Bönderna i bergen, Nicaragua

Livet kan se väldigt annorlunda ut beroende på vart man bor här på jordklotet, som alla vet. Vardagen för stadsborna i Sverige skiljer sig från svenska bönders. Samma är det förstås här i Nicaragua och vardagen för bönderna i Nicaragua skiljer sig från böndernas i Sverige, osv.

Tusentals människor i Nicaragua bor i bergen. Där finns det ingen elektricitet eller internet. Hur klarar de sig utan att checka facebook, twitter och instagram hela dagarna? Det måste ju vara hemskt! Eller? Där finns heller inga sjukhus, lättillgängligt och rent vatten, polisstation, etc. Blir någon allvarligt sjuk kan det handla om dagar – DAGAR – innan man ens har hunnit ta sig till ett sjukhus för att få vård. Det beror på dåliga vägar, bussförbindelser och otroliga avstånd till närmaste sjukhus. Det kan ta en dag. Tre. Kanske mer än så och då kan det vara för sent. 

När den sjuka har kommit fram och fortfarande är vid liv läggs hen in. Ofta har en anhörig följt med som stöd. Ingen av dem känner någon i staden sjukhuset ligger i och kan ju alltså inte förvänta sig besök. Ingen vet heller hur länge de måste stanna. Kanske några dagar. Kanske veckor. Kanske månader. Den sjuka får bästa möjliga vård på sjukhuset och den anhöriga kanske stannar kvar som sällskap. Den anhörig som inte har råd att bo på hotell, övernattar i en trä- eller plaststol på sjukhuset.

Jag undrar om de som har väldigt begränsat med pengar ens tillåter sig själva att äta en riktig måltid varje dag eller om det bara får i sig lite vatten och kanske en brödbit. De har ju resan tillbaka att tänka på.

Vad tror du?

Samtidigt som bönderna, i min värld, lever väldigt tufft, avundas jag dem. Trots svårigheterna som följer om man bor långt ifrån civilisationen lever de fridfullt i naturen, fritt från den stress som finns i varje storstad och är lyckliga för vad de har. Det säger iallafall bönderna själva. Jag tror dem. Flera jag har pratat med har även sagt att de aldrig skulle tänka sig att bo någon annanstans än i bergen. Det är deras liv och därifrån de kommer, men att det däremot skulle underlätta i deras vardag om det bara hade el. och närmare till sjukhus.

Klara Adrian, programpraktikant i Nicaragua, Svalorna Latinamerika

Vägen framåt i Peru

Visst är vi överens om att det finns otaliga strategier för utveckling? Att en skola och utbildning med hög kvalitet är nyckeln, att det behövs sjyssta vägar, en välfungerande rättsstat, tillräckligt med mat och vatten och så vidare. Men vad ska prioriteras? Vilka projekt ska få del av årets budget? Där finns det mindre enighet mellan stat, politiker och det civila samhället.

En del av vägen i Castilla Media

Någonting som är bärande till mycket är en välutvecklad infrastruktur. Vägar som tillåter att en lärare kan ta sig till skolorna för att undervisa och att produkter kan nå ut till marknader. En utvecklad infrastruktur skapar jobb och ökar ett lands konkurrenskraft. En bra väg är också ett nödvändigt steg för att utöka landsbygdsturismen. Just detta var temat under ett möte som borgmästarna i Castilla Media tillsammans med provinsens borgmästare samlades kring nyligen. Självklart var vi representanter från landsbygdsutvecklingsprogrammet också där.

Tanken med vägprojektet och landsbygdsturism är att möjliggöra  en kompletterande inkomstkälla för Castilla Mediaborna. Borgmästrarna är överens om att Castilla Media har stor potential för att bli en attraktiv turistdestination. Med förkoloniala kyrkor, vackra miljöer, natur- och kulturupplevelser, närproducerad frukt och mjölkprodukter. Problemen är som vanligt resurser. Budget ska räcka till mycket. Dessutom är det, som tidigare nämnt, valår i år. Den nya mandatperioden från 2015 betyder att ingen i rummet egentligen vet om de kommer kunna fortsätta trycka på för att projektet ska påbörjas. Kanske kommer en ny borgmästare att ta över vid årsskiftet med andra prioriteringar.

Möte med borgmästare från distrikten i Castilla Media och provinsen Castilla

 Provinsborgmästarens sekreterare lyssnar till det förslag som ska överlämnas till den regionala regeringen. Hon antecknar och kommer tillbaka med ett officiellt dokument där det står att borgmästrarna är överens om att projektet, som innebär att sträckan mellan Ayo till Huambo ska asfalteras, måste prioriteras. Vi skålar i ett andra glas mörk, sötsliskig läsk när dokumentet är signerat av närvarande parter. Det saknas två signaturer som Dalia, en av programmets medarbetare, tar på sig att ordna under veckan. Mycket av det jobb som programmet gör är att samordna och koordinera möten med beslutsfattare. Ett viktigt och inte alltid så lätt arbete.

Efter mötet så tänker jag på alla andra bitar som måste till för att landsbygdsturismen ska ta fart. En asfalterad väg kommer inte i sig att bringa med sig vallfärdande turister. Som borgmästaren sa "Turister duschar ju också, minst en gång per dag!". Ett stort problem i Castilla Media är just tillgången till vatten. En sak känns ändå klar, finns viljan så finns möjligheten.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru