Förhoppningar och Regnbågar från ett skiftande Bolivia

Dagarna innan min resa till La Paz var jag på middag hos en kär släkting för att säga hej på ett tag. Efter att vi hade pratat om lite av varje över lite mat som hon hade lagat, slog vi oss ner i vardagsrummet med en kopp kaffe och några bakelser som hon köpt på ett konditori i närheten. Där bad hon mig berätta om Bolivia och vad jag egentligen skulle dit och göra. Och jag berättade så gott jag kunde.

Bolivia var det första landet jag besökte i Latinamerika. Det var här jag först lärde mig spanska, först kom i kontakt med ursprungsfolk och som internationell socionom först prövade mina vingar i fält. Det är ett otroligt vackert land med multidimensionell, växlande och unik karaktär. Det finns ingen statlig religion och inget officiellt språk, men dock två huvudstäder; Sucre och La Paz. Den något kontroversiella presidenten Evo Morales har i kampen för Bolivias ursprungsfolk och målet att skydda kokabusken till varje pris blivit känd för stora delar av världen.

Där finns också en svensk biståndsorganisation, Svalorna Latinamerika, där ett projekt mot det våld som baserar sig på könsrelaterad eller sexuell diskriminering är samordnat av fyra lokala organisationer. Problematiken dom jobbar mot är inget unikt för just Bolivia, tyvärr är snarare den utsatthet för övergrepp och våld som står i relation till vilket kroppsligt kön någon har väl utspridd över hela världen. På samma sätt som en heteronormativ syn på sexualitet ofta är lika avgörande ifall någon blir föremål för trakasserier och hot eller inte. I detta internationella samarbete, genom det lokala projektet, förespråkar organisationerna för ett fritt och totalt utövande av sexuella rättigheter för ungdomar och anti-våld baserat på kön. Det är arbetet jag kommer att få vara del av ett tag.



Nu är jag här. Jag sitter på det lilla kontoret i Sopochachi mitt i La Paz stadskärna. Förutom lite allehanda serpentiner, konfetti och ballonger som inte städats undan sen fredagens årliga ’Challa’ (en ceremoni där man ber Moder Jord om välsignelse på jobbet och i hemmet), ligger bredvid mig årsrapporter, utvärderingsmaterial, säkerhetshantering och faktamanualer. Jag försöker sätta mig in i flera års arbete och planering på bara några dagar. Så, vad kan jag säga?

Jo, att det är hur inspirerande som helst. I dagar har jag läst om några av de olika sätt som har utarbetats för att lyfta den sortens frågor som jag tycker är viktigast på jorden. Jag har fått beskrivet för mig varför just dessa metoder och aktiviteter har blivit bedömda som effektiva och hållbara i det här sammanhanget och varför valet av målgrupp anses mest väsentlig att jobba mot. I mitt eget huvud har jag fått reflektera kring vad som skulle kunna vara relevant kunskap i arbetet med liknande frågor i Sverige eller på andra platser i världen.

Under min tid här hoppas jag kunna förmedla åtminstone en bråkdel av det komplexa klimat som råder i Bolivia och hur Svalornas utvecklingssamarbete verkar inom det. Dit ska jag till Bolivia och göra.

Sara Byrskog, Infopraktikant, Bolivia

Att föra vidare

Det är nu lite över en vecka sedan jag lämnade Sverige. Intrycken har varit många under den gångna veckan och även personerna som jag har träffat. Veckan började i Estelí med bland annat organisationen Proyecto MIRIAM där de hade en workshop för de ca 26 anställda. Det som har slagit mig mest är det stora engagemanget som kvinnorna visar i de olika organisationerna. I León fick vi vara med på det andra mötet någonsin av vad som förhoppningsvis kommer att vara Alianza Global/Nacional, namnet är inte helt klart än. Alianza Global/Nacional kommer att vara ett samarbete mellan flera organisationer i Nicaragua som arbetar för att motverka barnsexhandeln i landet. Tanken är att de olika organisationerna ska dela med sig av sina erfarenheter och sätt att arbeta, samt utarbeta något gemensamt för framtida samarbete. På så sätt kommer de att kunna täcka ca sex regioner i Nicaraguas västkust. Svalorna är med samt står även för finansieringen av några av de andra organisationerna.

Det ska bli väldigt spännande att följa deras arbete från ett så pass tidigt stadium som de nu befinner sig i. Att se hur de formar en handlingsplan och kunna ta del av deras erfarenheter. De två organisationer som jag hittills har fått nöjet att besöka har varit Proyecto MIRIAM och Mary Barreda. De har över 50 års erfarenhet mellan sig och är stora organisationer. De drivs av starka kvinnor från lokalbefolkningen som i vissa fall var med och skapade organisationerna själva eller tillhörde bland de första som fick organisationens hjälp vid starten. Tanken på att ge tillbaka är starkt kopplad hos de kvinnor som jag har pratat med. När de för 25 år sedan fick stipendium av exempelvis Proyecto MIRIAM har de sedan dess varit involverade i organisationens arbete för kunna sprida vidare och ge andra samma chans de en gång fick.

Tankar på att föra vidare och att förbättra situationen för nästa generation är ständigt närvarande. Från samtal med landrepresentanten om hennes mammas kamp för att ge henne utbildning, till de som arbetar med barn och ungdomar på Mary Barreda. Jag minns tillbaka på liknande samtal med min egen familj där utbildning och att ge något tillbaka till samhället har varit centralt och viktigt.

I fredags fick jag vara med på sexualundervisning för ungdomar vars föräldrar arbetar på marknaden i ena av Leóns bussterminaler. Personalen på Mary Barreda undervisade ungdomarna om preventivmedel, hade samtal kring föräldraskap och könsroller. Nicaragua har det största antalet tonårsgraviditeter i Latinamerika och organisationer som Mary Barreda hoppas på att kunna förhindra denna trend genom just sådana samtal och undervisning, så ungdomar kan ta informerade beslut. Till att börja med fick ungdomarna smålappar med rättigheter, de skulle sedan dela upp rättigheterna i vad som var sexuella rättigheter och reproduktiva rättigheter.

Personalen förklarar vad skillnaden är mellan dessa, de talade även allmänt om rätten till en sexualitet. Under samtalet nämndes onani, något som framkallade många nervösa skratt bland ungdomarna. Det var dock framförallt tydligt att det pinsammaste för dem var att prata om kvinnlig sexualitet och onani. Ungdomarna vred sig i sina stolar och tittade nervöst på varandra och fnittrade. Personalen på Mary Barreda försökte dra fram detta i ljuset och prata om stigmat till just kvinnlig sexualitet. Arbetet kring könsroller är ett långt sådant, men i och med detta första möte med just dessa ungdomar där normer och mycket annat har ifrågasatts är de ett steg närmare nedbrytningen av stereotypa könsroller.

Paola Castro Echeverri, programpraktikant i Nicaragua.

Bakom kulisserna på Svalorna LAs kontor - i Stockholm!

Jag har nu befunnit mig på kontoret drygt en månad men jag har ännu inte lyckats presentera mig något vidare. Ni som läst nyhetsbrevet för februari såg mig kanske där? Jag heter Caroline och är alltså kanslipraktikant på Svalorna LA:s kontor i Stockholm, Sverige. Jag har alltså inte fått komma iväg på någon spännande resa till Latinamerika, men efter ungefär 5 år over there (dock inte Svalornarelaterat) är det ganska spännande att vara tillbaka i Sverige. Dessutom har jag hunnit med en exotisk resa till Lund där jag och Emelie som var programpraktikant i Peru i höstas deltog på Hälsningsgillet – välkomstmässa för nya studenter i Lund.

Där, i Lund, fick vi prata med många personer – unga som lite äldre – som intresserade sig för Svalorna LA:s arbete i Latinamerika såväl som hur de kunde engagera sig på hemmaplan. Dessutom var en hel del intresserade av att själva göra praktik för Svalorna LA i Latinamerika. Vi kunde inte riktigt konkurera ut de glassbåtar som gratis delades ut en bit från oss, men på det stora hela var det en väldigt lyckad dag!

På plats på kontoret har stora delar av januari och februari gått åt det förberedande arbetet som praktikanterna som nu åkte iväg tog del av. Och eftersom jag är ny här också så har jag fått hänga med på ett hörn! Förberedelserna på kontoret har bestått av berättelser om Svalorna LA:s bakgrund och introduktioner av de olika programmen i Bolivia, Nicaragua och Peru. En hel del praktiskt och formellt gick också igenom, varvat med intressanta gästföreläsare!

På mitt arbetsbord ligger i nuläget planering av våren och sommarens aktiviteter. Först ut är firandet av Internationella Kvinnodagen som vi på Svalorna arrangerar tillsammans med ett 40-tal andra organisationer under ledning av UN-Women på temat Rätten till min kropp. Eventet hålls den 5 mars på Fryshuset där det är öppet för alla mellan kl. 10-16. Kl. 11.30-12.00 håller Svalorna seminarium där Denise och Minda, hemkomna från Bolivia, berättar om sina erfarenheter från arbetet mot könsrelaterat våld. Under dagen kommer vi dessutom ha ett bord där vi informerar om Svalorna Latinamerika. Kom förbi! Inträdet är gratis.

Caroline Ullman, kanslipraktikant i Stockholm. 

Regnet hindrar oss i Peru

Våra första dagar i Peru har varit regniga. Till och från har solen ändå tittat fram några minuter, men större delen av tiden har himlen varit full av regntunga moln. Ibland har det bara kommit lite duggregn medan det andra gånger har kommit så mycket regn att gatorna täckts av vatten. Regnet har inte bara blött ner oss när vi gått hem från kontoret och hindrat oss från sitta ute på vår gård och äta, det har också gjort att vi inte kommer kunna åka ut på fältarbete till landsbygden i Castilla Media just nu. Allt vatten som faller förstör vägarna dit, så att resa nu skulle kunna vara farligt.

Vi praktikanter känner oss lite besvikna över att vi inte får åka och se hur Svalornas arbete går till ute i fält, men för de som bor i Castilla Media är regnets påverkan lite värre. På samma sätt som vi inte kan resa dit kan de inte ta sig fram på vägarna, vilket gör det svår att resa och frakta varor inom, till och från Castilla Media. Regnet påverkar också deras kontakt med omvärlden då telefoner och elektricitet slutar fungera. De boende i Castilla Media blir på så sätt isolerade från resten av landet.

Det har också kommit hagel som skadat en del av deras odlingar, kanaler

har brustit och platser översvämmats. Men värst av allt är kanske ändå att haglet och regnet har förstört några av husen i Castilla Media. Så medan jag sitter här på Svalornas kontor i Arequipa och rastlöst undrar när jag egentligen ska få åka på fältarbete finns det människor i Castilla Media som försöker rädda sina hus, vägar, odlingar och kommunikationsmöjligheter. En känner sig ganska bortskämd när skillnaderna blir så tydliga mellan staden och landsbygden.

Samtidigt är vi alla beroende av klimatet och påverkas av det. Både i Peru och på andra sidan jorden i Sverige. På samma sätt som vägar slutar fungera, saker förstörs och allt försvåras av regnet här i södra Peru utspelar sig nästan varje vinter ett liknande scenario i Stockholm när snön faller. Snön gör att trafiken stannar, folk kan inte ta sig dit de vill och det händer att byggnader går sönder och tak rasar in. Allt på grund av snön och vår oförmåga att skydda oss från den. Så trots de stora skillnaderna som finns mellan en storstad som Stockholm och landsbygden i Peru är vi alla maktlösa när det kommer till vädret.

