Reflektion om genus och könsbaserat våld i form av teater, Bolivia

Förra veckan spenderade jag tre av eftermiddagarna vid samarbetsorganisationen Albor, i El Alto. 

På måndagen åkte jag dit tillsammans med Denise och vår handledare Gerardo för att diskutera Albors kvartalsrapport med Willy som är grundaren till organisationen. Gerardo, som är anställd av programmet Suma Thakhi II, har som roll att koordinera Svalornas LA:s samarbetsorganisationer och ge feedback på deras rapporter och redovisningar. Albor är kända inom programmet för att kunna organisera ett stort antal ungdomar och att få dem att delta i ett flertal aktiviteter och workshops kopplade till artistisk formgivning och teater. Den feedback som gavs till Albor var att de måste bli bättre på att redovisa just hur många aktiviteter de genomför, och med hur många ungdomar. Detta framgår nämligen inte alltid särskilt tydligt i deras redovisningar, vilket är synd då deras styrka är just att engagera många personer, i många olika aktiviteter och med relativt små medel. Det verkade som att feedbacken var uppskattad, och det beslutades att Albor skulle tillhandahålla en ny version av kvartalsrapporten senare samma vecka. Tillbaka på Svalorna Latinamerikas kontor fick jag förklarat för mig att det är en rätt ny metod som Gerardo använder sig av, då han möter upp samarbetsorganisationernas representanter för att diskutera och ge förslag på förbättringar av kvartalsrapporterna, och att det också har visat sig vara framgångsrikt att tala med dem i person. 

På tisdagen åkte jag ensam tillbaka till Albor för att följa en aktivitet med en av deras fyra studiecirklar. Lite sen som jag var försökte jag obemärkt glida in i rummet där ungdomarna redan var i full gång med att öva inför en ny teaterpjäs. En av ledarna (facilitadores på spanska), Diego, välkomnade mig och bad mig att sätta mig ner, medan ungdomarna oberört fortsatte öva sina repliker. De intog sina positioner, musikspelaren sattes på, och direkt kände jag igen musiken från Snövit och de sju dvärgarna. Efter diskussioner om Suma Thakhi II:s olika temaområden hade ungdomarna i studiecirkeln valt att gestalta könsbaserat och sexuellt våld samt stereotyper om vad som är kvinnligt/manligt i denna pjäs som byggde på sagorna om Rödluvan, Snövit och Askungen. Imponerad tittade jag på medan ungdomarna varvade danskoreografier med agerande och förundrades över hur de, som de flesta var runt 15-20 år gamla, kunde gå in i sina roller med sådan karisma och självsäkerhet. Men efter ett tag då jag också hade iakttagit gruppledarnas sätt att instruera ungdomarna med en kombination av disciplin, lek och uppmuntran förstod jag att de måste haft en god grund utifrån vilken de hade kunnat bygga upp sina självförtroenden och tekniker. 

Fredag eftermiddag åkte jag för att följa samma grupp igen. Denna gång var upplägget något annorlunda, då sessionen påbörjades och avslutades med diskussioner bland annat om hbt-frågor. Där emellan övades det på samma pjäs som sist och det märktes att ungdomarna hade än mer flyt och att de som hade varit mindre säkra på sina repliker förra gången satte dem bättre denna dag. Kanske bidrog det att många av dem hade med sig kläder och rekvisita som ska användas vid framförandet av pjäsen till att gruppen också var mer sammanhållen och att det hela kändes mer verkligt och närmare ett slutresultat. Pjäsen förväntas ha premiär i september, och det ska bli mycket spännande att se när gruppen går upp på scenen för första gången. 

Skribent och foto: Programpraktikant Minda Holm

MIA: Pardans eller parningsdans?

Mia Moberg, informationspraktikant i La Paz, inlägg 3.

Gruppen ”Alto Estilo” från El Alto vann i april den internationella breakdans-tävlingen ”B-boys Connecting People III” i genren ”battle”, där fem personer breakdansar i grupp mot fem andra personer. Alto Estilos styrka var bland annat att de lyckades blanda in danssteg från både bolivianska traditionella och moderna danser och referenser till viktiga andinska symboler såsom kondoren och laman, djur som återfinns i hantverk ända från 3000 år tillbaka fram till idag och som dessutom finns i landets säregna naturmiljöer.


Gruppen till vänster är Alto Estilo.

Här i La Paz:s uteliv går det inte att mäta sig med folks breda danskunskaper; ledigt dansas allt från någon av de hundratals folkloredanserna, såsom den vanliga morenadan eller tinkun, till salsa och cumbia, på uteställen. Med gymnastiksalsbugg och polka som enda erfarenhet av svensk folkdans tycker jag innerligt synd om oss svenskar som endast har fått små torra smulor av den pampiga och ingrediensfyllda folkdanskakan. Macarena, min föregångare, har även hon skrivit både här och här, om att just dans är en av de traditionellt och nutida viktigaste och vanligaste bolivianska aktiviterna.

