JENNY: Alla mammors dag

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 7

På söndag är det mors dag här i Peru och i många andra länder. I Arequipa lockar affärernas skyltar och tv-kanalernas reklam med fina presenter och bilder av vackra mammor och söta, glada barn. ”Ge mamma vad hon förtjänar”, läser jag på sminkföretagets affisch.


De senaste dagarna, medan reklamkampanjerna trappats upp, har jag suttit och förberett en workshop kring genusfrågor för Svalorna Latinamerika och de tre organisationer vi samarbetar med. Vi behöver jobba med våra egna värderingar innan och under tiden vi arbetar med målgruppen. Något vi ska prata om är snäva roller och stereotyper, vad som är farligt med dem och hur vi kan utmana dem i de kontexter vi arbetar. Det är tänkt att vara en dag utan pekpinnar och med högt i tak att vädra instängda föreställningar och frågor.

Är det någon symbol i samhället som är stereotyp och unken här, och kanske överallt, är det bilden av mamman, la mamá.

Jag sitter i soffan och läser om peruanska kvinnors situation. Tv:n står på och i ögonvrån ser jag en reklamspot där en liten pojke sitter och beundrar sin unga modellsnygga mamma medan hon provar klänningar framför spegeln. ”Feliz día mamá”, önskar ett stort klädvaruhus.



I högarna av statistik snavar jag över mödradödlighetens fula siffror. Peru är ett av de länder med högst mödradödlighet i Sydamerika. Enligt officiella siffror dör 185 kvinnor per 100 000 födda barn i Peru. FN beräknar att siffran är ännu högre: runt 240. Bakom siffrorna döljer sig enorma skillnader mellan rik och fattig, stad och landsbygd. Enligt vissa undersökningar dör så många som 800 av 100 000 mödrar i de fattigaste samhällsgrupperna i landet. Amnesty International
kräver att de peruanska myndigheterna avsätter mer resurser till reproduktiv hälsa för att rädda liv.

Först tänker jag att det vore ju den finaste presenten till de peruanska mammorna och hela samhället. Men nej, jag ändrar mig. Livet är ingen present, livet är en rättighet.

Det skulle vara de sista orden i dagens blogg, men jag måste lägga till nåt mer:

Roberta, feminist och kollega som håller i morgondagens workshop med mig, ringde just och berättade att hon måste springa ifrån en timme på förmiddagen imorgon. Hennes dotter ska dansa i skolans uppvisning för la mamá.
-Jag är hemskt ledsen, säger Roberta, jag vet att jag sviker gruppen. Men om jag inte går dit är jag en dålig mamma.

Jenny Ringarp

GIZELA: Lovsång till en vän

Gizela Stenfeldt i Nicaragua, inlägg 2

En svag bris letar sig in genom dörren som är öppen mot trädgården. Ur högtalarna strömmar visor av Emil Jensen. När jag tittar upp från min dator ser jag en älskad vän. Det är Sofie Karlström, min praktikantkollega. Hon sitter på min säng och skriver en artikel. Saker och ting känns ganska meningsfulla. Vi fyller rummet med liv.

Nu är det vacker vår i min hemstad Norrköping. Och jag skulle ge väldigt mycket för att få stå på Parken och applådera mitt fotbollslag IFK Norrköping. De har inlett säsongen strålande. IFK är laget i mitt hjärta.

Men, nu är jag i Nicaragua. Och min uppgift är att skapa mening i tillvaron här. Det finns något som underlättar den saken. Det är min allra närmaste människa här - Sofie. Hon är värd att besjungas.

Sofie. Jag höjer dig till skyarna. Rakt av. Och är oändligt tacksam över att ha dig vid min sida.

Vi delar samma frustrationer i vardagen. Vi pratar om sådant som är viktigt. Vi skriver och målar för att förstå oss på det som händer i våra liv. Och vi lever. Varje dag. Ibland kostar det mer, ibland mindre. Sådan är vår vardag här i Nicaragua.

Sen upphöjer vi ironi och svart humor till lag. Skrattar oss skrynkliga. Och det där som Emil Jensen sjunger stämmer på pricken: "Ni som skrattar er fram till det sjukt seriösa”. För att hos oss ligger glädje och sorg nära varandra. Som två sidor av samma mynt. Vi kan nog nästan skämta om allt. Det blir en sport att kunna använda ironi när det blåser hårt. Men alltid i samförstånd och med all respekt i världen för den andre.

I veckan besöker vi den där boxningsklubben. Det är dags att uppfylla drömmen om att bli boxare nu.

Ett ska du veta, Sofie. Och här avslutar jag med ord från en av våra ledstjärnor, poeten Bruno K Öijer: "Om du försvinner är jag din comeback".

Gizela Stenfeldt

ÅSA: När det skälver till

Åsa Wängsö i Bolivia, inlägg 2

En tidig januarimorgon i Chile kände jag ett skalv som fick taklampan att skaka och hjärtat att klappa fortare, men när det stora skalvet kom var jag sedan en vecka tillbaka i Sverige. Så jag har, tack och lov, ännu inte upplevt en riktig jordbävning. Men jag har erfarit skalv inombords. Skalv som får allt omkring en att rämna.

Plötsligt händer det. Det skakar till. Jag kastas till marken. Jag slängs fram och tillbaka som en trasdocka. Jag får blåmärken och sår. Jag blöder. Det värker. Det gör för jävligt ont. Allt skakar omkring mig. Himlen rämnar. Marken spricker och jag kämpar för att inte falla ner i avgrunden. Panikslagen irrar jag fram och tillbaka. Finner ingen trygghet.

