HEIDI: Nej, nej, nej – feministiskt självförsvar!

HEIDI PINTAMO I NICARAGUA, inlägg 4
Äntligen ska APEADECO:s årliga tidning tryckas. Mycket av min arbetstid har spenderats på den. Tidningen kommer att ges ut till APEADECO:s medlemmar och målgrupper. Tyvärr kommer inte alla involverade att kunna få ett exemplar eftersom det tryter i organisationens kassa.

I tidningen beskriver mina kollegor sitt arbete och jag har fått ansvara för formgivning och layout. Även om vi alla la ner möda på texterna tror jag att många läsare först och främst kommer att lockas av att se de många foton som finns med. Att vara med på bild är någat stort! Min kamera går standigt på högvarv och presenter i form av foton uppskattas. Här kostar det lika mycket att framkalla foton som i Sverige. Detta innebär att det är en lyx väldigt få kan unna sig. Och hur många har en kamera?

APEADECO genomför aktiviteter löpande med sin målgrupper; barn, ungdomar och kvinnor. De arbetar direkt med målgrupperna och något som är väldigt smart är att de även arbetar med dem via myndighetspersoner och lärare. Genom dem kan de nå barn och deras föräldrar i byarna. Aktiviteterna som består av seminarier, teater och lekar behandlar ständigt tunga ämnen såsom, sexuliserat våld, aga, rättigheter o.s.v.

Hittills har APEADECO utbildat 200 kvinnor om sina rättigheter och ökat kännedom om deras eget värde och styrka. Just nu finns en kvinnogrupp på 30 personer. Det är tydligt att de har hunnit en god bit på vägen, de har självkänsla och de vet vad de kan göra och vart de kan vända sig om någan skulle våldföra sig på dem. Det värmer att alla våra aktiviteter mottas med glädje. Jag kan inte påsta att folk springer till aktiviteterna (att komma en timme sent är vanligt) men då de väl kommer igång är de flesta aktiva och utvärderingärna är positiva. Nu kan en cyniker säga att man inte vågar vara kritiskt men så är inte fallet.

Då jag hade en work-shop i Feministiskt självförsvar och Första hjälpen 1 sa en av kvinnorna att man kan bli dömd själv då man försvarar sig. Sorgligt nog är det så, även i Sverige, men samtidigt vet man inte heller hur illa skadad man kan bli om man inte försvarar sig. En annan kvinna var kritisk till att alla inte hade vågat ge 100%på slagövningarna. Ytterligare en person önskade fortsättning på Första hjälpen 1 eftersom "...här måste vi klara oss själva och ta hand om oss själva".


Något jag ännu är osäker på är om barnen enbart lär sig att upprepa det APEADECO dikterar för dem eller om de verkligen förstår budskapet och vågar ta vara på sina rättigheter. Vad gäller ungdomar och vuxna har antalet anmälda fall av våldtäkt i Telica ökat under detta år. Förutom att det är svårt att hålla hemligheter i byar så känner även mina kollegor till många av fallen eftersom en del av anmälningarna går genom dem. Detta kan i alla fall ses som ett tecken på att kvinnor och ungdomar börjat saga NEJ!

Hörs! /Heidi

SAUL: Polisen hamnade i arresten

SAUL PALM I BOLIVIA, inlägg 4
Det är helt galet vad tiden går fort här i Bolivia och nu snart känns det som julen är här. Jag är fortfarande med gatubarn på nätterna och följer dem i allt de gör. Det låter konstigt men det börjar bli en vardag att se slagsmål, sniffande ungdomar, människor som blir bestulna och korrumperade poliser.

Den här tiden har jag fått lära känna några nya organisationer som kanske Svalorna kommer ha intresse att jobba med i framtiden. Det är organisationer som jobbar med ungdomar som har problem i hemmet, oftast ekonomiskt. Problemen som uppstår i familjen är att barnen eller ungdomarna blir understimulerade och för att kontrollera den frustrationen som ungdomarna har och vill ge utlopp för använder föräldrarna våld mot ungdomarna. Därför har organisationerna som mål att få dessa ungdomar att växa och låta sin personlighet komma fram. De lär dem om deras rättigheter i hemmet och hittar även på aktiviteter med ungdomarna.

När jag tänker tillbaka på den här månaden så är mitt starkaste minne att en polis slog mig i ryggen med sin batong. Det var vid ett-tiden på natten och jag stod med en grupp gatubarn. Jag märkte inte att det kom två poliser bakom mig och de såg inte heller mitt ansikte. Helt plötsligt fick jag ett slag, inte allt för hårt, mot ryggraden och hörde samtidigt polisen säga att vi skulle därifrån. Jag vände mig hastigt om och såg polisen som slog mig. Jag såg i hans ögon förvåningen i hans ögon när han såg att det var mig han hade slagit. Jag och Pedro skällde ut honom och han visste hur fel han hade gjort. Mot gatubarn klarar han sig men nu tog vi chansen att riktigt sätta dit honom. Vi ringde hans överordnade och krävde att han skulle komma till platsen. Polisen som slog mig försökte komma därifrån men vi följde honom hela tiden. Hans chef kom och polisen hade inte en chans att förklara bort det han hade gjort. Två dygn fick polisen sitta i arrest och hela situationen har gett gatubarnen mer förståelse om deras rätt att vara på allmänna platser.

Jag har under två helger varit ute och rest till djungeln och till Santa Cruz. Det är gymt skönt att komma bort från ett 15-gradigt La Paz till ett 30-gradigt Santa Cruz. Man laddar verkligen batterierna och jag hoppas alla praktikanterna gör liknande resor för det behövs verkligen. Kan annars bli lätt att man glömmer bort sig själv när man jobbar på utsatta ställen och det resulterar bara att man gör ett sämre jobb med dem.

Saul Palm

DANIELA: Då var det avklarat...

DANIELA I PERU, inlägg 3
...och med detta syftar jag inte enbart på det faktum att jag har avslutat första delen av två på min utlandspraktik utan dessutom att jag för första gången i mitt liv vågat mig på den peruanska specialiteten helgrillat marsvin. Det var på min födelsedag och näst-sista dag i Majes som det hela inträffade. Jag tyckte det kunde var kul att testa eftersom jag innan bara hade undersökt muntligen hurvida marsvin är gott eller inte.

När marsvinet så kom in på en tallrik var jag inte lika kaxig. Där låg den, platt som en plattfisk och fullt utrustad med tänder och klor. För att fördröja in i det sista började jag omsorgsfullt torka av mina bestick med en servett och sen började jag skära. Smaken på det ljusgråa köttet var det inget fel på men det faktum att det i mina ögon var ett före detta gulligt husdjur som låg på min tallrik, gjorde det ändå svårt. Dagen efter var jag tillbaka i Arequipa och där firades min födelsedag på ett något mer traditionellt sätt (ur svensk synvinkel åtminstone) med pizza på en italiensk restaurang och goa drinkar på baren ”Swedish Avenue”.

Under mina två månader på Svalornas samarbetsorganisation ASDE i Majes, har jag fått en inblick i de olika aktiviteter som bedrivs och det har varit roligt att arbeta så nära inpå målgruppen. Sista veckan i Majes ägde ”Expo Majes 2007” rum, en slags företagsmässa. Det var trevligt att strosa runt bland utställningsmontrar, karuseller, marsvinsburar, dansuppvisningar, majsutställningar och vinprovningar. I Peru finns majs i alla möjliga färger och av en mörklila sort tillverkas saft. Vin men också Pisco-sprit tillverkas i massor och det pågår en ständig strid mellan Peru och Chile gällande varifrån Piscon egentligen kommer ursprungligen. Att en större del av vinerna på våra Systembolag hemma i Sverige också kommer från Chile och inte Peru, förklarar peruaner med att det egentligen är peruanskt vin som exporterats till Chile som i sin tur byter ut etiketterna.

Det absolut roligaste med mässan var dock den glada nyhet som en av deltagarna från ASDE:s workshop och erfarenhetsutbyte, ivrigt berättade för mig. Som jag beskrev i min förra blogg var tanken med dessa ASDE-aktiviteter att stödja deltagarna i att starta upp sina egna mikroföretag och mannen ifråga hade under mässans gång skrivit sina första kontrakt med två uppköpare. Därmed har uppköparna lovat att köpa en viss mängd tegelsten, som tillverkas av honom och hans familj. Jag kommer verkligen sakna att nära inpå följa målgruppens alla framsteg!

Daniela Michael

SAUL: Polisen ville ha stulna telefoner

Nu har det gått några veckor till och det är förvånansvärt vad tiden går fort här i Bolivia. Kanske beror det på alla intrycken som gör att vardagen rusar förbi. För er som läste mitt förra inlägg vill jag meddela att Ximena mår mycket bättre nu men misshandeln har kostat henne bland annat synen på ett öga.

Jag har inte sett hur hennes sår kommer att bli i ansiktet men på magen kommer hon få väldigt fula ärr. Hennes pappa sitter på San Pedro fängelset och väntar fortfarande på besked om hur länge han ska vara där.

För ett tag sedan när jag var med gatubarnen på natten var vi väldigt iakttagna av fem poliser. Efter tolv på natten, när det blivit lite mindre människor, kom de fram till oss och frågade om vi hade några billiga mobiltelefoner med kamera att sälja. Vi kollade förvånat på dem och alla sa nej. Då sa poliserna att om någon senare under veckan skulle ha en mobiltelefon att sälja så skulle de vara på samma plats under hela veckan. Om man översätter detta så frågade poliserna om vi hade stulna telefoner till salu, för dem att köpa! Vi hade inte det och då menade poliserna att om barnen skaffade fram några mobiltelefoner så skulle de vara där och vänta varje kväll, tills de hade det.

