En söndag i El Alto med poesi och dans

Det är söndag, tidigt på morgonen och kyligt uppe i El Alto. På Plaza Tinku finns redan ett stort gäng av Albors ungdomar, de bär tält, stolar och bord. Jag får hjälpa till att montera tält och placera ut bord i de tält där organisationer kommer stå under dagen. Red Ada och CDC, två andra av Svalorna LA:s sammarbetsorganisationer, kommer närvara under dagen. Kylan biter lite i kinderna och fingrarna. Ungdomarna från de olika skolorna i El Alto kommer och placerar ut sina utställningar om bland annat våld i nära relationer och machismo i tälten.

Willi Fausto Cardenas, Johanna Helles och Diego Villca. Foto: Sara Krenell

Två killar från Albor, Fausto och Diego, presenterar upplägget för dagen och Albors direktör Willy Flores håller ett inspirerande tal. Johanna Helles, regionsrepresentant Svalorna LA, får även hon hålla ett litet tal för den närvarande publiken. Ett band börjar spela. Stämningen är uppsluppen och folk går runt och pratar med skolungdomarna om deras projekt, lyssnar på musiken och äter sockervadd eller popcorn som säljs på torget.

Poesiframträdande. Foto: Sara Krenell

Värmen kommer smygande och solen börjar bränna på min hud. Det är mycket folk på plats. Några barn från Albor visar upp ett poesiframträdande och några dansgrupper visar upp olika koreografier varav några av dem influerade av dagens teman, våld i nära relationer och sexuella rättigheter.

Dansuppvisning. Foto: Sara Krenell

Fler band spelar och vid halv ett är det dags att avslöja vilken skola som har det bästa projektet och en prisutdelning sker. Vinnarna hoppar och ropar glatt. Mer musik spelas och alla verkar glada. Ett lyckat event avslutas och jag tar mig ner till La Paz, min hud är röd och bränner, men det var det värt, det var en fantastisk dag.

På måndagskvällen firar Albor Internationella poesidagen på Ministerio de Culturas. Ett starkt framträdande med en dikt om en kille som blir kär i en kille med flickvän och tillhörande teateruppvisning startade kvällen. Ljusen är dimmade och skiftar i olika färger. Ungdomarnas röster fyller rummet och deras uppvisningar är tunga och kraftfulla. Vissa ungdomar hade skrivit dikterna själva, andra läste redan befintliga texter. Willy Flores och Maria Elena Cardenas avslutade föreställningen med ett dramatiskt framträdande med en dikt skriven av Willy. Applåderna rungade i lokalen. Ungdomarna från Albor serverade tucumanas och pepsi och publiken kunde mingla med varandra och med ungdomarna.

Teateruppvisning. Foto: Sara Krenell

Albors två stora event blev väldigt lyckade och förhoppningsvis har de gett många människor nya perspektiv på olika frågor och kanske en lust att engagera sig i framtiden.

Sara Krenell, programpraktikant, Bolivia

Första besöken ute i verksamheten!

En vecka har gått sedan vi tog våra första stapplande steg in på vårt nya kontor, Svalorna Latinamerika i Bolivia. Hittills har vi fått sätta oss in i arbetssätt, måldokument och planeringar. Vi har fått läsa material som organisationerna som deltar i Svalornas program ”Suma Thakhi II” har tagit fram och sätta oss in i det vardagliga arbetet på kontoret. Men idag var första gången som vi på riktigt skulle träffa organisationerna vi ska jobba med. Totalt är 4 organisationer med i programmet och idag ska vi besöka två av dem. Efter en resa med minibus genom La Paz blir vi visade till ingången till organisationen ”Red Ada”, som har sina kontor mitt i centrumet i staden.

Mötet börjar med en vanlig presentationsrunda. Sedan börjar introduktionen om vad Red Ada är och står för. Red Ada är en organisation som kämpar för kvinnors och ursprungsbefolkningens rättigheter med kommunikaition som metod. De har många ungdomsgrupper varav de flesta jobbar med enbart radio, men det finns många olika intressen som grupperna på ett eller annat sätt engagerar sig i, som dans, att lära sig engelska och sport. För programmet ”Suma Thakhi II” och samarbetet med Svalorna LA är fokus på sexuella rättigheter.

Möte med Red Adas personal i deras möteslokal.

”Innan kunde inte ens de unga deltagarna säga ”penis” eller ”vagina” utan att bli generade. Att prata om sex är inte en självklarhet för ungdomarna. De pratar inte om sex i skolan eller hemma. De får lära sig om vaginan eller penisens funktioner, men inte om andra saker som sexuell upphetsning och de pratar inte om när det är normalt att börja ha sex och så vidare. Sådant är tabu här. Nu när vi har jobbat med det ett tag har ungdomarna börjat kunna prata mer avslappnat om de här ämnena” säger Gladis Alejo Laura, som är kommunikationsansvarig på Red Ada. Samtidigt som vi pratar hörs höga smällar utanför, och när jag och Wendy börjar kolla oroligt omkring oss skrattar Red Adas personal lite åt oss. ”Ta det lugnt, det är bara demonstrationerna!”.

Och mycket riktigt, efter att vi har avslutat mötet och återigen gett oss ut på gatorna är det massiva demonstrationer precis utanför. Det är mer än 1000 gruvarbetare från Potosi, som ligger 54 mil sydöst om La Paz, som är ute och demonstrerar för bättre lön och bättre levnadsförhållanden.

Gatubild med demonstranter från Potosi.

Eftersom gatorna är belägrade av demonstranter tar det ett tag för oss att hitta en bra gata att ta oss upp till El Alto, där nästa organisation vi ska besöka befinner sig. Vi tar en kollektiv taxi upp 500 meter för de slingriga gatorna till den fattigare förorten som snart är lika stor som La Paz. Här har Poesi- och Teaterföreningen Albor sitt kontor och sin verksamhet. Vi går in genom vad som verkar vara en liten butik och lunchställe och går upp för en liten trappa till Albors lokaler. Vi leds in i ett mötesrum fullt med affischer på gamla teaterföreställningar, däribland en affisch från en uppsättning av Ronja Rövardotter de gjorde för några år sedan. Deras huvudgren är teatern och de jobbar genom studiecirkelmetoden med sina ungdomsgrupper om ämnen som sexuella och reproduktiva rättigheter och HBT-frågor. Willy Flores, verksamhetsledare för Albor, berättar att arbetet i El Alto med unga är väldigt viktigt, dels för att det är en väldigt fattig stad men också för att den katolska kulturen är väldigt stark. I vissa områden i El Alto är det svårt att komma fram med budskapen och sexuella rättigheter eftersom det är någonting man helst inte ska prata om. Men genom deras samarbeten med skolor och sociala organisationer i stan går ändå arbetet framåt.

