Praktiken visar vägen för teorin hos proyecto Miriam, Estelí, Nicaragua

Workshop i eget företagande

Söndagar betyder skola för några av Estelís kvinnor. Proyecto Miriam har både klassisk undervisning för den som missat sina år i skolbänken, samt vidareutbildning för den som vill lära sig mer, tillexempel hantverk eller skönhet. Fokus ligger på att kvinnor med små medel ska kunna bli självständiga och skaffa sig det liv dem vill ha.

Denna söndag har det bjudits in till en workshop i eget företagande. Cirka trettio kvinnor i varierande åldrar har samlats för att med, diskussion, lek och praktik komma fram till hur man bäst går till väga för att starta ett eget projekt.

Det börjar med en namnlek som får alla varma i kläderna. Rosiga, hittar alla tillslut en egen stol och workshoppen kan sätta igång på riktigt.

Vi läser en saga som en familj som hade en smal ko. På något vänster stod kon i vägen för deras företagsamhet och det var inte förrän de bestämde sig för att döda kossan, som deras ekonomi förbättrades. Utan kon insåg de nämligen att de måste förändra något för att få ett bättre liv. De började odla grödor och så småningom kunde de sälja grönsaker på marknaden och få det bättre.
Kon blev metafor för de små problem som kan ställa till det när man vill sätta igång en bussiness.

Med det i tankarna delades kvinnorna upp i små grupper och fick material för att göra smycken. Det knopades, designades och funderades en bra stund, men sedan kunde man se de färdiga alstren visas upp mellan borden.

Smyckestillverkning är exempel
på eget
företagande.

En lite modevisning tog spontant plats mitt på golvet och sedan presenterade varje grupp sina smycken för en jury som tillslut valde en vinnare. En ung tjej som representerade den blå gruppen tog  hem segern eftersom hon stenhårt sålde in det absolut snyggaste halsbandet. Med tanken på materialen som delades ut vart resultaten förvånansvärt bra.

Kvinnor i olika åldrar har samlats
på Proyecto Miriam denna söndag.

Men det är egentligen inte smyckena som är dagen produkt, utan det dem står för. Att tillverka smycken var dagens exempel på företagande, men det kan givetvis handla om vilken produkt eller tjänst som helst. Själva grejen är att kvinnorna, genom ett praktiskt exempel lärt sig vad det är att vara företagare.

Toppingen kom allra sist innan det bjöds på lunch. Lärarna tog till orda och pratade om hur viktigt det är att tro på sig själv- alla klipper snett i början. Det är bara att svälja stoltheten och gå vidare, menade dem. De slängde också in ett par meningar om att alla kvinnor borde vara självständiga- man vet aldrig vad som händer senare i livet.

Text och foto: Emmelie Heljeved

MARIA: Kvinnor kan – men måste inte

Maria Hyllengren i Peru, blogginlägg 5

Janet Arias arbetsdag börjar klockan tre på morgonen, och pågår ungefär fram till tio-tiden på kvällen – ett pass på nitton timmar. Hon är borgmästare i den peruanska byn Tipan, och för några veckor sedan intervjuade jag henne för att jag vill skriva en artikel om kvinnliga ledare som samarbetar med Svalorna Latinamerika. Mötet lämnade mig med många funderingar.

När jag skumpade fram i minivanen på hemresan efteråt kände jag mig inspirerad. Janet är en person som har lyckats komma dit hon vill, trots att hennes man motarbetade henne till en början, och trots att hon lever i ett samhälle där befolkningen inte är vana vid kvinnliga ledare. ”Jag kan!”, säger hon till sig själv. ”Och du kan också!”, är hennes budskap till Tipans kvinnor.

Janet Arias.

Och visst kan hon, Janet. Arbetet som byns viktigaste ledare är bara ett av alla hennes yrken. Hon har en affär i huset, och driver också en rörelse för mjölkutkörning tillsammans med sin man. På helgerna jobbar hon på åkern där de odlar advocado, lök och frukt. Vid sidan av allt detta har hon ytterligare ett heltidsjobb: att hand om hem och barn.

Det verkar som att kvinnor i hela världen hamnar i samma fälla. De frigörs från hemmet och tillåts göra karriär – men ansvaret för ”kvinnogörat” kvarstår. Det är därför som Janets arbetsdag börjar många timmar innan det är dags att gå till kommunhuset. Innan arbetet som borgmästare börjar städar hon huset och hjälper sin man med mjölken. På lunchen går hon hem för att laga mat till sin familj, och på kvällen när hon kommer hem finns det alltid kläder att tvätta. ”Livet innebär många uppoffringar, inte sant?”, sade Janet.

Ja, visst kan hon, Janet. Men måste hon? Måste man vara kapabel att göra karriär vid sidan av ansvaret för hem och barn, och dessutom nå framgång även inom andra områden? Det var inte enbart inspiration som kom till mig där i minivanen på hemresan, Janets framgångssaga hade många frågetecken. Jag kände starkt för henne som gett upp sin dröm om att bo i stan och arbeta som sjuksköterska för att följa med sin man till landsbygden – som hon inte gillar. Men hon är stark, och hennes inställning har belönat henne. Det jag frågar mig är varför man måste vara så stark. Kvinnor kan – men det betyder inte att de måste göra allt själva.