Som ni ser är poliserna inte helt okej här i Bolivia. En annan upplevelse med polisen hände förra veckan. Jag fick ett samtal från en polis och han berättade att det var ett gasläckage i en skola som de var på väg till och frågade om jag ville följa med. Jag följde med och när vi kom dit var alla ungdomar ute på skolgården och en del mådde riktigt dåligt. Vi var först på plats och de två poliserna gick in i skolan. Jag tror att de bara gick in och kollade vart läckan var men de passade även på att stänga av tuberna. När de kom ut var de helt klart påverkade av gasen. Deras ögon var alldeles röda, deras ansikten bleka och de hade svårt att stå på benen. Ganska oklokt av dem att gå in sådär utan skyddsutrustning och utsätta sig för en sådan fara. De frågade mig om jag ville ha skjuts hem men jag föredrog taxi.

En annan sak som jag är lite stolt över är att hjälpt Svalornas före detta samarbetsorganisation Chasqui. Chasqui hjälper ungdomar med bland annat utbildning, hälsa, kultur och lokala rättigheter. De har ingen ekonomisk hjälp av staten eller andra organisationer men gör ett otroligt jobb och jobbar med drygt 800 ungdommar per år. När vi var där på besök med Svalorna kom vi på att kanske UNFPA skulle vara intresserad av att gå in och stötta denna organisation. Jag har ju gjort min praktik på UNFPA tidigare och har kvar kontakterna där. Så jag berättade lite om Chasqui för dem och frågade om de inte kunde komma med mig en dag för att besöka dem. Nu har vi varit där och de blev otroligt fascinerade av deras arbete och som tur är har UNFPA tänkt starta en verksamhet som Chasqui redan har etablerat och och de pratade om att bilda ett samarbete. Båda parterna var mycket nöjda med besöket. Kul att man kan medverka till något sådant!

Med vänlig hälsningar

Saul Palm

URSULA: Ett steg i taget

URSULA GARRO I PERU, inlägg 3
Sista veckorna på SIRA har jag varit med och hjälp till grundläggande internet utbildningar till medlemmar i jordbruksföreningen ADATA (kronärtskockaodlare). Internetsutbildning kanske låter trivialt för oss som använder internet varje dag, men det kan vara något alldeles främmande för människor som arbetar på åkern i Arequipas utkant.

Först var vi med ett av ADATAs möte och berättade om fördelar med att lära sig internet och de ville börja med utbildningar om två veckor. Den första omgången var vi lite oroliga på hur många personer skulle komma till utbildningen. Dessa är framstående människor som är mycket duktiga på sina områden och vill inte tappa ansikte framför sina kollegor eftersom de inte kan använda datorer. Men det visade sig att vi inte behövde oroa oss, 5 män och 3 kvinnor kom, alla över 55. De visste nästan inget om datorer men var nyfikna att lära sig.

Bland de personerna fanns Nelida, en 60-årig kvinna som hade blivit änka för några år sedan. Hon berättade att hon saknade sin man mycket, men det var först när han dog som hon insåg hur beroende hon hade varit av honom. Nu tar hon hand om åkern själv och tog ett steg längre när hon bestämde sig för att vara med i ADATA och satsa på kronärtskockan. Detta var speciellt av två anledningar: I Arequipa är man skeptiskt i att vara med i föreningar för man inte litar på att alla medlemmar kommer att dra åt samma håll; och det var första gången kronärtskockan skulle odlas i Arequipa så ingen visste om det skulle gå, om det skulle anpassa sig till klimatet och om det skulle kunna säljas till ett bra pris. Men det gick mycket bra för föreningen och kronärtskockan. De fick en bra kronärtskocksproduktion och kunde tillsammans förhandla bra priser.

Nelida hade tillsammans med internetgruppen en mycket skön attityd. Även om hon själv sa att hon tyckte hon var för gammal för att lära sig internet, var hon med och provade på. Det var kul att höra henne säga med ett leende i sista omgången:
- Det var lättare än man trodde, jag är väl inte så gammal för det här, nu måste jag bara öva mer.
Det viktiga, tycker jag, är att de vågade.

Jag har längre tänkt på vad det är som behövs så att jordbrukarna får en bättre situation. Det handlar så klart om att staten ska förbättra vilkoren för jordbrukarna, men samtidigt måste folk ta egna initiativ, våga ta risker med nya produkter som kan odlas i regionen, våga lita på varandra och förenas så att de har förhandlingsmakt och vara informerade så att de förhandlar med lika vilkor som andra. Men detta är mycket komplicerat i ett land som Peru med många års korruptionstradition som gör att människor blir mistänksamma på varandra och bara tänker på sitt eget bästa, man vill förstås inte riskera det man har. Men det blir inga förändringar om man inte vågar ta risker, kanske känns det bättre om man tar de ett steg i taget.

Ursula Garro