En söndag i El Alto med poesi och dans

Det är söndag, tidigt på morgonen och kyligt uppe i El Alto. På Plaza Tinku finns redan ett stort gäng av Albors ungdomar, de bär tält, stolar och bord. Jag får hjälpa till att montera tält och placera ut bord i de tält där organisationer kommer stå under dagen. Red Ada och CDC, två andra av Svalorna LA:s sammarbetsorganisationer, kommer närvara under dagen. Kylan biter lite i kinderna och fingrarna. Ungdomarna från de olika skolorna i El Alto kommer och placerar ut sina utställningar om bland annat våld i nära relationer och machismo i tälten.

Willi Fausto Cardenas, Johanna Helles och Diego Villca. Foto: Sara Krenell

Två killar från Albor, Fausto och Diego, presenterar upplägget för dagen och Albors direktör Willy Flores håller ett inspirerande tal. Johanna Helles, regionsrepresentant Svalorna LA, får även hon hålla ett litet tal för den närvarande publiken. Ett band börjar spela. Stämningen är uppsluppen och folk går runt och pratar med skolungdomarna om deras projekt, lyssnar på musiken och äter sockervadd eller popcorn som säljs på torget.

Poesiframträdande. Foto: Sara Krenell

Värmen kommer smygande och solen börjar bränna på min hud. Det är mycket folk på plats. Några barn från Albor visar upp ett poesiframträdande och några dansgrupper visar upp olika koreografier varav några av dem influerade av dagens teman, våld i nära relationer och sexuella rättigheter.

Dansuppvisning. Foto: Sara Krenell

Fler band spelar och vid halv ett är det dags att avslöja vilken skola som har det bästa projektet och en prisutdelning sker. Vinnarna hoppar och ropar glatt. Mer musik spelas och alla verkar glada. Ett lyckat event avslutas och jag tar mig ner till La Paz, min hud är röd och bränner, men det var det värt, det var en fantastisk dag.

På måndagskvällen firar Albor Internationella poesidagen på Ministerio de Culturas. Ett starkt framträdande med en dikt om en kille som blir kär i en kille med flickvän och tillhörande teateruppvisning startade kvällen. Ljusen är dimmade och skiftar i olika färger. Ungdomarnas röster fyller rummet och deras uppvisningar är tunga och kraftfulla. Vissa ungdomar hade skrivit dikterna själva, andra läste redan befintliga texter. Willy Flores och Maria Elena Cardenas avslutade föreställningen med ett dramatiskt framträdande med en dikt skriven av Willy. Applåderna rungade i lokalen. Ungdomarna från Albor serverade tucumanas och pepsi och publiken kunde mingla med varandra och med ungdomarna.

Teateruppvisning. Foto: Sara Krenell

Albors två stora event blev väldigt lyckade och förhoppningsvis har de gett många människor nya perspektiv på olika frågor och kanske en lust att engagera sig i framtiden.

Sara Krenell, programpraktikant, Bolivia

Albors grupp Yatiri sprider budskap genom teatern

En del av programmet Suma Thakhi II är att dela med sig av sin kunskap och sprida budskapet om sexuella rättigheter, maskulinitetsfrågor och könsbaserat våld till bredare grupper. Därav är en stor del av verksamheten just nu att göra så kallade Replicás, som är ungefär motsvarande vad vi skulle kalla för skolpresentationer. Albor, teaterföreningen som är med i programmet, har som uppgift att de grupper som bildades 2014 ska framföra sina föreställningar för skolor i La Paz och El Alto. Sammanlagt ska de fyra grupperna Yatiri, Nayriri, Pilpintu och Aurora göra 30 föreställningar under hösten. Vi på Svalornas kontor i Bolivia har försökt besöka så många som möjligt för att se hur budskapen tas emot av skoleleverna.

Skolföreställning av pjäsen ”No te duermas con cuentos de adas”. Foto: Carolina Pettersson

Den första föreställningen som spelades upp för skolorna heter ”No te duermas con cuentos de adas”, vilket betyder ”Somna inte till godnattsagor”. Den är regisserad av Diego Villca, som är cirkelledare för gruppen Yatiri vilken är den grupp som framför teatern. Skådespelarna, vilka sammanlagt är 12 personer, har repeterat och övat länge men har framfört teatern många gånger förr så det märks när de går på scenen att den sitter som berget. Pjäsen framförs i gymnastiksalen och scenen är skickligt byggd av skådespelarna själva med stora röda tygstycken upphängda på snören som ridåer och blåa och svarta tyger för att avskärma lokalen så att scenen blir mer framstående. När jag frågar en elev ifall de brukar ha teaterföreställningar svarar hon med ett ”Nej, jag har aldrig sett någon här på skolan innan. Du ser ju hur de har fått bygga scenen själva”. Varje replicá som grupperna ska ha ska visas upp för 50 elever, men det märks tydligt att många elever på skolan vill se föreställningen, närmare 200 elever sitter i salen när skådespelarna går på.

