LINNEA: Fjäderprydda män i kjol

Linnea Uppsäll i Bolivia, inlägg 7

I Bolivia är det svårt att vara stolt gay även om män i vissa sammanhang får klä sig i kjolar och fjädrar. Och följetongen om det spända politiska läget fortsätter, om drygt en vecka får vi möjligtvis veta om presidenten får sitta kvar.

Det är Europride i Stockholm. Det är stort i år. Jag har sett bilder på svenska tidningars webbsidor, av män som omfamnar varandra, färgsprakande människor på lastbilsflak och kändisar som uttalar sitt stöd för saken. I Bolivia har jag visserligen sett liknande saker, men inte med samma innebörd. Här förekommer ofta färgsprakande karnevalståg som dansar genom stadens centrum med både män och kvinnor klädda i färgglada kjolar och fjädrar. Senast var det karneval i lördags. Men de dansar inte för HBT-rörelsen utan för att det är viktigt och roligt att dansa folkdanser på gatorna.

Det finns faktiskt en pride-parad varje år även i Bolivia, men den är inte så stor och får definitivt inte så stor uppmärksamhet från allmänheten och media. Här förekommer mycket diskriminering men nästan ingen debatt om rättigheter. Man kan säga att det behövs mer arbete på HBT-fronten i Bolivia. Som ett litet bidrag till att lyfta upp ämnet har vi på Svalornas hemsida publicerat flera artiklar om HBT i våra samarbetsländer, se här.

I övrigt rullar livet på här i Bolivia. Det politiska läget är som vanligt kaosartat. Om någon vecka ska det vara folkomröstning om huruvida presidenten och de lokala ledarna i varje departement får sitta kvar. Rättare sagt är det tänkt att det ska vara folkomröstning, oppositionen håller som bäst på att ogiltigförklara hela saken. Vi får väl se hur det går.

På kontoret är det semestertider och alla tar mer eller mindre långa ledigheter. Mina föräldrar har varit på besök vilket var mycket trevligt, vi hann resa omkring en hel del. Nu har jag äntligen fått besöka Sydamerikas, enligt många turister, största attraktioner: ruinstaden Machu Picchu från Inkatiden i Peru och Iguazu-vattenfallen på gränsen mellan Argentina och Brasilien. Imponerande!

Linnea Uppsäll

infobolivia@svalorna.se

CECILIA: Toppbestigning och modellande.

Cecilia Holm i Bolivia, inlägg 4

Det har varit ett par händelserika veckor här i Bolivia, både på arbetsfronten och på fritiden. Den största utmaningen var att bestiga berget Huayna Potosi tillsammans med kollegan Ulrika och kompisen Olivia.

Flera gånger undrade vi vad vi höll på med, man kan ju fråga sig om man är riktigt klok som mitt i natten frivilligt går i snö och många minusgrader i tunn luft, som orsakar mer eller mindre huvudvärk och illamående...men efter flera timmars kämpande stod jag och Ulrika äntligen på toppen av berget. 6088 meter, det ni! Och vilken fantastiskt utsikt!

Jag har nu hållit i min första workshop här i Bolivia. Vi samlades i det som egentligen är Coprocas personalmatsal för att prata marknadsföring. Efter ca en och en halvtimmes genomgång delades deltagarna upp för att göra marknadsplaner till diverse alpaca produkter. Efter aptapin, andinskt knytkalas, fick varje grupp redovisa sina arbeten. Det var kul att hålla i workshopen och intressant att lyssna på gruppernas redovisningar, och nu är jag i full gång med att planera en tredagars workshop som ska äga rum nästa vecka.

Att jobba på Svalorna kan även innebära att man får hoppa in som modell i Boliviansk morgon TV. Det var precis vad som hände Mikael, Ulrika och mig. Inför Coprocas lansering av sitt nya märke Awayu så skulle såklart kläderna visas upp i TV, så tidigt en torsdagsmorgon infann vi oss på Unitels redaktion för att visa upp alpacka kläder inför morgonpigga tittare. Det var inte många sekunders fame vi hade i rutan, men roligt var det.

Cecilia Holm
cecilia.holm@svalorna.se

ROXANA: Så här ser det ut på kontoret

Roxana Ortiz i Nicaragua, inlägg 7

Nu är det dags att berätta om hur det är att arbeta som journalist i Nicaragua och hur det ser ut på Svalornas kontor i Estelí.