På väg hem med telefericon från mötet med Albor. På bilden är Gerardo Luna, Programkordinator på Svalorna LA:s kontor i Bolivia. 

Carolina Pettersson, programpraktikant i Bolivia

Albor om machismo

Förra veckan hade Svalorna Bolivia besök från Svalorna Peru. Veckan var fullspäckad med aktiviteter för att Ida-Maja och Mathilda på bästa möjliga sätt skulle få inblick i hur vi här till öster om dem jobbar. Det blev ett intressant utbyte.

Med undantag från CISTAC (som just för veckan inte hade några inplanerade aktiviteter), besökte vi och deltog i aktiviteter hos alla samarbetsorganisationer. En dag blev tjejerna inbjudna att berätta om arbetet i Peru för Red Adas livesända radioshow. Vi deltog i en föreläsning som hölls för ungdomsgruppen Brigadisterna hos CDC. Vi tittade på Solo Para Machos när vi lite tid över på kontoret. Och utöver det blev tjejerna grundligt insatta i hur projektet Suma Thakhi II är tänkt att fungera här i La Paz och El Alto.

Ungdomsgruppen Albor på studiecirkel

En av dagarna var vi även på Albor, där det stod på agendan att spela teater kring föreställningarna om könsroller. En tjej och en kille ställde sig inför resten av gruppen, sen delades två lappar ut till var och en av ungdomarna som satt på golvet framför. På lapparna fick var och en sedan skriva typiska påståenden för kvinnor respektive män. Efter det fick var och en av ungdomarna spela personen som uttryckte åsikten, medan den tejpade fast lappen någonstans på personens kropp.
På killen tejpades många påståenden om att han skulle vara stark, att han skulle tjäna familjens levebröd, att han skulle ha många tjejer och älska att ligga, men också att han skulle ta vara på sina privilegier. På tjejens kropp tejpades lappar upp om att hon borde vara vacker, att hon skulle vara oskuld innan hon gifter sig, och att hon skulle ta hand om barnen.

Uppläsning av påståendena. Foto: Sara Byrskog

Efter varje ”session” (först gick ungdomarna igenom påståendena för killen, sen för tjejen) reflekterade gruppen gemensamt över vad som hade sagts, hur det hade sagts och varför.  Något det reflekterades mycket över var varför påståendena om kvinnor ofta var negativt laddade uppmaningar eller förtäckta hot genom skådespelet. ”Ingen kommer vilja ha dig om du inte tänker på ditt utseende/har legat med för många/inte kan laga mat, etc.”. Efter varje ”session” (först gick ungdomarna igenom påståendena för killen, sen för tjejen) reflekterade gruppen gemensamt över vad som hade sagts, hur det hade sagts och varför.  Något det reflekterades mycket över var varför påståendena om kvinnor ofta var negativt laddade uppmaningar eller förtäckta hot genom skådespelet. ”Ingen kommer vilja ha dig om du inte tänker på ditt utseende/har legat med för många/inte kan laga mat, etc.”. Även om killen givetvis också fick sin beskärda del av fördomar och sociala krav, så var han inte i samma utsträckning bemött med arga reaktioner och ilska som tjejen var.

Så vad blev utgången av detta? Att ungdomarna reflekterade över hur machismo kulturens normer återspeglas i samhället som i stort, samtidigt som dom reflekterade över sitt eget förhållningsätt i återskapandet av machistiska normer genom den här övningen. Och det är precis där som Albor vill vara.

Sara Byrskog, infopraktikant, Bolivia

Studiecirklar på organisationen Albor

Albor, Svalornas medlemsorganisation av och för barn- och ungdomar i staden El Alto i Bolivia, arbetar flera gånger i veckan med sina studiecirklar där de utövar teaterträning och lyfter fram sexuella rättigheter, HBT-frågor samt könsrelaterat våld.

Under den gågna veckan har jag besökt studiecirklarna Aurora, Nairiri och Pilpintu. Aurora bestod nästan bara av tjejer, mellan 13-18 år, som höll på att repetera för fullt när jag klev in i lokalen, till en pjäs som heter ”El Escribano de los Sueños Rotos”, författaren av brutna drömmar. De förklarade för mig att de ville belysa flickor och kvinnors situation när de har en man i sin närhet som utövar sexuellt våld, machismo och grovt våld mot dem. Scenen de visade mig handlade om när vissa tjejer försvarade sina män för personerna runt omkring dem även fast att det männen hade gjort inte var något att försvara. Gruppen Aurora är en av de nyaste studiecirklarna som har startart detta år, 2015, men det syntes att de var väl förberedda. När jag satte mig ner och pratade med tjejerna sa de att de tyckte att dessa ämnen var viktiga att lyfta fram hos en publik i El Alto för att visa problematiken utifrån ett artistiskt sätt.

Tjejerna från studiecirkeln Aurora som tränar inför pjäsen ”El Escribano de los Sueños Rotos”.

Studiecirkeln Nairiri bildades 2014 och kändes väldigt säkra på sin sak. Denna dag tränade de sina röster samt alla danssteg som skulle ingå i deras pjäs. Pilpintu från 2014 likaså.

En ung kille som kallades för Fher förklarade för mig att deras grupp, Pilpintu som betyder Fjäril på Aymara, tränade på sin teateruppvisning som hette ”Ela”, ett resultat av ”El”, Han och ”Ella”, Hon. Denna pjäs handlar om rätten till att få uttrycka sin sexuella läggning, mot homofobi och mot våld mot HBTQ personer. Fler berättade för mig att det har varit otroligt svårt att få ungdomarna att vilja göra denna pjäs då deras föräldrar inte tillät dem. Av 16 personer som brukade komma regelbundet på studiecirklarna försvann alla förutom 4 st. När jag frågade hur hans egna föräldrar såg på saken så sade han att han har haft tur. Hans föräldrar är väldigt unga och kanske kan ifrågasätta pjäsens tema ibland men att dom inte förbjuder honom att gå. Han själv ser detta som något som han verkligen brinner för och vill fortsätta med. Som ledare för gruppen Pilpintu, ser han det som en möjlighet att få med sig fler ungdomar att belysa något som är så viktigt; respekten för alla sexuella läggningar och identiteter.

Bild på gruppen Pilpintu.

Sonia Ampuero, Programpraktikant i Bolivia

Föreläsning om att vara transperson

Svalorna Latinamerikas (LA) sammarbetsorganisation CDC hade igår bjudit in tonåringar och unga vuxna från El Alto till en föreläsning som presenterades av Laura Libertad Alvarez Mollinedo, aktivist för HBT-rättigheter i Bolivia. Hon talade om det intressanta begreppet kön, som är en socialt konstruerad kategori som används för att dela in människor i grupperna kvinnor och män. Hon menade att från och med att vi föds får vi lära oss att saker antingen är svarta eller vita, onda eller goda, stora eller små, man eller kvinna. Därav får vi inte lära oss om allt där emellan och om människor med en annan könsidentitet eller med andra könsuttryck som bryter mot normen.

Laura talar om hur det är att leva som transperson i Bolivia.

Laura talade även om hur hon som transperson diskrimineras på gatorna, av doktorer, av professorer, av chefer och av sin egen släkt. Ibland kan det hända att det åker förbi bilar med folk som skriker till henne att hon är äcklig, att doktorer tittar på hennes legitimation och kallar henne för det manliga juridiska namnet, att professorer och chefer inte tar henne på allvar när hon studerar på universitetet eller jobbar på företag, och att hon inte längre är släktingarnas lilla älskling. Trots alla hinder och all diskriminering har hon ändå känt att alla förändringar som hon har gjort med sin kropp har varit värt det, för nu kan hon äntligen känna sig som sig själv, hon kan vara lycklig och hon har äntligen hittat hem.

Ungdomarna som satt runt mig kändes först nervösa över att tala så mycket om sex och kön med denna modiga kvinna men längre in i föreläsningen började dem bli mer nyfikna och frågade intresserat om transpersoner och transexualitet. Många av dem berättade att dom aldrig hade sett en transperson i El Alto och Laura förklarade för dem att många transpersoner lever i hemlighet eftersom att samhället ser ut som det gör idag och att många är rädda för vad samhället ska tycka.

När föreläsningen sedan var slut var jag tvungen att sätta mig ner och googla. Jag märkte hos mig själv att jag hade väldigt lite kunskap om detta tema och att vi alla egentligen vet väldigt lite då forskning kring transpersoner är väldigt knapp. Enligt folkhälsoinstitutets rapport från undersökningen ”Hälsa på lika vilkor” har man dock kommit fram till att transpersoner har en sämre situation än vad homo- och bisexuella har. Därför måste vi uppmärksamma detta mer och utbilda oss mer om könsöverskridade roller. Saker är därför inte längre svarta eller vita, onda eller goda, stora eller små, man eller kvinna.

Senare den kvällen ställde sig Laura Libertad Alvarez Mollinedo på den stora scenen i Hotel Torino i La Paz och tog emot pris för sin aktivism som transperson och sitt arbete med hbt-frågor.

Laura med sitt pris för sitt arbete på organisationen OTRAF.

Sonia Ampuero, Programpraktikant i Bolivia

Teater mot våld

Häromveckan var Svalorna Latinamerika inbjudna till ett event som svenska ambassaden här i Bolivia höll i. Ett antal organisationer som alla hade anknytning till kvinnofrågor och jämställdhet deltog, och dessa gavs möjligheten att nätverka och presentera sina respektiva arbeten för varandra.

Svalornas samarbetspartner Albor var också på plats. I ett avslutande nummer efter en dag fullspäckad med teoretisk information och föredrag, höll scenkonst-organisationen en show för att höja medvetandet kring temat LGBTI (HBTI*). Den handlade om en ung killes kamp med att vara öppen om att han attraheras av killar.

Foto: Denise Berg

Det är den unge killens älskare som sviker honom. Vid något tillfälle i deras relation flippar älskaren ut av rädsla för vad samhället ska säga om deras relation. Efter en extra kärleksfull stund med huvudpersonen i showen, sliter älskaren sig ur den varma omfamningen och skriker i panik att han inte är gay.

Kort därefter ansluter sig älskaren till en grupp killar med typiskt makt-törstande beteenden. Hos dem sällar han sig till kören om att allt utanför machonormen är abnormalt och skamfyllt. Homosexualitet finns inte. Det råkar också vara samma gäng som slutligen misshandlar den unge killen, hans före detta kärlek, så grovt att han aldrig vaknar upp igen.

Foto: Denise Berg

I efterföljande scener får publiken se människor ur samhället som ser den döda kroppen, men som låtsas som att mordet aldrig hänt. Som att inget hatbrott har begåtts. Som att ingen diskriminering har skett. Vi får se representanter från kyrkan som, mord eller inte, helt enkelt anser sig stå utanför hela gay-communityn. Vi får också se dem som hyllar att ännu en bög är död.

Vidare visar sig de som hyllar och ärar den unge killen. De som står ödmjuka inför hans öde och de som beundrar honom. De som dedikerar sin tid, sin energi , sina pengar och sina liv för att ingen person någonsin ska behöva bli utsatt för den obeskrivligt brutala och grova kränkningen av rättigheten att få älska vem som helst.

De täcker honom med rosenblad och tänder ljus. De försöker inte dölja vem han var. Dom placerar prideflaggorna intill hans kropp. Dom sörjer. Och slutligen för dom hans kamp vidare.

Albor har funnits i 17 år och jobbar i El Alto. Maria Elena Cárdenas jobbar som koordinator i organisationen och har varit med sen Albor grundades, då som tio-åring. Några vänner och hon  började reflektera över deras kulturella och urfolkliga identitet, som de upplevde hade hamnat i skuggan av andra samhällsgrupper i Bolivia. I kampen för att bevara sitt ursprung, bestämde de sig för att börja uppträda med social, historisk och upprorisk, men framför allt egenskriven poesi. Varierade former av konstnärliga uttryck växte så småningom fram, såväl som mer nyanserade teman; bristen på demokrati och olika former av diskriminering och våld. Idag har Albor ca. 100 ungdomar som deltar i deras aktiviteter. Aktiviterna är gratis och fokus ligger på lärande och medvetandegörande, både för de som deltar i projekten och de som kommer och ser showerna.

Sara Byrskog, infopraktikant, Bolivia

Suma Thakhi II

Arbetet på Svalornas kontor i La Paz är i full fart framåt. Nu känner jag att jag äntligen har kommit igång ordentligt med rutinerna och att introduktionsfasen är förbi. I mars står mycket på schemat och därför har måndagsmötena blivit viktiga så att vi alla kan vara med och planera vad vi ska göra kring aktiviteterna.