Så minns jag bilder av evakueringsplaner. Gröna pilar som leder fram till säkra väggar. Dit ska man. Där är man trygg. Jag springer. Irrar. Söker. Men jag hittar inte här. Så långt hemifrån. Så långt från vänner och familj – de trygga väggar där jag brukar finna stöd. Letar. Finner väggar – men de är för tunna. Det vore självbedrägeri att tro att dessa skulle stå emot. Irrar vidare. Skräckslagen. Till slut finner jag den. En säker vägg. Trygg. Den tar emot mig. Stödjer mig. Håller mig uppe när jag faller ned på knä. Jag lutar mig mot den, andas ut och blundar. Jag blöder, har ont, är stukad – men, jag har en vägg att luta mig mot. Och stödd mot väggen kan jag sakta resa mig upp igen.


När marken skälver är det viktigt att ha något stabilt att stödja sig mot. Utan detta blir förödelsen oändligt mycket värre. Se på Chile och Haiti. I Santiago stod husen stadigt medan människorna i Port au Prince fick se sin stad förintad. Andra skalv i vår omgivning dämpas bäst av trygga nätverk och en axel att luta sig mot.

Och någon sa att den nya jord som bildas i de sprickor och sår som jordbävningen river upp är bördigare än den gamla. Och starkare.

Åsa Wängsö
programassbolivia@svalorna.se

SOFIE: I Nicaraguas våld

Sofie Karlström i Nicaragua, inlägg 2

För precis ett år sedan lämnade jag Nicaragua. Då trodde jag aldrig att jag skulle återvända. Jag hade blivit misshandlad, förföljd och hotad till livet.

Men här är jag. Drygt en månad har gått sedan jag kom tillbaka. Och det har inte gått en dag utan att jag har frågat mig själv varför jag utsätter mig för det här. Igen.

För det är påfrestande att leva i Nicaragua. Att dagligen höra talas om våldtäkter, sexuella övergrepp och mord på kvinnor, där förövaren gått fri utan straff. Samhället är på många sätt laglöst och kvinnors rättigheter är i praktiken så gott som
obefintliga.

Jag behöver bara gå ut på gatan utanför mitt hus för att se barn som är gravida. För är man 13-14 år så är man ett barn, även i Nicaragua. Många av dem har blivit utsatta för övergrepp, ofta av en nära släkting.

Uttrycken för den patriarkala samhällsstrukturen är påtagliga. När jag rör mig i det offentliga rummet blir jag ständigt reducerad till en kvinnokropp. Majoriteten av männen jag går förbi på gatan våldför sig på mig med sina ord, genom att ta sig rätten att tilltala mig som ett objekt, som ett djur.

En universitetslärare gör sexuella anspelningar när jag intervjuar honom. En tonårskille cyklar förbi och slår mig på rumpan. En taxichaufför låter blicken sakta glida upp och ner längs min kropp, ler på ett motbjudande sätt och säger: ”Var inte rädd, jag ska inte göra dig illa”.

Exemplen tar aldrig slut.

Så varför utsätter jag mig?

För att jag är övertygad om att jag genom att göra min röst hörd, kan få andra röster att höras. För att jag tror på Svalorna Latinamerikas arbete för kvinnor och flickors rättgheter. För att jag vet att de organisationer som vi samarbetar med här gör skillnad. För att det civila samhället bär upp Nicaragua, och täpper till hålen i skyddsnätet som regeringen inte bryr sig om att laga. Därför.

Sofie Karlström

NADIA: Dumpad i ett underverk

Nadia Enedahl i Peru, inlägg 6
Till min lycka hade Machu Picchu öppnat lagom till min semester i påskas. Jag och min vän slog på stort och köpte ett paket där alltifrån resa, inträde och mat ingick. Vi insåg att det hade varit bättre att resa på egen hand än genom en bluffagentur som lämnade oss ensamma i djungeln – men då var det redan för sent.

Machu Picchu hade varit stängt sedan översvämningarna i januari. När vi kom fram till Cusco och hostelet där vi skulle bo blev vi överfallna av en intensiv säljare i receptionen. Han insisterade på att vi absolut inte kunde hitta en bättre och billigare agentur än hans för att åka till Machu Picchu. Efter en kort funderare bestämde vi oss för att köpa resan med helpension - även om det för mig var mer pengar än vad jag egentligen hade råd med.

Vi fick inget kvitto på en gång, men säljaren lovade att han skulle återkomma med det några timmar senare. Klockan fyra på morgonen dagen då vi skulle åka hade vi fortfarande inte fått något bevis på att vi hade betalat. Vi fick som tur var ändå åka med på resan, men var tvungna att byta buss tre gånger för det var oklart vilken guide vi skulle ha. Det blev mycket stress, problem och bekymmer på vägen, men när vi kom upp till inkaruinerna och den starka energin var det fortfarande värt det.

Det var ett vägras på vägen så alla var tvungna att gå ur bussarna,
vänta i två timmar, för att sedan traska genom leran till närmaste by.

Så var det resan tillbaka till Cusco... Efter en kort busstur, en tågtur, en rask promenad från stationen och drygt två timmars köande till linbanan för att passera floden kommer vi fram till andra sidan där bussen ska ta oss tillbaka till Cusco. Vi blir överraskade. Ingen guide, ingen buss. Vi väntar och väntar. Det börjar bli mörkt. Runt omkring oss är det djungel, lervägar och berg. Till slut tvingas vi inse faktumet att vi blivit övergivna och liftar med tio vägarbetare i deras pick up.


Vi är tydligen inte de enda som råkat ut för detta läser jag i tidningen. Det var ett drygt äventyr som kunde slutat illa, men som nu är ett minne för livet som jag kan skratta åt.

Nadia Enedahl