Jag börjar dagen, som alla andra journalister, med att läsa tidningarna. El Nuevo Diario och La Prensa i Nicaragua, sedan följer jag svenska tidningar och då och då läser jag New York Times och Washington Post. Därefter brukar jag maila förslag på nyheter till min medarbetare på latinamerika.nu som sitter i den gröna huvudstaden Managua.

Kontoret ligger på en trafikerad gata och min arbetsplats vetter nästan mot gatan. Ja, ibland känns det som att det inte skulle göra någon skillnad om jag sitter innanför eller utanför kontoret - ljudnivån är densamma. En och annan dödsannons ropas ut då och då från en bil med högtalare på taket.

”Fransisco López Navarrete befinner sig i herrens närvaro. Hans fru, Julia Ortega, och hans sju barn välkomnar er hem.”

Dagen följs upp med att prata med programsamordnaren Johanna Saunders om saker som är på gång hos samarbetsorganisationerna.

Cruz Delia Cerrato, alias Cruzan, en mycket romantisk administratör som har stenkoll på kontoret, börjar dagen med att sätta på radiostationen ABC Stereo. Nyhetsinslag blandas med smöriga låtar, som jag börjar kunna utantill, och då och då hör man ett och annat radiotelegram:

”Från Juan José Perez Estrada till sin fru i La Trinidad: vänta på mig vid hörnet av den gula affären med bestarna” - läs hästarna.

Sedan är det fullt upp med att ringa och jaga personer. Det är nog journalistens främsta uppgift. Utan intervjuoffer inget arbete. En sak som jag verkligen gillar här, och som gör mitt jobb lättare, är att viktiga personer ställer alltid upp på intervju. Ett land på 5.4 miljoner personer gör ju att den politiska, ekonomiska och religiösa eliten är ett litet gäng och är mycket benägna att ge intervjuer.

På kontoret finns även Mayra Aguilar, en karismatisk personlighet utan dess like. Hon levde revolutionen som tjugoårig och kan all bakgrund till dagsaktuella politiska händelser och gör träffsäkra politiska analyser.

Mayra delar kontor med Svalornas representant, även känd som El Gato (Katten) för sina gröna ögon. Så fort jag behöver ett namn eller ett telefonnummer som inte dyker upp i Nicaraguas Gula sidor så skaffar han fram det - hur han bär sig åt, det vet jag inte.

Det är en härlig stämning på kontoret och än så länge har jag inte känt… Åh nej, inte ännu en arbetsdag!

Text och foto: Roxana Ortiz

infonicaragua@svalorna.se

SANDRA: På fält med Coordinadora Rural och CIED

Sandra Sotero i Peru: blogginlägg 4

Det är alltid lika kul att få följa med samarbetsorganisationerna på deras fältarbete, att få ta del av arbetet som når ut till målgrupperna.

Jag åkte med samarbetsorganisationen Coordinadora Rural till Sibayo, en liten by i distriktet Chivay. Lokala befolkningen i Sibayo jobbar mycket med att utveckla den lokala turismen. Coordinadora Rural hjälper till att utveckla en hållbar lokal turism. I Sibayo har man bildat en turismkommitté som ska jobba för att stärka det påbörjade arbetet. Tjejerna från Coordinadora Rural gjorde ett otroligt arbetet med att få med allas åsikter (deltagarna var i alla åldrar) till konkreta förslag om hur hur man vill jobba i framtiden.

Av alla de förslagen som kom upp, och som alla vill jobba efter, finns det speciellt ett som ansågs viktigt: att, i samarbete med universitetet, utbilda lokalabefolkningen till turistguider. Meningen är att använda sig av de resurser byborna själva har för att få till stånd och utveckla en turismmarknad.

Jag har avslutat min praktiktid på Cordinadora Rural, men jag bär med mig mycket kunskap och är glad att få ha tagit del av deras arbete. Nu jobbar jag med en annan av Svalornas samarbetsorganisationer, CIED. Nu är det dags för nya utmaningar tillsammans med den CIED.

