställare och övriga besökare. Foto: Alexandra Garcia Nilsson

Andra som blivit ombedda att hålla tal var borgmästaren Reynaldo Taco, ytterligare speciellt inbjudna och Rocio Zuniga Minaya, som är organisationens ordförande. Hon hälsade alla välkomna och tackade för stödet från kommunen, organisationer och de övriga utställarna som tillsammans gjort marknaden möjlig att genomföra. Marcelina Zuniga Huamaní, som även hon är medlem i biodlarföreningen, sjöng en sång och höll ett litet tal där hon beskrev bin som flitiga arbetare vilka jobbar tillsammans och framhöll djuren som förebilder som vi människor bör ta efter. Mellan talen hölls en presentationsrunda där de olika organisationerna fick beskriva och marknadsföra sina varor. Alla verksamheter genomsyras av både ett socialt och ett miljömässigt hållbarhetstänk. Bland annat har jag fått förklarat för mig att det är bra att odla avokado tillsammans med alfalfa, som i sin tur används som föda till marsvin, vars avföring används i gödningsmedel för att bland annat stärka avokadoplantor.

Biol är det naturliga gödningsmedel som innehåller marsvinsavföring och som bland annat används till att stärka avokadoväxter. Foto: Alexandra Garcia Nilsson 

Alla tillagade marsvin blev slutsålda men det levande var inte till salu. Foto: Samuel H Veres

Asociación Productores Agropecuario Tipan Paracolca, föreningen för jordbruksproducenter Tipan Paracolca, erbjöd avokado, honung och olika frukter. Foto: Alexandra Garcia Nilsson 

Två olika dansgrupper höll i framträdanden och dansade till olika Peruanska låtar och såklart till stadens egna ”Mambo de Machaguay”. Några timmar senare dansade även biodlarna, borgmästaren och några av oss andra inbjudna tillsammans på torget. Efter ett tag var musiken dock tvungen att stängas av då eftermiddagens mässa skulle hållas i kyrkan. I och med det var det slut på dansen och det började även bli dags att runda av och plocka ihop dagens jordbruksmässa.

Rocio och Reynaldo dansar i mitten och några av de övriga medverkande i en ring runt om. Foto: Samuel Hallin Veres

Efter mässan lyssnade jag på ett samtal mellan Reynaldo, Rosio och Marcielina som återigen tackade så mycket för stödet. Borgmästaren sa att det var han som skulle tacka och att kommunen ska se till så att mässan blir av även nästa år.


Alexandra Garcia Nilsson, Programpraktikant, Peru

En dag i Linda Vista Sur

− Hallå! ropar Carlos till en flicka på andra sidan gatan.
Hon tittar upp och svarar med ett leende:
− Hej Profe’!
− Klockan två träffas vi idag. Meddela din syster och kusin också, säger Carlos innan vi promenerar vidare.

I området Linda Vista Sur i Jinotega jobbar Club Infantil mot sexuell exploatering av barn och ungdomar. Solen lyser starkt på himlen denna tisdagsförmiddag medan jag går runt med Carlos för att informera ungdomarna om dagens aktivitet.
− Idag ska vi visa en video och prata om sexualitet och sexuella rättigheter. Vi får se hur det går. Det är svårt att tala om de här sakerna, framförallt på grund av religionen. Att prata om sex är tabubelagt här, berättar Carlos.
Carlos Ariel Barrera Montzon har jobbat som utbildare på Club Infantil i sju år, men har varit en del av verksamheten mycket längre än så.
− Jag är från ”gatan”, säger han till mig, och Club Infantil arbetade i mitt område. Jag gick med när jag var tolv år, sedan dess har jag varit en del av verksamheten.
Carlos är nu 27 år. Till en början hade han hand om regelbundna dans- och teaterklasser men sedan ett år tillbaka har han delat ansvar för den södra sektorn. Med andra ord området Linda Vista Sur.

− Den här korsningen är känd för att ha mycket brottslighet, säger han diskret till mig medan vi går förbi den, men nu under dagen är det lugnt.
− Skurkarna är som fladdermöss, de kommer bara ut när det är mörkt. Nu sover de, skrattar han till.

I brist på lokal får trottoaren fungera som klassrum. Foto: Philip Krook

Klockan två på eftermiddagen brinner eldklotet uppe i himlen lika intensivt som tidigare. En flakbil åker förbi med en stor högtalare som basunerar ut att majs är landets stolthet. Madaí Molina Aráuz, som delar på ansvaret med Carlos, har anslutit. Tio små barn omringar dem medan de lägger ut en plastmatta på trottoaren mitt emot skrottippen.
− Tanken är att visa en video för de här barnen nu och en annan för ungdomarna lite senare, berättar Madaí och tar fram datorn. Barnen trycker ihop sig framför datorn för att kunna se och höra.
− Vad handlade videon om? frågar Carlos barnen när den tagit slut.
− Sexuella rättigheter, svarar en av flickorna.
Bilar, motorcyklar och nyfikna åskådare passerar förbi medan samtalet fortlöper kring vad sexualitet och sexuella rättigheter är för något.

 Madaí och Carlos håller igång diskussionen med ungdomarna. Foto: Philip Krook

Klockan är nu fem och vi har bytt trottoaren mot en lokal. Det är dags för samtalet med tonåringarna. Carlos spelar upp videon som bland annat handlar om preventivmedel och hur de förebygger könssjukdomar och oönskade graviditeter. En animerad sexscen skapar genanta skrattanfall bland ungdomarna.
− Vad betyder begreppet ”sexualitet” för er? frågar han under det efterföljande samtalet.
Efter en stunds tystnad vågar någon till slut säga något, därefter följer fler kommentarer.
− Det är en helhet, säger en tjej efter en stunds diskussion, det innefattar bland annat hur jag klär mig och hur jag för mig.

Dagen avslutas med en dansklass. Idag är det den karibiska folkdansen Palo de Mayo som står på schemat.

Philip Krook, infopraktikant, Nicaragua

Maskulinitetsfrågan handlar om mer än männen

När jag under vår förberedningutbildning med Svalorna Latinamerika i Stockholm blev insatt i vad programmet Suma Thakhi II i Bolivia handlade om fastnade jag framför allt på något som kallades maskulinitetsfrågor. Min bild av maskulinitetsfrågor har varit lite oklar, då jag hitills inte sett många exempel på verksamhet inom frågan. Jag har sett på det med ganska skeptisk blick, då jag har ansett att om man fokuserar för mycket på männens roll i patriarkatet riskerar hållningen att bli att männen måste lämna plats åt kvinnorna, något som historien visar är det väldigt svårt eftersom få vill lämna ifrån sig makt frivilligt. Därav har min inställning alltid varit att det viktigaste av allt är att stärka kvinnorna till att ta sin rätt. Väl på plats i Bolivia har jag bestämt mig för att få en klarare bild av det i sin rätta kontext. Av de fyra samarbetsorganisationer som vi jobbar med är det framför allt en som håller på med maskulinitetsfrågan, och det är organisationen CISTAC. Det är dem som har tagit med sig maskulinitetsperspektivet in i Suma Thakhi II och Svalorna LA, och det de framför allt gör är att fortbilda de andra organisationerna och allmänheten i hur patriarkatet fungerar. De två senaste veckorna har jag besökt två föreläsningar som CISTAC har hållt, och de har totalt ändrat min bild av maskulinitetsfrågor.

Jimmy Telleria från CISTAC föreläser för ungdomsledare i La Paz och El Alto. Foto: Carolina Pettersson

Den första föreläsningen jag var på låg en bit utanför det absoluta centrumet i La Paz. Jag kämpade länge med olika minibussar tills jag blev avsläppt av busschafören som pekade åt vilket håll jag skulle gå. Efter det fick jag fråga mig fram tills jag kom fram till vad som verkade vara ett klubbhus, eftersom det låg i anslutning till en sportanläggning. Stället jag hade kommit till hette Cejupa och var ett centrum för många ungdomsföreningar och en kvinnoförening. Här inne satt ett 20-tal ungdomar, som allt eftersom blev cirka 30 personer efter att folk droppade in. Under presentationsrundan fick jag reda på att det var ungdomar från alla möjliga olika föreningar och att de på ett eller annat sätt var ledare inom sin organisation. Det var bland annat en organisation från El Alto för HBTQI-personer, en organisation som arbetar gentemot prostituerade kvinnor och ett gäng andra ungdomsorgaisationer. Föreläsningen var en del av en föreläsningsserie som CISTAC har för ledare i olika ungdomsorganisationer. Föreläsningen började med att alla fick skriva ner på ett papper vad ordet ”makt” betyder för en själv. Detta ledde oss emellertid in på att det är omöjligt att prata om maskulinitet utan att prata om makt.

