"De barn som har blivit utsatta för sexuella övergrepp kallar jag inte för offer, utan för överlevare – de har alla utkämpat ett krig." Del 2

Varning! Detta blogginlägg innehåller otäcka berättelser som rör våld och sexuella övergrepp mot barn.

Detta är blogginlägg 2 av 2 som handlar om psykologen Armidas arbete, här kan du läsa del 1. 

Men varför är familjeproblemen så omfattande just här?

Armida nämner machokulturen i Nicaragua som en bidragande faktor, och likaså att våldet som sker inom familjerna snarare ses som en privat familjeangelägenhet än någonting som nämns utanför hemmets väggar. Barnen vågar oftast inte anmäla sina föräldrar.

- De fall som ändå anmäls tas inte alltid på allvar, så många känner att ”ingenting görs”, menar hon. Vidare normaliserar machokulturen våldet mot kvinnor.

När männen jobbar och kvinnorna ”tar hand om barnen” hamnar mammorna i en slags beroendeställning till männen. De stannar kvar hos dem för att de tror att de inte kan klara sig själva.
Armida minns speciellt ett fall med en gravid kvinna som hade väldigt dåligt med pengar. En dag lärde kvinnan känna en mycket äldre man som lovade att älska henne i nöd och lust.

- Till en början hjälpte han henne med boende och pengar, gav henne kläder och lovade att ta sig an hennes barn som en riktig familjefar, berättar hon. Dottern föddes. Efter en tid började mannen förgripa sig på henne. När flickan var något äldre så hörde hon en definition av ”våldtäkt” på radion. Det var först då hon förstod vad hon blev utsatt för. Hon gick till sin mamma och berättade vad hennes ”pappa” hade gjort mot henne, men mamman vägrade att lyssna. ”Du ljuger bara”, kunde hon säga, eller ”du har drömt allt och vet inte vad du pratar om”.

Medan Armida berättar flickans historia så lyser det tunga allvaret i hennes ögon igenom tydligare än någonsin.

- När flickan kom till mig så var jag väldigt mån om att vi skulle bjuda in hennes mamma till samtal för att berätta sanningen, fortsätter hon. Då tittade hon bara på mig och sa ”vad spelar det för roll, min mamma vet redan allting”. Mamman sålde alltså sin dotter i utbyte mot husrum och ekonomisk hjälp, för att hon var ekonomiskt och känslomässigt beroende av förövaren.
Armida tittar in i väggen.

- För mammorna är det oftast lättare att gå in i förnekelse än att acceptera sanningen.

Armidas terapi, som hålls i rummet som ses på bilden, sker alltid på barnen och ungdomarnas egna villkor. Hon ber alltid om tillåtelse för det hon ska göra, så att de känner att de alltid har valet att säga nej. Om de vill sitta på golvet, så sätter Armida sig också där. Hon menar att det är viktigt att de båda sitter på samma höjd.”- Om någon bara vill sitta och gråta under hela terapin, så visar jag dem att det är helt okej”, säger hon. Foto: Linda Fagrell.

Jag frågar Armida lite försiktigt vilket som är det svåraste fallet hon har haft. Hon är noga med att först påpeka att alla fall är lika svåra och att alla som kommer till henne lider, på sitt sätt.  Sedan berättar hon om en familj med flera barn som alltid sov på det kalla stengolvet eftersom de inte hade råd med sängar och där pappan i familjen förgrep sig på ett av barnen framför ögonen på de andra, under hot om att han skulle döda dem alla.

Mamman vågade aldrig anmäla. Tillslut hamnade dock fallet på familjerättens bord, men när pappan fick reda på detta så tog han med sig hela familjen och flyttade upp i bergen.

- Ingen har sett dem sedan dess, säger hon och suckar djupt. Vi sitter tysta en stund. Ord känns överflödiga.

Armida har dock sett många positiva förändringar genom åren hos barnen och ungdomarna. Hon brukar alltid fråga dem vad de känner för skillnad på när de började terapin och när de avslutat den. Många uttrycker att de känner sig starkare, att de mår bättre. Terapin hjälper dem att våga sätta stopp för de sexuella övergreppen. Den hindrar också många av dem från att begå självmord.

- När de verkligen förstår att det finns lagar som skyddar dem, att de är värdefulla, att deras kroppar är deras och ingen annans och att de inte bär skulden för någonting alls stärks deras självkänsla. De lär sig att säga nej och kan börja ta egna beslut. Här kommer ofta förändringen. Förtroendet för människor kommer sakta tillbaka, de kan börja gå i skolan eller till jobbet igen och åter integrera sig i samhället.

För ett par år sedan uttryckte en flicka någonting som etsade sig fast i Armidas hjärta. Flickan menade att hon äntligen kände att det fanns en utväg från allt det onda. Hon sa: ”Jag har inte sett dörren än, men jag vet att den finns”.

Vi småpratar en stund och jag frågar henne avslutningsvis vad hon skulle vilja säga till allmänheten om de övergrepp som barn och ungdomar utsätts för varje dag, både i Nicaragua och i så många andra länder. Hon svarar utan att tveka en sekund.

- Barn och ungdomar är sociala individer med rättigheter, de är inga sexobjekt som vi vuxna bara kan utnyttja. De är väldigt intelligenta. Trots att de upplever smärtsamma situationer så har de nästan alltid styrkan att fortsätta kämpa, och de kommer framåt! Vi måste alla lära oss att se dem som de verkligen är.

Detta är Armidas uppmaning till världen. Vinden från innergården fångar upp hennes ord.

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua

"De barn som har blivit utsatta för sexuella övergrepp kallar jag inte för offer, utan för överlevare – de har alla utkämpat ett krig." Del 1

Armidas mottagning ligger mittemot den luftiga och frodiga innergården, bredvid brunnen, längst in i Club Infantils huvudlokal. Regnet har precis slutat smattra på taket när jag träffar henne, organisationens barn- och ungdomspsykolog Armida Guadalupe Araoz Ibarra. Vi sitter bredvid varandra i en varsin blommig fåtölj i ett litet rum med gula, fjärilsprydda väggar. Rummets färger och Armidas närvaro sprider ett behagligt lugn. Här kan till och med fågelkvitter höras ibland, om du lyssnar riktigt noga.

På Club Infantil arbetar två psykologer, Fátima Averruz Hernandez, som håller i gruppterapi och enskilda samtal vid misstanke om drogmissbruk, och Armida. Till Armida kommer de barn och ungdomar som på något sätt har blivit utsatta för sexuellt utnyttjande och/eller sexuellt våld, och även de som har fallit offer för barnsexhandel. Under sina 20 år på Club Infantil har Armida upplevt mycket och det syns i hennes ögon. De utstrålar ett tungt allvar, trots att hon ler.

Armida Guadalupe Araoz Ibarra är den enda psykologen i norra Nicaragua som är specialist på fall av sexuellt utnyttjande och sexuellt våld av barn. Det finns bara 33 stycken psykologer i hela landet med samma specialutbildning. Foto: Linda Fagrell.

I ett tidigare blogginlägg frågade jag mig varför alla barn och ungdomar på Fátima Cuadras workshop hade haft behov av att gå i samtalsterapi. Jag ställer samma fråga till Armida.

- Barn och ungdomar behöver någon som lyssnar på dem. Många föräldrar lyssnar tyvärr inte tillräckligt mycket på sina barn. Fátima Averruz erbjuder en väldigt dynamisk gruppterapi, dit alla är välkomna, säger hon, och det är oftast dit de flesta går som ett ”första steg”, innan vissa av dem kommer till mig. De problem som tas upp är väldigt varierande och många kan känna igen sig i varandras situationer. Här blir barnen och ungdomarna sedda och bemötta med respekt, de har någon vuxen som lyssnar på dem och de kan utbyta erfarenheter och hjälpa varandra.

Med sorg i blicken berättar Armida vidare att de barn och ungdomar som kommer till henne nästan alltid saknar självkänsla. Jag frågar varför och undrar om det finns några problem som hon ser som återkommande i sin terapi. Vilka är de vanligaste problemen som barnen i Nicaragua står inför?

- Olika typer av familjeproblem, svarar hon direkt. Våld i hemmet är väldigt vanligt – både fysiskt och sexuellt, och även psykiskt. Föräldrarna verkar inte förstå den smärta som de orsakar sina barn när de säger saker som ”du förstår ju ingenting”, ”du kommer att sluta på gatan” eller ”du är precis som din pappa, helt värdelös”. Barnen faller sönder och försöker själva att klistra ihop sina bitar, men de blir aldrig riktigt hela igen.

Ett annat problem som Armida ser är att väldigt många barn i Nicaragua växer upp utan en fadersgestalt där endast mamman har ansvaret, medan andra växer upp helt utan föräldrar. Någon annan familjemedlem har därför oftast huvudansvaret för dem. Det kan vara en bror eller syster, en moster, morförälder eller vän. De saknar ofta kärlek och en riktig grundtrygghet, vilket gör att de istället söker detta i olika kriminella ungdomsgrupper. De spenderar mycket tid på gatorna och vandrar destruktiva vägar - något som gör dem väldigt sårbara, till exempel för barnsexhandel.
Här kan du läsa del 2 av intervjun med Armida

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua

Moder jord – allas vår mor

- Jorden tillhör inte människan, det är människan som tillhör jorden!

Budskapet ljuder högt och tydligt i högtalaren från den stora svarta bilen som sakta kör förbi och hälsar alla välkomna till paraden i Jinotega. Vi har samlats här idag för att hedra Moder Jord på hennes dag. Vi ska fira hennes skönhet, prata om hur vi kan skydda hennes frukter och öka medvetenheten bland folket om den svåra situation som hon står inför.

Högtalaren ligger lutad på flaket och rösten fortsätter:
 – Länge leve vattnet, solen, djuren och alla växter... Länge leve vår natur!

Den 22 april har utsetts av FN som den internationella dagen för Moder Jord, vår planet, vår natur. Det innebär också ett erkännande av att vi har ett kollektivt ansvar för att upprätthålla en god miljö för både oss och våra nästkommande generationer. Foto: Linda Fagrell.

Club Infantil arbetar, utöver kampen mot barnsexhandeln, även med barn och ungdomars ekologiska rättigheter. Därför är det en självklarhet för dem att vara med i paraden.

- De ekologiska rättigheterna, som vi ofta undervisar om i skolor, innefattar bland annat allas rätt att leva i en ren och hälsosam omgivning, förtydligar organisationens samordnare Diana Gonzales. Inom programmet DEDENAN (som Club Infantil är en del av) är målet att ett miljötänk ska genomsyra allt.

Så här går jag nu, i det långa tåget, med Club Infantil och viftar med de plakat i olika färger som vi omsorgsfullt skapade imorse. Vi vandrar tillsammans med ett tusental ungdomar från olika skolor i Jinotega och Yalí, mitt under den värmande solen som gör så att allting kan växa och frodas.

Paraden är en del av den statliga kampanjen ”Yo adopto un árbol por amor a Nicaragua” (jag adopterar ett träd av kärlek till Nicaragua). Kampanjens syfte är att skapa medvetenhet i miljöfrågor genom olika miljörelaterade aktiviteter runt om i landet. Foto: Linda Fagrell.

Mitt bland alla affischer, kepsar, skratt, skrik, trumvirvlar och allt ”dunka dunka” så hittar jag Cecilia Cruz. Hon är 17 år och deltar i tåget med stor entusiasm. Vi diskuterar vad hon tycker att var och en bör göra för att skydda vår planet.

- Vi måste för det första sluta kasta sopor på gatan och bränna våra kullar och berg här i Nicaragua, säger hon. Vi har också ansvaret att lära oss att spara på elen och det lilla vattnet som vi har kvar, och ta hand om djuren som också är en del av vår natur.

” - Vi har alla ett ansvar för vår planet”, påpekar Cecilia Cruz. Cecilia vill själv bli bättre på att släcka lampor och att tänka på att enbart använda det vatten som hon verkligen behöver. Foto: Linda Fagrell.

En av Club Infantils barnkommunikatörer, Naurely, ansluter sig nyfiket till vår konversation och jag passar på att ställa en sista fråga. Jag frågar dem vad de tror kommer att hända om 50 år om vi fortsätter att behandla jorden som vi gör nu.

- Jorden kommer att försvinna, sakta men säkert, svarar Cecilia. Vattnet kommer att sina och så även maten. För utan vatten kan inget liv finnas: varken människor, växter eller djur.
- Precis, fortsätter Naurely. Om vi fortsätter såhär så kommer vi att bo i en öken om 50 år.

Stämningen är god i tåget men paradoxalt nog så kastas det hela tiden skräp på marken. Känslan av att många inte vet varför de är här kommer över oss. Flera ungdomar har vattenkrig och släpper sedan påsarna och flaskorna framför sina fötter. Utbildaren Fátima och samordnaren Diana tycker att det är sorgligt.

- Ungdomarna slösar med vatten som vi egentligen inte har. Vuxna föreläser om sopsortering och kastar samtidigt ut sina tomflaskor genom fönstret. Mänskligheten måste agera och tänka över sitt agerande, menar Fátima. Inom DEDENAN måste vi fortsätta att jobba hårt med att försöka ändra attityder och invanda beteenden.

Diana instämmer och menar samtidigt att hon har sett en god förändring. Miljöfrågor uppmärksammas mer och mer för varje dag.

- Det är i alla fall en bra början, avslutar hon.

Moder Jord har nog både gråtit och skrattat idag.

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua

Reflektioner om återvinning och rättigheter i samlingslokalen

- När du dansar svettas du inte, du glänser, säger Jaded Sarahi Castro drömmande med lysande ögon och ett leende på läpparna. Har ni inte sett skylten inne i danslokalen på Club infantil? fortsätter hon. Så känns det! När jag dansar så glänser jag!

De andra barnen och ungdomarna utbyter blickar och instämmer ivrigt med nickningar.

- När jag dansar så känner jag mig stark, säger en av killarna lite blygt, samtidigt som en annan utropar att han känner en massa känslor på en och samma gång.

Vi sitter bara några centimeter ifrån varandra på de små färgglada trästolarna i Club Infantils samlingslokal i det nordöstra distriktet. Utbildaren Fátima Cuadra ska hålla sin första workshop om handarbete och vikten av återvinning, och jag har fått den stora äran att vara hennes assistent. Fátima passar först på att reflektera tillsammans med barnen och ungdomarna om organisationens olika aktiviteter; om vad de känner när de deltar i dem och varför de är viktiga. En diskussion om dans står först på schemat och stämningen är glad och bubblande.

”Välkomna till det nordöstra distriktet”, står det på väggen i samlingslokalen. Foto: Linda Fagrell

Club Infantil jobbar i 5 stycken distrikt i Jinotega. I varje distrikt hålls olika aktiviteter och nästan alla distrikt har en samlingslokal där barn och ungdomar kan samlas för att till exempel få hjälp med läxor, bli klippta och till-snyggade av frisören Francis och sminkösen Leslie, måla tavlor och skriva poesi eller gå i terapi hos barn- och ungdomspsykologen Fátima. Huvudtanken är att det ska vara ett utrymme där de kan bli sedda och hörda både av organisationens utbildare och av varandra.

