SOFI: Havets dag

Sofi Önneby i Bolivia, inlägg 2

Havets dag firas i La Paz och det är spänning och förväntan i luften. Presidenten ska hålla tal och för mig är det första gången jag bevittnar en latinamerikansk militärparad.

Vid sjutiden när jag yrvaken häller upp mina flingor hörs militärorkesterns trumpetande. Paraden har redan börjat även om huvudattraktionen, president Evo Morales, inte ska göra entré förrän om fyra timmar.

Det är Havets dag, Día del Mar, och det är krigshjälten Eduardo Abaroa som hyllas efter att ha stupat i ett krig mot Chile för 130 år sedan. I det kriget förlorade Bolivia sin Stillahavskust, vilken sedan dess är innerligt saknad.

När jag närmar mig Plaza Abaroa möts jag av militärens mänskliga kedjor som spärrar av vägarna kring torget. Det tycks vara ett oändligt antal militärer, militärpoliser och poliser på plats. Vissa av dem bär patong och hjälm medan andra har skyddsväst och tungt maskingevär. Åskådare har börjat samlas längst trottoaren för att paxa bästa platsen.

Som alltid i La Paz slås jag av hur tyst det är. Det är fullt av folk omkring mig men ändå knäpptyst. Ingen pratar eller hojtar och om något ska sägas så näst intill viskas det fram.

När jag för sjätte gången frågar en polis vilken tid Evo ska tala får jag en sjätte tidpunkt till svar. Är det av säkerhetsskäl hemligt eller svarar samtliga en tid fast de inte har en aning? Det sistnämnda händer trots allt titt som tätt här i Bolivia, det vill säga att folk hellre svarar fel än erkänner att de inte vet. I ovisshet belägrar jag mig på ett café med uppsikt över torget och väntar.

Efter ett par timmar märks det på männen i kostym, solglasögon och öronsnäcka att något är i görningen. Evo är på ingång. Han stannar till ett tiotal meter från där jag står och hälsar "God morgon". Hundratals soldater svarar enstämmigt. När presidenten har hållit sitt hyllningstal startar paraden igen och den här gången tycks den aldrig ta slut. Det är hela Bolivias regering som kommer marscherande departamentsvis. Evo vinkar glatt och klappar i händerna och jag känner att jag har fått mig en ordentlig dos av främmande kultur.

Sofi Önneby

infobolivia@svalorna.se

ANA: Lektion nummer ett

Ana Falk i Nicaragua, inlägg 1

Ända sedan det internationella biståndet drogs in efter lokalvalen i fjol har Daniel Ortega varit en irriterande nagel i ögat på den amerikanska administrationen. Strax efter gjorde han till exempel vissa justeringar i den närmaste vänskapskretsen. EU och USA fick sällskap av Libyen, Iran, Nordkorea och Ryssland. Venezuelas president, Hugo Chávez, hade ju trots allt funnits med i bilden sedan länge, så kanske var det ändå på tiden att skaffa sig lite mer likasinnade kamrater.

Men den senaste i raden av Ortegas provokationer är dekret 07-2009. Landet har nu avskaffat visumkravet för ytterligare 73 länder. Dessa så kallade kategori B länder åtnjuter privilegiet att kunna ansöka om turistvisum på plats vid de nicaraguanska gränserna. Ministern för turism, Mario Salinas, är överlycklig: ”Vi är övertygade om att detta kommer att stimulera turismen i Nicaragua”, säger han till morgontidningen El Nuevo Diario.

Tar man sig dock en närmare titt på listan blir det uppenbart att dekretet är ännu ett av Ortegas bedårande små djävulskap. Listan som börjar med Saudiarabien, Azerbajdzjan, och Vitryssland, och som sedan fortsätter med länder som Burkina Faso, Djibouti, Guinea, Tchad och Rwanda retar ju givetvis gallfeber på alla som vill se skärpta gränskontroller för att hålla terrorism, organiserad kriminalitet och flyktingar på ett tryggt avstånd. Däribland USA.

Självklart förväntar sig presidenten inte att Nicaraguas gränser nu helt plötsligt kommer att flockas av badturister från Swaziland, Seychellerna eller Georgien. Inte heller är sannolikheten stor att Lesotho eller Uzbekistan skulle få för sig att investera i Nicaragua. Detta är inte heller det väsentliga. Poängen är snarare att Daniel Ortega är i en klass för sig, och att hans handlingar ofta saknar logik. Vad jag hamnat i är helt enkelt ett enda stort tragikomiskt skådespel på högsta nivå. Det är lönlöst att låtsas som något annat.