”Vem har makt i samhället? Generellt, historiskt sätt har män som grupp haft makt över kvinnor som grupp. Alla män har inte en priviligerad plats i samhället, men alla kvinnor har varit underställda män. Män har styrt i våra regeringar och i våra familjer”, sa Jimmy Telleria från Cistac.

Han pratade vidare om hur den ”mannen” har skapats, att man inte föds till man eller kvinna, utan man formas till det av samhället. Den hegemoniska maskuliniteten, som lätt beskrivet betyder den mansnorm som har varit dominerande och mest premierad historiskt, bildas genom att vi reproducerar den ständigt. Genom uppfostran, genom TV-karaktärer, genom ikonisering av ”manliga män” och mycket mer. Detta leder till problem i samhället, exempelvis till väldigt polariserade könsroller som leder till diskriminering och orättvisor och i sin tur också till våld mot kvinnor och andra patriarkala uttryck.

Jimmy och gruppen med ungdomsledare. Foto: Carolina Pettersson

Det andra mötet med CISTAC var en internutbildning för Suma Thakhi II, med personal på Svalorna LA, på Red Ada och CDC samt två av ungdomsledarna på Albor. Det är också en del av en föreläsningsserie som programmet har för att fördjupa sig i de teman som vi arbetar med. Denna gången handlar föreläsningen om makt, och vi går djupare in i att analysera maktförhållanden i våra egna liv och på våra arbetsplatser. Först får vi frågan vad makt är, och ifall vi själva på något sätt utövar makt. Vi kommer fram till att vi på ett eller annat sätt utövar makt på någon, och att det är lätt att glömma att vara observant på det. Efter att ha analyserat makten i våra egna liv går vi vidare till hur det här hänger ihop med större strukturer. Enligt Jimmy finns det tre stora strukturer i samhället som vi alla på ett eller annat sätt verkar under, och det är patriarktatet, kapitalismen och postkolonialismen. I alla dessa tre samhällssystemsmekaniker har det alltid varit män som har varit de som har haft mest makt. Detta genomsyrar i sin tur hela samhället och ger oss de strukturer vi har i våra liv, våra familjer, våra arbeten, våra kommuner och så vidare. För att kunna göra någonting åt det måste vi vara medvetna om de strukturer vi lever i och hur vi själva beter oss i dem och försöka förändra utifrån det.

Allt som allt har de här två föreläsningarna förändrat mitt sätt att se på maskulinitetsfrågor!


Carolina Pettersson, info/programpraktikant, Bolivia

El Vertedero, del 2: ”Två kilo papper”

Ungdomarna från El Vertedero utanför Jinotega spenderar sina dagar med att leta återvinningsbart material i sophögarna som dumpas på soptippen. De säljer sedan vidare det till ett återvinningsföretag i Managua. Men arbetet är farligt och hälsovådligt. Club Infantil, en av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer, startade därför projektet Red Eco Club för ett år sedan. Lokala företag och restauranger källsorterar sina återvinningsbara sopor och får dem sedan upphämtade av ungdomarna varje vecka.

Det är fredag och ungdomarna från El Vertedero har tagit sig ner till Jinotega för att åka runt och hämta soporna. Materialet var och en samlar in får de sedan behålla. Därför bestämmer de en turordning för att det ska bli rättvist. Idag är de sju stycken. Efter viss förvirring kring vem som följer vem kör flakbilen ut.

Fördelarna med projektet är många. Lokalsamhället uppmuntras att källsortera sina sopor samtidigt som ungdomarna från El Vertedero får en chans att komma ner från soptippen. Sedan är arbetsvillkoren bättre också.
– Arbetet är mycket säkrare här på rundturen, plus att materialet vi samlar in är renare. Det gillar företaget vi säljer till, berättar Geiner Pérez, 23.

Jinner och Bayron väntar tålmodigt på sin kamrat som hoppat ner för att hämta sopor. Foto: Philip Krook

Bayron Antonio Leiva, 23, är förkyld och ligger halvt utslagen på en bädd av fyllda sopsäckar. Han bor i området nedanför El Vertedero men började arbeta på soptippen när han var åtta år. Nu är det hans tur att hoppa ner från flaket och hämta sopsäckar. Solljuset reflekteras i hans glansiga ögon medan han reser sig upp. Han tar två tomma säckar och går in på sjukhuset. Han kommer strax ut igen med samma två säckar.
– Det fanns inget. De är på semester, säger han och klättrar upp på flaket igen.