I de olika distriktens samlingslokaler kan barnen och ungdomarna träffas för att byta erfarenheter, umgås och få hjälp med lite allt möjligt. På bilden väntar Jaded Sarahi Castro (till vänster) och hennes vänner förväntansfulla på Francis Picados magiska sax. Foto: Linda Fagrell

Efter en stund blir stämningen i rummet lite mer allvarlig.

- Hur många av er är det som har gått i samtalsterapi hos vår psykolog? frågar Fátima, varpå alla räcker upp handen.

- Varför är samtalsterapi viktigt för er? frågar hon vidare, och Sarahi svarar eftertänksamt på frågan.

- Där kan du prata om din situation hemma utan att någon skvallrar. Vissa tror att samtalsterapi bara är för ”knäppisar”, säger hon, men det är inte sant. Det hjälper dig att läka och att våga prata om saker.

De andra håller med.

När workshopen slutligen är igång filosoferar vi om huruvida återvinning kanske skulle kunna ge oss evigt liv om vi lär oss att bygga nya saker av gamla saker. Diskussionen är i full gång och alla har tusen saker att säga.

”Om vi lär oss att återvinna så kanske jordens resurser aldrig tar slut”. Barnen och ungdomarna deltar nyfiket i Fátima Cuadras workshop. Foto: Linda Fagrell

Det pratas om evigt liv, men jag tänker på värdigt liv. Varför behöver alla i rummet gå i samtalsterapi? FN:s barnkonvention säger att en av barnens rättigheter är att deras bästa alltid ska sättas i främsta rummet. Detta för mig osökt tillbaka till vad organisationens direktör Lydia Palacios tog upp under måndagens morgonmöte på huvudkontoret:

- Ett stort problem i Nicaragua är att barnen alltid tror sig stå i tacksamhetsskuld till regeringen när deras rättigheter respekteras. Vi hör ofta barn inom organisationen säga ”tack till regeringen som lyssnar på oss”, i sina presentationer och föredrag. Visst ska barnen uppmärksamma att politikerna lyssnar på dem, menar Lydia, men inte tacka dem för det. Vi på Club Infantil måste bli bättre på att påminna barnen om att detta är politikernas skyldighet, och inte någon fin present, avslutar hon med eftertryck.

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua

Inblick i barnkommunikatörernas vardag

Barnkommunikatörerna hos Club Infantil i Jinotega består av runt trettio barn och ungdomar i åldrarna 9-18. De har varit en del av organisationen sedan nittiotalet och vissa har varit med i över tio år. De som varit med ett tag tar därför på sig en ledarroll och hjälper de nya kommunikatörerna.

De producerar helt själva radio- och teveinslag som sedan sänds lokalt. Inför deras årliga arbetspresentation, där de visar upp vad de gjort för föräldrar och nyfikna kollegor satte de ihop den här filmen.

"Inblick i barn kommunikatörernas vardag". 
Foto: Barnkommunikatörerna, Club Infantil.

Philip Krook, infopraktikant, Nicaragua

Välkomna till Jinotega

”Välkomna till den nordöstra sektorn” står det skrivet på tavlan med glittriga bokstäver när svenskar, bolivianer och peruaner stiger in i den lilla betonglokalen i området Carlos Rizo. Det blir snabbt trångt. Varken antalet stolar eller antalet människor får egentligen plats i den lilla lokalen. Det är trångt, men det går.

De internationella besökarna kommer från Svalorna Latinamerika och är i Nicaragua för regionmöte. Under sin tid här passar de på att besöka de olika samarbetsorganisationerna. Idag är de i den lilla bergsbyn Jinotega.

Dagen till ära har ungdomarna själva anordnat en aktivitet för att visa besökarna vad de gör och vad de kan. För att välkomna dem bjuder de på folkdansuppvisning. Hela morgonen har de två tjejerna stått framför spegeln och övat. Nu får de äntligen visa upp den. Kameror smattrar och blixtar blinkar medan tjejerna framför sin dans på den minimala yta de blivit tilldelade.

Iklädda folkdräkter framför tjejerna sin folkdans på den sparsamma ytan. Foto: Philip Krook

Därefter lägger ungdomarna ut en slags roulette på betonggolvet. En tårta uppdelad i tolv bitar med tillhörande siffra. På varje tårtbit syns även ett ämne. De bjuder in besökarna att slå de två tärningarna för att se vilket ämne ungdomarna ska diskutera. Tärningarna landar på åtta. ”Sexualitet”.

– Många förväxlar sexualitet med sex, men det är inte samma sak. Ens sexualitet består av många aspekter; hur man tänker, hur man för sig, hur man klär sig osv, säger Jackson Ulíses Olivas.

Jackson, och alla de andra, har blicken fäst vid samtalsrouletten på golvet. Foto: Philip Krook

Diskussionerna varar i runt fem minuter med många små händer uppsträckta mot taket, ivriga över att få ordet. Tärningarna landar på fyra. ”HIV/AIDS”.

– Innan vi börjar samtala vill jag fråga er en sak, säger Josué Kaleth Zelaya till de andra ungdomarna.

– Tror ni att man kan bli smittad genom att utbyta saliv med någon som har HIV?

– Ja, säger de flesta unisont.

– Det är en myt, säger Josué Kaleth, det enda sättet att bli smittad på är genom sexuellt umgänge, blodöverföring eller från en moder till sitt barn.

Ivriga händer väntar på sin tur att tala. Foto: Philip Krook

De betar av de tolv samtalsämnena och öppnar sedan upp för frågor från besökarna. En av representanterna från Sverige frågar om de pratar om de här sakerna med sina vänner som inte är del av Club Infantil.

– Jag brukar alltid smyga in något av de här ämnena i mina samtal med kompisarna. Jag skulle säga att det blir väl mottaget även om de ibland klagar på att jag alltid pratar om så tråkiga saker, säger Josué Kaleth som gick med i Club Infantil när han var åtta år. Nu är han sexton.

Josué Kaleth förbereder en informationshörna där han visar upp de broschyrer de använder sig av på sina aktiviteter. Foto: Philip Krook

En av representanterna från Bolivia ger beröm åt ungdomarna.

– Jag vet inte om det här är något ni har studerat in tills idag eller inte, men ni behärskar ämnena väldigt bra och använder ett väldigt tekniskt språk när ni talar om dem.

– Vi har inte studerat in något utan det är genom alla de aktiviteter som vi haft med Club Infantil som gjort att kunskapen sitter i bakhuvudet och att de rätta orden kommer naturligt, säger en av ungdomarna.

Philip Krook, infopraktikant, Nicaragua

Framtidens journalister visar vad de kan

”Jag utövar min rätt till deltagande” står det skrivet med utsmyckade bokstäver på väggen bakom Keylin García och Kenneth Rivera när de hälsar oss välkomna till barnkommunikatörernas årliga presentation. Att utöva deras rätt att delta som aktiva samhällsmedborgare är något de unga kommunkatörerna bra på. Helt själva producerar de radio- och teveinslag för Radio Estereo Libre (radiostationen som Club Infantil i Jinotega jobbar med). En gång i veckan hörs de på radion i programmet ”På tal om barndomen” och en gång i veckan syns de i rutan med teveprogrammet ”TV Ungdomar”. De tar upp ämnen som de stöter på i sin vardag och som de tycker är viktiga att lyfta fram. Mobbning, sexuella trakasserier, nedskräpning och drogmissbruk är bara några av de teman de väljer att behandla i sina program.

”Jag utövar min rätt till deltagande” står det på väggen bakom Francis Zeas. Foto: Philip Krook

Varje år presenterar de sedan några av de inslag de producerat under året som gått för nyfikna föräldrar och kollegor på Club Infantil och Radio Estereo Libre. Där är vi nu. I den utsmyckade trånga och, innan luftkonditioneringen sattes på, varma hörsalen. Keylin García och Kenneth Rivera står uppe på scenen och presenterar de olika kommunikatörerna. En efter en får de komma upp och presentera sina nyhetsinslag innan de visas för de som kommit dit. De kliver upp på scenen, blickar nervöst ut över de 82 personerna i salen och rabblar snabbt upp den lilla påannons de skrivit ner för att presentera inslaget. Ingen i rummet lyckas uppfatta vad de säger, men de får en applåd ändå. Inslagen växlar mellan radio- och teveformatet. Vi hör ett radioinslag om barncancer, vi ser ett teveinslag om ungdomar som skär sig på armarna. Olika teman hela tiden­. Nedskräpning, självförtroende, rätt till information.

De unga kommunikatörerna presenteras först alla tillsammans, sedan var för sig.  Foto: Philip Krook

Valdemar Siles Castellón bor och arbetar på soptippen, han presenterar ett nyhetsinslag om miljöpåverkan. Hans mamma sitter i publiken. Innan presentationen fällde hon en tår av stolthet och sa att Valdemar minsann kommer att bli en bra journalist när han blir stor. Det är han inte ensam om. Barnkommunikatörerna är mellan tio och sexton år och bemästrar redan olika genrer inom radio och teve. Francis Zeas som för några veckor sedan blev utsedd till Nicaraguas bästa kommunikatör bland landets studenter presenterar en video som visar hur de arbetar och går tillväga med nyhetsinslagen. De möts upp på redaktionen, de väljer ämnen att göra inslag om, de går ut på gatan eller besöker institutionerna och frågar om en intervju. Så simpelt. Vi vuxna krånglar gärna till det i onödan och skjuter upp intervjuer till sista stund. Barnkommunikatörerna tar raka vägen fram till målet. Och dit når de på en halvtimme.

På trettio minuter har de lagt ner grundstenarna för sitt nyhetsinslag och ställer sig själva bakom mikrofonen. Foto: Philip Krook

Philip Krook, infopraktikant, Nicaragua

”För att jag är en flicka”

– Vet ni varför vi är här idag? frågar Elvin Valle barnen på konstgräsplanen.

– För att fira den internationella flickdagen, svarar en pojke snabbt.

– Varför finns det en sådan dag? fortsätter Elvin Valle.

– För att det förekommer mycket diskrimination mot flickor, svarar en flicka efter någon sekund.

Elvin Valle och de andra utbildarna på Club Infantil i Jinotega har samlat barn och ungdomar på den lokala konstgräsplanen för att uppmärksamma den internationella flickdagen.

Elvin Valle diskuterar den internationella flickdagen med barnen. 

Foto: Philip Krook

Det sägs att en bil transporterande journalister och anställda från hjälporganisationen PLAN blev stannad på en väg i ett litet samhälle i Nepal år 2006. Där på vägen gick en liten flicka som skulle hämta vatten. Journalisterna klev ur bilen och frågade den lilla flickan varför hon inte var i skolan. Den lilla flickan svarade utan att tveka ”för att jag är en flicka”. Denna simpla men träffande fras mynnade sedan ut i den globala kampanjen ”Because I am a Girl”. På grund av den dubbla diskriminering, att vara barn och kvinna på samma gång, som flickor råkar ut för ansågs det inte vara nog att ha en barndag och en kvinnodag. 2011 blev därför det första året för den internationella flickdagen.

Runt 60 miljoner flickor går inte skolan på grund av att föräldrar, bland annat, prioriterar skolgång för pojkar istället för flickor. Med andra ord får flickans bröder gå i skolan, men inte hon. Magda Benavides, en del av koordinationsteamet på Proyecto Miriam i Estelí, upplevde samma sak hon som barn.

– När jag var ung sa min pappa att endast män har rätt att utbilda sig. Att låta kvinnor utbilda sig var som att investera i något som inte skulle ge någon vinst. Jag skulle lära mig att laga mat och att göra hushållsarbete, för att en man sedan skulle ta mig till sitt hus och ge mig det jag behövde.

Musik och slogans basunerar ut från högtalarna under tältet. 

Foto: Philip Krook

På konstgräsplanen i Jinotega går Club Infantils utbildare runt i sina gula tröjor och blåa kepsar. 160 barn från de olika sektorerna där organisationen arbetar har kommit hit. Club Infantil har bjudit hit dem för att delta i fritidsaktiviteter, bland annat fotboll, bingo och målning, till ära av gårdagen. Innan varje aktivitet passar utbildarna på att berätta varför flickorna har fått sin egna dag och diskutera detta med barnen.

Fotbollen var klart populärast men det fanns vissa som valde att måla. Foto: Philip Krook

Smålagsmatcherna i fotboll är populärast. Runt dem samlas de flesta, bara ett fåtal flickor har valt att måla eller spela bingo. Vädret är oberäkneligt. Ena stunden stekande solsken, andra stunden monsunliknande ösregn. Barnen verkar inte bry sig, det enda som spelar någon roll för dem är att få fatt på bollen som sparkas runt på planen. Den enda som bryr sig är discjockeyn. Han sitter under tält men regnet faller till marken med sådan kraft att allting riskerar att vätas ner ändå. Från högtalarna hörs musik, men där hörs också slogans. Vissa inspelade sedan tidigare, andra utropas live.

– Har pojkar rättigheter, har flickor det också! ropar Jennifer, en av deltagarna, ut.

Joxel firar att hans lag just gjort mål. Foto: Philip Krook

Philip Krook, infopraktikant, Nicaragua

"Vi har sett stora förbättringar genom åren"

Diana González började som utbildare hos Club Infantil i Jinotega, Nicaragua för åtta år sedan. Efter att ha arbetat med barn i drogmissbruk och sexuellt våld under några år är hon nu samordnare på organisationen. Efter störtregn och strömavbrott passade Philip på att intervjua henne om organisationens historia, om hennes historia som medlem i den, om framgångar och motgångar och varför så många fortsätter i den när de blivit vuxna.

"Vi har sett stora förbättringar genom åren" from Svalorna Latinamerika on Vimeo.
 Foto: Philip Krook

Philip Krook, informationspraktikant, Nicaragua.

Barnen tar över radion

Den nya flickan sitter framför datorn och sköter inspelningen. Hon är tio år och har bara varit en del av gruppen i två veckor men ändå ryter hon till:

− Tystnad! Spelar in!
De nio barnen tystnar. Så småningom.
Flickan bakom mikrofonen byter sömlöst över till sin radioröst och sätter igång att spela in sitt inslag. Men tungan slår snart knut på sig själv och hon får börja om.

Det är viktigt att ge utrymme åt barn och ungdomar med funktionshinder och att dörrarna står öppna. Foto: Philip Krook

Det här är Jinotegas anrika barnradio. I tjugo år har barnkommunikatörerna, som de kallas, sänt sitt radioprogram på stadens största radiostation, Radio Estereo Libre. Stationen har ett direkt samarbete med Club Infantil och sänder ut budskap om de frågor organisationen arbetar med. Det gör även barnkommunikatörerna.
− Först identifierar de frågor som behöver lyftas fram, sedan spånar de på idéer till inslag. Till exempel om det förekommer mobbning på skolorna kan de åka ut till skolorna och intervjua elever och lärare, eller kanske en psykolog som kan prata om effekterna, berättar Yader Chavarría García, ansvarig på kommunikationsavdelningen och nyhetschef på Radio Estereo Libre. Yader har spenderat nästan två tredjedelar av sitt liv på radiostationen. Han började som barnkommunikatör när han var tio år och har sedan dess fått mer och mer ansvar.

Keylin García (till höger) hjälper Elying González med uttal och rytm. Foto: Philip Krook

Så är även fallet med Keylin García, 16. Hon har varit med i Club Infantil sedan hon var sex år gammal. Hon gick aldrig i förskola och missade första året på lågstadiet.
− Det var här på Club Infantil som jag lärde mig att läsa och skriva, jag var del av ett utbildningsprojekt de hade, säger hon.
Med barnkommunikatörerna har hon varit i snart fyra år och är nu den äldsta medlemmen. På grund av hennes ålder och hennes tid på radion har hon blivit som en lärare för de andra.
− Man fösöker göra det…, säger flickan vid mikrofonen.
− Försöker. Med ”r”. Prova igen, och tänk på rytmen, säger Keylin lugnt och sansat.
Flickan håller sitt manus på ett lillfingers avstånd med läpparna tätt intill mikrofonen. Hon har försökt få till det ordet ett tag nu. Hon mumlar för sig själv innan hon utbrister:
− Aaahh, jag kan inte få det ordet rätt!

Alla är närvarande i rummet och de många smålätena stör och stoppar upp inspelningen. Det är ett ständigt samtalsämne och frustrationen växer bakom mikrofonen. Det är varmt och ventilationen är dålig. Några av barnen sitter vid datorn, andra gör sina läxor. De flesta vill bli journalister eller kommunikatörer när de blir stora. Keylin vill studera social kommunikation på universitet och har börjat tänka på det här ur en professionell synvinkel.
− Det handlar även om att jag vill säkra min framtid. När jag börjar på universitetet kommer jag att ha många fördelar av min erfarenhet härifrån, säger hon innan hon lutar sig över den nya flickan vid datorn för att hjälpa henne med redigeringen.

Kenneth Rivera vill bli journalist eller kommunikatör när han blir stor. Foto: Philip Krook

Philip Krook, informationspraktikant, Nicaragua.

Tillbaka till naturen

Femtioen ungdomar har samlats i naturreservatet Datanlí utanför Jinotega för att vandra i naturen och diskutera ekologiska rättigheter. Club Infantil samlade ihop de mest aktiva ungdomarna från varje sektor och tog med dem till det vackra naturreservatet dels som belöning för deras insatser och dels för att fördjupa deras kunskap om ämnet.
− Målet med dagen är att ungdomarna ska reflektera över sina ekologiska rättigheter, och genom att komma i kontakt med naturen här ska de lättare kunna identifiera dem, säger Diana González, koordinator på Club Infantil.
− Det är även tänkt som ett erkännande av deras arbete i klubben och ett incitament för att få dem att fortsätta, tillägger hon.

Ungdomarna ger sig iväg för den drygt två timmar långa vandringen. Foto: Philip Krook

De ekologiska rättigheterna bygger, kort sagt, på en sammansättning av deklarationer och juridiska normer som har till uppgift att reglera den mänskliga aktiviteten i sin interaktion med miljön och ekosystemen. Miljöorganisationen SONATI har bjudits in för att hålla i en presentation om ämnet och bidra med ytterligare kunskaper.
− Ekologiska rättigheter handlar i grund och botten om respekt för naturen. Det är viktigt att förstå att naturen är en helhet och varje liten del bidrar till en ekologisk balans på jorden. Mer specifikt handlar det om rätten att få leva ett sunt och hållbart liv i en ren miljö, säger Arlen Tellez från SONATI.

”Hur mycket förorenar EN enda plastpåse” står det skrivet bredvid Arlen Tellez. Foto: Philip Krook

De mest utmärkande miljöproblemen i landet är, enligt Arlen, miljöförorening, plastanvändning, djurhandel och skogsröjning. Svårigheterna med att komma tillrätta med problemen delar hon upp i två.
− För det första så lär man inte ut detta i skolan, och inte heller i hemmet. Om man vill åstadkomma förändring måste man föregå med gott exempel, men eftersom lärarna och föräldrarna inte gör det kommer inte heller barnen att göra det. För det andra så uppfylls inte lagarna. Nicaragua har en av de bästa miljölagstiftningarna i hela Centralamerika med jättevackra lagar. Men de uppfylls inte.

Förutom presentationen fick deltagarna vandra bland kaffeodlingarna och den övriga växtligheten i naturreservatet och besöka lokala jordbrukare och boskapsskötare.
Kaleth Zelaya, en av de mest aktiva deltagarna, är nöjd med dagen och vad han fått lära sig.
− Jag har fått umgås och samtala mycket med de andra ungdomarna och lärt mig mer om miljön. Speciellt att se ett steg längre och inse hur varje liten byggsten i naturen är oss till nytta. Sedan gillade jag även vandringen i det vackra landskapet. Och korna, de gillade jag också, säger han.

Kaleth Zelaya (till höger) bidrar till diskussionen kring ekologiska rättigheter. Foto: Philip Krook

− Det har varit en bra dag, säger Ruth Rizo, en annan av deltagarna. Vi har stärkt våra kunskaper om ekologiska rättigheter och hur vi kan ta hand om miljön och även försöka få folk mer medvetna om situationen.
Hon har varit verksam i Club Infantil i tio år och brukar hålla i workshops kring hur man kan återanvända gamla petflaskor och annat material. Det hon gillade bäst med dagen var nivån av deltagande.
− Det som utmärkte sig mest var diskussionerna. Alla deltog och delade med sig. Det var också intressant att få höra hur de jobbar i de andra sektorerna, säger hon.

Diana González diskuterar ämnet under dagens presentation. Foto: Philip Krook

Diana tycker även hon att det varit en lyckad utflykt.
− Jag är nöjd, det är väldigt sällan som vi kan göra dessa utflykter. Det var också fint att se alla de olika sektorerna samlade på ett enda ställe.
Strax efter SONATI:s presentation fick deltagarna från varje sektor i uppgift att sätta sig ner och analysera situationen i deras område.
− Efter det här kommer de att ha möten dem emellan. Därefter är tanken att de ska kräva förändringar av de lokala ledarna, som i sin tur kan ge förslag åt politikerna nu i september när de samråder, berättar Diana.


Philip Krook, infopraktikant, Nicaragua

En dag i Linda Vista Sur

− Hallå! ropar Carlos till en flicka på andra sidan gatan.
Hon tittar upp och svarar med ett leende:
− Hej Profe’!
− Klockan två träffas vi idag. Meddela din syster och kusin också, säger Carlos innan vi promenerar vidare.

I området Linda Vista Sur i Jinotega jobbar Club Infantil mot sexuell exploatering av barn och ungdomar. Solen lyser starkt på himlen denna tisdagsförmiddag medan jag går runt med Carlos för att informera ungdomarna om dagens aktivitet.
− Idag ska vi visa en video och prata om sexualitet och sexuella rättigheter. Vi får se hur det går. Det är svårt att tala om de här sakerna, framförallt på grund av religionen. Att prata om sex är tabubelagt här, berättar Carlos.
Carlos Ariel Barrera Montzon har jobbat som utbildare på Club Infantil i sju år, men har varit en del av verksamheten mycket längre än så.
− Jag är från ”gatan”, säger han till mig, och Club Infantil arbetade i mitt område. Jag gick med när jag var tolv år, sedan dess har jag varit en del av verksamheten.
Carlos är nu 27 år. Till en början hade han hand om regelbundna dans- och teaterklasser men sedan ett år tillbaka har han delat ansvar för den södra sektorn. Med andra ord området Linda Vista Sur.

− Den här korsningen är känd för att ha mycket brottslighet, säger han diskret till mig medan vi går förbi den, men nu under dagen är det lugnt.
− Skurkarna är som fladdermöss, de kommer bara ut när det är mörkt. Nu sover de, skrattar han till.

I brist på lokal får trottoaren fungera som klassrum. Foto: Philip Krook

Klockan två på eftermiddagen brinner eldklotet uppe i himlen lika intensivt som tidigare. En flakbil åker förbi med en stor högtalare som basunerar ut att majs är landets stolthet. Madaí Molina Aráuz, som delar på ansvaret med Carlos, har anslutit. Tio små barn omringar dem medan de lägger ut en plastmatta på trottoaren mitt emot skrottippen.
− Tanken är att visa en video för de här barnen nu och en annan för ungdomarna lite senare, berättar Madaí och tar fram datorn. Barnen trycker ihop sig framför datorn för att kunna se och höra.
− Vad handlade videon om? frågar Carlos barnen när den tagit slut.
− Sexuella rättigheter, svarar en av flickorna.
Bilar, motorcyklar och nyfikna åskådare passerar förbi medan samtalet fortlöper kring vad sexualitet och sexuella rättigheter är för något.

 Madaí och Carlos håller igång diskussionen med ungdomarna. Foto: Philip Krook

Klockan är nu fem och vi har bytt trottoaren mot en lokal. Det är dags för samtalet med tonåringarna. Carlos spelar upp videon som bland annat handlar om preventivmedel och hur de förebygger könssjukdomar och oönskade graviditeter. En animerad sexscen skapar genanta skrattanfall bland ungdomarna.
− Vad betyder begreppet ”sexualitet” för er? frågar han under det efterföljande samtalet.
Efter en stunds tystnad vågar någon till slut säga något, därefter följer fler kommentarer.
− Det är en helhet, säger en tjej efter en stunds diskussion, det innefattar bland annat hur jag klär mig och hur jag för mig.

Dagen avslutas med en dansklass. Idag är det den karibiska folkdansen Palo de Mayo som står på schemat.

Philip Krook, infopraktikant, Nicaragua

El Vertedero, del 2: ”Två kilo papper”

Ungdomarna från El Vertedero utanför Jinotega spenderar sina dagar med att leta återvinningsbart material i sophögarna som dumpas på soptippen. De säljer sedan vidare det till ett återvinningsföretag i Managua. Men arbetet är farligt och hälsovådligt. Club Infantil, en av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer, startade därför projektet Red Eco Club för ett år sedan. Lokala företag och restauranger källsorterar sina återvinningsbara sopor och får dem sedan upphämtade av ungdomarna varje vecka.

Det är fredag och ungdomarna från El Vertedero har tagit sig ner till Jinotega för att åka runt och hämta soporna. Materialet var och en samlar in får de sedan behålla. Därför bestämmer de en turordning för att det ska bli rättvist. Idag är de sju stycken. Efter viss förvirring kring vem som följer vem kör flakbilen ut.

Fördelarna med projektet är många. Lokalsamhället uppmuntras att källsortera sina sopor samtidigt som ungdomarna från El Vertedero får en chans att komma ner från soptippen. Sedan är arbetsvillkoren bättre också.
– Arbetet är mycket säkrare här på rundturen, plus att materialet vi samlar in är renare. Det gillar företaget vi säljer till, berättar Geiner Pérez, 23.

Jinner och Bayron väntar tålmodigt på sin kamrat som hoppat ner för att hämta sopor. Foto: Philip Krook

Bayron Antonio Leiva, 23, är förkyld och ligger halvt utslagen på en bädd av fyllda sopsäckar. Han bor i området nedanför El Vertedero men började arbeta på soptippen när han var åtta år. Nu är det hans tur att hoppa ner från flaket och hämta sopsäckar. Solljuset reflekteras i hans glansiga ögon medan han reser sig upp. Han tar två tomma säckar och går in på sjukhuset. Han kommer strax ut igen med samma två säckar.
– Det fanns inget. De är på semester, säger han och klättrar upp på flaket igen.

Mängden material de hämtar upp under rundturen varierar men vanligtvis samlar de in ungefär lika mycket som de brukar göra under en dag uppe på soptippen. I och med att var och en får behålla det de själva hämtar upp kan det variera även dem emellan. Än så länge har Bayron inte haft någon tur. Inte en enda sopsäck har han lyckats få med sig.

Jinner är den yngsta medlemmen i Red Eco Club. Foto: Philip Krook

Bättre tur har Jinner Jassiel Siles Picado, 10, haft. Han föddes på El Vertedero och har bott där hela sitt liv.
– Två kilo papper, säger han med ett stort leende när han kommer fram till flaket.
Han letar upp märkpennan och markerar säcken med sitt namn, och fortsätter:
– Bayron har fortfarande inte fått en enda säck. Nu ångrar han nog att han följde med.
Men Bayron verkar inte bekymra sig så mycket över det, han har fullt upp med sin förkylning.

 Geiner har många tatueringar, bland annat en tår under ögat och en spindel på kinden. Foto: Philip Krook

Nu är det Geiners tur att hoppa ner från flaket, men han är inte sugen.
– Varför ens bry sig? Det företaget har ändå aldrig några sopor att lämna över, säger han innan han blir övertalad att göra det i vilket fall.
Solen lyser starkt på himlen. Jinner ligger bekvämt bland sopsäckarna. Han ser sig omkring och hittar en bit kartong som han håller över huvudet för att få lite skugga. Geiner kommer tillbaka med två fulla säckar och ett stort leende.
– Och du som inte ville gå dit, säger en av de andra skämtsamt till honom.

Philip Krook, informationspraktikant, Nicaragua

El Vertedero, del 1: Livet på soptippen

Marken är full av glassplitter och skräp, gruset syns nästan inte längre. Hundar strövar omkring med nosen nere i marken, bakom dem stiger röken från de brinnande soporna mot skyn. En kraftig vindpust yr upp damm som tävlar med röken om vem som kan nå högst. Gamarna har landat för att rota i soporna. Precis som människorna här brukar göra. Den enda skillnaden är att gamarna letar efter saker att äta medan människorna letar efter saker att sälja.

På El Vertedero samsas människor, gamar, hundar och flugor med att ta del av soporna. Foto: Philip Krook

El Vertedero ligger i Jinotega, i norra Nicaragua. Det är stadens soptipp. Här bor tolv familjer i små skjul gjorda av pinnar och plastskynken. De lever bland skräpet och livnär sig på detsamma. Utöver dem kommer runt trettiofem personer hit dagligen för att rota efter återvinningsbart material i de stora kullarna av skräp som dumpas här dagligen. Många av dem är barn och ungdomar. De samlar på sig glas, aluminium, järn, plast och papper. En gång i veckan kommer sedan en stor lastbil från Managua och köper det de lyckats samla på sig. Men det är varje man för sig själv. Företaget väger och betalar ut individuellt. Aluminium betalar bäst, sist kommer papper.

En dag i veckan får ungdomarna tillfälle att komma ner från soptippen och spela fotboll. Varje torsdag möter de samma lag med lokala ungdomar. Men idag är det onsdag.

Två killar står redo på startlinjen. Yazary Cartín Rivera skriker till och de två killarna springer fram till första linjen och vänder, sedan till andra och vänder, till sist springer de rakt fram mot mållinjen för att se vem som kommer först. Varje duell följs av skratt och stora leenden.

