Efter att ha träffat familj och vänner i Lima, var jag nu framme i Arequipa. Det var blandade känslor när jag klev av flygplanet med min stora vinterjacka och mina svarta solglasögon. Det kändes helt fel, men det var helt rätt, eftersom att det var riktigt kyligt i luften och solen bländade mig. Jessika från kontoret mötte upp mig.
Hon förklarade för mig att det finns bra och dåliga taxi, och att jag ska försäkra mig om att taxin jag åker med har bromsar. Hur ska jag veta det innan jag kliver på taxin om den har bromsar, undrar jag? Men då förklarar hon att de bra taxibolagen brukar ha bromsar. Det var ju en lättnad.
Under min tid här i Arequipa ska jag jobba på en peruansk organisation som heter Coordinadoora Rural. Redan första dagen på deras kontor känner jag i vilket högt tempo tjejerna på kontoret jobbar. På lunchen får vi lite tid att lära känna varandra. En av tjejerna börjar att berätta om sitt liv. Hon förklarar för mig hur det är och har varit, och hennes drömmar. Hon berättar att hon är där hon är idag är för att hon alltid har jobbat hårt. Hennes gudfar ägde en lantgård och hon är tacksam att han låtit henne jobba där varje helg. Hon tjänade 5 soles, ca 12 kr om dagen, och vaknade runt fem på morgonen för att bli hämtad halv sex på morgonen och komma hem runt kl sju på kvällen. Det var hennes jobb ända tills hon började universitetet. Hon berättar att hon kommer från en jättefattig familj och att hon hade hon inte kunnat utbildad sig om hon inte själv hade jobbat för det. Idag ligger hennes lön på 500 soles, 1200 kr i månaden. När hon berättade fick jag inte fram ett ord, men det var bra att hon ville prata och jag ville bara skulle lyssna.Vad kunde jag säga under hela samtalet? Jag vet hur situationen har varit i Peru. Mina föräldrar är ursprungligen där ifrån, men jag och hela min familj och nästan hela släkten bor i Sverige. Jag har alltid fått höra om politiken och händelserna i Peru, men vi levde inte där. Det är ganska hårt för mig att höra tjejernas historier. Det kunde ha varit jag och min familj.
Sandra Sotero
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar