 |
| Las Peñitas, Leon, Nicaragua |
Runt ett u-format bord med påskgul duk, möts koordinatörerna för var och en av organisationerna: Club Infantil från Jinotega, APEADECO från Telica, Mary Barreda från Leon och Miriam från Estelí samt även personal från Svalkontoret. Utanför är det över 30 grader och
havet med brusande vågor väntar.
Under mötet utvärderar man tidigare aktiviteter och planerar nya.
I juli möttes stora delar av personalen i Tisey för att göra kvartalsutvärderingen av programmet. Alla försöker vara självkritiska och bland annat kommer det fram att alla tycker att det är viktigt att träffas och lära sig av varandra men att alla borde försöka vara mer uppmärksamma.
-Jag lärde mig att det är viktigt att omvärldsbevaka, eftersom det som händer i landet är viktigt för vårt arbete, sa en av kvinnorna.
 |
| Idalia och Maria José håller i mötet |
Sedan börjar en stor diskussion om torkan. Det är torrt i marken eftersom regnet ännu inte anlänt, trots att det borde gjort så i maj. Bönderna har inte kunnat odla. I värsta fall betyder det mer hunger och mer arbete för organisationerna eftersom fattigdom i hög grad hänger ihop med kommersiell, sexuell exploatering av barn.
-I Telica har det gått sa långt att man har börjat dela ut matpaket åt de familjer som är mest beroende av sina odlingar. De ska i alla fall ha tillgång till basvaror som majs och bönor, fortsätter en annan kvinna.
Det knackar på dörren och en lista med lunchförslag börjas skickas runt. Det skapas en ny stämning i rummet och folk börjar ta sig för magen medan de trånande väljer från listan. Idag blir det för dem allra flesta fisk!
Även barnen från de fyra olika organisationerna möttes för utvärdering under juli. De flesta är mycket nöjda med hur denna aktivitet gick av stapeln och det visar sig att även barnen uppskattade att träffas. Det man däremot var mindre nöjd med, var att några av ungdomarna lyckades smita ut på natten för att busa med allt och alla.
-Det måste bli ändring på det. Tänk om det händer något. Man kan bli biten av en orm och vad vet vi egentligen om dem som bor i den har byn? Vad som helst hade kunnat hända. Det är nog viktigt att vi tar upp det med barnen själva.
Planering av informationsbok till barnen
 |
| Imelda, Magda, Carmen, Rosa Maria och Klara på ECP möte |
Men främst handlar mötet om en annan sak. Att få till en informationsbok till barnen som ska användas under en kampanj senare under året. Boken handlar om kommersiell, sexuell exploatering av barn och är inriktad på att förebygga dessa brott, enligt organisationernas program. Alla barn ska få varsin liten bok som med hjälp av färglada figurer informerar om faror som att ta emot presenter från någon man inte känner, att låta någon fotografera en eller att hemlighålla relationer med äldre män.
Alla deltar aktivt i att rätta stavfel, ger förslag på förbättring av bilderna och hur man ska få boken att framstå som en produkt från alla fyra organisationer, inte bara en. Först är diskussionerna lite upprörda, men tillslut verkar alla enas.
-Det viktigaste är förstås att barnen godkänner den. Vi tycker kanske att vi har gjort ett jättebra jobb, men det spelar ju ingen roll om den inte blir godkänd av målgruppen.
I nästa steg ska den printas i ett par svartvita exemplar, sen ska de små kommunikatörerna få satta pennorna i den och föreslå ändringar och förbättringar.
Jag kommer på mig själv med att se fram emot det tillfället. Mötena med barnen och ungdomarna är alltid roligast.
Text: infopraktikant Emmelie Heljeved Bild: infopraktikant Emmelie Heljeved
Oavsett om man i mätningen kommer fram till att 10 % eller 100 % av resultatmålen är uppfyllda, kvarstår det kanske viktigaste provet för att avgöra om programmet varit lyckat eller inte. Hur kommer målgruppen att agera när programperioden är slut? Har programmet lyckats stärka de organiserade kvinnorna och ungdomarna så att de själva fortsätter kampen för en hållbar utveckling? Från PDRs första programfas (2007-2011) finns ett antal solskenshistorier som jag hoppas ska komma att upprepas. Det talas bland annat om en av de mer tillbakadragna kvinnorna som deltog i det dåvarande programmets utbildningar. Hur hennes ledarskapsförmågor växte under de åren som programmet var närvarande och att hon idag har blivit vald som borgmästare i sitt distrikt. Det är uppenbarligen inte ett uttalat resultatmål för programmet att vi ska göra fler kvinnor till borgmästare. Men det är ett väldigt tydligt exempel på att man har lyckats med något stort - att få individer att växa. Kan man dessutom göra det i större skala, då har man möjligtvis även tangerat vissa strukturella förändringar.