Från allra första början har det varit fullt arbete och många besök i de olika distrikt där de jobbar. Just nu ansvarar jag för en workshopsserie som ska utveckla matlagning. Dessa kvinnor får lära sig av en kock alltfrån olika former av förrätter, huvudrätter och efterrätter, till drinkar och tilltugg. Det är en speciell känsla att komma till dessa kvinnor och se hur mycket de uppskattar detta och hur glada de är. De uppskattar den möjligheten att få utvecklas för att kunna ta hand om turisterna så bra som möjligt.

LINNEA: Abort orsakar hagel

Linnea Uppsäll i Bolivia, inlägg 6

I La Paz med omnejd haglar det inte speciellt ofta. Men när det gör det är det för att en kvinna har gjort abort.

I alla fall enligt aymarakulturens trosuppfattning. Livet är heligt och om människan förstör liv slår det tillbaka mot henne själv med missväxt. Med andra ord kan en kvinna som gör abort bli skuldbelagd av hela sin by.


Abort är olagligt men förekommer i det dolda. I staden finns kliniker som utför abort med varierande kvalitet och prisklass. För fattiga kvinnor på landsbygden finns möjligheten att med hjälp av starka örtteer avbryta en graviditet som inte är så långt gången, men det är inte en särskilt pålitlig metod. Dessutom är tillgången till preventivmedel dålig och skepticismen stor, särskilt från männens håll som tror att deras fruar kommer att vara otrogna om de använder p-piller.

Verkligheten för många kvinnor på landsbygden är att de skaffar dubbelt så många barn som de egentligen skulle vilja och dessutom löper stor risk att dö i barnsäng eftersom sjukvården inte är tillräckligt bra.

Många organisationer jobbar för att förbättra villkoren inom sexuella och reproduktiva rättigheter (SRHR) men de har en stark motståndare i katolska kyrkan som vill totalförbjuda abort och är emot användandet av preventivmedel.


Jag intervjuade verksamhetsledaren på en katolsk organisation som jobbar för jämställdhet och SRHR (Católicas por el Derecho a Decidir). Hon menar att kyrkan inte är Vatikanen och dess ålderdomliga värderingar utan att kyrkan utgörs av en stor mängd medlemmar varav många har mycket mer progressiva åsikter. Dock är det män med förlegade åsikter som beslutar inom katolska kyrkan och därför ser verkligheten ut som den gör.

Så länge de gammalmodiga männen i den katolska kyrkan har så pass mycket inflytande över politiken och medierna i Bolivia kommer nog inte kvinnornas möjligheter att bestämma över sin egen kropp att förbättras.

Linnea Uppsäll
infobolivia@svalorna.se

P.S. Fotona är tagna av Emma Schütt och Tomas Ahlberg.

JULIO: Arbetsplatsen ser ut som en krigszon

Julio Barcellos i Nicaragua, inlägg 6

En gång i veckan stödjer jag Asociación Miriam, som är en av Svalornas 5 samarbetsorganisationer här i Nicaragua, i videoteknik och redigering. Tanken är att de ska lära sig grunderna i video och redigering så att de ska kuna göra sina egna dokumentärfilmer och använda dem som ett verktyg bland annat i olika upplysningskampanjer.

Asociación Miriam jobbar för att kvinnor och barn själva ska ha makten över sina liv och sin egen utveckling. Just nu jobbar de med en video och dess syfte är att göra Estelis invånare medvetna om de risker och skador de värsta formerna av barnarbete kan ge.

När lastbilar kommer in på soptippen fulla med sopor från Esteli springer barn och hundar efter dem för att kunna ta de bästa soporna, de plockar aluminium, koppar och plast som de sen säljer för inte många cordobas, samt matrester som de äter ibland. Barn jobbar i de här miserabla förhållandena för att hjälpa sina familjer att överleva och få mat på bordet. I dessa arbetsförhållanden utsätter de sig för många risker och faror som tillexempel sjukdomar (denge, tuberkulos, etc) och arbetsskador som att skära sig på vassa föremål, bli bitna av djur, lyfta för tungt m.m

Judith är 12 år och går i skolan i andra klass.Hon går i skolan från 8 till 12 och sen går hon direkt till soptippen tills solen går ner. Hon drömmer om att bli avokat när hon blir stor. Hon skulle vilja slippa jobba och ha mer tid att leka och leva sin barndom på ett annat sätt än nu, men verklighen ger inte utryme för såna grejjer för Judith.


Julio Barcellos