MARTIN: En plats långt borta

Martin Karlsson i Peru, inlägg 1

Under många år har det sagts att avstånden i världen krymper. Förutom det konstanta flödet av nyheter från TV, tidningar och radio, fylls mitt Facebook-flöde med bilder föreställande chartersemestrande släktingar i Thailand eller bergsvandrande vänner i Sarek. Med så mycket information från när och fjärran kan hen fråga sig vad som egentligen finns kvar att upptäcka? Hen skulle kunna tro att vi aldrig behövde resa mer. 

Världen, inte större än en jordglob?

För många människor är att stanna hemma dock långt ifrån ett alternativ. Förutsättningarna för säkerhet, trygghet och frihet är på många platser väldigt knappa, ibland lika med noll. Att stanna hemma kan därför vara förknippat med ren livsfara.

I Peru har exempelvis många jordbrukarfamiljer tvingats lämna sina hem på grund av klimatförändringar och en vild gruvdrift som har gjort tillgången på vatten osäker. Många gånger hamnar dessa familjer i kåkstäder utanför Perus större städer. Tyvärr möts de där ofta av nya problem i form av arbetslöshet och dåliga utbildningsmöjligheter. Det tär på familjerelationerna och gör det ännu svårare att ta sig därifrån.

Ibland händer det att också de här berättelserna hittar fram i mitt Facebook-flöde. Sida vid sida med semesterbilder och roliga klipp kämpar de om min uppmärksamhet. Väl medvetna om att lika gärna som jag kan klicka och läsa mer kan jag dölja eller sluta följa helt och hållet.

Användarvänlighet i all ära men om vi börjar välja bort istället för att lägga till, riskerar inte då avstånden mellan människor att öka i stället för att minska?

Jag har i alla fall gjort mitt val. Jag vill läsa mer. Jag vill komma närmre. På söndagen den 15 september reser jag därför som informationspraktikant för Svalorna Latinamerika till Arequipa, Peru. Jag reser tillsammans med Ylva Kallin som kommer att praktisera som programpraktikant. Här kommer vi båda två att blogga om våra upplevelser i Peru. Vill du läsa mer kan du göra det här och här. Lägg till och följ oss gärna!

Text och foto: Martin Karlsson

LOVISA: Under alla omständigheter REKLAM

Lovisa Dragstedt i Nicaragua, inlägg 2

 ”Erbjudande! Yuca, bananer, tvål till vinnande priser!
Kom till MaxiPali, mataffären som har allt!”

Reklamen dånar ur de riggade högtalarna på 500 Watt från bilen som kör varv på varv runt stan. Med samma ensidiga meddelande på upprepning, blandat med pumpande musik. Det skär i öronen och jag förbannar högtalarens uppfinnare.

Här i Nicaragua är det vardagsmat med denna typ av påträngande reklam. Genom bilmegafoner och flakhögtalare tar restauranger, gym och cirkusar varje dag chansen att ragga kunder och svåråtkomliga inkomster.

På den tidiga morgonbussen ner till Managua bryts tystnaden istället av försäljare som inte låter oss passagerare sova i ro:

”Tandborstar av högsta kvalitet!”

Följt av en harang om varför just dessa borstar är så speciella. Följt av näste man som informerar oss om hjärnans funktioner och vad som går snett vid depression, och varför det är absolut livsviktigt att köpa hans mirakelpiller. Och både tandborstar och medicin säljer som smör. (De har minsann retorikens gåva i det här landet).

Men det är inte bara privata företag som annonserar hejvilt i Nicaragua. Regeringen med Ortega i spetsen använder propaganda som ett politiskt verktyg, för att förbättra sin image och informera folket om vilken utmärkt service och vilka goda värderingar den sandinistiska regeringen bistår med. Genom väggmålningar, affischering, i tidningar och radio.

Familjen Ortega äger dessutom flera tv-kanaler och radiostationer, som växer under deras rika vingar och gör det svårt för den lilla minoriteten av självständiga och oberoende medier att överleva. Sedan första tv-kanalen dök upp 1956, under Somoza-diktaturen, har tv:n främst varit ett medel för ägarna att tjäna pengar. Utbudet har ofta direkt eller indirekt kontrollerats av regeringen, vare sig den danat åt vänster eller höger.

Trots att det råder tryck- och yttrandefrihet i Nicaragua väcks funderingar. Två av de största dagstidningarna är visserligen regeringskritiska, och den stora tv-kanalen Canal 2 är privatägd och objektiv. Men till vilken grad oberoende, kan man undra, när ett åsiktsprogram plötsligt försvann från agendan. Samma sak hände när Ortega köpte till sig Canal 8 och två av dess program som leddes av oppositionen drogs in. Ingen regering tycker om att bli kritiserad och att dess tillkortakommanden och korruption avslöjas, och i Nicaragua verkar det inte vara en lätt uppgift att granska makthavarna och upprätthålla demokratin – vilket ju är journalismens främsta syfte.

Högtalarbilen drar förbi igen där ute. Jag tänker att Spotify-reklamen jag alltid stör mig på därhemma inte är så farlig trots allt, och kanske att det till och med är värt en hundring i månaden för att slippa den. I vilket fall så uppskattar jag högt att valet ligger hos mig.

Lovisa Dragstedt