Byggandet av scenen. Foto: Carolina Pettersson

Vargen med Rödluvans frihet, rättigheter och liv skrivet på tvätten i bakgrunden. Foto: Carolina Pettersson

Själva pjäsen är perfekt för en skoluppvisning, eftersom den har temat Godnattsagor. Först ut är sagan om Rödluvan och Vargen, där vargen symboliserar en kontrollerande man i en kvinnas liv, där kvinnans frihet blir mer och mer inskränkt med hjälp av våld, hot och kontroll. Kvinnan, som blir fånge i mannens makt hänger i teatern upp sin tvätt, där orden Mitt Liv, Min Frihet och Mina Rättigheter är skrivna, som vargen river ner till Rödluvans beklagan över att hon aldrig mer får växa, att hon aldrig mer får se någonting, att hon aldrig mer får träffa sin familj. Pjäsen slutar med en dans där Rödluvan blir instängd i en bur, där hon undrar varför vargen har så stora ögon och händer. Svaret blir för att han ska kunna bevaka henne bättre, och för att han ska kunna hålla fast henne hårdare.

Rödluvan och de sju dvärgarna. Foto: Carolina Pettersson

Den andra delen i pjäsen är historien om Snövit och de sju dvärgarna. Det börjar med, precis som i orginalhistorien, att Gudmodern frågar sin spegel vem som är vackrast i världen och får svaret att Snövit är den vackraste i världen. Efter det blir Snövit utkörd från hemmet, där hon i skogen träffar på de sju dvärgarna. Dvärgarna tvingar henne till att städa och laga mat till dem för att få bo hos dem, och pjäsen gör det uppenbart att hur fel det är att bara för att hon är kvinna antas vara bra på hushållssysslor. Hennes kropp blir ständigt sexualiserad, då dvärgarna ständigt försöker få hennes uppmärksamhet, stöter på henne och kommenterar hennes utseende. Hon blir också våldtagen av en av dvärgarna. Skönhetsidealen som kvinnor måste följa och sexualiseras för kritiseras djupt och pjäsen slutar med att Snövit tillslut har övertygats om att hon inte är någonting värd utöver hennes utseende.

Prinsessan som enbart får använda böcker till att ha på huvudet för att få bra hållning. Foto: Carolina Pettersson

Den tredje delen av pjäsen är en klassisk berättelse om en prinsessa och en prins, som redan från när de är små uppfostras till att fylla sina klassiska roller. Prinsen uppfostras till att studera, bli bra på matte och bli talförd, medan prinsessans enda användningsområde av böcker är att balansera dem på huvudet medan hon går in sina högklackade skor. Hennes korsett dras åt och hon får föreläsningar om att kvinnor ska vara vackra och ansvara för hemmet samt vara till för sin prins, medan prinsen blir påtryckt åsikter om att han ska vara stark och aktiv.

Pjäsen avslutas med en att de prinsessor som varit med i pjäsen reser sig från sin utslagenhet, med hjälp av en kvinna som kommer in och berättar att de inte behöver vara prinsessor, att de kan leva lyckliga i alla sina dagar på andra sätt.

Mellan varje akt har hurraropen ekat från de 200 eleverna i salen, applåderna har varit många och engagemanget var starkt från publiken. Det märks tydligt hur mycket de uppskattar teatern. När applåderna sent om sider ebbar ut efter de sista bugningarna från skådespelarna berättar Diego Villca, regisören, för eleverna om tanken med teatern.

”Teatern handlar om könsstereotyper och hur de byggs upp, den handlar om symboliskt våld och om att sprida budkapet om våra sexuella rättigheter.”

