ARIJANA: När för många barn får vingar

Arijana Marjanovic i Bolivia, inlägg 4

- Har du fått mitt mail?

- Nä

- Om Boris?

Magen slog en knut. Jag fattade direkt att något hade hänt. Instinkten sa att det var något dåligt.

- Han har dött.

Boris José Quibilan Carvajal

7 juni 1982 – 24 augusti 2010

Boris var min polare när jag bodde i Nicaragua för tre år sedan. Nu finns han inte mer. Det känns konstigt.

Han dog av njursvikt och järnbrist. Jag visste inte att njursvikt och järnbrist leder till döden, tänker att hans död är onödig. Mitt grubblande, altruistiska jag armbågar sig fram och upptar all tankeverksamhet.

Jag spekulerar att om han levt någon annantans så hade han inte behövt dö. Jag skyller Boris död på den globala orättvisan. Flashbacks flimmrar för näthinnorna. Femåriga Alexa Adriana äter lunch i sin nicaraguanska innergård kantad av bananträd. Alexa Adrianas lunchmeny består de flesta dagarna av en skål vitt ris.

Nicaragua, Bolivia, et cetera, et cetera. Listan är lång över länder där ensidig kost är vardagsmat för barn. Jag tänker att Boris var ett av de barnen. Jag spekulerar i att avsaknaden av en tillräcklig och varierad kost ledde till att Boris kropp inte blev stark nog att fixa en infektion, utan till hans död då han bara var 28 år.

En annan lista: Alexa Adriana, Boris, Arijana... eller nej, vänta, Arijana tillhör inte den statistiken. Arijana föddes inte upp på vitt ris. Ödets lott föll på Arijana att födas i drömmarnas land. Mellanmjölkens rike där barn har lyxen att klaga på att lamm smakar som kofta. Eller att man får fisk för ofta.

Enligt UNICEF är tolv procent av nicaraguanska barn under fem år undernärda, motsvarande siffra i Bolivia är tio procent. Cirka hälften av alla barn som dör i världen gör det på grund av undernäring. De som överlever drabbas ofta av återkommande sjukdommar som försvagar näringstillståndet.

Jag blir så jävla förbannad. Dumma globala orättvisa, du dödade Boris, och du får mig att gråta.

Kanske betyder ilska och frustration att hopp finns kvar någonstans i mitt skeptiska sinne. Det cyniska jaget skrattar. Men jag är i alla fall förbannad, puh.

Boris, vår pandejo, jag glömmer dig inte. Hoppas du har det bra, hoppas att du har vingar.

Arijana Marjanovic

infobolivia@svalorna.se

GIZELA: Strängar av hopp

Gizela Stenfeldt i Nicaragua, inlägg 4

Lördagskväll på en bar i Managua. Förväntningarna ligger täta i luften. Musikerna i rockbandet Cripta är förberedda. I hyrd minibuss har de rest från Estelí söderut till huvudstaden för att få spela sin musik. Plötsligt kommer två personer inspringande och stämningen förändras på en sekund. Det blir ingen spelning!

”Polisen är här, konserten måste ställas in!”. Stämningen blir tryckt. Bandet pratar med polisen och arrangörerna. Uttrycker sin vilja att spela för de hundratals fans som har kommit för att lyssna. Men ägaren till baren kan inte visa upp något tillstånd, och tillstånd är obligatoriskt när musik ska spelas live. Bandmedlemmarna fortsätter förtvivlat argumentera. Fansen skriker ”Cripta, Cripta, Cripta!”. Men, det är hopplöst.

Till slut får bandet tillstånd att spela två låtar. På nåder. En liten stjärna av hopp tänds på Managuas regntunga natthimmel. Men ljudet är dåligt och det funkar inte. I besvikelse och frustration plockas instrumenten från scenen och dekoren rivs ner. Och fansen går hem med böjda huvuden.

Min vän Alvaro i Cripta brukar prata om att möjligheterna att förverkliga idéer inom olika konstnärliga uttrycksformer är begränsade i Nicaragua. Att många tänker att det inte behöver satsas på sådant här. ”Men, det är ju precis tvärtom. Det är livsviktigt!” säger han. Hans vilja är att förmedla rockens kraft och explosivitet. Som en motvikt till den nonchalans, brist på motivation och avsaknad av framtidstro som finns omkring honom.

Vi lever alla, hur våra liv än ser ut, med möjligheter och begränsningar. För många människor i Nicaragua tar dock begränsningarna ofta överhanden, och det gäller då att idogt söka de frihetsgrader som finns för förändring; att försöka fånga sina möjligheter. Men, det är lättare sagt än gjort. Många gånger tas möjligheterna ur ens händer. Som de gjorde för Cripta och deras fans.

”Människan lever icke av bröd allena” brukade min pappa ofta säga. Konst, skapande eller hur man nu väljer att etikettera saker, är ingen parentes i mänskligt liv. Tvärtom. Det är människans längtan efter att fördjupa sig, få syn på saker och ibland överskrida sig själv.

Gizela Stenfeldt

NADIA: Vatten med lik i

Nadia Enedahl i Peru, inlägg 9

Det händer att det kommer hår och larver ur kranen. Irene kokar vattnet och häller klor i – men det hjälper inte mot sjukdomarna.

Majes är ett av områdena som Peruprogrammet, PDR, arbetar i. Jag åkte dit för att intervjua en av deltagarna i programmet, Irene Yauri Carpio, om hennes livssituation.

- Jag önskar att det fanns socialarbetare som kom hit för att kontrollera hur vi lever, att vi kunde få råd och tips om vad vi kan göra för att förbättra vår situation. Vi bor ihop med kor och grisar. Men det värsta är vattnet, råttorna och alla sjukdomar som kommer med det, säger Irene och visar med händerna hur stora råttorna är - som fullvuxna katter.

I staden Pedregal finns det renat vatten, men i bostadsområdena runt omkring använder de vattnet från kanalen som är till för jordbruken. Det finns inget annat alternativ.

- Flera gånger har man hittat folk som kastats i kanalen efter att ha blivit mördade. Det är också vanligt att folk tvättar i kanalen, slänger i döda djur och annat skräp. Det vattnet dricker vi, säger Irene och mungiporna dras nedåt i en grimas.

Ofta blir barnen i Majes sjuka i diarré. Irene är orolig för att hennes son ska bli sjuk av vattnet. Hon har inte längre någon sjukförsäkring så det vore en katastrof. (Mer att läsa om det i artikeln om Irene Yauri Carpio http://www.svalorna.se/?q=node/1313).

Jag ber att få låna toaletten och Irene berättar stolt att de gjort i ordning den nu. Jag blir förvånad när det visar det sig att toaletten består av ett hål rakt ner i marken på baksidan av huset. Men hålet mynnar ut i ett avloppssystem som nyligen har installerats.

Varje vecka stänger Irene sin lilla butik för att delta i aktiviteterna som PDR håller i. Hon förlorar en hel dagslön från sin månatliga låga inkomst.

- Det är värt det. Jag lär mig så mycket och även fast jag ännu inte har fått några ekonomiska fördelar genom deltagandet i programmet så får jag så mycket annan kunskap och det får mig att må bättre i mig själv, säger Irene.

Irene och hennes son Gustavo utanför deras lilla butik och hem.

Den 17 september hålls årets PDR- forum som i år ska handla om just vattenfrågan. Små seminarier har redan börjat hållas runt om i Arequipa för allmänheten, kandidater till årets lokalval och experter. Syftet med seminarierna är att sprida kunskap, förbättra vattensituationen och skapa en mötesplats mellan medborgare och politiker.

Text och foto: Nadia Enedahl

JENNY: Socialt kapital i ryggsäcken

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 10

Åsa och Arijana, programassistent och informatör på Svalorna Latinamerika i Bolivia, har varit här och hälsat på! Under besöket på en ungdomsaktivitet i empowermentskolan gör Åsa mig uppmärksam på något jag inte sett tidigare. "Dom har ju ryggsäckarna vända inåt."

Jag ser mig om i klassrummet och faktiskt, alla barnen har skolväskorna hängandes inåt, så att de tar upp en del av sittplatsen. (Se bilden!) När jag gick i skolan hängde vi dem tvärtom, utåt. Rätta mig om jag har fel men så är det väl fortfarande i Sverige?



Jag kan inte riktigt släppa detta, och börjar fundera. Min spontana slutsats är att det handlar om förtroende, eller alltså bristen på förtroende, för dem som sitter bakom, klasskompisarna. För de skulle ju faktiskt kunna sträcka ut handen, öppna blixtlåset i väskan och sno något. Jag tänker på socialt kapital.

Socialt kapital brukar beskrivas som summan av den tillit som individerna i en grupp eller samhälle har för varandra.

Höga nivåer av socialt kapital har kopplats till högre ekonomisk tillväxt, mer demokrati, mindre ojämlikhet, mindre brottslighet, lägre korruption och bättre fungerande myndigheter och till och med bättre genomsnittlig hälsa. Men forskarna är inte överens om hur man bäst bör mäta socialt kapital i ett samhälle. I statsvetaren Robert Putnams kända studie använde han variabler som hur många som läser tidningen, hur många som har medlemskap i en ideell förening, antalet sångkörer och antalet idrottsföreningar i varje region.

