MARTIN: En plats långt borta

Martin Karlsson i Peru, inlägg 1

Under många år har det sagts att avstånden i världen krymper. Förutom det konstanta flödet av nyheter från TV, tidningar och radio, fylls mitt Facebook-flöde med bilder föreställande chartersemestrande släktingar i Thailand eller bergsvandrande vänner i Sarek. Med så mycket information från när och fjärran kan hen fråga sig vad som egentligen finns kvar att upptäcka? Hen skulle kunna tro att vi aldrig behövde resa mer. 

Världen, inte större än en jordglob?

För många människor är att stanna hemma dock långt ifrån ett alternativ. Förutsättningarna för säkerhet, trygghet och frihet är på många platser väldigt knappa, ibland lika med noll. Att stanna hemma kan därför vara förknippat med ren livsfara.

I Peru har exempelvis många jordbrukarfamiljer tvingats lämna sina hem på grund av klimatförändringar och en vild gruvdrift som har gjort tillgången på vatten osäker. Många gånger hamnar dessa familjer i kåkstäder utanför Perus större städer. Tyvärr möts de där ofta av nya problem i form av arbetslöshet och dåliga utbildningsmöjligheter. Det tär på familjerelationerna och gör det ännu svårare att ta sig därifrån.

Ibland händer det att också de här berättelserna hittar fram i mitt Facebook-flöde. Sida vid sida med semesterbilder och roliga klipp kämpar de om min uppmärksamhet. Väl medvetna om att lika gärna som jag kan klicka och läsa mer kan jag dölja eller sluta följa helt och hållet.

Användarvänlighet i all ära men om vi börjar välja bort istället för att lägga till, riskerar inte då avstånden mellan människor att öka i stället för att minska?

Jag har i alla fall gjort mitt val. Jag vill läsa mer. Jag vill komma närmre. På söndagen den 15 september reser jag därför som informationspraktikant för Svalorna Latinamerika till Arequipa, Peru. Jag reser tillsammans med Ylva Kallin som kommer att praktisera som programpraktikant. Här kommer vi båda två att blogga om våra upplevelser i Peru. Vill du läsa mer kan du göra det här och här. Lägg till och följ oss gärna!

Text och foto: Martin Karlsson

ARIJANA: När för många barn får vingar

Arijana Marjanovic i Bolivia, inlägg 4

- Har du fått mitt mail?

- Nä

- Om Boris?

Magen slog en knut. Jag fattade direkt att något hade hänt. Instinkten sa att det var något dåligt.

- Han har dött.

Boris José Quibilan Carvajal

7 juni 1982 – 24 augusti 2010

Boris var min polare när jag bodde i Nicaragua för tre år sedan. Nu finns han inte mer. Det känns konstigt.

Han dog av njursvikt och järnbrist. Jag visste inte att njursvikt och järnbrist leder till döden, tänker att hans död är onödig. Mitt grubblande, altruistiska jag armbågar sig fram och upptar all tankeverksamhet.

Jag spekulerar att om han levt någon annantans så hade han inte behövt dö. Jag skyller Boris död på den globala orättvisan. Flashbacks flimmrar för näthinnorna. Femåriga Alexa Adriana äter lunch i sin nicaraguanska innergård kantad av bananträd. Alexa Adrianas lunchmeny består de flesta dagarna av en skål vitt ris.

Nicaragua, Bolivia, et cetera, et cetera. Listan är lång över länder där ensidig kost är vardagsmat för barn. Jag tänker att Boris var ett av de barnen. Jag spekulerar i att avsaknaden av en tillräcklig och varierad kost ledde till att Boris kropp inte blev stark nog att fixa en infektion, utan till hans död då han bara var 28 år.

En annan lista: Alexa Adriana, Boris, Arijana... eller nej, vänta, Arijana tillhör inte den statistiken. Arijana föddes inte upp på vitt ris. Ödets lott föll på Arijana att födas i drömmarnas land. Mellanmjölkens rike där barn har lyxen att klaga på att lamm smakar som kofta. Eller att man får fisk för ofta.

Enligt UNICEF är tolv procent av nicaraguanska barn under fem år undernärda, motsvarande siffra i Bolivia är tio procent. Cirka hälften av alla barn som dör i världen gör det på grund av undernäring. De som överlever drabbas ofta av återkommande sjukdommar som försvagar näringstillståndet.

Jag blir så jävla förbannad. Dumma globala orättvisa, du dödade Boris, och du får mig att gråta.

Kanske betyder ilska och frustration att hopp finns kvar någonstans i mitt skeptiska sinne. Det cyniska jaget skrattar. Men jag är i alla fall förbannad, puh.

Boris, vår pandejo, jag glömmer dig inte. Hoppas du har det bra, hoppas att du har vingar.

Arijana Marjanovic

infobolivia@svalorna.se