EMELIE: Nya erfarenheter

Emelie Petersson i Bolivia, inlägg 1

10 dagar efter en intervju via Skype satt jag på ett plan från Panama City till La Paz. I ryggsäcken hade jag shorts, sandaler, tusen minnen och erfarenheter från den resa jag precis hade gjort. Redan i september lämnade jag Sverige och flög då över Atlanten med förhoppningen om att finna ett arbete någonstans på vägen söderut, men även för att uppleva mer av den fantastiska latinamerikanska kultur jag fattat tycke för under min tidigare vistelse i Centralamerika. Från Mexiko och ända ner till Nicaragua hann jag resa innan jag fick besked om att jag skulle få komma till Svalorna Latinamerikas kontor i Bolivia.

Dansuppvisning på Plaza del Estudiante

Det har nu gått en månad sedan jag klev av planet på El Altos internationella flygplats utanför La Paz,ungefär 4000 meter över havet, och min resa har sedan dess antagit en helt nyskepnad. Från lata dagar på karibiska stränder till heldagar på kontoret insvept i min nyinköpta alpackasjal.

Karneval i Oruro

Jag förväntade mig inte någon kulturchock när jag kom till Bolivia och även om jag anpassat mig bra, mycket av det jag upplever i mitt dagliga liv här i La Paz påminner mig om mina tidigare upplevelser från Latinamerika, så har jag ändå fått en hel del nya erfarenheter. Jag har lärt mig vikten av att skynda långsamt då mina lungor ännu inte helt anpassat sig till den syrefattiga luften uppe i de Andinska bergen. Jag har även provat att äta grillat kohjärta som en cholita tillagat vid ett gatuhörn,deltagit i det årliga karnevalsfirandet, brottats både med parasiter och den bolivianska byråkratin och enligt den bolivianska traditionens regler fått en liten porslinstupp i present som en förhoppning om ett spännande möte under det kommande året. Men framförallt har jag redan utvecklat ett antal nya färdigheter och kunskaper på Svalornas LA:s kontor och ser fram emot att lära mig ännu mer under min tid här i Bolivia.

Emelie Petersson
programassbolivia@svalorna.se

BJÖRN: Världen hänger samman

Björn Reisnert i Sverige, inlägg 1

Ibland kan jag få en känsla av att allt i världen hänger samman. Människor har olika förutsättningar och lever mycket skilda liv, men i mänskligheten och i allt det som vi delar blir världen en och samma. Denna känsla fick jag när jag var på Billströmska folkhögskolan på Tjörn och träffade de tio deltagarna som läser kursen De ungas rätt- En kurs om globala frågor med fältstudier i Bolivia.
 
De tio deltagarna brinner av längtan att komma iväg. Den 10 februari lyfter planet och nu vill de lära sig så mycket det bara går inför resan. Jag var där för att dela med mig av mina erfarenheter från när jag var informationspraktikant för Svalorna LA i Bolivia i våras.

Frågorna är många. Trots att mitt pass egentligen tog slut för en kvart sedan har deltagarna öronen och ögonen på helspänn för att lära sig ytterligare något om hur Svalorna Latinamerika arbetar, om boliviansk inrikespolitik eller bara hur man ska bära sig åt om man blir magsjuk. Allt mellan himmel och jord kort och gott.

Det är upprymmande att veta att dessa deltagare snart kommer till Bolivia för att se detta fascinerande land och vara med om så berikande upplevelser och möten.

Vi pratar tillsammans om varför man egentligen väljer att åka. Deltagarna får prata två och två och trots att de bara är tio stycken får de höja rösten för att göra sig hörda. De säger att motivet ändrats under kursen. Först tänkte de att de ville hjälpa andra för att få en bättre tillvaro. Men efter att ha tagit del av berättelser, filmer, böcker och annat har de kommit fram till att det mer handlar om ett ömsesidigt utbyte.

 – Vi åker ju också mycket för vår egen skull. För att växa som människor, säger någon.
Jag kom fram till Billströmska folkhögskolan sent på kvällen för att ha ett pass då, om mina personliga erfarenheter som informationspraktikant för Svalorna LA, och dagen därpå ha ett pass om det bolivianska samhället.

Jag var lite trött efter resan från Malmö, men piggnade snabbt till när jag genast möttes av deltagarnas intresse och förväntansfulla frågor. Jag bjöds på mat och kaffe när jag kom fram, men fick inte mycket utrymme för att äta, vilket inte gjorde mig det minsta.

För mig blev berättandet en resa tillbaks till Bolivia. Minnena som slumrat sedan i juni då jag kom hem väcktes till liv och jag påmindes om hur viktigt det är att vi människor möts. Det är när vi människor möts som kontinenter binds samman, fördomar suddas ut och givande samarbeten inleds.

Jag är tacksam för att jag fick komma till Billströmska och påminnas om detta.

Björn Reisnert

JOHANNA: Från teori till praktik

Johanna Sellberg i Sverige, inlägg 1

Min första vecka som kanslipraktikant på Svalorna Latinamerika är avklarad och bitarna börjar falla på plats. Under de kommande månaderna ska jag arbeta med kampanjen Rätten till din egen kropp! Kampanjens fokus är sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). Mina tidigare erfarenheter genom en fältstudie i Nicaragua har gjort att kvinnors rätt till säker abort ligger mig extra varmt om hjärtat.

Med en magisterexamen i freds- och utvecklingsstudier i ryggen hoppas jag att min praktik ska ge mig erfarenheter i hur man går från teori till praktik inom svenskt utvecklingssamarbete. Vardagarna börjar ta form i storstaden, på morgnarna pendlar jag och åker rulltrappa, självklart ståendes på höger sida. Människorna runt om mig drar upp axlarna i sina tjocka vinterjackor i ett försök att stänga ute den bitande januarikylan. De skyndar fram, stressade för att hinna till möten och inte missa deadlines. Jag undrar om någon av de på höger sida i rulltrappan, de som för tillfället står still, funderar på de rättigheter och möjligheter vi svenskar har att bestämma över vår sexualitet och över våra kroppar. Med detta sagt menar jag inte att det svenska samhället är felfritt, det finns diskriminering och inträffar dagligen övergrepp gentemot kvinnors och mäns integritet.

I Sverige finns dock helt andra förutsättningar till att bestämma över sin kropp och sin sexualitet, både legalt och normativt. Sverige har i sin biståndspolitik betonat vikten av att satsa på SRHR-frågor även om det i många fall rör kontroversiella ämnen. Ett område som under senare år fått mer uppmärksamhet inom utvecklingssamarbetet är homo- bisexuella och transpersoners rättigheter, där Sidas anslag ökat kraftigt.

I Svalorna LA:s tre samarbetsländer håller situationen för hbt-personer sakta att förbättras till det bättre. Det verkar dock finnas stora svårigheter med att gå från teori till praktik. Både Bolivia och Peru har en lagstiftning som förbjuder diskriminering av hbt-personer, och homosexualitet är sedan 2008 bortplockad som straffbeläggande handling i Nicaragua. Trots de legala förutsättningarna möter många hbt-personer i länderna mycket motstånd när de uttrycker sin sexualitet. Det är ofta stora skillnader mellan landsbygd och stad, där toleransen generellt är högre i den senare. Många vittnar om våld, glåpord och familjer som vänder dem ryggen. Heterosexualitet är normen i dessa länder som alla påverkas av de patriarkala rådande strukturerna samt den katolska kyrkans konservativa värderingar.

För att hbt-personers rättigheter ska bli accepterade i praktiken krävs mycket arbete som syftar till att förändra normer och attityder i samhället, bland annat genom att erbjuda ungdomar adekvat sexualupplysning. Denna är även viktig för att på ett mer övergripande plan bidra till reflektion kring stereotypa könsroller som är vanligt förekommande i den specifika kontexten. Det är ett arbete som kommer att ta lång tid eftersom normer är djupt rotade i ett samhälle och tar tid att förändra. Det skulle dock inte skada om fler människor ägnade åtminstone tiden i rulltrappan åt att fundera över de olika förutsättningar vi människor har till att själva bestämma över våra kroppar och vår sexualitet, och på vilket sätt de skulle kunna bidra till en förändring, trots sitt pressade schema.

Johanna Sellberg

ANGELA: Ja till fler insatser mot kvinnovåld

Angela Alcalá i Peru, inlägg 4

Nu har jag två veckor kvar tills jag slutar på Svalorna Latinamerika i Peru och det känns sorgligt. Jag har träffat underbara människor, både på kontoret och när jag har varit ute i fält. Jag vet inte hur min framtid kommer att se ut när jag är tillbaka i Sverige och just nu tänker jag inte heller på det. Istället tänker jag bara på min tid här och på det jag har upplevt. Det känns bra att ha varit delaktig i något så viktigt som att kunna få människors liv att bli bättre.

Under november 2011 gjorde jag en rad intervjuer med utsatta kvinnor, ungdomar i Majes samt samarbetspartners till Svalorna Latinamerika. Intervjuerna visade att målgruppen visste lite om sina rättigheter när programmet för landsbygdsutveckling PDR började samt att programmet hade förändrat deras livssituation. Många kvinnor berättade exempelvis hur de ofta blev misshandlade av sina män. Det var inte förrän de hade deltagit i olika workshops som PDR organiserade, som de insåg att det var fel att de hade utsatts för våld. Nu vet de hur den rättsliga vägen ser ut, de vet att de har rättigheter. I en intervju med Roberta Marmanillo, en kvinna som jobbar på CIED som är en av Svalorna Latinamerikas samarbetspartners, togs det upp ett exempel på våld mot kvinnor. Roberta berättade om en kvinna som hade varit delaktig i PDR under många år. Kvinnans dotter hade blivit våldtagen och både kvinnan och en annan kvinnlig släktning anmälde brottet. Mannen fick sitt straff och sitter nu i fängelset. Kvinnan hade sagt till Roberta:

- Ni hade pratat om det här i era workshops, ni har visat oss vägen till att anmäla.