Mängden material de hämtar upp under rundturen varierar men vanligtvis samlar de in ungefär lika mycket som de brukar göra under en dag uppe på soptippen. I och med att var och en får behålla det de själva hämtar upp kan det variera även dem emellan. Än så länge har Bayron inte haft någon tur. Inte en enda sopsäck har han lyckats få med sig.

Jinner är den yngsta medlemmen i Red Eco Club. Foto: Philip Krook

Bättre tur har Jinner Jassiel Siles Picado, 10, haft. Han föddes på El Vertedero och har bott där hela sitt liv.
– Två kilo papper, säger han med ett stort leende när han kommer fram till flaket.
Han letar upp märkpennan och markerar säcken med sitt namn, och fortsätter:
– Bayron har fortfarande inte fått en enda säck. Nu ångrar han nog att han följde med.
Men Bayron verkar inte bekymra sig så mycket över det, han har fullt upp med sin förkylning.

 Geiner har många tatueringar, bland annat en tår under ögat och en spindel på kinden. Foto: Philip Krook

Nu är det Geiners tur att hoppa ner från flaket, men han är inte sugen.
– Varför ens bry sig? Det företaget har ändå aldrig några sopor att lämna över, säger han innan han blir övertalad att göra det i vilket fall.
Solen lyser starkt på himlen. Jinner ligger bekvämt bland sopsäckarna. Han ser sig omkring och hittar en bit kartong som han håller över huvudet för att få lite skugga. Geiner kommer tillbaka med två fulla säckar och ett stort leende.
– Och du som inte ville gå dit, säger en av de andra skämtsamt till honom.

Philip Krook, informationspraktikant, Nicaragua

Maskulinitetsfördomar lyfts fram på workshop i La Paz

Varje organisation inom programmet Suma Thakhi II har årsplaner och under denna tidpunkt, andra hälften på året, är det dags för ungdomarna i programmet att göra presentationer för andra ungdomar. Dessa innebär att presentera ämnen från Suma Thakhi II, allt från teatervisningar till workshops. Svalorna Latinamerika har tillsammans med organisationer i Bolivia jobbat fram programmet Suma Thakhi II och är huvudman för programet, ett av deras kontor i Latin Amerika ligger bl.a i La Paz.

I en årsplan finns exakta anvisningar på hur många person som en presentation ska nå. Det är ofta allmänheten som ska bli informerade om ämnen som Suma Thakhi II programmet i La Paz arbetar med, vilket är sexuella rättigheter, könsrelaterade våld och maskulinitetsperspektiv.

Red Ada, som är en av organisationerna i Suma Thakhi II, har tagit ann en grupp till programmet i år. Gruppen heter FAJ (Femenismo Activo Juvenil) och själva gruppen bildades 2014 men från och med 2015 är den med under Red Ada och i Suma Thakhi II programmet.

FAJ hade den 13 augusti en workshop till 30 ungdomar mellan 17-18 år i skolan Colegio Nuestra señora de La Paz. De började med att först visa en video som handlade om Super Macho som skulle gestalta en tanke som dök upp hos en kille när killen agerade mot de accepterade normerna i Bolivia. Några exempel var att man tex inte kunde bjuda ut en tjej om man inte hade råd att betala för hela dejten eller att det inte var accepterad att gråta till en film. Ungdomarna i klassrummet brast ut i skratt när super macho dök upp i bild och klagade på killen.

Klass 6B från Colegio Nuestra Señora de La Paz. Ungdomarna skrattar åt videon Super Macho. Bild: Wendy Reyes

Ledarna i denna workshop delade upp ungdomarna i grupper och bad dem fundera på bl.a vad ordet machista betyder och vad som var negativt med Super Macho. Trots att ungdomarna fick 10 minuter så kunde de presentera tankar som att Super Macho var en dålig förebild för det manliga könet eller att det är en man utan känslor och saknar respekt mot kvinnan.

Tjej från klass 6B. Tankar kring maskulinitet kommer fram. Bild Wendy Reyes

Ledarna frågade även “-Tycker ni att ni är machistas?” där flera av klassen svarade ja på frågan. Ledarna svarade tillbaka genom att säga “-Det är bra att ni har insikt på att ni är det för i så fall har ni chans att ändra på er.”. De förklarade även att machista inte enbart innebär att vara utsatt för manlig makt utan även att som kvinna stödja själva manrollen att t.ex killen alltid ska betala.

Wendy Reyes, Programassistent/infopraktikant, La Paz, Bolivia