Jag har själv förälskat mig i folkloredansen caporales. Efter att ha sett en uppvisning där ett gäng killar hoppade, dansade, sparkade och i takt skakade på axlarna, visste jag att detta precis var det jag sökte. När jag några dagar senare på ett uteställe blev uppbjuden att dansa just caporales, började jag direkt imitera killen ifråga genom att stampa och rycka på axlarna på samma sätt som han gjorde. Med uppspärrade ögon och besviken blick förde han mig åt sidan för att uppfostra mig -”Sådär kan du inte dansa, bara killar dansar så! Tjejer ska dansa mycket sexigare och med sensuella rörelser – såhär!” Och så visade han mig med flirtiga och återhållsamt högklackskos-trippande steg – hur det var tänkt att jag, som tjej, skulle dansa caporales*.

Jag älskar att dansa och att gå in i en roll som passar dansstilen, men den stunden blev jag påmind om ett program på en av landets större tv-kanaler. Programmet handlar om att ett par unga killar får praktiska uppgifter som de ska klara av under tiden som några kvinnliga dansare ska röra sig så pass upphetsande att killarna tappar fokus och inte klarar av uppdragen. Tjejerna ska alltså finnas där endast i egenskap av ”frestande godisbit”. Hur kul låter det?

Och när jag tänker på breakdanstävlingen så minns jag hur det skavde i mig när jag såg att en av de tre tjejer som uppträdde utförde en lång och kråmande del av sin dans vilken starkt påminde om de objektifierade dansarna i de mest sexistiska videorna på MTV. Visst, de två andra tjejerna var medlemmar i en av breakdansgrupperna och hade samma fokus på dansteknik och självförtroende som övriga tävlanden. Ändå blir ekvationen att en av tre tjejer körde på ”sexspåret” medan inte en enda av 50 killar anspelade på sex mer än med någon enstaka rörelse.

Normen på de moderna, mer västerländskt inspirerande, uteställena i La Paz säger ofta att pardans för kvinnans del snarare ska likna en parningsdans. Däremot är de flesta av de bolivianska traditionella danserna (som även de dansas ute)  inte alls anspelande på något annat än individens styrka och kunskap eller på respektive regions eller folkslags traditioner och sysslor, oberoende av om dansaren är kvinna eller man.

Den höga kvaliten på teknik och känsla som man här ser hos många tjejer på klubbarna och i danssällskapen innebär att en grupp tjejer lika gärna skulle kunna vinna nästa icke-traditionella eller moderna danstävling. Men om vi önskar att detta ska ske imorgon måste kravet att verka som attraktionsobjekt kopplas bort redan idag.


* Nyligen fick jag dock veta att det är accepterat, om än inte lika vanligt, för kvinnor att dansa den ”macho” varianten av caporales.

Text: Mia Moberg

infobolivia @ svalorna.se

JENNY: Alla mammors dag

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 7

På söndag är det mors dag här i Peru och i många andra länder. I Arequipa lockar affärernas skyltar och tv-kanalernas reklam med fina presenter och bilder av vackra mammor och söta, glada barn. ”Ge mamma vad hon förtjänar”, läser jag på sminkföretagets affisch.


De senaste dagarna, medan reklamkampanjerna trappats upp, har jag suttit och förberett en workshop kring genusfrågor för Svalorna Latinamerika och de tre organisationer vi samarbetar med. Vi behöver jobba med våra egna värderingar innan och under tiden vi arbetar med målgruppen. Något vi ska prata om är snäva roller och stereotyper, vad som är farligt med dem och hur vi kan utmana dem i de kontexter vi arbetar. Det är tänkt att vara en dag utan pekpinnar och med högt i tak att vädra instängda föreställningar och frågor.

Är det någon symbol i samhället som är stereotyp och unken här, och kanske överallt, är det bilden av mamman, la mamá.

Jag sitter i soffan och läser om peruanska kvinnors situation. Tv:n står på och i ögonvrån ser jag en reklamspot där en liten pojke sitter och beundrar sin unga modellsnygga mamma medan hon provar klänningar framför spegeln. ”Feliz día mamá”, önskar ett stort klädvaruhus.



I högarna av statistik snavar jag över mödradödlighetens fula siffror. Peru är ett av de länder med högst mödradödlighet i Sydamerika. Enligt officiella siffror dör 185 kvinnor per 100 000 födda barn i Peru. FN beräknar att siffran är ännu högre: runt 240. Bakom siffrorna döljer sig enorma skillnader mellan rik och fattig, stad och landsbygd. Enligt vissa undersökningar dör så många som 800 av 100 000 mödrar i de fattigaste samhällsgrupperna i landet. Amnesty International
kräver att de peruanska myndigheterna avsätter mer resurser till reproduktiv hälsa för att rädda liv.

Först tänker jag att det vore ju den finaste presenten till de peruanska mammorna och hela samhället. Men nej, jag ändrar mig. Livet är ingen present, livet är en rättighet.

Det skulle vara de sista orden i dagens blogg, men jag måste lägga till nåt mer:

Roberta, feminist och kollega som håller i morgondagens workshop med mig, ringde just och berättade att hon måste springa ifrån en timme på förmiddagen imorgon. Hennes dotter ska dansa i skolans uppvisning för la mamá.
-Jag är hemskt ledsen, säger Roberta, jag vet att jag sviker gruppen. Men om jag inte går dit är jag en dålig mamma.

Jenny Ringarp