Jag hoppas bara att regnperioden här i Peru snart ska vara över och att solen kan titta fram en längre stund så att vi alla istället kan påverkas av vädret på ett, enligt mig, positivt sätt.

Mathilda Bäcklin, informationspraktikant i Peru

På väg i en sammankopplad men splittrad värld

Vi, de nya praktikanterna för våren 2015, har nyligen anlänt till våra respektive länder, och detta är min första reflektion av vad vi står inför.

Tankarna kring innebörden av denna resa börjar hopa sig redan på planet till Peru. Vi har spenderat hela dagen i luften, obemärkt passerat hav, landmassor och gränser som när man drar fingret över en karta.  Rutten har gått via Amsterdam där vårt flyg bara var ett i mängden resandes till jordens alla hörn (Hong Kong, Johannesburg, Rio de Janeiro, New York, listan var näst intill oändlig), hela dagen, varje dag. På flyget blir vi erbjudna sydafrikanskt vin till den italienskt inspirerade maten, medan miniatyrvattenflaskorna säger sig innehålla mineralvatten från Alperna buteljerat i Frankrike. Vissa delar av världen isärplockade och samlade i ett utrymme som binder samman avlägsna platser, tillsynes trotsande tid och rum.

När vi anländer i staden Arequipa i södra Peru där Svalorna har sitt landkontor, slås jag av en liknande känsla. Här finns både fritt wifi i vardera café,  yoga studios och flertalet amerikanska snabbmatskedjor medan globala kändisar som Rihanna och Justin Timberlake används (vetandes eller ej) som reklamansikten  för små frisörsalonger. Dessa symboler för en globaliserad ekonomi och kultur kan ge sken av att världen är sammankopplad, möjligheterna öppna.  Men för vem och för vad? För varje destination på avgångstavlan på flygplatsen finns en multitud av platser och människor som står utanför denna sammankoppling och de möjligheter för utveckling och utbyte den utgör. Samtidigt som kapital, produkter och vissa människor kan röra sig kors och tvärs över planeten har vissa fortfarande varken tillgång till resurser eller infrastruktur att röra sig eller skapa kontakter utanför sitt land, region eller ens sin by.

I Svalornas programdokument beskrivs just detta, att den ekonomiska utvecklingen Peru erfarit sedan millennieskiftet må vara betydande och synlig (så som minskad fattigdom, ökande handel och investeringar), men inte tillämpats jämlikt. Istället verkar utvecklingen gå mot en ökad polarisering, speciellt mellan stad och landsbygd, där landsbygden ofta stängs ute från utvecklingsmöjligheter. Det landsbygdsområde i regionen där Svalorna har koncentrerat sitt utvecklingssamarbete här i Peru erfar hög grad av fattigdom, bristande tillgång till service så som utbildning, vatten, el och kommunikationer samtidigt som de drabbas av klimatförändringar och miljöförstöring som både globaliseringen och den ekonomiska utvecklingen burit med sig. Även inom dessa samhällen är tillgången till resurser ojämnt fördelade, varför programmen främst är riktade mot kvinnor och ungdomar för att långsiktigt stärka deras möjligheter att påverka sin livssituation; ekonomiskt, politiskt och socialt. Ett viktigt arbete som vi ser fram emot att få ta del av och rapportera tillbaka om när regnet slutat falla och vi faktiskt kan ta oss i ut i fält.

Jag tror att jag kan tala för alla praktikanter att vi är nyfikna, spända och glada över denna möjlighet att få lära om Svalornas utvecklingssamarbete och respektive länders kultur under de månader som kommer. Vi må ha landat, men resan har bara börjat.

Ida-Maja Lindström, programpraktikant i Peru.