SOFIE: Två ursprungsfolk, två verkligheter

Sofie Olsson i Bolivia, inlägg 4

Jag har så länge jag kan minnas velat resa och lära känna andra kulturer, helst så långt bort som möjligt. ”Sverige är ju inget speciellt, det kan jag se senare”, har jag tänkt. Trots att Latinamerika för tillfället fortfarande kommer före bland mina prioriteringar, har jag börjat bli nyfiken på att lära känna mitt eget land, insett hur vackert det är och hur mycket spännande det finns att ta reda på.

Jag har inte varit längre norrut än Idre Fjäll – vad finns egentligen att uppleva där ovanför? Det känns lite pinsamt när bolivianer eller människor från andra länder ställer frågor om Sverige och jag inte kan svara på allt.

- Har ni något ursprungsfolk i Sverige?
- Självklart, de kallas samer och arbetar främst med renskötsel.

Fast hur självklart är det egentligen? På internet hittar jag sidan samer.se, där jag får veta att endast var tionde same arbetar med renskötsel. Faktum är att jag kan långt mycket mer om aymarafolket i Bolivia och om deras kultur än om mitt eget lands ursprungsfolk. På samiska kan jag inte säga ett enda ord, på aymara kan jag åtminstone räkna till tre. Jag minns inte att jag lärt mig något alls om samerna i skolan, däremot var det ett projekt i mellanstadiet om mayaindianerna som fick mig intresserad av den latinamerikanska kulturen.

Sverige har inte ratificerat FN:s konvention om ursprungsfolk och stamfolk som Bolivia ratificerade redan då den trädde i kraft 1991. Konventionen betonar bland annat markrättigheter och det är framförallt dessa krav som Sverige inte uppfyller, men ”håller på att utreda”. En utredning som enligt ett program i Sveriges Radio förra året redan finns. Trots detta är det bara Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Folkpartiet som är för en omedelbar ratificering. Sverigedemokraterna ställer sig helt emot – något som kan tyckas mycket märkligt då de vill bidra till ”ett stärkande av den svenska kulturen”.

Aymarakvinna säljer coca

När kommer dagen då Sverige får en samisk statsminister? Eller beslutar att alla statligt anställda måste tala svenska och minst ett officiellt språk till, till exempel samiska*? Visserligen är samerna i Sverige en minoritet med endast ca 20 000** personer, i motsats till Bolivia som är ett av de få länder i världen där ursprungsfolken utgör en majoritet – av landets totalt 10,5 miljoner invånare uppskattas ca en och en halv miljon tillhöra aymarakulturen. Trots detta känns det konstigt att ett så utvecklat land som Sverige inte erkänner sitt ursprungsfolks rättigheter. Jag hoppas att Sverige inte bara vill bidra till utvecklingen i Bolivia, utan också lära sig av de framgångar landet åstadkommit. Det känns gammalmodigt att utbytet bara går åt ett håll, i en globaliserad värld borde alla ge och ta.

*Samiska är ett av Sveriges fem officiella minoritetsspråk
**Av totalt 80 000 samer i Sverige, Norge, Finland och Ryssland bor 20 000 i Sverige

Sofie Olsson
programassbolivia@svalorna.se

SOFIE: Säkerhet - en fråga om frihet

Sofie Olsson i Bolivia, inlägg 2

Jag sitter i en minibuss, så kallad colectivo, på väg upp mot El Alto – miljonstaden som tidigare var en förort till La Paz, men som nu växt sig större än huvudstaden. Klockan är tio en fredagskväll och mörkret föll redan drygt tre timmar tidigare.

- Du är väl försiktig? varnar kvinnan bredvid mig, en bolivianska klädd i traditionell lång, vid kjol och med guldsmycken dinglandes i öronen.

I utkanten av El Alto, dagtid

El Alto är inte direkt det säkraste stället för en kvällspromenad på egen hand, speciellt inte som icke-bolivian. De vindlande gatorna saknar ofta namn så det krävs träning för inte vilset se sig omkring efter något riktmärke. Rånstatistiken är hög och i staden finns en utbredd fattigdom och ett flertal sociala problem. Lyckligtvis möter mina vänner mig när jag är framme, vilket lugnar både mig och min nyfunna bekantskap från bussen. 