De senaste veckorna har jag varit och besökt samarbetsorganisationer till utvecklingsprogrammet Suma Thakhi II (vilket betyder ”God väg” på ursprungsspråket Aymara). Som jag nämt tidigare så handlar Suma Thakhi II om att ungdomar och unga vuxna ska stärka sina kunskaper och utveckla åtgärder för de sexuella rättigheterna och mot de könsrelaterade våldet som råder i städerna La Paz och i El Alto. De två organisationerna som jag var och besökte var Albor och CDC.  

Albor jobbar främst med ungdomsgrupper genom konstnärliga uttrycksformer, så som teater, för att skapa opinion mot könsrelaterat våld och för främjade av de sexuella rättigheterna. Väl på plats när jag kom till lokalen i El Alto såg jag först en massa ungdomar som såg ut att öva inför någon pjäs. Musiken var hög och det hördes hur replikerna flödade med styrka genom salen. På väggarna hängde affischer med alla pjäser som gjorts under åren, foton på ungdomarna som varit i Sverige och spelat och någon bild på Astrid Lindgren. Efter en stund fick vi träffa ledningen, bl.a. Willy Flores och Maria Elena Cárdenas. De berättade för oss att inför den 29 mars, då en ny borgmästare i El Alto ska utses, har Albor anordnat ett forum för politiska diskussioner där ungdomarna själva presenterar sina förslag och visioner. Jag kommer att få vara med på detta forum och dokumentera vad som sägs och tas upp vilket ska bli väldigt spännande. När vi lämnade Albor den dagen kände jag mig facinerand över hur många undomar det var som brann för både teatern och dessa känsliga samhällsfrågor samt att ledningen hade berättat att det ständigt dök upp nya medlemmar som ville engagera sig.

På CDCs kontor, i La Paz, var det betydligt lugnare arbetsmiljö. Där satt det jurister i kostym bakom sina datorer som vi fick smyga förbi för att inte störa. Inne i mötesrummet fick vi träffa bl.a. Martín Vidaurre och två tjejer som är engagerade i CDCs ungdomsgrupp. De arbetar med att ungdomar och unga vuxna ska få information, juridisk stöd och/eller juridisk rådgivning  för att deras sexuella rättigheter inte ska bli kränkta och/eller om de utsatts för könsrelaterat våld. De är främst inriktade på HBTQ frågor men då ingår även ämnen så som diskriminering och mobbing.  CDC gav oss även en inbjudan att komma till deras konferens som de har anordnat med brittiska ambassaden som handlar om temat HBTQ på jobbet, i skolorna och i hemmen.  Jasmine O´Connor, chef för Internationella Relationer i Stonewall, ska föreläsa om dessa frågor och mitt arbete kommer då vara att dokumentera detta. Jag ser väldigt mycket fram emot att lära mig mer om HBTQ frågor i Bolivia då jag vill veta hur lagarna och rättigheterna ser ut men också hur detta speglas i verkligheten.  

Karnevaltider och introduktion till Svalornas programverksamhet

Två veckor har nu gått sen jag landade i Bolivia, som var mitt i det högtidliga karnevalfirandet. Det är jag väldigt glad för, just för att jag har fått uppleva så många kulturella och bolivianska traditioner.

En av dem är Alasitas - En enorm marknad med flera hundra stånd där det säljs miniatyrer av olika slag, köper man t.ex. en leksaksbil, välsignas denna och förhoppningsvis slår ens önskan in om att få en riktig personbil, en annan tradition är La Challa - som handlar om att välsigna ens hem eller arbetsplats med serpentiner, ballonger, blomblad, färgglada torkade majskorn och vin för att hedra moder jord och slutligen Corso de Corso i Cochabamba - där det firas med en stor karneval för att festligheterna tar slut. Ingen går säker under denna tvåveckorshögtid, för rätt vad det är kan det dyka upp ett barn eller en ung person och kasta vatten och skumm på en mitt i gatan utan minsta föraning, vilket jag råkade ut för minst tio gånger och gav mig lite extra spänning i vardagen.

Arbetet på Svalornas kontor i La Paz började ganska lugnt. Jag fick läsa igenom flera dokument om vad verksamheten och utvecklingsprogrammet ”Suma Thakhi II” går ut på. Målet med Suma Thakhi II är att ungdomar och unga vuxna ska stärka sina kunskaper och utveckla åtgärder för de sexuella rättigheterna och mot de könsrelaterade våldet som råder i städerna La Paz och i El Alto. Både målen och delmålen i programmet skulle sitta som inpräntade i hjärnan just för att det är så viktigt att se och märka de uppnådda resultaten. Vi praktikanter fick en introduktion med ett litet förhör som Gerardo, handledaren, förberett vilket gjorde att allt kändes mycket mer självklart. Senare den dagen fick vi besöka en av sammarbetsorganisationerna; Red Ada, som pratade med oss om sin verksamhet. Det är en feministisk organisation som med hjälp av olika aktiviteter hjälper ungdomar att engagera sig i och tala om sexuella rättigheter, maskuliniteter och HBTQ frågor. En av aktiviteterna är ett radioprogram som sänts tre gånger i veckan och där ungdomarna själva talar om dessa ämnen. Det var härligt att se kvinnornas energi och engagemang och förhoppningsvis får vi snart träffa ungdomarna som är med på dessa aktiviteter.

Sammanfattningsvis så har dessa två veckor känts som månader. Jag har upplevt enormt mycket festligheter samt att jag fått en bred inblick i hur man arbetar på Svalornas landskontor i Bolivia. Jag har redan besökt en annan stad, Cochabamba, som jag tyckte väldigt mycket om och har bekantat mig med många spännande människor. Mina förväntningar är att jag fortsätter att lära mig en massa nytt om arbetet för mänskliga rättigheter och att jag fortsätter gro in lite mer i mina bolivianska rötter.

Sonia Ampuero, programpraktikant i Bolivia

Teaterpremiär för två av Albors studiecirklar och utbildningsmässa anordnad av Red Ada:s ungdomsgrupper i El Alto, Bolivia

”Var snälla att stänga av mobiltelefonerna. Det här är första gången många av skådespelarna spelar inför en publik, så vi ska inte störa dem. En stor applåd, låt teatern börja” säger Willy Flores, teaterdirektör för kulturcentret Albor innan den röda sammetsridån går isär och en av studiecirklarna går på scen. Första gruppen spelade sin pjäs ”El que calla tambien mata”, “Han som håller tyst dödar också” som behandlade kvinnovåld. Berättaren visade historier om tre olika kvinnor som alla varit offer för kvinnovåld. I slutet av historien får man veta att dessa kvinnor är hans mor, syster och dotter och han skriker ut i förtvivlan “Allt är mitt fel! Jag dödade dem. För jag gjorde ingenting för att rädda dem”. I Bolivia ökar våldet mot kvinnor, mellan januari och oktober i år har det skett minst 103 kvinnomord enligt organisationen CIDEM. Den 25:e November var det Internationella dagen mot kvinnovåld så pjäsens tema låg bra i tiden för att uppmärksamma att den här utvecklingen måste få ett stopp. Den andra gruppen ledd av Jhuly och Yamina visade upp verket “Ela”, som Emelie skrev om i sitt blogginlägg. Bägge grupperna var duktiga och möttes av rungande applåder när det var färdiga.

 Igår hade vi en halvdag i El Alto. Red Adas ungdomsgrupper har haft i uppgift att anordna en aktivitet under året som alla grupper ska delta i. Igår var det OBT-J:s tur. De valde att anordna en utbildningsmässa i sitt hemkvarter San Roque, en ganska avlägsen del av El Alto. Till mässan skulle var och en av Red Adas ungdomsgrupper förbereda ett nummer, och ett stånd där de visade de posters och andra informationsarbeten de gjort under årets träffar. Mässan hölls på en liten fotbollsplan nära en marknad. Vi gick runt och delade ut flyers för att locka dit fler åskådare men det var tyvärr ändå ganska skralt med besökare. De som kom stod och tittade försiktigt från håll, innan de olika dansnumren, som capeoeira och breakdans till slut fick dem att våga sig närmare. 

Varje ungdomsgrupp informerade om olika saker i sina små bås. Los Primos berättade om vikten av användandet av kondom, och visade även hur man sätter på den korrekt. Andra informerade om svartsjuka eller hur ungdomar ofta blir diskriminerade bara för att de är ungdomar. Syftet med mässan var att visa för invånarna i San Roque att ungdomar inte alls behöver vara lata, kriminella eller bara ute efter att roa sig som många tycks tro, utan faktiskt är engagerade och har en vilja att organisera sig för ett bättre samhälle och en bättre framtid. Trots att det inte kom så många utomstående och tog del av informationen i båsen så var det många som strosade förbi på marknaden, och det borde räcka med en blick på eventet för att se att det här är ungdomar att vara stolta över.

Denise Berg, Infopraktikant Bolivia

Punto Zero diskuterar vänskap i radio Fejuve, El Alto - Bolivia

Foto: Wilson, Red Ada

Kommer ni ihåg när OBT-J planerade hur man kan lägga upp ett radioprogram? De diskuterade bland annat vad man ska ha med och tänka på för att förmedla det budskap man vill föra fram till lyssnaren. Nu är radiosändandet för alla Red Adas ungdomsgrupper igång sedan flera veckor tillbaka. 

Red Ada jobbar med ungdomsgrupper från flera olika kulturcenter och under våren och sommaren har några representanter från varje grupp deltagit i den utbildning i medborgarjournalistik och genus som Red Ada gett med stöd från SUMA THAKHI II. De ungdomar som deltagit i utbildningen har sedan vidareutbildat (eller så har Red Ada besökt deras kulturcenter/ungdomsgrupp för att vidareutbilda) resten av sina respektive grupper i samma frågor. När vi hade våra praktikantkollegor från Peru på besök åkte vi tillsammans upp till El Alto för att lyssna på en av grupperna ,"Punto Zero", när de sände live i radio Fejuve. Eftersom att det var precis innan Halloween och Alla Helgons Dag så diskuterade de bägge högtiderna och jämförde dem. Håller den mer amerikanska Halloween på att ta över och bli större än den mer bolivianskt traditionella Alla Helgons dag (Todos Santos)? De flesta ungdomar var överens om att man bör hålla på sina traditioner, att Halloween är roligt men kommersiellt och att det kan firas men inte på bekostnad av Alla Helgons dag. Jag och Minda var i Salar de Uyuni över Halloween-helgen, vilket var lite synd eftersom att här i Bolivia finns det mycket traditioner och cermonier  knutna till Alla Helgons. Bland annat ska man förbereda "una mesa", ett bord med de dödas favoriträtter eftersom att man tänker att de döda är närvarande vid den här måltiden. Man bakar också ett speciellt bröd "tantawawas", med ett gipsansikte på som ska föreställa den döde. I El Alto sålde man olika typer av gipsansikten i veckor innan, det fanns till och med lama-ansikten att köpa.

Gipsansikten till Tantawawas

Idag besökte jag Radio Fejuve och Punto Zero igen. Tanken är att radioprogrammen ska vara en chans att berätta och informera om det de

lärt sig inom programmet Suma Thakhi II. Men de måste ju också nå ut till rätt målgrupp - andra ungdomar i La Paz och El Alto - och få dem att bli intresserade och vilja fortsätta lyssna. Hur man bäst gör detta diskuterades flitigt mellan ungdomsgrupperna medan de planerade sina program. Att vara konsekvent och hitta sin egen röst var viktigt, kom de fram till. Men framförallt att vara roliga och vinkla informationen så att det inte låter som dålig sexualkunskapsundervisning i skolan. Idag var temat vänskap och ungdomarna diskuterade bland annat vad som är en bra vän. Kan man lita till hundra procent på en vän? Och vad är egentligen skillnaden mellan ytlig vänskap, "spegelvänskap" (typ när man blir kompiskär i en ny kompis som man har sååå mycket gemensamt med) och djup vänskap? Efter att ha diskuterat vänskap ett tag kom samtalet in på teman som rör genus och sexuella rättigheter lite mer. Kan tjejer och killar vara kompisar? Vad är "vänner med fördelar"? Vad händer om den ena parten i en sådan relation blir kär? Stämningen blev lite fnissig innan de tackade för sig och avslutade programmet. Radio Fejuve når ut i hela El Alto och La Paz och distribueras genom Fejuve som är en förening av alla grannförsamlingar i El Alto och La Paz. 

Denise Berg, Infopraktikant Bolivia

MIA: Vad man väljer att se

Mia Moberg, informationspraktikant i Bolivia, blogginlägg 6

Sjuk och rädd för att det mesta läskiga skulle kunna hända, parallet nyfiket på exakt allt – jag var en harig Mowgli i storstan. Ambitös och naiv ville jag förstå vad detta land och denna stad var – ”det kan väl inte vara så svårt?”.

Första månaden i Bolivia såg jag endast kontoret, lägenheten och gatorna mellan hem och jobb. Fem månader senare är idén och jakten på att finna en definiering av vad La Paz och Bolivia är upp-och nervänd och letandet har lagts ner. Jag finner inte svart eller vitt – här bär extremerna inte de färgerna.