Både Roberta och jag satt där, på CIEDs trädgård, med tårar i ögonen. Det var en känslig berättelse. Vi satt tysta en stund. Sedan var vi glada över att rättvisan skipades.
Många andra kvinnor som deltog i programmet har startat eget och fått ett bättre självförtroende. De sade att de tidigare var blyga och inte vågade diskutera på samma sätt som idag. De kräver sina rättigheter, de talar med lokalpolitiker när de inser att saker och ting behöver förbättras i deras kommuner samtidigt som de gör ett socialt arbete i deras kommuner. Detta genom att ha bildat grupper mot kvinnovåld där de tar emot utsatta kvinnor och visar hur de också kan kräva sina rättigheter.

Bilden: Estefania Salas Ramos arbetar mot misshandel av barn och kvinnor i Majeskommun

Arbetet som PDR har gjort har varit långt och inte alltid lätt enligt alla deltagarna men målgruppens berättelser visar hur viktigt det är att ha liknande program och insatser som de Svalorna Latinamerika jobbar med.

Angela Alcalá

”Kvinnan ska bestämma, samhället ska respektera, staten ska garantera – avkriminalisera aborten!” Del 2

Men vad är nästa steg för att verkligen arbeta med jämställdhet eller avskaffandet av våld mot kvinnor?

Arbetet måste göras könlöst och parallellt med arbetet för att stärka alla kvinnor. Annars kommer vi att fortsätta behöva instifta internationella dagar för att uppmärksamma sådant som borde vara avskaffat, exempelvis 28 september, dagen för att avkriminalisera abort i Latinamerika och Västindien. Eller 8 mars, den internationella kvinnodagen. Men även den 25 november, FN:s internationella dag för avskaffandet av våld mot kvinnor. För hur vi än vrider och vänder på det, och med risk för att dra till mig arga kommentarer, måste jag säga att det vi gör de dagarna trots att det är ett viktigt arbete, är att angripa konsekvenserna och inte kärnproblemen. För mig är nödvändigheten att involvera männen lika självklar som det är ett faktum att det är de som sitter med all makt och alla resurser. Jag är övertygad om att vi genom att skuldbelägga männen många gånger även skjuter ifrån oss de som faktiskt skulle vilja ansluta sig i arbetet för att förändra könsnormerna i världen. Ännu en aspekt som också glöms bort är att männen själva är offer för mansgris/macho/patriarkat och liknande asymmetrisk maktbalans som råder mellan könen men även mellan och inom andra kategorier, vilket också fråntas fokus när vi endast koncentrerar oss på oss själva.

Jag som kvinna och aktiv feminist, med en fot i Sverige och den andra i Nicaragua, har med mina tankar kring vikten av att involvera män i detta arbete då och då lyckats trampa på starka feministiska tår. Vissa har tittat på mig med en blick som om jag var lite blåst, andra har tagit till sig av mina funderingar men kommit med argument om att världen inte är redo för det ännu. Ett annat argument har varit att stärkandet av kvinnor måste göras först, och sedan kan männen inkluderas. På frågan om djupare reflektioner kring den ordningen har jag ännu inte hört något som jag kan godta som ett välgrundad och genomtänkt orsakssamband och slutsats. Jag har själv heller inte förstått varför det ena måste utesluta det andra. Ännu ett argument är att med ett sådant arbetssätt skulle resurser ännu en gång förskjutas till männen, vilka redan har alla resurser. Inte heller den tankegången låter så välformulerad, det är ju det som hela asymmetrin mellan könen från första början bygger på, genom att det ena såg utrymme att exkludera/exploatera det andra. Varför skulle vi inte kunna inkludera pojkar i vårt arbete och stärka även dem, få även dem att förstå den struktur som de själva kommer att vara en del av som vuxna aktörer?

Jag måste ändå hålla fast vid att jag som kvinna och i allra högsta grad en aktiv feminist inte kan arbeta utan att inkludera männen i det arbetet. Jag kommer trots arga blickar och ironiska kommentarer om min lämplighet att uttala mig om detta, fortsätta hävda att det är, om inte det enda så kanske det närmaste nödvändigaste nästa steg till lösningen för att komma åt problemet. Annars är jag lika okunnig, lika hatisk, sexistisk och biologisk som de män som aktivt och medvetet arbetar för att de rådande normerna i samhället ska upprätthållas. Vad vinner jag som kvinna på att polarisera mitt arbete? Vad vinner jag på att mina bröder, framtida söner, pappa och livspartner ska hatas av mina medsystrar på grund av sitt kön? Hur kan jag hjälpa de 70 000 kvinnor som varje år dör till följd av illegala aborter om hälften av jordens befolkning exkluderas? Vi alla oavsett kön måste känna att det är vårt ansvar att inte bara mildra symtomen av kvinnors bristande rättigheter, utan även komma åt sjukdomens kärna och bota det helt, en gång för alla. Och helt subjektivt, hur hade mitt liv sett ut om inte en människa, av det manliga könet, tagit sitt ansvar och varit både mamma och pappa? Då hade jag kanske varit den flickan idag.