Diego Villca, regissören, berättar om pjäsens mening. Foto: Carolina Pettersson

Efter att Diego har talat färdigt börjar en del röra sig ut från salen, men många dröjer sig kvar och drar sig mer och mer mot omklädningsrummet dit skådespelarna har gått in för att fika och byta om. När de första skådespelarna kommer ut svärmar barnen runt dem för att prata om pjäsen och be om autografer. Det är uppenbart att det sätt som Yatiri har visat på hur könsroller byggs upp med hjälp av kultur i samhället, och hur detta kan påvisas genom att bara vrida lite lite på en historia som redan alla känner till, har gjort stort intryck.


Carolina Pettersson, program/infopraktikant, Bolivia

Teaterpremiär för två av Albors studiecirklar och utbildningsmässa anordnad av Red Ada:s ungdomsgrupper i El Alto, Bolivia

”Var snälla att stänga av mobiltelefonerna. Det här är första gången många av skådespelarna spelar inför en publik, så vi ska inte störa dem. En stor applåd, låt teatern börja” säger Willy Flores, teaterdirektör för kulturcentret Albor innan den röda sammetsridån går isär och en av studiecirklarna går på scen. Första gruppen spelade sin pjäs ”El que calla tambien mata”, “Han som håller tyst dödar också” som behandlade kvinnovåld. Berättaren visade historier om tre olika kvinnor som alla varit offer för kvinnovåld. I slutet av historien får man veta att dessa kvinnor är hans mor, syster och dotter och han skriker ut i förtvivlan “Allt är mitt fel! Jag dödade dem. För jag gjorde ingenting för att rädda dem”. I Bolivia ökar våldet mot kvinnor, mellan januari och oktober i år har det skett minst 103 kvinnomord enligt organisationen CIDEM. Den 25:e November var det Internationella dagen mot kvinnovåld så pjäsens tema låg bra i tiden för att uppmärksamma att den här utvecklingen måste få ett stopp. Den andra gruppen ledd av Jhuly och Yamina visade upp verket “Ela”, som Emelie skrev om i sitt blogginlägg. Bägge grupperna var duktiga och möttes av rungande applåder när det var färdiga.

 Igår hade vi en halvdag i El Alto. Red Adas ungdomsgrupper har haft i uppgift att anordna en aktivitet under året som alla grupper ska delta i. Igår var det OBT-J:s tur. De valde att anordna en utbildningsmässa i sitt hemkvarter San Roque, en ganska avlägsen del av El Alto. Till mässan skulle var och en av Red Adas ungdomsgrupper förbereda ett nummer, och ett stånd där de visade de posters och andra informationsarbeten de gjort under årets träffar. Mässan hölls på en liten fotbollsplan nära en marknad. Vi gick runt och delade ut flyers för att locka dit fler åskådare men det var tyvärr ändå ganska skralt med besökare. De som kom stod och tittade försiktigt från håll, innan de olika dansnumren, som capeoeira och breakdans till slut fick dem att våga sig närmare. 

Varje ungdomsgrupp informerade om olika saker i sina små bås. Los Primos berättade om vikten av användandet av kondom, och visade även hur man sätter på den korrekt. Andra informerade om svartsjuka eller hur ungdomar ofta blir diskriminerade bara för att de är ungdomar. Syftet med mässan var att visa för invånarna i San Roque att ungdomar inte alls behöver vara lata, kriminella eller bara ute efter att roa sig som många tycks tro, utan faktiskt är engagerade och har en vilja att organisera sig för ett bättre samhälle och en bättre framtid. Trots att det inte kom så många utomstående och tog del av informationen i båsen så var det många som strosade förbi på marknaden, och det borde räcka med en blick på eventet för att se att det här är ungdomar att vara stolta över.

Denise Berg, Infopraktikant Bolivia

När ungdomar leder ungdomar – lärdomar från en vecka i Bolivia

Nyligen hade jag privilegiet att jobbskugga våra medpraktikanter i Bolivia och sätta mig in i utvecklingsprogrammet Suma Thakhi II. Arbetet är fokuserat till La Paz och El Alto och redan däri ligger en stor skillnad mellan programmen i Peru och Bolivia. Landsbygd och storstad. Att programmets målgrupp i huvudsak är barn och ungdomar är också en stor och, i mina ögon sett, en betydande skillnad mellan de två programmen. Det betyder bland annat att aktiviteterna i Bolivia är mer likartade än i Peru där vi jobbar med allt från marsvinsuppfödning till makramé.

