Borgmästare för en dag, Peru

Idag sätter vi oss in i rollen som borgmästare, en person som väljs av sitt distrikt och ska leda arbetet för utveckling under fyra år. I varje utav de fem distrikten i delprovinsen Castilla Media bor mellan 200 till 2000 invånare. De har både gemensamma mål och gemensamma utmaningar. Samtidigt finns det en hel del som skiljer dem åt.

Landsbygdsutvecklingsprogrammet anordnar en heldagsutbildning inom temat hur politiken på bästa sätt kan utformas. Det handlar dels om politikens innehåll, som ekonomisk utveckling, utbildning och hälsa, men också om strategier och metoder för att uppnå redan satta mål. Utbildningen går under namnet Escuela de formación politica.

Samarbetsövning under Escuela de formación politica i Tipán

Deltagarna droppar in 30-90 minuter efter utsatt tid. Jag är inte längre överraskad, jag har lärt mig att det är så det fungerar. Hit kommer bland andra kandidater för borgmästarposter, kandidater som vill stötta sin borgmästare i rollen som regidores, sittande borgmästare och andra lokala ledargestalter från hela Castilla Media. Erfarenheter ska delas, problem, drömmar, utveckling, samarbeten, etik och god styrning ska avhandlas. Mer än 70 personer dyker upp till kommunhuset i Tipán. Det finns ett betydande intresse av att delta och fältarbetarna har gjort ett bra jobb med att informera om dagens utbildning. Första punkten på programmet är en rad samarbetsövningar som inkluderar kramar, dans och en stor portion eftertanke.

På besök hos Paula i Pampacolca

Höjdpunkten under dagen, åtminstone för mig, var när Paula och Eustacia delade med sig av lärdomar från sina år som borgmästare. Deras tal till seminariedeltagarna var personliga och fyllda av engagemang.  Ingen utav dem har suttit en full mandatperiod utan de valdes in efter det att deras föregångare avsattes av de röstberättigade. De ställer inte upp som kandidater i årets val och berättar om svårigheterna att som kvinna stå sig i politiken och uppnå legitimitet. De vittnar om ett hårt klimat, en samhällsstruktur där kvinnor inte tillåts ta den plats som arbetet kräver. Men Paula är stolt, hon har kämpat hårt och tycker själv att hon har uppnått mycket under sin korta tid som borgmästare. Det är två starka kvinnor som på ett sätt erkänner sig besegrade, ”arbetet som borgmästare har ett högt pris och nu vill jag prioritera min familj” avslutar Eustacia sitt tal. När frågan om varför det inte finns fler kvinnliga kandidater till de olika posterna så svarar gruppen samstämt -Machismo! Ett ord. Machismo. Förklaringsmodellen går givetvis djupare än begreppet machokultur men där finns mycket att reflektera kring. När vi pratar enskilt med de båda kvinnorna efter mötet tycker jag att de verkar se sig själva som stärkta av sina erfarenheter.

Nybyggt torg i Uñon under borgmästare Fredys mandatperiod

Att vara borgmästare, om så bara för en dag, är ett tufft och uppoffrande jobb. Du har höga förväntningar på dig, att just du ska förbättra livskvalitén för invånarna i distriktet. Högst sannolikt får du jobba fyra år i hård motvind då majoriteten av befolkningen kanske röstade på andra kandidater. Som kvinna får du dessutom vara förberedd på en och annan stormby. Skulle du anta utmaningen? Själv är jag inte så säker.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru

MARTIN: Att känna sin historia

Martin Karlsson i Peru, inlägg 2

Kyrkan vid Torget i Viraco.

Dammet yr upp bakom oss när vi kör fram mellan bergen på en skumpig grusväg. Föraren manövrerar bilen vant förbi hårnålskurva efter hårnålskurva med hatten nerdragen så långt att man bara kan se munnen. Himlen är klarblå och i radion spelas andinsk folkpop. Jag vevar ner bilrutan och kikar ut med kameralinsen. I baksätet sitter Irma, Ylva, Katy och Hugo ihop klämda. Efter några skakiga plåtningar vänder jag mig om och skriker ¡Me gusta!

Vi är på väg till Viraco. En by belägen 3 220 meter över havet i området Castilla Media cirka sju timmar utanför Arequipa.Vyerna är spektakulära med karga berg och en flod som strömmar fram långt ner i en dalsänka och sprider grönska omkring sig. Det lever omkring 2 000 personer i Viraco. De flesta försörjer sig med jordbruk och boskapsskötsel.

Väl framme stannar vi till utanför möteslokalen till Programa de Desarrollo Rural (PDR). PDR är ett femårigt utvecklingsprogram som drivs av Svalornas samarbetsorganisationer med syftet att främja möjligheterna för försörjning, utbildning och politiskt deltagande i hela Castilla Media.

Det dröjer inte länge innan jag börjar fatta tycke för Viraco. Bergen tillsammans med den stora glaciären Coropuna i bakgrunden ger byn en sublim inramning. Några bilar syns knappt till ochmänniskorna lever av vad jorden har att ge och … ja, jag vet… jag romantiserar.

En by med behov
Sett endast genom kameralinsen skulle Viraco kunna vara ytterligare en pittoresk bergsby från ett resereportage i dagstidningarnas söndagsbilagor. Min bild blev dock mer nyanserad när jag satt med vid ett möte som var sammankallat av Viracosborgmästare. Borgmästaren hade bjudit in representanter från polis- och vårdmyndigheterna och från PDR för attinvånarna i Viraco med omnejd skulle få en chans att vädra sina åsikter.

En äldre man boende i utkanterna av byn hade kommit för att berätta att han upplevde sig vara bortglömd av både polis, läkare och civilsamhällets organisationer där han bodde. En kvinna förklarade att flera brott, i synnerhet hustrumisshandel, begicks oanmälda pågrund av polisens frånvaro. Myndighetsrepresentanterna lyssnade och svarade att resurserna tyvärr är begränsade. Ibland finns det inte ens tillräckligt för bensin till ambulansen.

Några av deltagarna på mötet.

Levnadsvillkoren för människor på Perus landsbyggd är överlag starkt begränasde i jämförelse med resten av landet. Denna propblematik uppmärksammades inte minst i en ny FN-rapport som underströk att undernäring och bristen på behandling av HIV och AIDS är särskilt påtaglig just på landsbygden.

En plats i historien
På mötet diskuterades också ett förslag om att inrätta en årsdag till minne av Viracos grundade. I historiska dokument hävdas det att bosättningar har funnits i området ända sedan 1540. Någon av deltagarna sa att det minsann fanns ruiner utanför byn som kunde påvisa att folk hade bott där redan innan Inca-imperiet. Det var intressant att lyssna till resonemangen om valet av dag och årtal.

Framför mig satt en samling människor som försökte fastställa sin historia. Att göra den känd för omvärlden och få berätta att det här är vi, vi kommer härifrån och har levt här i flera generationer. Att känna sin historia, tänkte jag, handlar om så mycket mer än kuriosa. Det handlar om att bli medveten om sig själv och få ett erkännande av sin omgivning.

Solen var på väg ned när mötet var över. På himmelen fanns stråk av rosa. Det var vackert och jag kände mig hoppfull.

Text och Foto: Martin Karlsson

MARIA: En fråga om alkohol?

Maria Hyllengren i Peru, blogginlägg 7
För ett tag sedan deltog jag på en workshop där en organisation som heter Humanidad Libre samlat ett gäng auktoriteter för att prata genus. Poliser, domare, borgmästare och kommunala ledare fick alla svara på fråga som löd ungefär: ”Vad möter kvinnorna i din by för problem, just för att de är kvinnor?”

När ledarna, sexton av sjutton var män, läste upp sina svar formulerade sig nästan alla likadant: ”Mäns våld mot kvinnor är det största problemet. Det är en följd av utbredd alkoholism”.
 ”En följd av...” – jag hajade till där jag satt längst bak i salen med en kopp te och tjuvlyssnade. Person efter person upprepade resonemanget: för att komma åt problemet med mäns våld mot kvinnor måste man först göra någonting åt alkoholismen i Viraco.

