När har man egentligen "lyckats"? - om den pågående utvärderingen av året i Peru

Nu i december är det stort fokus på att utvärdera året som gått. I skrivande stund pågår den årliga mätning som ska visa hur väl landsbygdsutvecklingsprogrammet uppnått de resultat och mål som satts. Det är en intressant process som inte bara är viktig för att följa upp verksamheten men det sätter också vad vi gör här i ett större sammanhang. För har inte alla någon gång funderat över vad det svenska biståndet faktiskt bidrar till?
 – Förändringar till det bättre? Minskad fattigdom? Stärkt egenmakt? Ökat biståndsberoende? Inget alls?

För att lyckas med de resultatmål som satts, planeras inför varje år en lång lista av programaktiviteter. Nu är det alltså dags att se om utfallet av aktiviteterna blivit såsom man tänkt. Insamling av material görs genom enkäter, fokusgrupper och intervjuer. Nu har vi ännu inte resultaten av årets resultatmätning men det är intressant att fundera över dess betydelse.

Under resorna till Castilla Media och under deltagandet i olika aktiviteter har jag ofta ställt mig frågan
 – vilken skillnad gör detta möte för befolkningen eller målgruppen i det långa loppet? Det är inte alltid som svaret kommer snabbt eller tydligt. Men ibland är det alldeles uppenbart hur en utbildningssession, ett möte eller andra programaktiviteter påverkar deltagarna. Det kan vara vissa lärdomar, reflektioner efter en gruppdiskussion som visar på en förändrad attityd eller en ökad viljekraft som träder fram.

Oavsett om man i mätningen kommer fram till att 10 % eller 100 % av resultatmålen är uppfyllda, kvarstår det kanske viktigaste provet för att avgöra om programmet varit lyckat eller inte.  Hur kommer målgruppen att agera när programperioden är slut? Har programmet lyckats stärka de organiserade kvinnorna och ungdomarna så att de själva fortsätter kampen för en hållbar utveckling? Från PDRs första programfas (2007-2011) finns ett antal solskenshistorier som jag hoppas ska komma att upprepas. Det talas bland annat om en av de mer tillbakadragna kvinnorna som deltog i det dåvarande programmets utbildningar. Hur hennes ledarskapsförmågor växte under de åren som programmet var närvarande och att hon idag har blivit vald som borgmästare i sitt distrikt. Det är uppenbarligen inte ett uttalat resultatmål för programmet att vi ska göra fler kvinnor till borgmästare. Men det är ett väldigt tydligt exempel på att man har lyckats med något stort - att få individer att växa. Kan man dessutom  göra det i större skala, då har man möjligtvis även tangerat vissa strukturella förändringar.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

JULIA: Kunskap som förändrar

Julia Andén i Nicaragua, inlägg 6

Jag ser inte hur många fall av barnsexhandel som vi förhindrar, men jag ser dagligen siffror på våld mot kvinnor och barn. Kan det vara nedslående? Javisst – men så kommer fallen fram som gör att varenda minut av arbete blir guld värd.

Karla Laguna vill att barnen ska bli självständiga och starka

En av de som deltar i workshops med samarbetsorganisationen Mary Barreda i León, är en elvaårig pojke. Han har tillsammans med de andra barnen, som deltar i programmet på Mary Barreda, lärt sig om och diskuterat kön och genus, barnens rättigheter, barnsexhandel och sist var det sexuellt våld. Vanligtvis identifieras förövarna som män. Det är pappor, far- och morbröder, kompisar, eller för offret mindre kända personer. Men den här pojken svarar ”mammor”. Karla Laguna är van att leda gruppen och diskutera svåra, och ibland oväntade, ämnen som kommer upp. Hon hanterar situationen med lugn och tar upp frågan med resten av gruppen - om de också tror att mammor förgriper sig sexuellt på barn? Det råder en viss förvirring, men de andra barnen enas om att de inte tror det.