− De har bett om att få lite träning så att de kan komma bättre förberedda till matcherna, för de andra tränar varje dag, berättar Yazary.

Yazary (till vänster) manar på Bayron Antonio Leiva (i mitten) och de andra. Foto: Philip Krook

Hon arbetar på Club Infantil, en av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer, och kommer hit nästan varje dag. El Vertedero är en av de sektorer där organisationen arbetar, och det är Jazary som har huvudansvaret. Club Infantil startade för ett år sedan projektet Red Eco Club för att hjälpa till att förbättra situationen för människorna på soptippen. Tillsammans med ungdomarna åkte de runt till lokala företag och restauranger för att berätta om projektet. Ungdomarna frågade om de kunde tänka sig att källsortera sina sopor för att sedan varje fredag få dem upphämtade. Många gick med och nu har ungdomarna åtminstone en dag i veckan då de slipper rota bland stora sophögar för att få sitt material.

En stor vit lastbil kommer körandes uppför grusvägen. Människorna följer efter. På ett ögonblick dör aktiviteten och gruppen splittras. Det är dags att jobba. Ungdomarna hämtar sina krattor och väntar på att lastbilen ska dumpa sina sopor. Sedan hugger de in. Tjugofem personer på samma hög. En till lastbil kommer inkörandes. Gruppen splittras. Vissa krafsar här, andra krafsar där. Soporna dumpas på kanten av ett rykande stup. Det är gamla sopor som brinner. Det skräp som inte kan säljas eller användas. Röken skymmer synen och lukten av brinnande plast sticker i näsan. När de rotat klart i de nya sophögarna kommer även de att brännas. Om en timme kommer det nya högar.

Tjugofem personer hugger in på sophögen som lastbilen precis dumpat. Foto: Philip Krook

Philip Krook, informationspraktikant i Nicaragua

Programrådsmöte i Jinotega, Norra Nicaragua

Programmet i Nicaragua (se programets Facebooksida här) har 4 organisationer som är en del av Svalorna Latinamerikas arbete mot Sexuell Kommersiell Exploatering av barn och ungomar : APEADECO, MARY BARREDA, PROYECTO MIRIAM och CLUB INFANTIL. För att hålla ihop programmet, utbyta idéer, revidera planer , arbeta fram nya aktiviteter och utbildningar etc har programmet ett programråd (ECP) som består av de ansvariga kordinatörerna på varje organisation. Denna vecka hade vi ett 2 dagars möte på Club Infantil i Jinotega för att diskutera och planera mätningen av resultaten som de ska göra i slutet av november detta år . 

Idalia, programrådssekreterare, hon har koll på allt! 

En del av programrådet.

På mötet gick vi igenom hur mätningen gick till förra året och vad som kan forbättras för 2015. Dessa programrådsmöten genomförs inte alltid i fysisk person utan de har även virtuella möten via SKYPE,detta främst på grund av höga administrativa kostnader att anordna mötena fysisk, då alla organisationer verkar i olika områden i Nicaragua så tillkommer alltid kostnader för boende och mat. Men att ha kontinuerliga fysiska programrådsmöten är viktigt då det inte alltid går att lita på internet här i Nicaragua. Många skulle nog också hålla med om att det inte går att helt ersätta de fysiska mötena med virtuella även om det må vara billigare. Det fjärde delmålet som programmet här i Nicaragua har är att ”Organisationerna som deltar i programmet stärks på administrativ, konceptuell, metodologisk och organisatorisk nivå” programrådmötena är en viktig del för att uppnå detta mål. Som min kollega Norvin på APEADECO uttryckte det: ”Vi alla organisationer har olika styrkor och svagheter och att vara en del av programmet och ha kontinuerliga möten gör att vi kan stärka varandra och utbyta erfarenheter”.

Rosa Maria från Mary Barreda förbereder glatt en grupppresentation.

Presentationen om hur mätningen går till.

Ett resultat av detta programrådsmöte i Jinotega är att alla organisationerna var överens om att instrumenten som de använder för att mäta resultaten (instrumenten är de frågor som ställs i enkäter och intervjuer) är för många till antalet och ibland för komplicerade. I vissa fall orkar inte deltagarna svara på alla frågor och detta måste de förbättra, det diskuterades fram nya instrument och en plan hur de ska gå tillväga for att underlätta mätningen och minska frågorna utan att tumma på kvaliten. Ett komplicerat arbete har de framför sig men som Carmen från Mary Barreda uttryckte det ”Tillsammans blir det mindre komplicerat och eftersom vi alla har ett gemensamt mål att göra mätningen så bra som möjligt vet jag att vi kommer att förbättra arbetet och mätningarna varje år”. Det känns otroligt lärorik att få vara del av arbetet som programmet här i Nicaragua gör och det är uppenbart hur organisationerna stöttar varandra i arbetet mot Sexuell Kommersiell Exploatering av barn och ungdomar.

Jinotega, Norra Nicaragua.

Hälsningar från regnperioden i Nicaragua

Elin Jakobsen Rydstedt, Programpraktikant Nicaragua

Aktivt deltagande i Nicaragua, PÅ RIKTIGT!

Två barn ur målgruppen som självsäkert för sig med termer som riskfaktorer, osunt beteende i sociala medier, hur man kan skydda sig mot Sexuell Kommersiell Exploatering (SKE), vikten av kommunikation inom familjen. Det är fascinerande att se hur mycket kunskap de besitter med sina knappa 13 respektive 10 år. De två barnen är Jackson Ulises Olivas Gutierreza  och Jennifer Anieska Dormuz , de båda har fått extra utbildning av organisationen Club Infantil, som är en av de fyra organisationerna inom programmet mot SKE som Svalorna Latinamerika finansierar i Nicaragua.  Denna extra utbildning ges till de som varit aktiva inom programmet under en längre tid och som visar intresse att vilja lära sig mer. De barn och ungdomar (målgruppen) som har fått denna extra utbildning kallas då ”los monitores” en liknande roll som kommunikatörerna har (se detta inlägg för mer information om kommunikatörerna) men med fokus på att hålla i egna reflektionsutrymmen och workshops.

Jennifer Anieska Dormuz, monitor för Club Infantil. Foto: Elin Jakobsen Rydstedt

Jackson Ulises Olivas Gutierreza  monitor för Club Infantil med en vän. Foto: Elin Jakobsen Rydstedt

Club infantil har var de kallar ”öppna hus” i vissa stadsdelar utanför centrala Jinotega, (Norra Nicaragua) där målgruppen kan komma och få hjälp med läxorna, måla, dansa, spela teater. Ett kreativt utrymme och som Jackson beskriver det :”En rolig och trygg oas som man vet alltid finns där när man behöver”.  De har detta öppna hus både på förmiddagen och eftermiddagen så de barn och ungdomar som går i skolan på morgonen och eftermiddag ska ha lika möjlighet att ta del av dessa öppna hus.  I denna trygga oas så ägnar man alltid en timme åt ”utrymme för reflektion” då man tar upp ämnen relaterat till SKE, det kan vara ämnen som risksituationer, riskfaktorer, identitet, sexualitet, barns rättigheter osv. Jag märkte att barnen och ungdomarna som deltog i detta utrymme öppnade sig mycket när det är deras kamrater som håller i aktiviteten, det kommer upp många egna erfarenheter och då ”los monitores” sätter sina egna ord på vissa ämnen gör det att man känner att det är en aktivitet för och av barn och ungdomar. När man sedan läser om organisationernas mål och förväntade resultat så står det tydligt att ett av de förväntade resultaten som programmet har är att barnen och ungdomarna har en ledande roll i planeringen och utförandet av aktiviteter mot SKE i samarbete med nyckelaktörer. Att tilläga så finns det alltid en vuxen kontaktperson som deltar vid dessa aktiviteter som stöd.

