Under vår tid på kursgården fick vi göra ett sociogram, alltså en dramatisering av något socialt fenomen. Idalia, en av kursledarna, plockade några av oss åt sidan, däribland mig själv, medan resten fick gå in i konferensrummet och vänta. Hon gav oss knappt några instruktioner förutom att vi skulle ”låtsas vara på en bar.” Jag fick en lapp där det stod vem jag var, hur gammal, och vad mitt mål med kvällen var.
Jag var bartendern Pedro. En karismatisk och flirtig 27-åring som utnyttjade sin charm för att få lite dricks. Det stod också något om att jag skulle ”erbjuda mig” och ”kvinnor.” Jag förstod inte riktigt vad som menades. Men gick in i rollen ändå som en annan Al Pacino. Jonglerade flaskor och charmade folk för att få dricks. Ovetandes om vad som egentligen försiggick.
Efter en stunds förvirrande teater kommer Jose Luis aka Marco fram till mig bakom ”baren” och mumlar något om att ”göra en kompromiss” och att ”ge honom kvinnor mot ersättning.” Jag skakar hand och ger honom en blinkning, men fattar fortfarande inte riktigt (spanskans fel tror jag) och fortsätter jonglera med flaskorna och låtsas hälla upp drinkar.
Plötsligt går det upp för mig. Jag förstår vad det är vi iscensätter.
Bartendern Pedro är egentligen en mellanhand i en sexhandel. Genom att utnyttja sin position kan han locka till sig unga tjejer och killar för att sätta dem i kontakt med en ”Marco”, en sexuell exploatör, som leder in ungdomarna i ett traffickingnätverk.
- Jag tycker det kändes oerhört jobbigt att spela exploatör. Det kändes fruktansvärt. Men samtidigt tror jag det är viktigt för att förstå hur det faktiskt kan gå till, säger Jose Luis efteråt.
Det var samtidigt mycket annat som pågick under vår performance-akt. En homosexuell kille (spelad av en tjej) som skulle komma ut för sina homofobiska vänner. Och Nadja, eller ”Julia”, som spelade en blyg tjej, obekväm i sin kropp, men där för att hitta en vän som accepterade henne.
- Det var intressant att se hur folk reagerade runtomkring mig när jag spelade den här tysta tjejen. Det var inte helt lätt att få vänner eller hitta någon som respekterade den här tysta, obekväma tjejen, berättar Nadja.
I slutänden verkade det ha varit en lärorik upplevelse för både publik (som mest satt förvirrad under föreställningen) och skådespelare. Vi diskuterade gemensamt efteråt för att reda ut vad som egentligen hände. Vi fick förklarat för oss att det tyvärr är såhär det kan gå till på barer runtom städerna i Nicaragua.
Transpersoner i Nicaragua
De två dagarna på kursgården visade sig bli en speciell upplevelse för flera av deltagarna.
- Det var annorlunda från andra utbildningsdagar jag varit på inom DEDENAN-programmet. Innan har det varit väldigt mycket information och föreläsningar men nu har fokus legat på att vi ska få dela med oss av våra egna erfarenheter, berättar Maryuri Hernandez för mig när vi ses på Mary Barredas huvudkontor i León.
Jag undrar hur den sortens upplägg kändes för henne.
- Det var väldigt intressant. Kändes mer personligt. Jag fick möjlighet att lära känna mig själv bättre.
Under den andra dagen såg vi filmen The Danish Girl. En pseudo-biografisk film som handlar om Lili Elbe – den danska konstnären som genomgick en av världens första könskorrigeringar, från man till kvinna. Den tar upp hennes kärleksrelation med konstnären Gerda Wegener och försöker ge en bild av en transpersons erfarenheter i 20-talets Europa. Förvirringen, kampen och lyckan. Om det verkligen är en rättvis gestaltning av transpersoners erfarenheter och Elbes liv tåls att diskuteras.
Oavsett visade det sig att filmen väckte känslor hos deltagarna på kursgården. Det kom tårar. En person påmindes om sin egen farbror som genomgår en liknande kamp. Det rådde också förvirring. ”Vadå, om han egentligen var kvinna varför tog det så lång tid innan han fattade det?” ”Var han homosexuell, bisexuell eller hetero?”
Filmvisning av The Danish Girl på utbildningen. Foto: Johannes Rydinger.
Jag frågar Maryuri vad hon tyckte om filmen.
- Jag älskade den! Men som jag sa i diskussionen efter filmen tycker jag det var konstigt att vi inte fick se något av hans (Lili Elbes) familj. Hur hans liv påverkade dom. Det var ett perspektiv som saknades tyckte jag.
Hur tror du att man kan jobba i Nicaragua för att bli mer inkluderande och uppmärksamma transpersonernas situation här?
- Kolla Johannes, det är en svår situation. Här ser vi fortfarande familjen som mamma, pappa, barn. Eller kyrkan och staten gör det. Allt annat pratas inte särskilt mycket om. Det är svårt att tala om det så länge kyrkan och staten har den bilden och sprider myter om andra sexuella läggningar.
- Det finns inte heller särskilt många NGO:s som jobbar med det heller vad jag vet, lägger hon till.
En bekant till mig som praktiserar på hälsomyndigheten i León har informerat mig om att Casa de Los Colores, som främst inriktar sig på rättigheter för homosexuella, har viss erfarenhet av att jobba för transpersoners rättigheter här i Nicaragua.
Jag ska försöka ta kontakt med organisationen i veckan för att få en klarare insikt i frågan och förhoppningsvis komma med en djupare redogörelse för situationen i ett framtida blogginlägg.
Johannes Rydinger, infopraktikant Nicaragua
