CECILIA: I branta backar bland färgglada cholitas i La Paz

Cecilia Holm i Bolivia, inlägg 1
För cirka tre veckor sedan landade jag tidigt på morgonen i ett dimmigt El Alto där jag möttes av mina blivande kollegor Ulrika och Martina. Vi tog en taxi ner till La Paz där jag trött och lite yr efter en lång resa blev bjuden på frukost, mackor och cocate.

Cocate sägs vara bra för att klara av den höga höjden bättre och kanske är det det magiska teets förtjänst att jag inte fått någon höjdsjuka.
Däremot märker jag klart och tydligt av att La Paz är världens högst belägna huvudstad när jag promenerar till Svalornas kontor, konditionen känns som bortblåst och alla branta backar i staden gör inte saken lättare. Jag har nu hunnit vänja mig vid det livliga La Paz, även den kaotiska trafiken som mestadels består av minibussar och taxibilar, trafikregler verkar ingen följa. De traditionellt klädda kvinnorna (cholitas) lyser upp med sina färgglada kläder och soliga dagar är utsikten otrolig med snöklädda bergstoppar.

Jobbmässigt har det varit fullt upp och arbetet känns bra. Tid verkar ha en helt annan betydelse här, det är inte ovanligt att komma en timme för sent till ett möte och det är ganska frustrerande. Det har varit introduktion på kontoret och hos de tre samarbetsorganisationerna Coproca, Cesefade och Cassa som jag ska stödja med bland annat marknadsföring och design. Just nu är vi i full gång med att planera en hantverksmarknad som ska äga rum i maj. Förra veckan deltog jag i en kurs för textilhantverkare hos Coproca i El Alto. Vi var ca 20 kvinnor som trängde ihop oss runt två stora bord i ett otroligt varmt rum för att lära mer om konstruktion av stickade plagg. Trots den dåliga och varma luften var kvinnorna engagerade i den grundläggande och mycket pedagogiska kursen. Jag var där för att bland annat se och lära om hur en workshop kan gå till här. På köpet lärde jag mig många nya ord, som används i textilbranschen.


Svalornas personal från perukontoret har varit på besök och vi roade oss med karaoke, futbolinturnering och en skön helg i Urmiris varma källor. Dessutom har det varit wallyturnering, tänk dig att man spelar volleyboll i en squash hall och får använda väggarna. Påsken firades tillsammans med ett glatt tjejgäng i saltöknen Uyuni. Vyerna över den kritvita saltöknen, bergen och lagunerna med rosa flamingos var helt fantastiska. Vi höll humöret uppe i dagarna tre trots skumpiga vägar och att ena däcket på Jeepen flög av två gånger. Vår så kallade guide var en mindre bra chaufför utan några direkta kunskaper om hur man guidar turister. Det hände vid ett par tillfällen att han frågade oss efter vägen mitt ute i ingenstans, så vi försökte hjälpa honom genom att spana efter dammoln efter de andra bilarna för att köra åt rätt håll.

Här är det fullt upp och mycket kul på gång, så jag tror att jag kommer trivas bra i Bolivia.

Cecilia Holm

REBECKA: Alla dessa kvinnorättskämpar och klick!

Rebecka Hinn i Peru, Inlägg 3
Fart och fläkt har präglat veckan. Jag har bland annat träffat tre kvinnor som arbetar volontärt för kvinnors rättigheter och så har jag följt med på datorutbildning i byn La Joya, en och en halv timme från Arequipa.

I föreningen Humanidad Libre arbetar Mercedez som tillsammans med Isela och Naida, koordinatörer i det nationella nätverket för kvinnofrämjning, har varit med att få igenom ett protokoll som förtydligar vad terapeutisk abort innebär.
-Det är den enda tillåtna abortformen i Peru, berättar Mercedes.

Protokollet är ett stort framsteg i abortfrågan, men har tyvärr lagts på is på grund av kyrkans motvilja.

I slutet av intervjun med kvinnorna kommer två filmare och vips är jag med i ett utbildningsprogram. Jag tar tillfället i akt att berätta om abortsituationen i Sverige. Det är frustrerande att höra hur försiktiga kvinnorna är tvungna att vara i sina uttalanden under inspelningen. De önskar helt fri abort, som i Sverige, men det är omöjligt att kämpa för i nuläget på grund av kyrkans starka ställning. I stället tvingas de att ta steg efter steg och det första steget är att få terapeutisk abort accepterat i samhället.

Under fredagen tar jag en skramlig buss med Ursula och Gonzalo till en by utanför Arequipa. De reser ihärdigt runt och utbildar folk på landsbygden i dator- och Internetanvändning. Nu ska de hålla i en utbildning för äldre jordbrukare. Jag passar på att göra intervjuer. Elva personer i åldern 45+ är samlade i byns skola framför varsin dator medan de får förklarat hur man skriver ett dokument i Word.

- Hur gör man en parentes? undrar Margarita Paredes de Revilla, som brister ut i ett glatt ”jaha” när hon får förklaringen.

Därefter är det dags för Internet.
-Nu ska vi leta efter en ikon, sa Ursula. Ett blått "e". Kom ihåg det, för det är det som ger oss Internet. Klicka på det två gånger fort. "Klick, klick".

Efter klassen berättar Amil Car Salazar varför han kommer till utbildningarna.
- Det är jätteviktigt att lära sig hur en dator och Internet fungerar för då kan vi ta reda på priser på olika produkter och även hålla bättre kontakt med folk.

På bussen hem är jag trött, men riktigt glad över att stödja sådana här program.

Rebecka Hinn
infoperu@svalorna.se

REBECKA: La Paz och påskfiranden i Arequipa

Rebecka Hinn i Peru (och på besök i Bolivia), Inlägg 2
Inte trodde jag att Bolivias huvudstad var en så trevlig stad! Bortsett från kontrasterna, med växande slumområden som El Alto, är La Paz pulserande vacker med mycket att erbjuda. Påskfirandena i Arequipa är riktigt mysiga de med!

Byggnaderna i La Paz är täckta av fina väggmålningar, med allt från feministiska och religiösa tankar till partipolitisk reklam. En annan vanlig syn är skoputsarna. Yrket är extremt stigmatiserat och pojkarna bär därför mask. Jag sätter mig ner och ber att få ta en bild av Rinaldo. Stunden efter åker jag förbi ännu en skoputsare som är i full gång att polera skorna på en man i fin kostym som står och läser tidningen. Det sticker i ögonen på mig. Jag kommer och vill aldrig vänja mig vid de här kontrasterna.

Resan mellan Arequipa och La Paz kantas av vinglande vägar (och fordon), enorma vidder och imponerande höga berg, varav vissa är vackert snötäckta. Man kan inte låta bli att beundra denna natur och människorna som lever i den. Resans syfte är att våra Svalkontor i Peru och Bolivia ska träffas. Det blir några dagars intensiva och bra möten.

Väl hemma i Peru igen är det påsktid. En tradition är att vandra från kyrka till kyrka, totalt fjorton stycken. Jag hinner med två. På långfredagen är det många processioner i staden, varav jag betraktar den största i centrala Arequipa. Torget är fyllt av människor som med tända ljus följer processionen. Luften är varm, stämningen avslappnad och hela jag är fylld av ro.

Arequipa är en stad man tycker om mer och mer. Första intrycket är stökigt, men ju mer man lär känna staden och dess vackra bakgårdar, ju mer förundrad blir man. Staden gömmer på många skatter, och inte minst många trevliga peruaner! I torsdags träffade jag exempelvis Angela i en av stadens alla butiker. Hon kan många historier! Vissa, som berättelsen om djävulspojken som slängdes i floden, är riktigt otäcka och får mina tankar att vandra till min släkts alla spökhistorier. Henne, tänker jag glatt, måste jag absolut träffa igen!

Rebecka Hinn

infoperu@svalorna.se

SAUL: "Nu har jag bestämt mig, jag vill lämna gatulivet"

Saul Palm i Bolivia
Den här månaden har varit en av den mest intensiva för mig. Poliser som velat bura in mig, en kille som stulit min kamera, ännu en knivskuren tjej, fotbollskupp och utflykter med gatubarnen mm.

Allt arbete med gatubarnen har börjat ge resultat. Det händer allt oftare att det kommer fram en kille eller en tjej och säger ” Nu har jag bestämt mig, jag vill lämna gatulivet”. Jag har hört dem säga det tidigare men aldrig med den övertygelse som dem har nu. De har varit drogfria på kvällarna en hel vecka och hjälpt mig att anordna aktiviteter.

En natt var det fyra poliser som började bråka med gatubarnen och jag försökte skydda dem genom att säga att vi höll på jobba med dem. De gav sig inte och tog fram sina batonger och elpistoler för att köra iväg oss. Då tog jag upp min kamera för att filma och berättade om mina rättigheter att vara där. Poliserna ville se min legitimation. Jag märkte då att jag inte hade någon legitimation på mig den natten. Jag blev rädd eftersom utan legitimation har jag ingen makt alls. Poliserna såg sin chans och började förhöra mig om huruvida jag var en illegal invandrare eller om jag var i La Paz för att genomföra brottslig verksamhet. De ville föra mig till arresten och ringa interpool. Jag fick backa helt och be om ursäkt och ta bort allt jag hade i kameran. Barnen la sig i och det blev ganska rörigt och då passade jag på att ta en taxi hem.

Det har varit väldigt mycket besök från Sverige, från en folkhögskola, adoptionsmyndigheten, och två andra skolor. Alla vill de följa med ut på nätterna och ibland känns det som man är en turistguide. Men barnen tycker det är kul och det känns skönt att det är flera som hjälper mig med att ge gatubarnen uppmärksamhet.

Återigen har en tjej blivit knivskuren i ansiktet men den här gången av fem kvinnor. De tog hennes telefon, pengar och skar henne i ansiktet med en kniv. Fick ett samtal vid halv ett på natten och hon behövde hjälp. Fick betala 1400 kr för att hon skulle få vara på sjukhuset i fem dagar och få vård. Idag mår hon bra och hjälper mig och NATs, en organisation som jobbar med arbetande barn och ungdomar.

På dagarna sysselsätter vi gatubarnen (framför allt dem som är mest villiga att lämna gatan) med utflykter, besök på badhus och museer och ger dem läxor och hjälper dem med uppgifterna som vi gett dem. Barnen har anordnat en fotbollskupp med flera grupper gatubarn, skoputsare och arbetande barn. Det blev en väldigt lyckad kupp. Den ända incidenten var en kille som tog min kamera och stack. Dumt av honom när vi vet vem det är. Dagen efter hittade vi honom. Tyvärr hade han redan sålt kameran men han har fått en vecka på sig att ge mig pengarna. Detta för att han återigen ska bli accepterad i vår grupp. På kvällarna och nätterna tar vi ungdomarna, som vi varit med på dagarna, till vandrarhem och är sen ute på gatorna för att jobba med dem.

Saul Palm

MARTINA: Klarsynta unga damer

Martina Hibell i Bolivia, Inlägg 6
Jobbet med planeringen av det nya programmet är nu i full gång och det känns spännande, intressant och självklart som en stor utmaning. Efter många möten och work-shops börjar nu en klarare bild av ungas situation i El Alto att formas och jag tror verkligen att det här kan blir något bra.

Förra lördagen hade vi en heldag uppe i El Alto med organisationerna Chasqui och Yanapi (www.yanapi.org) för att tillsammans med barn, ungdomar och föräldrar i första hand diskutera vilka problem som finns för barn och ungdomar i området. Jag fick delta i gruppen med tjejer mellan 16 och 21 år och det var oerhört givande att bara sitta och lyssna på hur diskussionerna gick kring problem, orsaker och effekter och jag imponerades av de unga tjejernas strukturerade tankebanor och vana vid att arbeta med något såpass komplicerat som problemträd.

De viktigaste teman som togs upp i ”min”grupp var de tidiga graviditeterna och bristen på kommunikation inom familjen. På grund av bland annat att föräldrarna (och ofta även barnen) jobbar mycket och det utbredda våldet i hemmet har föräldrar och ungdomar svårt att prata med varandra. En annan orsak är problematiken med att så många av familjerna har flyttat från landsbygden in till stan och att det är svårt att anpassa sig till ”det nya livet”. Oftast är det lättare för ungdomarna att ta till sig de nya vanor och seder som finns medan föräldrarna mer lever kvar i gamla traditioner.


När jag sitter och funderar på allt som sas känner jag också likheterna till Sverige. Hur många ungdomar klagar inte på att föräldrarna inte förstår dem? Hur många föräldrar bekymras inte av att deras barn inte pratar med dem? Även om vi lever i så pass skilda verkligheter är vi i mångt och mycket lika som personer. Barn är alltid barn och ungdomar är alltid ungdomar, oavsett var i världen man befinner sig.

Det är alltid lika spännande och lärorikt att jobba med ungdomar och även om det känns tråkigt att behöva åka härifrån om två månader ser jag fram emot att komma hem och jobba med infoturnén.

Skriver snart igen!
Martina Hibell
martina.hibell@svalorna.se

ROXANA: "Mina kära kvinnor i dag är det er dag"

Roxana Ortiz i Nicaragua, inlägg 2
Är makten över hennes sexualitet förknippat med makten över hennes kropp? Det är en fråga som poppar upp i hjärnan under tiden jag reser till landsbygden med kvinnoorganisationen Xilonem.

Damm tränger sig in i den vita minibussen eftersom den saknar ett sidofönster och vi kör på en grusväg. Längs vägen ser jag illgröna tobaksodlingar och folk som arbetar på fältet. Vi åker upp och ner för bergen. Känner mig som en stadsbo på landet. Istället för bilar står det hästar parkerade utanför lektionsalen. Vi är i Puertas Azules i Miraflores. En hund som är illa däran tränger sig in i salen och lunkar runt. Småbarn hänger runt mammans ben och söker uppmärksamhet då och då.

– Vanligtvis så tillbringar ni dagarna med att laga bönor, mata kycklingar eller leka med barnen men idag mina kära kvinnor är det er dag. I dag ska vi fokusera på er och på sexualitet, säger Susy Martinez, 50 år, utbildare från Xilonmen.
Mycket kretsar kring självkänslan och kvinnans rätt till sin egen sexualitet.
Skämtsamma ögonblick blandas med allvar. Det visar sig att närmare hälften av kvinnorna har sex mot sin vilja med sina män. Detta drabbar inte enbart ”de stackars” kvinnorna från landsbygden. Det drabbar kvinnor världen över. Dig och mig. Storbystad eller inte. Lång eller kort. Susys poäng är att vi kvinnor måste lära oss att leva i funktion av oss själva, att bejaka vår sexualitet som innefattar mycket mer än sex med en partner. Jag tänker på tv-serien Sex and the City där en av karaktärerna Samantha Jones säger med en nästan affärsmässig ton ”Honey, my vagina waits for no men”. Hennes mening är ett uttryck för makten över en kvinnas egen sexualitet dock är det bara en tv-serie och verkligheten ter sig uppenbarligen annorlunda för kvinnor. Dagen tickar iväg och orden som Susy lämnar i salens väggar börjar eka i min hjärna. Min sexualitet är fri!
Det är aldrig inaktuellt att arbeta med sexuella rättigheter för oss kvinnor.

Roxana Ortiz

SANDRA: Det kunde varit jag

Sandra Sotero i Peru, inlägg 1
Efter att ha träffat familj och vänner i Lima, var jag nu framme i Arequipa. Det var blandade känslor när jag klev av flygplanet med min stora vinterjacka och mina svarta solglasögon. Det kändes helt fel, men det var helt rätt, eftersom att det var riktigt kyligt i luften och solen bländade mig. Jessika från kontoret mötte upp mig.

Hon förklarade för mig att det finns bra och dåliga taxi, och att jag ska försäkra mig om att taxin jag åker med har bromsar. Hur ska jag veta det innan jag kliver på taxin om den har bromsar, undrar jag? Men då förklarar hon att de bra taxibolagen brukar ha bromsar. Det var ju en lättnad.

Under min tid här i Arequipa ska jag jobba på en peruansk organisation som heter Coordinadoora Rural. Redan första dagen på deras kontor känner jag i vilket högt tempo tjejerna på kontoret jobbar. På lunchen får vi lite tid att lära känna varandra. En av tjejerna börjar att berätta om sitt liv. Hon förklarar för mig hur det är och har varit, och hennes drömmar. Hon berättar att hon är där hon är idag är för att hon alltid har jobbat hårt. Hennes gudfar ägde en lantgård och hon är tacksam att han låtit henne jobba där varje helg. Hon tjänade 5 soles, ca 12 kr om dagen, och vaknade runt fem på morgonen för att bli hämtad halv sex på morgonen och komma hem runt kl sju på kvällen. Det var hennes jobb ända tills hon började universitetet. Hon berättar att hon kommer från en jättefattig familj och att hon hade hon inte kunnat utbildad sig om hon inte själv hade jobbat för det. Idag ligger hennes lön på 500 soles, 1200 kr i månaden. När hon berättade fick jag inte fram ett ord, men det var bra att hon ville prata och jag ville bara skulle lyssna.

Vad kunde jag säga under hela samtalet? Jag vet hur situationen har varit i Peru. Mina föräldrar är ursprungligen där ifrån, men jag och hela min familj och nästan hela släkten bor i Sverige. Jag har alltid fått höra om politiken och händelserna i Peru, men vi levde inte där. Det är ganska hårt för mig att höra tjejernas historier. Det kunde ha varit jag och min familj.

Sandra Sotero