Något får mig att tro att sättet att hänga skolväskan kan vara en lika viktig nyckel. Vad tror ni?

Programmet för landsbygdsutveckling, där Svalorna ingår, har som ett grundläggande mål att stärka människors organisering på landsbygden. Och jag känner mer och mer att organisering är livsviktigt, för att öka sitt inflytande över de beslut som styr ens liv, och inte minst för att medborgarnas tillit till varandra ska skapa ett kitt som inget maktmissbruk rår sig på.

Putnams slutsats är att social interaktion mellan människor bygger starka band och att det i sin tur skapar det sociala kapitalet. I Majes är det extra viktigt att jobba med tilliten mellan människor. Här har de allra flesta nyligen invandrat för att ta del av jordbruksboomen i området och saknar därför det sociala skyddsnät som finns i hembyn. När kvinnorna i Majes deltar i aktiviteter och mikroföretag med andra kvinnor - när de överhuvudtaget träffas! - då tror och hoppas jag att det skapar en annan typ av tillit. Och om ungdomarna i skolan börjar se sig själva som aktörer för förändring, tillsammans, då finns det ingen hejd!

Och vad mycket mänsklig kontakt och samvaro gör, tänker jag när Åsa och Arijana åkt hem och lämnat mig och Nadia med ett tomt vardagsrum. Två personer som jag inte kände alls för några dagar sedan. Nu känns det lätt att skriva eller ringa och be om råd eller utbyta idéer. Nu finns ett ansikte, ett skratt och en människa bakom namnet, nu finns förtroende.

Åsa, Arijana och jag i soliga Arequipa. Nadia finns bakom kameran!

Jenny Ringarp

ARIJANA: The Toppen is Nådd

Arijana Marjanovic i Bolivia, inlägg 3

- I så fall måste ni hyra utrustning.

Hon tittar på vägguret.

- Klockan är mycket, ni måste bestämma er, nu!

Bergsbestigningsfirmans ägarinna är inte överförtjust i vårt förslag. Att byta tråkberget Pico Austria mot glaciären Pico Tarija, i sista stund. Jag vet att alla vill, men ingen säger något, pallar inte vel så jag ger besked.

- Nu kör vi!

Fort, testa glaciärklättringsutrustning. Isbroddar, ispikar, kängor, och varm – jävligt – varm sovsäck. Upp ur La Paz, genom El Alto, som aldrig upphör. Jo, till slut. Den svällande andinska miljonstaden försvinner bakom oss och Pico Tarija, en av Condoriris 13 toppar, tornar upp sig genom minibussens vindruta.

Framme där den trygga vita lådan på hjul inte kommer längre är stämningen sådär. En röd jeep med texten ”Räddningstjänst” skvallrar.

Den försvunna duon, guide med klient har hittats. Tryckt, respektmättad stämning hos alla vi frågar på väg till baslägret där vi ska campa inatt.

- Guiden överlevde, klienten dog i natt, efter två dygn på berget.

De håller på att ta ner kroppen och den skadade guiden. Klump i magen. I lägret, någonstans, i något av tälten ligger kroppen, den döda. Shit och gulp.

Ok, vår tur. ”Knak! Knak!” Svårt att onomatopoetiskt beskriva isens dova skri, när den spricker överallt runtomkring, nånstans under mina spikförsedda kängor. Arijanas frågestund sätter igång.

- Eeh, jaa, allt är ju möjligt.

Guiden suckar som svar på min slutsats, och retoriska fråga:

- Rent tekniskt så kan ju glaciären bara öppna sig och käka upp oss, här och nu?!

Men Moder Jord slukar oss icke. Hon tillåter oss att sakta men säkert, klättra uppåt, mot toppen och himlen.

Lite pirrade det, men ett fett, nördleende bet sig fast i ansiktet och drog sig inte tillbaka förrän 14 timmar senare när jag somnade. Ärligt? Okej, fjantleendet sitter fortfarande kvar.

Ett par miljoner decimeterkorta steg, ungefär lika många korta andetag och ett halvt kilo paranötter senare är det dags. The toppen is nådd. Jag ger ut mitt glädjetjut över 150 kilometer långa Cordillera Real, Den Verkliga Bergskedjan, som Condoriri tillhör.

Verklig är den verkligen. Ända in i mitt innersta är den verkligen reell.

Sen målar vi ansiktet, med sådan där blå solskyddsfärg som alla skidåkare kletade på sig på

80-talet för att se coola ut. Jag blir cool. Blå mustasch, och feta ränder på kinderna. Cool.

Så jävla fint. Helt nöjd med hur vi påbörjade augusti månad, Moder Jords månad i Bolivia. På, i, och med Moder Jord.

Arijana Marjanovic

infobolivia@svalorna.se