Teaterpjäs om hbtq-utsatthet. Bild: Emma Tengwall

Mitt första möte med Suma Thakhi II var under en teaterpjäs i El Alto. Repetitionen var i full gång när vi dök in i lokalen och vi slängdes direkt in i det starka skådespelet. Huvudpersonen Maria, en homosexuell tjej i tidiga tonåren, blev utstött ur hemmet och misshandlad av sin mamma efter att hon berättat om sin sexuella läggning. Slutscenen var än mer emotionell, då Maria till slut misshandlas till döds. Jag blev väldigt tagen av berättelsen och fick redan tidigt in i pjäsen kämpa för att hålla ögonen torra. Ungdomarna i teatergruppen leddes av Jhuly, en ansedd skådespelerska från organisationen Albor. Jag var imponerad av de unga skådespelarna och skådespelerskorna och pjäsen lämnade mig med många intryck och reflektioner om hbtq-relaterat våld, om att våga vara sig själv och stå emot samhällets normer. Jhuly var inte lika nöjd utan delade ut ganska tuff kritik och hon menade att gruppen hade långt kvar tills de var redo för scenen.

Mitt i en av övningarna på temat antidiskriminering

Jag följde med på flera av programmets aktiviteter under veckan och det som jag tog starkast intryck av var ett möte med programmets äldsta ungdomsgrupp. Gruppen höll egenhändigt i en workshop för en klass med skolungdomar i sin egen ålder. Bland de viktiga teman som avhandlades var könskonstruktioner, antidiskriminering och sexuella rättigheter. Gruppen styrde självsäkert sessionen och fick ibland improvisera från de tänkta aktiviteterna då klassen var milt sagt svårflörtad. De fick kämpa för att få ett bra deltagande i diskussioner och reflektioner kring dagens teman. Det var riktigt häftigt att se hur dessa framtida ledare behandlade svårsmälta ämnen och på ett bra sätt försökte styra klassdiskussionen för att komma fram till slutsatser om hur vi alla kan agera för en värld fri från diskriminering.

Väggmålning utanför en skola i El Alto

Från Bolivia tar jag med mig många lärdomar och mycket inspiration från de ungdomar som jag fått träffa. Jag reflekterar också över de likheter jag ser hos ungdomarna i Peru och Bolivia. Hur de delar tankar om rättigheter, framtid, och samhället i stort. Radioprogrammen till exempel som produceras i de två länderna har många gemensamma teman och det vore väldigt intressant att se hur de skulle kunna hitta både likheter och skillnader mellan länderna. Någon gång i framtiden kanske också dessa ungdomar kan göra ett liknande utbyte av erfarenheter som jag precis har fått göra.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

Integrationsdag för samarbetsorganisationernas ungdomar i Achochalla, La Paz

CDC:s brigadister visar upp en av sina graffitimålningar

I augusti lärde Suma Thakhi II:s fasta personal känna varandra vid Titicacasjön. I lördags var det dags för delar av organisationernas ungdomsgrupper att äntligen träffas, dela med sig av sina nyvunna kunskaper och göra nya vänskaper. Att ordna en dagsutflykt kan vid första anblick verka som en lätt uppgift men att göra en resa med ett hundratal ungdomar kräver mycket planering. Jag har sett organisationerna kämpa med koordinering, vilka ungdomar vill med och vilka får tillstånd att åka från skola och föräldrar? I Bolivia går många ungdomar i skolan även på lördagar och efter några tragiska olyckor som fått mycket medial uppmärksamhet är många föräldrar inte så pigga på att låta sina barn resa hur som helst, även om det bara är över dagen. 

Den senaste tiden har jag tillbringat torsdagskvällarna med Red Ada i en grannförsamling (junta vecina) i Pasankeri som är ett gränsområde mellan El Alto och La Paz. Här har vi hållit workshops för en blandad skara barn och ungdomar från 6 till 17 år, som inte ingår i Red Ada:s ordinarie ungdomsgrupper men som de börjat jobba med efter ett litet extra tillskott i budgeten. I Pasankeri hänger det människostora dockor i varje lyktstolpe som en varning; här skonas ingen som begår ett brott. ”Misstänkta bilar bränns” står det sprayat på en av tegelväggarna längs gatan. Om det är tomma hot eller inte lämnas osagt men klart är att Pasankeri är ett lite tuffare område, och många av ungdomarnas föräldrar saknar kunskaper i de områden som Suma Thakhi II jobbar med. Vi började dela ut lappar om tillstånd att följa med på integrationsdagen ungefär två veckor innan den skulle hållas. På torsdagskvällen hade fortfarande ingen av ungdomarna med sig sina föräldrars underskrifter. Det är mycket som måste förtydligas. Vad ska ungdomarna göra? Innebär det några utgifter? Är det säkert? Säkerhet är något som Svalorna Latinamerika i Bolivia försöker tänka på extra mycket. Människohandeln och försvinnandena här ökar och därför fick Gladys från Red Ada glatt åka klockan fem på morgonen för att hämta de tre ungdomarna från Pasankeri som till slut fick lov att delta. 

Lunch

Väl på plats i Achochalla som är ett grönområde i La Paz utkanter bjöds det på frukost innan de olika ungdomsgrupperna visade för sina kollegor vad de lärt sig under de månader de jobbat med Suma Thakhi II. Albor började och pratade bland annat om machismo och dess konsekvenser. De visade även ett litet performance där deltagarna spelade kvinnor som blivit offer för könsrelaterat mord. Varje organisation hade fått i uppgift att presentera ett alternativt kommunikationsmedel och därför visade Albor även upp några planscher med temat kvinnovåld. Ungdomarna från de andra organisationerna var engagerade lyssnare och ställde frågor efter presentationen, mer eller mindre seriösa. ”Om en man och en kvinna är på biodejt, är det kvinnoförtryckande då om mannen betalar?” var en fråga av det lite mindre seriösa slaget. ”Varför saknas i:et när man pratar om HBT-personer i Bolivia?” var en seriösare fråga (här skriver man LGBT som står för lesbisk, gay, bi- eller transsexuell. I många andra spansktalande länder pratar man dock om LGBTI, där i:et står för intersexuell, alltså personer med avvikande könsutveckling).

Näst ut var CDC som hade en presentation om HBTQ-personers rättigheter, vad det finns för lagar mot diskriminering och även de pratade om kvinnovåld. Eftersom deras kommunikationsmedel var graffiti visade de två spraymålningar de gjort på en duk. I samband med dessa pratade de om mobbing. Sist ut var Red Ada som hade flest ungdomar på plats. Red Ada:s ungdomsgrupper kommer från olika kulturcenter, eller områden och många av dessa hade därför aldrig träffats förut. Deras kommunikationsmedel var teater och de visade små pjäser som behandlade könsroller, och HBTQ-personers rättigheter. De olika grupperna delade också med sig av sina erfarenheter av att sända radio, och var märkbart glada över att ha fått chans att nå ut till så många människor via radion.  

Lekar

Förmiddagens presentationer skedde helt utan inblandning av ungdomsledarna och personalen på de olika organisationerna. ”Vi är inte framtiden, vi är nutiden” är ett uttryck som ofta hörs sägas bland våra samarbetsorganisationer. Det fyller mig med värme i hela kroppen att se ”våra” ungdomar och deras engagemang. De pratar med lätthet om rättigheter och frågor som för många bolivianer, inklusive många av deras föräldrar, är tabu. Lördagens aktivitet var ett bra mått på att de inte bara deltagit i Suma Thakhi II:s aktiviteter utan faktiskt gått därifrån med kunskaper och erfarenheter som de kommer bära med sig i livet. Många berättade att de har utvecklats och blivit annorlunda, öppnare personer efter att de börjat delta i programmet. Vilket inte är så konstigt eftersom att sexuella rättigheter är ett ofta bortglömt tema i skolan, hemmet och det vardagliga samtalet för majoriteten i Bolivia.

Eftermiddagen ägnades åt fria lekar och det var roligt att se Albors, CDCs och Red Adas ungdomar som i början höll sig till sina egna grupper, integreras, skratta och leka med varandra.

Denise Berg, Infopraktikant Bolivia

På andra sidan titicacasjön

Calle Llampu

Min idé om grannlandet Bolivia var snarlik den jag har om Peru - och mycket riktigt såg staden från luften sett ut som ytterligare en kommunistisk kvadratisk industri. Bara det att stenhusen är roströda och inte smutsvita. Det första överraskningsmomentet stundades när jag väl nere på marken förstod att staden har betydligt mer natur än så att erbjuda. En, dock tanig, skog följde oss neråt längs krokiga vägar mot La Paz, som i motsats till namnets betydelse (lugnet), är en stad i rörelse.

Överraskningarna förlöpte med internationell kulinarisk njutning. Till en början på en asiatisk restaurang med stämningsfull belysning och en drinklista längre än fem sorters Pisco Sour. Detta följt av sushi serverad i justeringsbara sammetsfåtöljer på bion (!). För att inte nämna de, långa, invånarna som varken bjöd på blickar, busvisslingar eller mumsiga pussljud. Det sistnämnda kanske inte går under begreppet kulinariskt, men utan tveka under njutning.

In action

Då ett praktikantutbyte var det egentliga syftet med veckan besöktes en hel del ungdomsaktiviteter, finansierade av utvecklingsprogrammet, i förlängning Svalorna. Veckans chocktema fortskred under måndagens första besök i El Alto, förort till La Paz. Vi besökte en lokal som kryllade av ungdomar i full gång med dans och dramatik. Föreställningens röda tråd visade sig vara, hör och häpna - sexuellt våld. Ett ämne som enbart omtalas av programmets anställda i Peru, även då med försiktighet. 

Då sexuella och reproduktiva rättigheter är ett av tre huvudfokus i Bolivia var föreställningen inget vågat undantag. Jag blev mäkta imponerad av den dramaturgiska talang och engagemang de flesta av ungdomarna uppvisade. Samt det allvar som bolivianska 12-åringar lyckades bruka runt tunga frågor som misshandel, sexuellt utnyttjande och hbtq-utsatthet.

"Chulitas"

Trots storstadspuls är många bolivianska kvinnor måna om att genom yttre attribut avslöja sin kulturella tillhörighet. Begreppet Chulitas, som avslöjar den andinska traditionsenliga klädseln är, till skillnad från Peru, fullt brukbar utan misstankar om förtryck hos talaren. Utstyrseln används bra mycket mer frekvent och trots fattigt ursprung fungerar den i dag som statussymbol. På andra sidan titicacasjön har precis samma utstyrsel, med precis samma historiska kontext, en helt annan kontenta. Besökslandet skiljer sig märkbart från Peru, men jag frågar återkommande mig själv om det beror på att landgränsen är korsad eller för att La Paz är en, även med bolivianska mått mätt, större stad med fler internationella anknytningar? Jag vill som oftast tro på idén om att skillnaderna är större inom länder, än mellan. 

Jag slits mellan splittrade västerländska övertygelser om att länder i tredje världen inte bör klumpas ihop utan särskiljas å ena sidan, och hur å andra sidan nationer inte kan tillskrivas karakteristiska drag då en befolkning aldrig kan vara enhetlig. För om antagande nummer ett är sanningsenligt och skillnader mellan två länder som når varandra genom en 40 minuters flygresa bör urskiljas, måste väl distinktioner från det land som kräver 20 timmars flygresa vara åtminstone rimliga?

Emma Tengwall. Infopraktikant, Peru.

Den Internationella dagen mot kommersiell sexuell exploatering och trafficking, Nicaragua

Informationsfestival på terminalen i León

Den 23 september var det den Internationella dagen mot kommersiell sexuell exploatering och trafficking och det firades stort av organisationerna i Nicaragua. Undertecknad praktikant besökte en festival i Leon, organiserad av barn och ungdomar.


Med lite stöd från de vuxna i organisationen Mary Barreda, har organisationens barn och ungdoms-kommunikatörer ordnat festivalen själva. Några uppträder med en dans till sin favoritlåt och en teatergrupp har bjudits in för att förmedla temat till alla förbipasserande. Proffesionellt intar barnen sina positioner bakom informationsdisken, där de delar ut information och pratar med deltagare. Några går en vända runt terminalen för att dela ut flyers.

En pojke i svart t-shirt, tar fram sina anteckningar och fattar mikrofonen.

Barn och ungdomar håller i festivalen

-Vi är här idag för att fira den Internationella dagen mot kommersiell sexuell exploatering och trafficking, börjar han lite trevande. Sedan rullar det på av bara farten.
-Hur känner man då ingen riskerna som kan få barn och ungdomar att hamna i kommersiell, sexuell exploatering? Han fortsätter snegla på anteckningarna och pratar med hög tydligt röst.

När det blir dags att dansa tittar sig tjejerna blygt omkring, men intar snabbt dansgolvet i par. Det blir ett enda långt skakande av små kroppar till den snabba musiken och en ganska lam applåd följer.

Teatergruppen intar golvet. Vi samlas i ena hörnan för att de ge dem mer plats. De tar upp teman som hur vuxna gör för att lura med sig barn att göra saker de egentligen inte vill. Presenter, eller till och med mat kan vara lockbeten. Den kvinnliga skådespelerskan blir också gravid, så även temat tonårsgraviditeter slängs med, lika så att det är de vuxnas ansvar att jobba och dra in pengar, inte barnens.

Det är extra viktigt just här på terminalen eftersom det finns många arbetande barn. Idag är de flesta lediga en stund för att gå på festivalen. Många går i skolan på förmiddagarna och jobbar på eftermiddagarna. Mary Barreda jobbar för att barnen inte alls ska vistas i den stökiga miljön på bussterminalen. Vissa föräldrar har med sig små barn när de jobbar eftersom de kanske inte har någon som kan ta hand om dem medan de jobbar.

På festivalen denna dag finns även två andra organisationer: APEADECO har ett eget litet informationsbord. Några väskor med organisationens logga blir snabbt föremål för allas beundran och i slutet delas de ut till de deltagande barnen från Mary Barreda. Asociación niñas y niños del fortín är här med en grupp barn som bl.a. tittade på teatern.

Text och foto: Emmelie Heljeved, Infopraktikant

Konsten att tala, Bolivia

Något jag har märkt med människorna här i Bolivia är att de är bra talare. Vid möten och tillställningar drar sig de flesta inte för att hålla detaljerade presentationer av sig själva, organisationerna de arbetar för, eller detaljerade diskussioner om åsikter eller problem som existerar i samhället. Vissa kanske börjar lite motvilligt, men när de väl kommer igång rinner orden ur dem som ett flödande vatten.

Rosario om konsten att tala

Det här med att tala och att kunna framträda inför publik är något som också utgör en central del i aktiviteterna bland Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer. I onsdags förra veckan höll till exempel CDC en workshop om hur man blir en bra talare, eller snarare talesperson. Workshopen hölls av journalisten Rosario som förklarade att det är en stor skillnad mellan att tala som privatperson och att tala som talesperson. Som talesperson representerar man en organisation eller institution i ett offentligt sammanhang, och måste därför vara noga med hur och vad man säger. Som talesperson har man också möjlighet att framföra viktiga budskap till allmänheten och makthavare. Men för att kunna göra det på ett effektivt sätt krävs det att ens tal genomsyras av bland annat trovärdighet och tydlighet, och att talespersonen vet vad hen talar om. Dessutom är det av stor betydelse att arbeta på sitt kroppsspråk och tonläge för att bli en framgångsrik talare, då dessa är de två faktorer publiken eller lyssnarna lägger mest märke till. Alla dessa knep och kunskaper är viktiga för ungdomarna på CDC att känna till, då de i framtiden förhoppningsvis fortsätter att engagera sig inom aktivism och tar ledande roller i kampen för mänskliga rättigheter.

Albors teaterfestival

På fredag eftermiddag fick jag ytterligare ett smakprov på bolivianernas förmåga att framträda och tala inför publik, när jag återigen följde en av Albors aktiviteter. Albor hade anordnat en fyra dagars teaterfestival, där de bjudit in ungdomar från olika skolor att delta och framföra pjäser som skulle handla om teman såsom mänskliga rättigheter, sexuella rättigheter eller Moder Jords rättigheter. Kvaliteten på pjäserna varierade något, men överlag var de mycket bra. Vissa av pjäserna hade mer humoristiska inslag blandade med allvarliga teman (som pjäsen om mannen med pengaväskan som köpte industrier och således dödade Moder Jord), medan andra var rakt igenom mörka och behandlade ämnen såsom trafficking, försvunna personer och sexuellt/könsbaserat våld. Då slog tanken mig, hur det kommer sig att dessa barn och ungdomar som jag uppskattade var mellan 5 och 18 år gamla, med sådan ”lätthet” kunde framföra stycken som behandlar så pass tunga ämnen. Jag har svårt att tänka mig att svenska barn/ungdomar skulle ha gjort detsamma, och ryser till vid tanken på att de här bolivianska barnen/ungdomarna kanske gör det för att det ligger närmare deras vardagliga liv.

Trots att det kanske existerar en hårdare verklighet i Bolivia där mänskliga rättigheter oftare kränks, fortsätter jag att fascineras av dessa barns/ungdomars mod och förmåga att kunna hantera så pass komplexa problem och dilemman, och att väcka opinion och medvetenhet om dem, genom tal och artistisk framställning.

Skribent och foto: Minda Holm, programpraktikant