Trots att jag aldrig förr varit så långt bort från moderlandet, varken fysiskt eller kulturellt, är det mesta ofattbart likt livet hemma. Såsom i Sverige är människor fyllda av integritet och upptagna av sina egna liv, ingen pratar på bussen, kyla får folk att huka sig och titta ner i marken, tonåringar stojar om samma saker och de nationella musikhitsen nynnas med variarande kvalitet. Men upplevelserna målas i andra färger och uttryck, i andra dimensioner, från och mellan andra avgrunder och med andra förutsättningar.

Fattigdomens trasiga kläder, de övergivna sjuka och kampen för fysisk överlevnad är ständigt närvarande. Likväl som de rika områdenas garage är fyllda av de senaste glänsande sportbilarna och av självklarheten i att medelklass-femtonåringen får ett bal-likt, vräkigt kalas för tiotusentals kronor. Barn busar och bråkar och skrattar, som barn gör över hela världen. Men i El Alto jobbar ungarna på gatan i trasiga sandaler för att tjäna ihop motsvarande 20-30 kronor per dag medan man i södra La Paz många exklusiva skolor bär outfits som vardera är värd en genomsnittlig bolivians månadslön.

Djungelns fuktiga frodighet och den avslappnade, lättsamma attityden som råder där, bryter med högplatåns torra vidöppna landskap, brännande sol och isande skugga där det verkligt hårda livet ger ihopbitenhet efter ständig köld, dåliga skördar och avsaknad på sjukvård. Många barn från landet drömmer sig bort till staden, jordbruket och från det traditionella ursprunget, mot en karriär som kan ge materiell rikedom och ekonomisk säkerhet. Precis som den svenska landsorten erfor under förra seklets mitt. Överallt letas precis samma saker såsom kärlek, hälsa, lyckliga relationer och en hoppgivande framtid.

Svart eller vitt hittas inte här, alla de andra färgerna lyser oftast så starkt att verkligheten inte kan bestämmas vara varken ditten eller datten. I de fattigaste delar i El Alto strålar kulturell rikedom och dynamik medan rika områden i staden förblir skugglösa i brist på identitet och medborgerlig solidaritet. Gränslandet mellan arkitektonisk och landskapsmässig skönhet och fulhet, trygg vardag och fara, fattigdom och överflöd, är inte en gråzon utan en palett av olika färger där allt blandas till unika situationer där tur i livet och i stunden bestämmer det mesta. Den familj eller den folkgrupp du föds i ger dig lotten. Samma saker styr livet här som i Sverige, dock målat på en bredare duk där kontrasterna är mer iögonfallande.

Text: Mia Moberg

MIA: Utmaningarna för en hälsosvag låglänning på högplatån

Mia Moberg i La Paz, blogginlägg 2

Jag tittar upp från anteckningsblocket och staden kryllar av folkliv framför mina ögon på de dammiga och avgasfyllda breda gatorna i El Alto; matförsäljning ur gigantiska kastruller, sopsäckar fyllda med popcorn och stånd med grönsaker i bås, på bord, i en stor korg eller från ett skynke utbrett på marken – överallt finns det olika saker att äta. Här bär kvinnorna färgstarka kläder vart man än tittar, oftast ackompanjerat med ett randigt andinskt mönstrat tyg som knyts till en ryggsäck varur man skymtar allt från dagens inköp på marknaden till en unge med rosiga kinder som tittar upp eller de egenproducerade chipsen som ska säljas längre ner på gatan.

Längst fram bredvid chauffören i en full minibuss har vi tuffat upp genom La Paz branta vägar tills det slår lock för öronen och vi är över molnen. Vi fortsätter ut på huvudgatan på högslättens största stad, där trafikstockningen är ett faktum och människor med och utan packning eller barn i famnen hoppar in i och ut ur bilar i det stillastående lapptäcket av tutande minibussar och större bjärta bussar från 60-talet. Det portföljbärande affärsfolket i kostym och högklackat från La Paz syns inte till här, inte heller de gröna alléerna, pampiga parkerna eller gräsmattorna. Att nästintill alla alteños (boende i El Alto) i stort sätt är aymara märks på kvinnornas klädstil och håruppsättning och dessutom på språket som hörs på gatorna.

Det är mitt första besök i El Alto där Svalorna Latinamerikas Boliviaprogram ”Suma Thaki” har alla sina samarbetsorganisationer. Programmets målgrupp är barn i åldrarna 8-22 år i riskzonen för att hamna på gatan. Suma Thakis samarbetsorganisationssamordnare Gerardo har bjudit med mig upp till organisationen Chasqui för att delta på ett möte med representanter från tre av Svalorna LA:s fyra bolivianska samarbetsorganisationer.

Dagens agenda består i att komma överens om ett manus för den kommande radioannonsen som ska spelas upp två gånger per dag under två månader på den lokala radiokanalen 57 i El Alto. Radioannonsen kommer att talas in av programmets deltagare med information som riktar sig till barn och ungdomar. Ämnet (som ska avhandlas på under en halv minuts radiotid) är att få barn och unga att våga ta plats i de beslut, diskussioner och rådslag som förs i hemmet och i skolan, organisationer och samhället i stort.

Under mötet debatteras allt från att rösten som ska läsa in måste säga ”niños, niñas y adolecentes” och inte bara det vanliga ”niños” (ändelsen -os som är maskulin har diskuterats vara ännu ett exempel på att mannen i samhället är norm), till att två personer måste turas om att tala in jingeln just på grund andningsuppehållen som annars tar för lång tid. Genom fönstret i den kalla salen glimtar himlen blå och hög och mitt huvud börjar känna av den ytterligare höjdskillnaden som ett besök i El Alto innebär.

Det har gått flera veckor sedan jag kom hit och inget höghöjdsillamående sedan helgen då vi åkte ner via fd. ”Dödens Väg” till molnskogsområdet Yungas och ett hostel utanför staden Coroico där bananer, citrusfrukter, avokado och apor hänger i de subtropiska träden. Äntligen försvann den konstiga sjukan, sorojchin, (till slut kallad för ”höjdis” för att locka den till mer vänliga former av uttryck än kräkningar). Och väl tillbaka i La Paz kom den inte tillbaka; förrän här och nu i El Alto. Turligt nog ger höjdis med sig och efter 5 timmar kan jag återigen ta in – för mig – nya  företeelser varje gång jag öppnar dörren.

I mötet med nya kulturella uttryck, såsom den ständiga närvaron av traditionell dans och boliviansk musik, aymaraklädseln som sveper förbi med stora kjolar i flera lager och en hatt (som nästan ser ut att sväva ovanför huvudet på vissa av kvinnorna), nylagad mat och purfärsk juice att köpa var femte meter på gatorna, har jag äntligen börjat uppleva landet, staden och platsen där jag befinner mig. Jag bor i en andinsk värld där högplatåns hastiga men huskantade stup ramar in en gropformad klättrande stad. La Paz är bakom sina trasiga fasader full av kultur, mörka berättelser och glädjefyllda traditioner och yttringar som belönar ett uppmärksamt öga och en frågvis mun. Vare sig du vill eller inte blir du påverkad av det du möter här. I mitt fall först påverkad av det låga syrets yrsel, min stapplande spanska, mitt hariga säkerhetstänk och en ösig atmosfär i trafiken utan någon pardon för gångtrafikanternas markerade övergångsställen.

Men mötena med människor i denna stad, paceños (La Paz-bor), har trots min mediokra startpunkt varit så naturligt enkelt, från dag ett. Paceños eller svenskar – samma sak! Ingen pratar med dig om du inte först tar initiativet och då först lite återhållsamt men sen är de oftast hjälpsamma och rakt vänliga. Samma känsla i mötet, men andra klimatiska förhållanden, andra språk och en helt annan historia. Jag ser fram emot ett mer vaket och frisk tillstånd i arbetet här hos Svalorna Latinamerikas kontor i La Paz; särskilt i samarbetet med organisationerna i El Alto. Där kommer utmaningarna att handla om att lära känna de barn och unga som Suma Thakhi arbetar med utifrån målgruppens egna villkor, önskningar och mål, och inte om att försöka hålla mig fast i en stolpe på gatan för att inte ramla av yrsel orsakad av höjdsjuka.

Ps. I publicerandets stund har jag återigen åkt på sjukdom, denna gång salmonella, bakterie och en infektion som krävde sjukhusvistelse. Nu när huvudet äntligen tagit in det nya landet kräver tydligen kroppen sin andra halvlek av acklimatisering.

Text: Mia Moberg
Foto: Mia Moberg

SOFIE: Alla Helgons Dag på bolivianskt vis

Sofie Olsson i Bolivia, inlägg 3

Häxhattar, masker och spindelnät har sedan en dryg vecka tillbaka fyllt La Paz butiker och gatustånd – Halloween var på intågande. Trots att Bolivia är ett av de minst amerikaniserade länderna jag varit i – landet stoltserar med att vara det enda i världen där McDonald’s gått i konkurs – har det traditionella Alla Helgons-firandet precis som i Sverige blandats upp med Halloween. Beroende på i vilken del av stan man befinner sig, är de två traditionerna olika starkt representerade. I Zona Sur, La Paz lägst belägna, lite finare delar, har Halloweenfirandet spirat med prylar i överflöd, ”bus eller godis” och fester hela onsdagen. Uppe i El Alto har det däremot knappt synts en spindel, utan man har i stället fokuserat på firandet av Todos Santos, Alla Helgons dag, som inföll igår.

De döda poeternas väg, med Albor

Enligt boliviansk tro anlände de dödas själar till jorden redan vid lunchtid på torsdagen, då man för att välkomna deras besök satte fram bröd, lök, godis, kokablad och annat hemma, varje sak med sin symboliska betydelse. Andarna stannar sedan i ett dygn och det huvudsakliga firandet skedde därför på fredagsförmiddagen, då vi begav oss till El Alto och träffade den lokala teatergruppen Albor. Med en vagn fylld med bröd, kakor, godis, frukt, sockerrör och dekorerad med en plansch till ära för döda bolivianska poeter, gick vi i procession mot kyrkogården. Hundratals människor hade kommit för att hedra sina döda genom böner, musik och sång. Medlemmarna i Albor valde ut en grav som ingen verkade bry sig om och så började vi ge bort det vi hade i vagnen till dem som kom och bad för poeterna eller andra vi önskade hedra. När vagnen tömts hade vi aptapi, knytkalas, med mat vi alla hade tagit med oss. Först kändes såväl den festliga stämningen som picknicken bland gravarna lite makaber, men det fanns en stark gemenskap och vänlighet över att dela den mat alla förberett hemma, och det kändes därför som ett fint sätt att fira de bortgångna. Religionen har ett stort inflytande i Bolivia – till exempel finns det bara i La Paz över 800 religiösa högtider under ett år. Även om många av oss svenskar inte har en lika stark tro så är Alla Helgons Dag ett bra tillfälle att minnas och hedra personer som betytt mycket för oss personligen eller haft ett positivt inflytande i världen.

Tillbaka till La Paz centrum. Det är lördag och firandet avslutas med en zombiemarsch framför UMSA, ett av stadens universitet. Kontrasten mot gårdagen är total. Det finns verkligen något för alla här i La Paz, och kanske måste man inte välja?

Sofie Olsson

programassbolivia@svalorna.se

SOFIE: Säkerhet - en fråga om frihet

Sofie Olsson i Bolivia, inlägg 2

Jag sitter i en minibuss, så kallad colectivo, på väg upp mot El Alto – miljonstaden som tidigare var en förort till La Paz, men som nu växt sig större än huvudstaden. Klockan är tio en fredagskväll och mörkret föll redan drygt tre timmar tidigare.

- Du är väl försiktig? varnar kvinnan bredvid mig, en bolivianska klädd i traditionell lång, vid kjol och med guldsmycken dinglandes i öronen.

I utkanten av El Alto, dagtid

El Alto är inte direkt det säkraste stället för en kvällspromenad på egen hand, speciellt inte som icke-bolivian. De vindlande gatorna saknar ofta namn så det krävs träning för inte vilset se sig omkring efter något riktmärke. Rånstatistiken är hög och i staden finns en utbredd fattigdom och ett flertal sociala problem. Lyckligtvis möter mina vänner mig när jag är framme, vilket lugnar både mig och min nyfunna bekantskap från bussen. 

La Paz däremot känns det helt annorlunda och ännu längre ifrån verkligheten i en del andra latinamerikanska städer. Givetvis är det som i vilken storstad som helst, där man bör undvika folktomma gator, välja taxi med omsorg och hålla hårt i sina saker i stora folksamlingar, men det finns inga militärer utposterade vid varje gathörn och jag kan utan problem gå ner till huvudgatan Prado för att titta på folk och insupa den levande atmosfären som är ett av La Paz främsta kännetecken. I myllret av människor, försäljare, trafik och kvällsöppna affärer känns det till och med säkrare än på en tom gata i Lund. Säkerhet är verkligen en fråga om frihet och det känns som ett privilegium att inte behöva stanna hemma för att det är för farligt att gå ut. 

Memory om kvinnors rättigheter

Om Bolivia känns som en relativt trygg samhällsmiljö, är det intrafamiljära våldet i landet desto mer alarmerande, med El Alto som en av statistikens bottenstäder. Arbetet för mänskliga rättigheter och mot diskriminering och våld är viktigt i kampen för att situationen ska förbättras. Därför känns Svalorna Latinamerikas stärkta rättighetsfokus som helt rätt väg att gå. När jag dessutom på väg till marknaden i lördags sprang på ett evenemang om rättigheter, blev jag stolt över att det trots allt vidtas åtgärder för att minska inskränkningen av rättigheter. Aktiviteten som lockade såväl barn som vuxna kombinerade lek med utbildning i rättigheter och anordnas varje vecka på olika platser i La Paz av la Defensoría del Pueblo, vars syfte är att bevaka att befolkningens rättigheter uppfylls. På frågan om hur de ser effekter av arbetet svarade Gabriela Sanchez, en av arrangörerna:

- Om så bara ett enda barn berättar att han nu vet att det är fel att slå kvinnor, så har vi vunnit massor.

Sofie Olsson

programassbolivia@svalorna.se

BJÖRN: Lucha libre - Inte vilken kampsport som helst



"Fegisen" ger sig på "Alicia".

Björn Reisnert i Bolivia, inlägg 3

I högtalarna dånar låten ”Eyes of the Tiger” och presentatören ropar:

- Nu kommer rent adrenalin pumpa i era ådror.

Den fribrottare som kallas ”Fegisen” ger sig på cholitan (*) "Alicia". Han drar henne i flätorna och svingar henne mot golvet i ringen. Publiken buar och kastar popcorn på honom. Efter några turer ger cholitan igen. Hon hoppar på honom och kastar ut honom från ringen. Publiken jublar nästan i extas och cholitan tar hem segern med armarna höjda mot skyn.

Lucha libre (fribrottning) är en show. Det är en blandning mellan kampsport och teateruppträdande där matcherna delvis är uppgjorda i förväg. Alla medel är tillåtna för att sänka motståndaren i golvet. Slag och smärta simuleras för att öka dramatiken.

Fribrottningen i El Alto, som är en folklig tillställning för hela familjen, blev unik i sitt slag, för ca 15 år sedan då även kvinnor började delta, under samma förutsättningar som männen. Kvinnorna är cholitas och när de fajtas bär de samma långa kjolar och flätor som de brukar ha till vardags.

Ramiro Sanjinés på turistbyrån i La Paz förklarar att kvinnorna började delta, dels för att tjäna pengar och dels på grund av en vilja att ta plats där det traditionellt varit män som dominerat.

Efter att ha sett Lucha libre så verkar det som Ramiro säger stämma. Jag tror dessutom att det kan vara ett sätt att få utlopp för de frustrationer som det innebär att leva i ett samhälle med utbredd machismo-kultur och våld i hemmet. Ett syfte kan möjligen vara att synliggöra våldet för att skapa debatt kring det. Lucha libre tycks bottna i ett samhälle som präglas av våld, där våld, även om det är simulerat, kan vara ett sätt för kvinnor att göra sina röster hörda.

När jag går ut från arenan undrar jag vad de små barn som tittar på Lucha libre får för intryck. Tänker de att våld mellan man och kvinna är något roligt och naturligt, eller får de förklarat för sig att detta är teater och att våld i verkligheten är fel? Jag är rädd att det gamla talesättet: Våld föder våld, speglar verkligheten ganska väl. 

(*) Kvinna från ursprungsfolken Aymara eller Quechua som bland annat bär flätor och långa kjolar.

Björn Reisnert

Fribrottaren "Marta" besegrar sin motståndare och får applåder.



"Marta" reser sig upp efter att ha blivit utknuffad bland publiken.



ÅSA: Kontroll, kvitton och Supermercados

Åsa Wängsö i Bolivia, inlägg 1

Ökad transparens inom utvecklingsarbete framförs som en hörnsten i kampen mot korruption. Och jag håller med. Men ibland blir konsekvenserna av kraven på kontroll inte alls som det var tänkt.

Vår administratör bönfaller våra samarbetspartners: ”Snälla ni, gör vad ni kan för att så mycket som möjligt redovisas med kvitto!” Hon har nämligen pekpinnar på sig. Uppifrån. Revisorerna från högre instans har sagt sitt. Och de har i sin tur samma krav på sig. Uppifrån. Och den här gången från högsta ort. De som verkligen bestämmer. Varje biståndskrona skall gå att följa.

Och som sagt, missförstå mig rätt, det är jätteviktigt med kontroll för att minska korruptionen och se till att pengarna verkligen når fram till dem som de är ämnade för - i detta fall barnen och ungdomarna och deras familjer i programmet Suma Thakhi. Men nu till problemet: organisationerna och målgrupperna bor och verkar i det som ofta beskrivs som Amayarafolkets huvudstad - El Alto - staden på högplatån ovanför La Paz. En stad som vuxit enormt, och fortsätter att växa så det knakar i takt med att människor lämnar landsbygden i hopp om ett bättre liv i staden. Verkligheten blir oftast en helt annan. Svårare. Hårdare. Bistrare. De flesta hamnar inom den informella sektorn som omfattar större delen av den bolivianska ekonomin. Framförallt i El Alto. Den som här handlar lunch till deltagarna i en workshop och förväntar sig att få kvitto eller faktura, lär bli besviken. Att vi kräver kvitto innebär för människorna att de måste åka ner till La Paz. Och till en Supermercado - något för dem helt främmande. Det är att tvinga dem ur deras sociala och kulturella sammanhang. Det är som att tvinga på dem en annan livsstil. Utöver att vara omständligt och oekonomiskt bör man fundera på var pengarna hamnar - skall man stödja det lokala samhället och den gamla kvinnan som säljer grönsaker på marknaden, eller skall man låta pengarna gå till ägaren av Supermercadokedjan?

Kontroll är jätteviktigt, men måste anpassas till miljön där vi arbetar. Det finns andra verktyg för att granska att pengarna verkligen används på rätt sätt. Krav på kontroll kan inte behöva innebära att man tvingar in människor bland rad efter rad av varor i Supermercadon, gynnar storägarna och straffar bonden som säljer sina varor på den lokala marknaden - för att han eller hon inte kan ge en faktura.

Åsa Wängsö
programassbolivia@svalorna.se