Barnen ska bestämma över sin egen kropp

Efteråt berättar Karla att det inte är första gången den här pojken tagit upp ämnet, och att de arbetar med honom och hans familj. Första gången det dök upp var efter ett antal träffar med organisationen, men han anförtrodde sig inte direkt – istället la han fram det som en allmän fråga: Är det konstigt att en mamma badar sin son som är tio år? Och är det normalt att hon tar kort på honom naken? Han pratade såklart om sig själv, och efter samtal med personalen på Mary Barreda anförtrodde han att han inte tycker om hur hans mamma tar på honom.

Att pojken deltar i programmet mot barnsexhandel har antagligen förändrat hans liv. Att prata om barnens rättigheter, sexuellt våld och andra relaterade teman, har hjälpt honom att analysera sin situation på ett nytt sätt tillsammans med människor han känner förtroende för. Det har gett honom mod och kraft. Idag vet han vilka rättigheter han har - ett första steg för att också kräva att de uppfylls. Utan att delta hade han kanske aldrig reflekterat över sin situation, och än mindre vågat tala om den.

Mary Barreda arbetar med ett skyddsnät av personer från bussterminalen

Vi kan göra skillnad! Men i slutändan är det viktigast att ge barnen självkänslan att själva skapa förändring.

Text och foto: Julia Andén

HANNA: Ljuset som aldrig kommer

Hanna Zander i Sverige, inlägg 2

Jag har inte mycket till övers för vintern. Med novembermörkret kommer också tröttheten och känslan av instängdhet. Man fryser i ett halvår, har knappt någon ork att träffa vänner eller göra andra roliga saker – helst vill man bara gå i ide och sova bort de där långa mörka månaderna.

Av någon anledning får jag alltid för mig att våren ska komma i mars. Januari och februari är tunga, men i mars ska allt som genom ett trollslag förändras: solen ska komma tillbaka, snön smälta och livslusten återvända. Men såklart är detta ett önsketänkande.

Varje åttonde mars blir jag bittert påmind om att jag alltid fryser om fötterna i demonstrationståget och att jag önskar att jag tagit på mig en extra tröja för att slippa stå och huttra. Våren har såklart inte kommit än.

Kylig manifestation.

På samma sätt blir jag varenda åttonde mars påmind om att vi kanske trots allt inte kommit så långt som vi vill tro vad gäller kvinnors situation och jämställdhet – det är precis som med våren och ljuset.

I Sverige blev det för en kort tid sedan en nyhet att 15.51-rörelsen fått byta namn till 15.52-rörelsen eftersom kvinnor nu i genomsnitt jobbar gratis en hel minut mindre. Så, visst – det går framåt men i vilken takt? Om utvecklingen mot att kvinnor och män ska ha jämställda löner fortsätter i denna fart, kommer jag med stor sannolikhet inte ens att få uppleva när rörelsen byter namn till 16.59-rörelsen under hela min livstid.

En annan sak jag tänker på den åttonde mars är de eviga sidospåren när man talar generellt om kvinnors situation. Det finns alltid någon som sticker fram hakan och säger att vi ”ju ändå kommit långt i Sverige” och ”titta bara på resten av världen”. Sant: det är i många fall betydligt lättare att leva som kvinna i Sverige än i andra länder. Men för det första: var är solidariteten med kvinnorna i resten av världen? Det är sällan (aldrig) jag upplevt att denna typ av uttalanden följs av ett ”därför måste vi engagera oss för kvinnornas situation i…”, utan man nöjer sig med konstaterandet av att vi faktiskt har det bra här i Sverige och därmed punkt. För det andra tycker jag det är tråkigt och fel att nöja sig med ”att ha kommit långt på vägen”. Det är som att drömma om att jobba med barn men begränsa sig till att läsa en bok om ämnet och lära sig massor men sedan strunta i att omsätta det i praktiken.

Våren dröjer alltid för länge. Men till sist kommer den och det ger mig en gnutta hopp om framtiden och att förändringar i jämställdheten kommer att äga rum under min livstid.

Till dess tar jag på mig extra sockar och en varm tröja.



Tips! Läs också mina medarbetares reflektioner kring åttonde mars. Julia, Mia och Maria har skrivit från respektive länder.


Text och bild: Hanna Zander