MARTIN: Tillsammans erövrar vi demokratin

Brenda från Castilla Media talar inför lokalpolitiker.

Martin Karlsson i Peru, inlägg 8

Om två veckor tar jag farväl av Arequipa och beger mig hem till Stockholm igen. Med avslut följer ofta en tillbakablick på den tid som varit. Både formellt och personligen. I ljuset av två andra bra reflekterande texter, som finns här och här, vill också jag dela med mig av några lärdomar.

När jag under min tid i Peru har försökt att bilda mig en uppfattning om Svalorna Latinamerikas utvecklingssamarbete här i synnerhet och svenskt bistånd i allmänhet har jag gått till väga på olika sätt.

Intervjuer med de kvinnor och ungdomar som vi arbetar med här har exempelvis hjälpt till att förstå den personliga betydelsen som samarbetet har. Ibland har det dock känts svårt att foga samman de små berättelserna till en helhet och få en uppfattning om vart vi är på väg. De gångerna har jag sökt mig till våra LFA-matriser.

LFA står för Logical framework approach och är ett planeringsverktyg som lanserades av den amerikanska biståndsmyndigheten USAID 1969. Verktyget används för att beskriva syfte, metod och målsättning med ett biståndsprojekt och används också i ansökan om medel till Sida av svenska biståndsorganisationer.

Efter mina besök i Castilla Media och möten med de kvinnor och ungdomar vi arbetar tillsammans med har jag försökt återkoppla till de delmål som står uppskrivna i LFA-matriserna. Hur en danslektion, en fotoutställning eller en kvinna som stolt berättar hur hon har börjat sälja marsvin ska leda fram till en hållbar utveckling. LFA-matriserna har varit en hjälp på vägen att förstå helheten men ändå har det fortfarande känts som om något saknas.

När jag läste en metodhandbok från Forum Syd om demokrati och rättvisa fastnade jag vid en formulering som jag nu i efterhand tycker fångar upp alla de här olika aktiviteterna kanske ännu bättre än LFA-matrisen.

… demokrati måste erövras av varje generation

En danslektion är också en gruppövning och ett sätt arbeta tillsammans. En fotoutställning är ett tillfälle att kommunicera och medvetandegöra. Att sälja marsvin är ett sätt att få en egen inkomst och stärka självkänslan.

Sammantaget är de här aktiviteterna strategier som kvinnorna och ungdomarna i Castilla Media använder sig av för att erövra demokratin. Demokratin som är deras rättighet och handlar om deltagande, men som under historien har förnekats dem av ett sådant hinder som stavas diskriminering.

Betydelsen av de här aktiviteter stannar dock inte vid deras effektivitet (hur pass bra de är för att nå målen i LFA-matrisen). Den omfattar så himla mycket mer.

Byråkrati, resultatuppföljning och statistik inom svenskt bistånd är medel till ett ändamål som har en ännu längre historia än LFA-matrisen. Den historien handlar fortfarande om de som har och de som inte har, om folkrörelser, solidaritet och ett gemensamt åtagande över gränser. Den handlar om oss medborgare och det ansvar vi själva tar för hur biståndet ska se ut, exempelvis genom folkrörelser, och ytterst vad vi själva gör för en jämlikare värld. 

Ta Svalorna Latinamerika som exempel. Det är inte bara ett kansli i Stockholm med några få anställda. Det är en organisation bestående av medlemmar som genom historien frivilligt har valt att använda sina demokratiska rättigheter och sin fritid till att stötta dem som inte har några.

Det är så jag ser det och det är därför också jag efter en vecka på Sidas kursgård i Härnöshand och fem månader i Peru kan skriva under på att bistånd gör skillnad. Den skillnaden avgörs dock inte bara av hur pass bra kvinnorna och ungdomarna i Castilla Media erövrar sin demokrati. Den avgörs också av hur pass bra vi själva gör det. Både för deras och vår egen skull.

Text och foto: Martin Karlsson

LOVA: Små stolta individer med stora budskap om kärlek och fredlig samvaro

Lova Gustafson i Bolivia, inlägg 1

Den tidiga torsdagsmorgonen den 26 september är klar men isande kall. Det är vackert att se när den starkt skinande solen stiger och sakta sprider sina strålar över bergen som omger oss. Husen i stadens gryta och de längst med bergens väggar glittrar och sprakar. Små rökmoln lämnar våra munnar när vi börjar att gå längs med Avenida 6 de Agosto, upp mot El Prado, den huvudgata som skär genom stadens centrum. Det är vår i La Paz, men nätterna är kalla och mornarna kyliga. Väl framme vid Plaza Estudiante möter vi några av de andra från Svalorna Latinamerikas kontor. Vi hoppar in i en av alla minibussar och börjar färden upp mot El Alto. Det är en stad belägen högt ovanför La Paz, mitt uppe på Bolivias högplatå.

Vi är på väg till El Alto för att delta i manifestationen “La caravana del dia de la afectividad” (”Manifestationsdag för visad omtanke”). Med denna vill man uppmärksamma våld mot barn och unga i Bolivia; i hemmet, i skolan och på arbetsplatsen (enligt lag är det tillåtet för ungdomar över 14 år att arbeta). Meningen är att belysa vikten av att man som barn och ungdom har rätt att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda och därmed leva ett liv fritt från våld. Det är Svalorna Latinamerikas fyra samarbets­organisationer (Yanapi, Chasqui, CASSA och CDC) som anordnar eventet. Tillsammans ansvarar de för programmet “Suma Thakhi 1”, vilket är aymará och på svenska betyder “på god väg”. Programmet, som finansieras av Svalorna Latin­amerika, riktar sig till barn och ungdomar mellan 8-22 år. Syftet är att bygga självkänsla och självförtroende hos målgruppen samt att stärka deras aktörskap. Tanken är att på så sätt öka barns och ungdomars möjligheter att påverka och förändra sin egen levnadssituation.

Manifestation i El Alto mot våld mot barn och ungdomar

Det är ett färgglatt demonstrationståg som vi plötsligt har hamnat i. Ballonger i alla möjliga färger fladdrar i vinden, röda och blå kepsar klär de flesta barns och ungdomars huvuden, egengjorda hjärtedräkter spatserar förbi och några barn iklädda hoppfulla nyonfärger balanserar proffsigt på höga styltor. Stolta individer med små händer håller ett stadigt tag om stora skyltar och banderoller med viktiga budskap om kärlek, respekt och fredlig samvaro. På vissa av skyltarna står det med tydliga bokstäver: ”Abrazar da vida al corazón” (”Att kramas ger hjärtat liv”), ”Lo que se aprende en la familia permanece para siempre” (”Det man lär sig i familjen varar för evigt”) samt ”Con tu amor y respeto me dan seguridad” (“Din kärlek och respekt gör mig trygg”). Även om det är förbjudet att slå barn i Bolivia får jag berättat för mig att det, trots lagen, inte alls är ovanligt förekommande.

Tonerna och ljudet från en skolorkester ekar mellan husen. En av de ansvariga ledarna ropar ut olika budskap i en megafon: ”Que queremos?” (“Vad vill vi?”) och barnen svarar för full hals: ”Buen trato. Ya no queremos mas violencia!” (“Behandlas väl. Vi vill inte veta av mer våld”). Luften är fortfarande kall uppe på över 4000 meters höjd men himlen är isande blå och solen värmer och kastar sitt starka ljus över oss där vi marscherar fram på El Altos gator. I förgrunden kan man tydligt se Illimanis snötäckta topp. Vi syns och vi hörs. Nyfikna människor i bilar och på gatan sträcker ut sina händer för att ta emot informationsblad om dagens tema. Ibland stannar tåget upp och barnen samlas ihop av de lite äldre barnen och ledarna för att inte hamna allt för nära den mötande trafiken. Sedan vinkas vi framåt igen.

"Vi är inte fiender utan vänner"

Efter en dryg timme närmar vi oss ett litet torg där en ”Feria del buen trato” (ungefär ”Informationskampanj mot våld”) har förberetts med olika informationsstånd, lekar och pyssel för barnen och en liten scen. På scenen får barnen och ungdomarna från de olika organisationerna framträda med tidigare inövade teaterstycken. Livliga berättelser som, på ett ifrågasättande vis, behandlar olika stere­otyper och fördomar om hur tjejer och killar är och bör vara spelas upp. Publiken ler och applåderar uppmuntrande.

Idag har det varit en bra dag i staden El Alto, uppe på Bolivias högplatå. Kanske har manifestationen lyckats bidra till en tankeställare hos en och annan. Jag har inte en aning om vilka av dessa barn och ungdomar som har blivit utsatta för våld, i hemmet, i skolan eller på arbetsplatsen. Något som emellertid står klart är att de vid tidig ålder får möjlighet att lära sig hur man i demokratisk anda kan höja sin röst, uttrycka sin åsikt och kräva sin rätt! Jag hoppas innerligt att detta får fortsätta att vara en bra dag, även när barnen och ungdomarna anländer hem för att berätta om vad de har varit med om.

Text och foto: Lova Gustafson

ZARAH: Var den som tar ställning!

Zarah Östman Pittaluga, inlägg 2

Ännu ett år och ännu en 8 mars då man skall fira kvinnor världen över. Jag har funderat över denna dag många gånger men de senaste två åren har jag inte uppmärksammat den, inte ens påpekat om den på min Facebooksida. Jag har blandade känslor inför denna dag. Jag tycker att kvinnor skall firas, hedras och respekteras varje dag, varje sekund. Men det är inte så det ser ut i världen vi lever i idag. Kvinnors rättigheter kränks runt om i världen varje dag, även här i Sverige trots att vi lever i ett av världens mest jämställda länder.

Kvinnor har än idag inte samma lön för lika arbete och kvinnor ansvarar fortfarande för det mesta i hemmet samtidigt som de har ett arbete eller försöker göra karriär. Det är oftast kvinnor som blir ensamstående med barnen och det just denna grupp som är mest framträdande av den växande barnfattigdomen i Sverige.

Vi är inte så olika de kvinnor som lever i Latinamerika. I grunden är det samma nyckelfrågor. Män har överordnande positioner och tar beslut som berör kvinnor, som exempelvis i frågan om sexuella och reproduktiva rättigheter: i Sverige har kvinnor fått kämpa hårt för dessa rättigheter men i Latinamerika är kvinnor mitt i kampen för att få dessa rättigheter uppfyllda.  Det är inte bara en fråga om jämställdhet utan också demokrati, för att demokrati innebär att alla medborgare skall få delta i att bestämma hur landet ska styras, och med ”alla” menas även kvinnor. Jag anser att ett steg mot detta skulle vara att de politiska representanterna speglade hur sammansättningen av medborgare ser ut i verkligheten. Bland annat skulle vi se samma procentantal kvinnor i ledande politiska positioner som det procentantal kvinnor som lever i landet. Men det är inte så. Inte i Sverige, inte Latinamerika – inte någonstans i världen utom i Rwanda.

Jag kämpar för kvinnors rättigheter varje dag på många olika sätt, allt från en organisations möte till en kommentar till en annan människa. Vi kan alla göra skillnad genom att ta ställning, inte titta bort när vi ser kränkningar och inte hålla tyst när vi hör en orättvis kommentar. Detta innebär inte att man skall vara kränkande eller orättvis mot andra. Jag önskar med hela mitt hjärta att man inte skulle behöva en internationell kvinnodag. Dock är det ett bra sätt att nå ut till allmänheten, en ursäkt för att ha stora intressanta möten och belysa varför det är viktigt att kämpa för kvinnors rättigheter. Jämlikhet mellan könen är en fråga som berör oss alla. Jag är feminist för att jag är kvinna, jag tror att vi är kapabla att ta egna beslut som berör vårt liv och vår kropp, jag tror att genetiska olikheter inte gör oss olika värda.