Teaterövning Club infantil, Jinotega. Foto: Elin Jakobsen Rydstedt

Ett av de tydligaste bevisen på att alla organisationer arbetar hårt för att detta förväntade resultat var i dagarna när vi hade programrådsmöte och planerade en aktivitet för den 26 juni. Detta datum ska vi ha en aktivitet med ca 50 barn och ungdomar från varje organisation som ska träffas och utbyta erfarenheter och fira ”barnens vecka”.  Vi hade gjort en plan för hur aktiviteten ska se ut som var så gott som klar, men då så kommer förslaget att representanter från målgruppen ska vara med och godkänna planeringen och även ge egna förslag hur vi kan förbättra aktiviteten då den är för dem.  I förra veckan så kom 3 representanter från varje organisation och ägnade en hel förmiddag till att omarbeta förslaget och komma med egna förslag till förbättringar. Det tycker jag är att arbeta PÅ RIKTIGT för barnens och ungdomarnas ledande roll i planering och utförande av aktiviteter.

Reflektionsutrymme om riskfaktorer och hur man kan skydda sig från SKE, Club Infantil, Jinotega. Foto: Elin Jakobsen Rydstedt

Hälsningar från ett varmt Telica
Elin Jakobsen Rydstedt, Programpraktikant Nicaragua

Diana från Club Infantil, Nicaragua besöker Sverige

Under förra veckan besöktes Svalorna av Diana Osmara González Picado från Club Infantil i Jinotega, Nicaragua. Efter några inledande dagar i Malmö tillsammans med Skåne lokalgrupp så anlände Diana till Stockholm på torsdagen den 16 april. Samma kväll anordnade Stockholms lokalgrupp en kväll med Nicaragua i fokus där Diana skulle få tillfälle att berätta om Club Infantils verksamhet. Kvällen inleddes med mingel och nicaraguansk mat. Under kvällen berättade även Carlos Herrera om sin undersökning om jämställdhet i Nicaragua, förhoppningsvis kommer jag att få möjlighet att presentera ett sammandrag om undersökningen här på bloggen lite senare i vår!

Diana berättade för oss om Club Infantils verksamhet och att en viktig del av arbetet går ut på att utbilda unga kommunikatörer. Vad det innebär att vara ung kommunikatör kan ni läsa om i Elins inlägg. Diana berättade för oss att ett viktigt arbete som ungdomarna utför är att förmedla kunskap till andra ungdomar. Det kan till exempel göras med hjälp av föreläsningar på sina egna skolor, eller via radio. Ett annat sätt är genom att dramatisera händelser som är allt för vanliga i ungdomarnas vardag. Med hjälp av filmer kan de hjälpa andra ungdomar att känna igen situationer där vuxna kan ha baktankar med sin kontakt med ungdomarna. Med hjälp av filmerna kan de också visa att sådana situationer är vanliga, att det inte är ungdomarnas fel och ge tips på hur de ska gå tillväga om de råkar ut för någon vuxen som de tycker beter sig obehagligt. 

Diana visade oss det första avsnittet ur serien ”Yo tengo el poder”. Avsnittet handlar om en ung tjej som träffar på en vuxen man som visar ett väldigt intresse i hennes privatliv.  Han lämnar henne inte i fred och hon tycker det hela är obehagligt. Till slut berättar hon för sin mamma, som hjälper henne lösa situationen.

Club Infantil har också tagit fram en lättförstålig bilderbok över situationer där vuxna inte beter sig korrekt. Även de böckerna är till för att lära barn och unga att känna igen situationer och reagera när de känner att något inte är rätt. Samtidigt vill böckerna, och Club Infantil, stärka barn och ungdomars självkänsla och lära dem vilka rättigheter de har. Att förstå innebörden och våga agera utifrån tron att en själv har värden och rättigheter kräver att andra barn, ungdomar och vuxna runt omkring en faktiskt påtalar och respekterar dessa rättigheter. På så sätt ska barnen och ungdomarnas förståelse för sina egna och också andras rättigheter stärkas.

 Ett uppslag ur boken "YO tengo el PODER para prevenir la Explotación Sexual Comercial" - jag har makten att motverka sexuell och kommersiell exploatering. 

På det sättet leder Club Infantils arbete till en positiv kedjereaktion där barn och unga som lärt sig om sina rättigheter kan och vågar stärka andra barn och ungdomar i sin förståelse av sina rättigheter. En metod som är mycket framgångsrik och som Club Infantil kallar ”paso atrás”. Metoden går ut på att de ungdomar som själva har ingått i Club Infantil deltar i arbetet med att utforma och hålla i aktiviteter för nya deltagare.

Det har varit väldigt kul att lära känna Diana under dessa dagar! Vi är tacksamma över att få ha tagit del av och fått ökad kunskap om det viktiga arbete hon och Club Infantil utför, ett arbete som Svalorna Latinamerika är mycket stolta över!

Caroline Ullman, organisationspraktikant, Stockholm

Vatten - en självklarhet för alla?

Människorna i Nicaragua är på gatan oftast väldigt glada, fridfulla och ser ut att leva ett gott och bekymmerslöst liv. När jag pratar med befolkningen får jag däremot ibland en annan bild. Bristen på vatten i hushållen är en av de saker som tagits upp.

Kvinna som precis hämtat vatten från brunn eller vattenhål

Hemma i Sverige har vi alla vatten, så klart. Men här, på andra sidan Atlanten i Nicaragua, är det INTE självklart. Visste ni att så få som 37 % av alla människor på landsbygden har tillgång till rent vatten i sina hem? Och att på landsbygden i de övriga centralamerikanska länderna har 50 % av folket det? Inga av dessa siffror tycker jag är speciellt roliga. Statistiken är hämtad från den nicaraguanska dagstidningen La Prensa så sent som i måndags, den 13 okt. Förändring i Nicaragua pågår. Ett problem med bygget av brunnar och kranar är dock att kvalitén är på tok för dålig. De går ofta sönder snabbt och då står människorna där återigen utan vatten och är tillbaka på ruta ett.

Vattenpump i en förort i Jinotega

Jinotega är en stad omringad av berg och häromdagen vandrade jag och några vänner upp för ett. Vi passerade på vägen massor av, enligt mig, bristfälliga hus. Vi gick förbi brunnar och stora hål i marken dit folket som bor på berget hämtade vatten. Någon tvättade. Vuxna och barn kånkade dit sina dunkar och spänner för att hämta vatten till sina hushåll för att kunna laga mat eller för att kunna ta sig en dusch. Med hink. Vi fortsatte promenera upp för uppförsbacken. En nicaraguan berättade för mig att människorna som bor såhär högt upp på berget inte alltid hade vatten i sina brunnar eller vattenhål. Om de som bor nere i staden använder för mycket, når vattnet inte upp på berget och människorna här blir utan.

Flicka som följt med sin mamma till vattenhålet för att tvätta kläder

Nicaragua jobbar för att göra vatten till en självklarhet för sin befolkning. Jag vet att de arbetar mot ett mål som ska vara uppnått till och med nästa år som innebär att en viss procent ska ha tillgång till vatten och sanitet. Hur det går har jag däremot ingen aning om, bara att de har en lång väg kvar att gå innan vattentillgången i Nicaragua blir lika självklar som för oss i Sverige.

Klara Adrian, programpraktikant i Nicaragua, Svalorna Latinamerika