FRIDA: Förändringar på hög höjd

Frida Brännlund i Bolivia, inlägg 1

Varje morgon tar jag tillsammans med Lova, min praktikantkollega, uppförsbacken till Svalorna Latinamerikas kontor i La Paz. Att promenera uppförs längs slingriga gator och trappor på 3640 meters höjd innebär att det är med hög puls som vi till slut står vid grinden till kontoret och kippar efter andan.

Utsikten på väg till Svalorna Latinamerikas kontor

Det har gått tre veckor sedan jag som ny Svala landande här i Bolivia, i ett land och på en kontinent jag aldrig tidigare befunnit mig. Knappt hann jag landa innan jag tillsammans med ett hundratal barn deltog i en manifestation mot våld i samhället, för att sedan dagen efter stå som åskådare till en demonstration för avkriminalisering av abort. Manifestationer och demonstrationer hör till vardagen här och jag får också känslan av att Bolivia är ett land under förändring.

Det ska bli spännande att få följa den förändring som även Svalorna LA genomgår här i höst. Det nuvarande programmet, Suma Thakhi I, avslutas i december och ersätts då med Suma Thakhi II, där fem nya organisationer tillsammans ska arbeta med temat ”SRHR” (sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter) och ”genusrelaterat våld”. Dock kommer det nya programmet redan nu i oktober att tjuvstarta genom att samla organisationerna till workshops i bland annat HBT och maskulinitet. Ett program är på väg att avlutas och ett nytt på väg att startas upp.

Den där uppförsbacken till kontoret må vara jobbig, men det är det värt, för jag vet att varje gång jag väl tagit mig upp så kommer jag att mötas av ännu en intressant och utmanande dag på praktiken! 

Text och Foto: Frida Brännlund

SOFIE: Folkfester på hög nivå

Sofie Olsson i Bolivia, inlägg 1

Bolivia, äntligen är jag tillbaka! Med minnen från min förra vistelse i La Paz för två år sedan förberedde jag mig på kaos och ett underbart myller av människor, trafik, mat och musik. 

Den nygifte vicepresidenten och hans fru.
T.v. President Evo Morales

Redan dagen efter min ankomst åkte jag och min praktikantkollega Macarena till de heliga pre-Inka ruinerna i Tiwanaku nära Titicacasjön för att beskåda vicepresident Álvaro García Lineras andinska bröllop – ena delen av firandet som även innehöll ett katolskt och ett civilt bröllop. I byn var det stor folkfest. Tårtor bakade av koka-mjöl stod uppradade för beskådan, det delades ut gratis öl, musik och dans fyllde torget för att välkomna de nygifta. Paret såg uppriktigt lyckliga ut då de steg ut genom La Puerta del Sol, Solporten, som är ett av Tiwanaku-folkets främsta byggnadsverk och som man tror hade en astronomisk eller kalendarisk funktion. Men i media har det uttryckts skepsis mot ceremonin. Eftersom varken García Linera eller hans fru tillhör något av Bolivias ursprungsfolk menar kritikerna att García Linera genomförde det andinska bröllopet som en politisk strategi för att bredda sin popularitet bland ursprungsbefolkningen inför framtida val.

Att såväl politiken som religionen är ständigt närvarande i Bolivia märks tydligt. Trots en planerad vägblockad gav vi oss på fredagen av mot Sucre och karnevalen tillägnad helgonet Guadalupe. Lyckligtvis kom vi fram utan problem och min första karneval gjorde mig synnerligen inte besviken. Från morgon till sen kväll dansades det olika bolivianska danser såsom caporales, tinku, chacarera och mycket mer på Sucres gator i en kavalkad av färgglada och fantasifulla dräkter. Det var med lyckokänslor och en iver att lära mig de bolivianska danserna som jag åkte tillbaka, hem till La Paz. 

Karneval i Sucre

La Paz lämnar som ni märker ingen sysslolös och som ny programassistent på Svalorna Latinamerikas Boliviakontor blev jag genast involverad i planeringsarbetet inför nästa år. Jag har också deltagit i processen att inkludera två nya samarbetspartners, som förhoppningsvis ska hjälpa till att stärka programmet Suma Thakhis rättighetsperspektiv. Efter denna försmak på min nya roll ser jag fram emot att under hösten bli mer insatt i det administrativa arbetet och framförallt, att lära känna våra samarbetspartners och deras verksamhet i El Alto.

Bolivia, äntligen är jag här.

Sofie Olsson

programassbolivia@svalorna.se

SOFIA: Bråk och våld - barnens vardag

Sofia Gustafsson i Bolivia, inlägg 6

Barnen lever i familjer där kommunikationen ofta sker med skrik och våld. Gör de inte som de blir tillsagda reagerar deras föräldrar med att skrika på dem, slå dem eller tvinga dem att bada i iskallt vatten. Det sistnämnda skulle jag själv vilja klassificera som tortyr eftersom det sker i El Alto där det ofta är nollgradigt eller ännu kallare på kvällar och nätterna.

En av mina arbetsuppgifter har varit att arbeta med en baslinjestudie för vårt nya program Suma Thakhi (som min kollega Sofi har presenterat genom en rad artiklar på Svalorna LAs hemsida). En baslinjestudie innebär att vi vill veta hur situationen ser ut för de barn och ungdomar som våra samarbetsorganisationer arbetar med så här i början av programmet för att sedan kunna göra en uppföljning varje år för att se vilka resultat vi har uppnått. Häromdagen fick vi resultaten av de intervjuer som våra samarbetsorganisationer har genomfört och det var verkligen skrämmande läsning.


Både barnen och föräldrarna känner av att de inte har lika mycket tid för att umgås inom familjen som de skulle vilja. Det beror oftast på att föräldrarna måste arbeta långa dagar för att få ihop tillräckligt med pengar till mat och därför hinner de bara prata med sina barn en kort stund på kvällen och kanske på söndagen då många är lediga. En del av barnen har därför funderat ut olika sätt att kunna ta tillvara den lilla tid de har med sina föräldrar genom att hjälpa till i hemmet och prata medan de lagar mat, diskar eller städar.

Andra barn har strategier för att undvika sina föräldrar, särskilt när de kommer hem trötta eller berusade, eftersom det är då det finns en stor risk att de ska bli slagna. En stor majoritet av barnen berättar att de, och deras syskon, blir slagna eller duschade i iskallt vatten när de inte lyder sina föräldrar, eller om deras föräldrar bara råkar vara på dåligt humör av någon annan anledning. Även många av de intervjuade föräldrarna medger att de ibland kanske reagerar genom att slå barnen med påkar, men de vill inte riktigt inse att det skulle klassificeras som våld och misshandel.


Det som trots allt ger hopp är att i alla fall några av föräldrarna har insett att det är viktigt att ge sina barn tid och att det finns andra sätt att uppfostra sina barn än med skrik och slag, även om de ännu inte riktigt helt har lyckats ändra sitt beteende. Att ändra väl invanda beteenden tar ju tyvärr tid, men förhoppningsvis kommer åtminstone några utav barnen få en lite lyckligare familjesituation under sin tid i Suma Thakhi.

Sofia Gustafsson
programassbolivia@svalorna.se

Foto: Malin Sjöberg.
De barn som är med på fotona bor i El Alto men har inte varit med i undersökningen.