Barn filosoferar "Vad är tillåtet för män vs. kvinnor"? Jinotega

I ett land som Nicaragua, där sexuellt utnyttjande av barn är fruktansvärt vanligt, är det extra viktigt att informera om sexualitet. Vad är det? Vad är normalt och vad är inte? När har det gått för långt? En heldag varje månad åker organisationen Club Infantil, som jobbar med dessa frågor, till en och samma skola för att uppmärksamma ämnet och om vad det innebär att leva i ett mansdominerat samhälle. Det hänger nämligen ihop.

Skolan ligger strax utanför staden Jinotega och eleverna där är mellan 10 – 15 år. För att skapa en lättsam stämning och lära känna eleverna börjar vi alltid med att leka med dem på morgonrasten. När klockan ringer in går alla elever till sitt klassrum. Personalen från Club Infantil påbörjar undervisningen och håller föreläsningar i var och ett av klassrummen.

Igår delade vi in klassen i två grupper. Pojkar för sig och flickor för sig. Deras uppgift var att skriva en lista på vad som är tillåtet och förbjudet för det manliga könet respektive det kvinnliga. Enligt eleverna har kvinnor rätt till att skydda sig, skaffa barn och köra bil. Däremot ansåg dem att det är förbjudet för kvinnor att sälja sin kropp, vistas på gatan nattetid och prata med okända människor. För män ansåg eleverna att det är tillåtet att vara den som bestämmer i huset, arbeta, dricka alkohol, köpa sex, överge barn. Däremot är det förbjudet för dem att gråta, sälja droger, döda, råna, våldta och misshandla kvinnor.

Jag tycker att det var väldigt intressant att höra barnens åsikter. En viss skillnad på tankar mellan flickgruppen och pojkgruppen fanns. Jag lade märkte till att båda könen hade lättare för att komma på vad som var förbjudet och inte för män.

I slutet av lektionen lekte vi ytterligare en lek som syftade på att eleverna skulle berätta vad de lärt sig under dagen. Någon hade lärt sig att sexualitet inte är farligt i sig, men att man som barn måste vara uppmärksam så man inte blir utnyttjad. En annan berättade att hen lärt sig att det inte är rätt att slå kvinnor.

Flera elever hade svårt att koncentrera sig under hela lektionen, men majoriteten lyssnade iallafall. Det kändes skönt att gå därifrån med vetskapen att vi nått ut till kanske inte alla, men till många!

Klara Adrian, programpraktikant, Svalorna Latinamerika

JULIA: Dags för utmaningar

Julia Andén i Nicaragua, inlägg 1

Efter introduktionsveckan i Stockholm bubblade min kropp av inspiration och förväntningar. Att praktiken kommer bli en utmaning är jag fullt medveten om, men jag ser fram emot att lära mig av både framgång och misstag.

Vila mellan fotbollsmatcherna

Under min första vecka i Estelí, en ganska liten och lugn stad, har jag hunnit besöka två av Svalorna Latinamerikas fyra samarbetsorganisationer i Nicaragua, varav en finns i Jinotega, några timmars bussresa från Estelí. På plats på ”Club Infantil” kände jag mig mycket välkommen och fick intrycket av en dynamisk och aktiv arbetsplats. Genom både radio- och TV-program är det barnen och ungdomarna som själva styr arbetet, med en ledande och stöttande hand från organisationen. Jag ser mycket fram emot att komma tillbaka och vara med under inspelningen av TV-serien de ska göra under våren med temat barnsexhandel. Som en annan del av arbetet vänder sig Club Infantil också till de barn och ungdomar som inte har möjlighet att delta i aktiviteterna på centrat. Det handlar om familjer som bor och arbetar på soptippen i Jinotega och försörjer sig på att samla in återvinningsbart material som de sedan säljer. Dessa barn och ungdomar har ju samma rättigheter som alla andra och Club Infantill vill att de ska bli medvetna om det. Under en eftermiddag tog vi med barnen och ungdomarna till en gräsplätt för att spela fotboll och prata med dem. Att se under vilka omständigheter de lever skär i hjärtat, men under lek och skratt tror jag att både  de och jag glömde det  ̶- tills det var dags för oss från organisationen att åka därifrån. Då blev det åtminstone för mig väldigt påtagligt hur de lever och skillnaden mellan mina och deras livsvillkor. Jag fick åka därifrån, hem till en ren säng och rinnande vatten som kan kännas självklart. Men de lever på soptippen, i röken från elden, i dofterna från kemikalierna och bland en dimma av flugor. I den stunden kändes livet mer orättvist av vanligt.

Samling på soptippen i Jinotega

Under tidigare vistelser i Latinamerika har jag blivit uppmärksam på konsekvenserna av sexuell exploatering både för samhället och för den enskilda individen. Jag insåg då att jag inte kunde vända ryggen till mina upplevelser och därför kan rollen som informationspraktikant för Svalorna LA i Nicaragua inte kännas mer rätt. Programmet bedrivs i förebyggande syfte och riktar sig därför inte direkt mot brottsligheten, istället handlar det om att skapa förutsättningar för en trygg värld för barn och ungdomar, en värld där de får påverka sina liv och beslut som rör dem. Inom programmet tror man inte heller på att straff löser problemen. Man måste arbeta med attityder och normer, bland annat för att förändra inställningen till sexuell exploatering. Barnen och ungdomarna, som morgondagens framtid, behöver få med sig positiva värderingar om sina egna och alla människors rättigheter och lika värde, oavsett kön eller ålder.

För mig är sexuella övergrepp och sexhandel ett oförståeligt fenomen, och i relation till barn blir det än mer absurt. Det kan kännas som en självklarhet många gånger att varje människa äger sig själv och rätten till sin kropp, men verkligheten ser uppenbarligen annorlunda ut. Att den sexuella expolateringen är ett hinder för både utveckling och jämställdhet ger arbetet mot det ytterligare relevans och jag känner mig enormt motiverad att ge mig ut i arbetet.

När drömmar ska uppfyllas står mycket på spel, men riskerar man inget har man inte heller något att vinna. Ett motto värt att bära med mig under tiden i Nicaragua.



Text och foto: Julia Andén

SOFIE: Två ursprungsfolk, två verkligheter

Sofie Olsson i Bolivia, inlägg 4

Jag har så länge jag kan minnas velat resa och lära känna andra kulturer, helst så långt bort som möjligt. ”Sverige är ju inget speciellt, det kan jag se senare”, har jag tänkt. Trots att Latinamerika för tillfället fortfarande kommer före bland mina prioriteringar, har jag börjat bli nyfiken på att lära känna mitt eget land, insett hur vackert det är och hur mycket spännande det finns att ta reda på.

Jag har inte varit längre norrut än Idre Fjäll – vad finns egentligen att uppleva där ovanför? Det känns lite pinsamt när bolivianer eller människor från andra länder ställer frågor om Sverige och jag inte kan svara på allt.

- Har ni något ursprungsfolk i Sverige?
- Självklart, de kallas samer och arbetar främst med renskötsel.

Fast hur självklart är det egentligen? På internet hittar jag sidan samer.se, där jag får veta att endast var tionde same arbetar med renskötsel. Faktum är att jag kan långt mycket mer om aymarafolket i Bolivia och om deras kultur än om mitt eget lands ursprungsfolk. På samiska kan jag inte säga ett enda ord, på aymara kan jag åtminstone räkna till tre. Jag minns inte att jag lärt mig något alls om samerna i skolan, däremot var det ett projekt i mellanstadiet om mayaindianerna som fick mig intresserad av den latinamerikanska kulturen.

Sverige har inte ratificerat FN:s konvention om ursprungsfolk och stamfolk som Bolivia ratificerade redan då den trädde i kraft 1991. Konventionen betonar bland annat markrättigheter och det är framförallt dessa krav som Sverige inte uppfyller, men ”håller på att utreda”. En utredning som enligt ett program i Sveriges Radio förra året redan finns. Trots detta är det bara Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Folkpartiet som är för en omedelbar ratificering. Sverigedemokraterna ställer sig helt emot – något som kan tyckas mycket märkligt då de vill bidra till ”ett stärkande av den svenska kulturen”.