Jag har blandade känslor för denna dag… det är en otroligt viktig dag för att belysa kampen som kvinnor för varje dag och hedra de som går mot strömmen samt belysa de orättvisor som sker varje dag, varje sekund, men jag önskar att vi framtiden ska kunna hedra människor och inte kvinnor och män. För i slutändan utan kvinnor skulle det inte finnas en mänsklighet.





Zarah Östman Pittaluga

PS: Vill du höra mer om abortlagstiftningen i Latinamerika och är i Göteborg den 8 mars, kom då till Världkulturmuseet där jag ska föreläsa kl 21:00. Läs mer om eventet här!Fest och forum på Internationella Kvinnodagen 8 mars 2013! By Ladyfest Göteborg


...och glöm inte att läsa bloggarna som mina praktikant kollegor har skrivit dagen till äran! Hanna i Stockholm , Julia i Nicaragua, Mia i Bolivia och Maria i Peru

SANDRA: Galna råttor i kommunala val

Sandra Lundberg i Nicaragua, inlägg 3

Efter vad som har kallats en apatisk och nästan obefintlig valkampanj skulle Nicaraguas befolkning i söndags gå till valurnorna för att rösta fram sina kommunala politiker. Dock enligt den oberoende organisationen Ipade (Institutet för utveckling och demokrati) avstod 54 % av de med rösträtt från att rösta, vilket utgör historiskt låga siffror. I tidningarna har det spekulerats om att det svaga kampanjandet och dåliga valdeltagandet beror på att utgången framstod som klar. Sandinistpartiet FSLN var säkra på sin vinst, och vinst blev det. Enligt högsta valrådet så kommer de att ha makten i 134 av landets 153 kommunala stadshus. Nästan 68 % av de som röstade la sin röst på FSLN.

Valet har kantats av flera oegentligheter. Bland dessa; valobservatörer som inte har godkänts av staten, regeringspartiet har använt statliga fordon för att köra folk till vallokalerna, högsta valrådet har anklagats för att inte akreditera personer från oppositionen. Ett fenomen som kallas ”den galna råttan” har upptäckts på flera håll i landet. Det innebär att personer som alltid tillhört en viss vallokal registreras på en röstlängd på annan ort och därmed hindras från att rösta när de kommer till sin vallokal.   

Som del av min praktik gör jag en studie om hur man inom Svalorna LAs program här i Nicaragua arbetar med demokrati utifrån ett rättighetsperspektiv. I den första överblicken av resultaten står det klart att programmet står sig bra mot de krav som ställs från Forum Syd. Samarbetsorganisationerna gör vad de borde, men frågan är om staten tar sitt ansvar i byggandet av ett demokratiskt samhälle. Enligt Forum Syd bör staten bland annat säkerställa att dess medborgare aktivt kan delta i politiska beslut. Så hur ser egentligen den nicaraguanska kontexten ut?

Ett av de vanligaste svaren ute i samarbetsorganisationerna har varit att tid är en avgörande faktor som förhindrar möjligheten till deltagande i samhället. Tid kopplas lätt ihop med ekonomisk situation, man har inte tid att delta om man måste arbeta hela dagen för att få ihop tillräckligt. Deltagande är en lyx som enbart förunnas de med tillräcklig lön och tid att ta sig till de utrymmen som staten erbjuder för medborgerligt deltagande. 

”Om jag inte jobbar så äter jag inte” svarade taxichauffören när jag på söndagen undrade om han röstat. De flesta andra som jag frågade hade inte heller röstat. Oavsett om det handlar om ekonomisk situation eller rent valfusk så visar i alla fall det dåliga valdeltagande klart att den nicaraguanska staten misslyckats med att underlätta det politiska deltagandet för sina medborgare. Om man ska tro tidningarna så har de till och med försvårat processen. 

ÅSA: Ett steg fram – Två steg tillbaka

Åsa Wängsö i Bolivia, inlägg 6

De kommer långt ifrån. Vissa har gått i timmar eller kämpat sig fram på en sliten cykel i snålblåsten och det snöblandade regnet. Jag ser deras ponchos som röda prickar mot den vita frostbitna marken.

Frusna stiger de in i kommunalhuset och skakar av sig det våta och försöker klappa in värmen i kalla lemmar. Några av dem har haft den färgstarka ponchon som identifierar dem som autoridades, lokala traditionella ledare, nedpackad under färden och drar nu plagget över huvudet. Detta plagg, egentligen bara ett färgglatt tygstycke, men som symboliserar så mycket mer.

För ett par år sedan skämdes många över sitt ursprung och allt som utmärkte detta doldes då det kunde innebära trakasserier och diskriminering. Nu bär de sina kännetecknande ponchos med stolthet och deras organisationer stärks och blir en del av ett demokratibyggande, eller demokratistärkande. Att föra politiken närmare folket och lyfta ursprungsfolken är en viktig aspekt i arbetet för det nya Bolivia där det mångkulturella till och med finns med i namnet – den plurinationella staten Bolivia.

Samtidigt på andra sidan Atlanten, i landet där välfärd och solidaritet varit ledord, blåser kyliga vindar. Ett främlingsfientligt parti väljs in i Sveriges riksdag. Från Bolivia har vi följt utvecklingen och när vi röstade på ambassaden skrattade vi lite åt Sverigedemokraternas valsedlar. Hur många svenskar boende i Bolivia röstar på SD, liksom? Men skrattet fastnade i halsen i takt med att valet närmade sig och opinionsmätningarna visade ett starkare och starkare SD. På valdagen satt vi några svenskar och följde valet i en allt mer spänd och dämpad stämning. När rösterna räknats talade staplarna sitt tydliga språk.

Jag kände mig tom, besviken, förbannad och rädd. Men mest av allt skämdes jag. 5,7 procent av det svenska folket hade valt att lägga sin röst på detta främlingsfientliga parti. Fler röstade på SD än på såväl vänstern som Kristdemokraterna.

Jag känner mig alldeles kall och minns början av nittiotalet - en svart period i Sveriges historia. Ekonomiska svångremmar och arbetslöshet. Ny Demokrati kom in i riksdagen, främlingsfientligeten och rädslan växte sig stark i svenska kommuner. Jag var tio år och minns väl egentligen bara känslan, stämningen. Gängen med skinnskallar utanför högstadieskolor runtom i landet. Gäng som blev större och större i och med att fler och fler unga, rädda, ensamma, identitets- och tillhörighetssökande killar fångades upp. Tillsammans vågade de höja sina röster. Medan Ian och Bert staplade backar marscherade de svartklädda med demonstrationstillstånd i sina knutna nävar längs Sveriges gator, skanderande ord jag hoppas vi aldrig ska behöva höra igen. Slutligen ställdes allt på sin spets med en annan ensam mans, John Ausonius, hemska dåd.

Jag tänker på allt detta och ryser när jag ser firande sverigedemokrater hylla sin ledare. Jag tänker på Arijanas vän Boris och alla tusentals barn som dör varje dag av näringsbrist och av sjukdomar som knappt existerar i Sverige, eller som åtminstone inte resulterar i mer än ett besök hos farbror doktorn. Jag tänker på alla dessa barn som, med Arijanas ord, får vingar. Alldeles för tidigt. Och alldeles i onödan. Detta samtidigt som Europa bygger murar och land efter land röstar in främlingsfientliga partier i sina maktcentra. Solidaritet känns väldigt avlägset. Jag tänker på alla människor här i Bolivia som kämpar för återerövrandet av demokratin, för mänskliga rättigheter och för solidaritet och jag undrar hur jag ska kunna se dessa människor i ögonen.

Åsa Wängsö
programassbolivia@svalorna.se