Roberta Marmanillo pratar genus med auktoriteter från Perus bergsbyar.

Är det verkligen så enkelt? Nyktra män då, de slår aldrig? Och de berusade slår bara på grund av alkoholen? Det blev dags för paus, och jag bytte några ord med Roberta Marmanillo – en av kvinnorna som organiserat workshopen. Hon var tydligt frustrerad. Hur skulle de här ledarna kunna ta beslut utifrån kvinnors behov och rättigheter om de inte kunde se ”den stora bilden”?.

Hon hade önskat mer resonemang om machokultur och maktstrukturer, men insåg att hon behövde använda sitt tålamod: ”Jag har tänkt aktivt på de här frågorna under sex års studier. Hur kunde jag vänta mig att de här ledarna skulle ändra sin livssyn på en enda workshop?”

Jag antar att man inte bara kan pressa in sina egna åsikter, värderingar och sätt att se på saker i andras medvetanden, även om det skulle vara så himla skönt. Mer lönsamt är det att väcka frågor, sätta frön, och låta insikter genuint mogna hos andra. Det är en utmaning helt klart.

Helst skulle jag vilja att auktoriterna redan NU tog beslut som förebygger kvinnovåldet, underlättade för fler flickor att få gå i skolan och försäkrade lika lön för lika arbete. Men för att komma dit krävs genuin förståelse. Och tålamod.

MARIA: Kvinnor kan – men måste inte

Maria Hyllengren i Peru, blogginlägg 5

Janet Arias arbetsdag börjar klockan tre på morgonen, och pågår ungefär fram till tio-tiden på kvällen – ett pass på nitton timmar. Hon är borgmästare i den peruanska byn Tipan, och för några veckor sedan intervjuade jag henne för att jag vill skriva en artikel om kvinnliga ledare som samarbetar med Svalorna Latinamerika. Mötet lämnade mig med många funderingar.

När jag skumpade fram i minivanen på hemresan efteråt kände jag mig inspirerad. Janet är en person som har lyckats komma dit hon vill, trots att hennes man motarbetade henne till en början, och trots att hon lever i ett samhälle där befolkningen inte är vana vid kvinnliga ledare. ”Jag kan!”, säger hon till sig själv. ”Och du kan också!”, är hennes budskap till Tipans kvinnor.

Janet Arias.

Och visst kan hon, Janet. Arbetet som byns viktigaste ledare är bara ett av alla hennes yrken. Hon har en affär i huset, och driver också en rörelse för mjölkutkörning tillsammans med sin man. På helgerna jobbar hon på åkern där de odlar advocado, lök och frukt. Vid sidan av allt detta har hon ytterligare ett heltidsjobb: att hand om hem och barn.

Det verkar som att kvinnor i hela världen hamnar i samma fälla. De frigörs från hemmet och tillåts göra karriär – men ansvaret för ”kvinnogörat” kvarstår. Det är därför som Janets arbetsdag börjar många timmar innan det är dags att gå till kommunhuset. Innan arbetet som borgmästare börjar städar hon huset och hjälper sin man med mjölken. På lunchen går hon hem för att laga mat till sin familj, och på kvällen när hon kommer hem finns det alltid kläder att tvätta. ”Livet innebär många uppoffringar, inte sant?”, sade Janet.

Ja, visst kan hon, Janet. Men måste hon? Måste man vara kapabel att göra karriär vid sidan av ansvaret för hem och barn, och dessutom nå framgång även inom andra områden? Det var inte enbart inspiration som kom till mig där i minivanen på hemresan, Janets framgångssaga hade många frågetecken. Jag kände starkt för henne som gett upp sin dröm om att bo i stan och arbeta som sjuksköterska för att följa med sin man till landsbygden – som hon inte gillar. Men hon är stark, och hennes inställning har belönat henne. Det jag frågar mig är varför man måste vara så stark. Kvinnor kan – men det betyder inte att de måste göra allt själva.