MARTIN: En plats långt borta

Martin Karlsson i Peru, inlägg 1

Under många år har det sagts att avstånden i världen krymper. Förutom det konstanta flödet av nyheter från TV, tidningar och radio, fylls mitt Facebook-flöde med bilder föreställande chartersemestrande släktingar i Thailand eller bergsvandrande vänner i Sarek. Med så mycket information från när och fjärran kan hen fråga sig vad som egentligen finns kvar att upptäcka? Hen skulle kunna tro att vi aldrig behövde resa mer. 

Världen, inte större än en jordglob?

För många människor är att stanna hemma dock långt ifrån ett alternativ. Förutsättningarna för säkerhet, trygghet och frihet är på många platser väldigt knappa, ibland lika med noll. Att stanna hemma kan därför vara förknippat med ren livsfara.

I Peru har exempelvis många jordbrukarfamiljer tvingats lämna sina hem på grund av klimatförändringar och en vild gruvdrift som har gjort tillgången på vatten osäker. Många gånger hamnar dessa familjer i kåkstäder utanför Perus större städer. Tyvärr möts de där ofta av nya problem i form av arbetslöshet och dåliga utbildningsmöjligheter. Det tär på familjerelationerna och gör det ännu svårare att ta sig därifrån.

Ibland händer det att också de här berättelserna hittar fram i mitt Facebook-flöde. Sida vid sida med semesterbilder och roliga klipp kämpar de om min uppmärksamhet. Väl medvetna om att lika gärna som jag kan klicka och läsa mer kan jag dölja eller sluta följa helt och hållet.

Användarvänlighet i all ära men om vi börjar välja bort istället för att lägga till, riskerar inte då avstånden mellan människor att öka i stället för att minska?

Jag har i alla fall gjort mitt val. Jag vill läsa mer. Jag vill komma närmre. På söndagen den 15 september reser jag därför som informationspraktikant för Svalorna Latinamerika till Arequipa, Peru. Jag reser tillsammans med Ylva Kallin som kommer att praktisera som programpraktikant. Här kommer vi båda två att blogga om våra upplevelser i Peru. Vill du läsa mer kan du göra det här och här. Lägg till och följ oss gärna!

Text och foto: Martin Karlsson

MIA: Visionen om en lag som hör, ser och agerar

Mia Moberg i Bolivia, inlägg 1

– Ayúdame, ayúdame! No, por favor noo!
( – Hjälp! Hjälp!! Nej, snälla, neeej!)

Jag hör det ljusa desperata skriket från en oidentifierbar lägenhet i det moderna höghus jag precis flyttat in i denna soliga morgon med blå himmel och tutande taxibilar i karavan utanför fönstret. Jag inser, efter att ha irrat runt på darriga feberknän i alla hörn av 3-rummaren, att jag inte kan lokalisera varifrån ljudet kommer. Vad var det jag hörde? Jag vill inte tänka. Inte fantisera. Jag vill tro att det var en TV som stod på i en av våningarna under. Jag vet ingenting om vad som pågår men så långt har jag förstått att någonting sker mot en kvinnas vilja. Jag vill inte, men kan omöjligt undgå att föras bort av statistiken och motas in i fantasins mörkaste vrår där misshandel, övergrepp och våldtäkt härskar. Jag har ju precis landat. Snälla La Paz, kan jag inte få bara en enda dag att låta hjärtat kämpa med endast syrebrist, utan den extra tyngden av ångest över att vara ett kvinnomisshandelsvittne som inget kan göra?

Siffran att åtta av tio bolivianska kvinnor minst tre gånger per år drabbas av våld eller övergrepp inom de närmsta relationerna säger mig att det jag hörde kan vara en tydlig indikation på att siffrorna representerar den direkta verkligheten. På tv-nyheterna rullar bilder på en eftersökt man som är på flykt efter att ha mördat sin fru, den kända journalisten Hanali Huaycho, förra veckan. Enligt det nationella informationscentrumet för kvinnors utveckling CIDEM (El Centro de Información y Desarrollo de la Mujer) har 30 kvinnor i Bolivia mördats av män i nära relationer till dem under perioden från januari till februari 2013. Efter år av långa diskussioner om hur man ska lagstifta för att skydda kvinnor från könsrelaterat våld har medias explosionsartade uppmärksammande av brutala kvinnomord verkat som katalysator för implementeringen av ett ökat lagstöd mot kvinnovåldet och för ett mer aktivt ställningstagande från regerings sida för bolivianska kvinnors rättigheter.

364 dagar om året kan man faktiskt kalla internationella mansdagar runt om i många länder, städer, byar och hem på vårt jordklot. I majoriteten av alla hem i världen underordnas kvinnans rättigheter mannens maktutövande och rätt till livsförverkligande. Våldtäkt, misshandel, fråntagandet av rätten till utbildning, sexuella utnyttjanden och berövandet av yttranderätt är alla fenomen som i största mån drabbar kvinnor för att de är just kvinnor. På så sätt stängs kvinnor ute från att känna sig trygga på den plats som jag själv associerar med vila, återhämtning och säkerhet – hemmet.

Med så många dagar som mellan raderna tillägnas män, desto viktigare blir det att använda den åttonde mars för att återigen stryka under, lyfta upp och titta på hur läget för kvinnors rättigheter ser ut och vartåt utvecklingen är på väg. Denna dag blir jag påmind om vilken tur jag har och vilken osannolikhet det var att just jag på jorden skulle födas till ett liv med mer rättvisa förutsättningar trots det faktum att jag är kvinna. Dagen får mig att minnas att kampen för kvinnors rätt till sin egen kropp, till att få utbilda sig, till att välja sitt eget liv och till att känna trygghet är en förutsättning för en välmående, solidarisk och vacker värld. Den kampen handlar om att fortsätta stå upp emot de förminskande och begränsande roller vi som kvinnor förväntas hålla oss inom, oberoende av vilka nivåer av förtryck vi talar om. Den kampen ska föras för alla kvinnor, om det så är för de systrar, mödrar och väninnor vi träffar varje dag eller om det är för de kvinnorna som vi aldrig kommer att träffa. Detta för att den systematiska, institutionella, kulturella och sociologiska diskrimineringen kväver tron på att kvinnor, var de än befinner sig, har rätten till makten över sitt eget liv.

Den internationella kvinnodagen innebär i år att en förbättrad lag mot våld mot kvinnor träder i kraft här i Bolivia, ”Ley Integral Contra la Violencia Hacia las Mujeres” (en mer omfattande lag mot kvinnofridsbrott). Ley Intergral som den kallas, har som syfte att "skapa och etablera mekanismer, politiska åtgärder och integrerade förebyggande åtgärder för vård, skydd och upprättelse till de kvinnor som utsatts för könsrelaterat våld och förtryck". Den nya lagen menar man ska ”verka för att garantera kvinnor ett värdigt liv där de har möjlighet att utöva alla sina rättigheter för att få leva väl”.

Även om kvinnan i lägenheten bredvid får reda på nyheten behövs det mer än att lagen skrivs om för att tryggheten ska infinna sig. Men idag den åttonde mars väljer jag att tro att med förstärkt stöd från samhället och med en vaken och agerande omvärld kommer hennes rop om hjälp att höras, hon kommer att lyssnas på och hennes nej kommer att respekteras.

Text: Mia Moberg infobolivia@svalorna.se
Foto: Svalorna Latinamerika

SANDRA: Programlansering och kära återseenden

Sandra Lundberg i Nicaragua, inlägg 1


Den svenska ambassadören Michael Frühling hade åkt ända från Guatemala för lanseringen av Svalorna Latinamerikas nya program i Nicaragua i fredags. Dagen blev mycket lyckad. De inbjudna talarna höll intresset vid liv hela dagen och de 130 deltagarna var mycket nöjda.

För mig som ny programpraktikant var detta ett utmärkt tillfälle att fördjupa mina kunskaper om sexuell komersiell exploatering.

Jag har varit i Nicaragua innan och de senaste veckorna har jag därmed återsett många platser och människor som ligger mig varmt om hjärtat, ätit ”gallo pinto” och känt värmen från omgivningen och solen. Det som får mig att ständigt återvända till Nicaragua är det levande civilsamhället, de många samhällsengagerade människorna som jag lärt känna och hur tidspress och stress tycks förångas och försvinna med den stigande värmen. Samtidigt blir jag alltid lika provocerad av de djupa klyftorna i samhället, korruptionen och hur machokulturen är så normaliserad.

Efter att ha fått mer kunskap om Svalorna LAs nya program ser jag nu Nicaragua ur ytterligare ett par glasögon. Jag tycker mig se barn och ungdomar i riskzonen för sexuell komersiell exploatering överallt. Barnet med den onyktra pappan på bussen, flickan som verkar ha en relation med den vuxna mannen, alla de barn som jobbar mitt i den hektiska trafiken i Managua, de tre tonårstjejerna som umgås med den äldre turisten. För där det finns fattigdom och svåra social förhållanden finns det alltid någon som vill utnyttja situationen och personerna som lever i den.  

Svalorna LAs nya program här i Nicaragua ska jobba förebyggande mot just denna utsatthet under de närmaste fem åren. Tillsammans med samarbetsorganisationerna hoppas man nå ut till nästan 340000 personer genom att arbeta med barn, ungdomar, föräldrar och andra viktiga aktörer i samhället.

Pa Svalorna LAs kontor i Estelí och ute i samarbetsorganisationerna jobbas det just nu febrilt med den studie som ska ligga som referenspunkt för framtida resultat inom det nya programmet. Intervjuer ska göras med de olika målgrupperna och svaren ska sedan analyseras, bli till siffror och sättas in i olika rutor i flera dokument.

För mig är mycket nytt och jag känner mig stundtals yr över alla små rutor i Excell som ska fyllas i, förkortningar och olika dokument. Sakteligen börjar jag dock få en klarare bild av hur biståndsvärldens mätningsverktyg fungerar, hur förändring blir resultat i en ruta. Helhetsbilden på ett papper, av ett program som precis har börjat.   


Sandra Lundberg