Aymarakvinna säljer coca

När kommer dagen då Sverige får en samisk statsminister? Eller beslutar att alla statligt anställda måste tala svenska och minst ett officiellt språk till, till exempel samiska*? Visserligen är samerna i Sverige en minoritet med endast ca 20 000** personer, i motsats till Bolivia som är ett av de få länder i världen där ursprungsfolken utgör en majoritet – av landets totalt 10,5 miljoner invånare uppskattas ca en och en halv miljon tillhöra aymarakulturen. Trots detta känns det konstigt att ett så utvecklat land som Sverige inte erkänner sitt ursprungsfolks rättigheter. Jag hoppas att Sverige inte bara vill bidra till utvecklingen i Bolivia, utan också lära sig av de framgångar landet åstadkommit. Det känns gammalmodigt att utbytet bara går åt ett håll, i en globaliserad värld borde alla ge och ta.

*Samiska är ett av Sveriges fem officiella minoritetsspråk
**Av totalt 80 000 samer i Sverige, Norge, Finland och Ryssland bor 20 000 i Sverige

Sofie Olsson
programassbolivia@svalorna.se

SANDRA: Bussterminalen i León

Sandra Lundberg i Nicaragua, inlägg 4

Managua, Managua, Managua skriker en man som försöker få fler passagerare till sin buss. En annan man undrar vart jag är på väg och om jag möjligen inte ska till Somoto, samtidigt som en kvinna försöker övertala mig att köpa ett äpple. En flicka tränger sig förbi och upp på en buss med en plasthink på huvudet, full med påsar med chips. Bussterminalen i León är en plats i ständig rörelse: människor som är på väg någonstans, och de som blir kvar.


Angie och hennes mamma Jessenia

Denna dag ska jag varken till Managua eller Somoto utan är där för att träffa Angie, en 12 årig tjej som spenderar stor del av sin tid på bussterminalen. Hennes mamma, Jessenia, jobbar där och har ett litet marknadsstånd där hon säljer allt möjligt: sandaler, hemmagjorda örhängen, tvättmedel, plastdunkar och pynt. Mormor Carmen, finns på andra sidan gatan där hon har en liten järnvaruhandel. Angie går i skolan på förmiddagarna, men då hon och hennes yngre syskon inte kan vara själva hemma så får de vara med mamma på jobbet efter skolan är slut. Angie tycker att det är tråkigt att behöva vara på bussterminalen och skulle hellre vara hemma, men vet att det kan vara otryggt och att det är därför hennes mamma vill att hon är med henne på jobbet. Angie hjälper till att sälja i deras lilla marknadsstånd och ibland sköter hon det när hennes mamma måste göra något annat, men för det mesta så tar hon hand om sina syskon och försöker fördriva tiden på något sätt.

Därmed är hon ett av de barn på terminalen som har det bättre. Angies mamma, som själv gick i skolan tills hon var 12 år, tycker det är viktigt att Angie fortsätter att studera och hon vill inte heller att hennes dotter säljer saker på bussarna. ”Risken är stor att Angie skulle bli dåligt behandlad” säger Jessenia.

Fatima

Det finns dock många andra barn på terminalen som varken går till skolan eller som har en fast plast att sälja ifrån. Jag pratar med 27-åriga Fatima som har sålt läsk på bussarna sedan hon var 8 år gammal. ”Arbetet är tungt, men man måste stå ut för att få mat.” Hon säger att barnen och ungdomarna som säljer vid bussterminalen ofta blir illa behandlade, slagna eller tafsade på och att de egentligen inte borde vara där. Fatima kom själv hit som liten med sin mamma och slutade att studera i tidig ålder, men hennes två barn som är 8 och 11 år går fortfarande i skolan.  

Barnen och ungdomarna som rör sig kring bussterminalen och maknaden lever i en utsatt situation och löper många risker, bland annat för sexuell komersiell exploatering. De personer jag träffade under mina två dagar på terminalen deltar alla i de aktiviteter som Svalornas nya samarbetsorganisation Mary Barreda arrangerar. Mary Barreda har lång erfarenhet av att jobba på denna plats och när jag följer en av organisationens arbetare genom myllret av människor så stannar vi hela tiden och pratar med dem som jobbar där: barn, ungdomar och vuxna. Organisationen jobbar både direkt med barnen och ungdomarna, samt de vuxna som finns runt omkring för att medvetandegöra dem om de risker som finns, jobba attitydförändrande och skapa en tryggare miljö för alla som vistas på terminalen.

För Angie har Mary Barredas arbete inneburit att hon har mer kunskap om sina rättigheter och hon vill fortsätta studera. När hon blir stor vill hon arbeta som rättsläkare, inte på bussterminalen.