La Paz däremot känns det helt annorlunda och ännu längre ifrån verkligheten i en del andra latinamerikanska städer. Givetvis är det som i vilken storstad som helst, där man bör undvika folktomma gator, välja taxi med omsorg och hålla hårt i sina saker i stora folksamlingar, men det finns inga militärer utposterade vid varje gathörn och jag kan utan problem gå ner till huvudgatan Prado för att titta på folk och insupa den levande atmosfären som är ett av La Paz främsta kännetecken. I myllret av människor, försäljare, trafik och kvällsöppna affärer känns det till och med säkrare än på en tom gata i Lund. Säkerhet är verkligen en fråga om frihet och det känns som ett privilegium att inte behöva stanna hemma för att det är för farligt att gå ut. 

Memory om kvinnors rättigheter

Om Bolivia känns som en relativt trygg samhällsmiljö, är det intrafamiljära våldet i landet desto mer alarmerande, med El Alto som en av statistikens bottenstäder. Arbetet för mänskliga rättigheter och mot diskriminering och våld är viktigt i kampen för att situationen ska förbättras. Därför känns Svalorna Latinamerikas stärkta rättighetsfokus som helt rätt väg att gå. När jag dessutom på väg till marknaden i lördags sprang på ett evenemang om rättigheter, blev jag stolt över att det trots allt vidtas åtgärder för att minska inskränkningen av rättigheter. Aktiviteten som lockade såväl barn som vuxna kombinerade lek med utbildning i rättigheter och anordnas varje vecka på olika platser i La Paz av la Defensoría del Pueblo, vars syfte är att bevaka att befolkningens rättigheter uppfylls. På frågan om hur de ser effekter av arbetet svarade Gabriela Sanchez, en av arrangörerna:

- Om så bara ett enda barn berättar att han nu vet att det är fel att slå kvinnor, så har vi vunnit massor.

Sofie Olsson

programassbolivia@svalorna.se

SOFIE: Folkfester på hög nivå

Sofie Olsson i Bolivia, inlägg 1

Bolivia, äntligen är jag tillbaka! Med minnen från min förra vistelse i La Paz för två år sedan förberedde jag mig på kaos och ett underbart myller av människor, trafik, mat och musik. 

Den nygifte vicepresidenten och hans fru.
T.v. President Evo Morales

Redan dagen efter min ankomst åkte jag och min praktikantkollega Macarena till de heliga pre-Inka ruinerna i Tiwanaku nära Titicacasjön för att beskåda vicepresident Álvaro García Lineras andinska bröllop – ena delen av firandet som även innehöll ett katolskt och ett civilt bröllop. I byn var det stor folkfest. Tårtor bakade av koka-mjöl stod uppradade för beskådan, det delades ut gratis öl, musik och dans fyllde torget för att välkomna de nygifta. Paret såg uppriktigt lyckliga ut då de steg ut genom La Puerta del Sol, Solporten, som är ett av Tiwanaku-folkets främsta byggnadsverk och som man tror hade en astronomisk eller kalendarisk funktion. Men i media har det uttryckts skepsis mot ceremonin. Eftersom varken García Linera eller hans fru tillhör något av Bolivias ursprungsfolk menar kritikerna att García Linera genomförde det andinska bröllopet som en politisk strategi för att bredda sin popularitet bland ursprungsbefolkningen inför framtida val.

Att såväl politiken som religionen är ständigt närvarande i Bolivia märks tydligt. Trots en planerad vägblockad gav vi oss på fredagen av mot Sucre och karnevalen tillägnad helgonet Guadalupe. Lyckligtvis kom vi fram utan problem och min första karneval gjorde mig synnerligen inte besviken. Från morgon till sen kväll dansades det olika bolivianska danser såsom caporales, tinku, chacarera och mycket mer på Sucres gator i en kavalkad av färgglada och fantasifulla dräkter. Det var med lyckokänslor och en iver att lära mig de bolivianska danserna som jag åkte tillbaka, hem till La Paz. 

Karneval i Sucre

La Paz lämnar som ni märker ingen sysslolös och som ny programassistent på Svalorna Latinamerikas Boliviakontor blev jag genast involverad i planeringsarbetet inför nästa år. Jag har också deltagit i processen att inkludera två nya samarbetspartners, som förhoppningsvis ska hjälpa till att stärka programmet Suma Thakhis rättighetsperspektiv. Efter denna försmak på min nya roll ser jag fram emot att under hösten bli mer insatt i det administrativa arbetet och framförallt, att lära känna våra samarbetspartners och deras verksamhet i El Alto.

Bolivia, äntligen är jag här.

Sofie Olsson

programassbolivia@svalorna.se