Ana Falk, nytillträdd informatör i Nicaragua.
Fortsätt att läsa mina bloggar här, samt artiklar och reportage på svalorna.se och latinamerika.nu. Alla kommentarer och synpunkter är hjärtligt välkomna.
infonicaragua@svalorna.se

ROXANA: Må kampen fortsätta

Roxana Ortiz för Svalorna LA i Nicaragua, inlägg 15

Efter samtal med liberala feminister, lesbiska feminister, autonoma feminister och även med de så kallade ”institutionella feminister”, finner jag att den gemensamma nämnaren och utgångspunkten för diskussionerna är följande: vi lever i ett globaliserat patriarkat som förtrycker kvinnor. Punkt. Det här är min sista blogg och passande nog skriver jag den från den elfte latinamerikanska feministkongressen i Mexico.

– Hejsan mitt namn är Roxana Ortiz och jag är journalist. Jag har bara en liten fråga angående artikeln som du publicerade i El Nuevo Diario [en av landets viktigaste tidningar, min ref]. Artikeln handlar om en kvinna som blir misshandlad av sin man och du skriver att kvinnan är masochist. Frågade du henne om hon kände sexuell upphetsning när hennes man till exempel slängde en brinnande blus i ansiktet på henne? Eller när hon jagades av mannen med macheten i högsta hugg?

– Nej, men så står det i polisanmälan om misshandel, säger Ernesto García, journalist på El Nuevo Diario.

– Jaha, så det står i anmälan att kvinnan är masochist. Har jag uppfattat dig rätt?

– Nämen alltså det går ju att utläsa från själva anmälan att hon faktiskt är masochist. Jag ställer en motfråga till dig. Tror du på fullaste allvar att en kvinna som har fått staten att spendera en hel del resurser på en rättsprocess och sedan bara drar tillbaka sin anmälan, inte skulle vara masochist? frågar Ernesto Garcia.

Stycket ovan beskriver samtalet jag hade med journalisten efter att jag hade läst nyheten i tidningen. Samtalet gick ut på att konfrontera hans anklagelse mot kvinnans rätt att anmäla förövaren och användningen av begreppet masochism i detta sammanhang.

Artikel går ut på att anklaga kvinnan för att använda statens resurser på ett oansvarigt sätt eftersom hon väljer att avbryta rättsprocessen. Jag frågade journalisten om han trodde att det fanns andra anledningar till varför hon drar tillbaka anmälan, och om han hade ställt frågan till försvararen eller till själva kvinnan? Och det hade han inte. Antagligen tyckte han att den typ av information var irrelevant. Det faktum att flera kvinnor drar tillbaka anmälan tyder ju på att något inte står rätt till!

Det är helt omöjligt att inte analysera artikel utifrån ett genusperspektiv. Varför kollar inte journalisten upp kostnaden för samhället av att ha män som misshandlar kvinnor, av våldtäkter, av sexuellt utnyttjande MED MERA!

Journalistens artikel är ett klart och tydligt exempel på hur patriarkatet uttrycker sig. Ett exempel på hur patriarkatet koloniserar våra hjärnor, våra tankestrukturer, våra relationer till jobb, partner, livet och samhället. Artikeln är ett exempel på hur vi kvinnor fortsätter att vara underordnade männen och att detta förhållande måste ändras idag, inte imorgon.

Må kampen mot patriarkatet fortsätta och jag tror att vi någon dag, närmare än vad vi tror, kommer både män och kvinnor leva i frihet. Jag har hoppet om att det går! Det måste gå!

Tack för mig!
roxana.ortiz@svalorna.se

Läs artikeln i El Nuevo Diario: http://www.elnuevodiario.com.ni/sucesos/42381

Masochism: benägenhet att utsätta sig för skymfande behandling, att vara martyr, särskilt ett tvångsmässigt behov att bli förnedrad, att underkasta sig eller att låta sig utsättas för fysisk och psykisk smärta, ofta i ett ritualiserat sexuellt scenario, för att nå sexuell upphetsning och orgasm. Källa Nationalencyklopedin online.

SOFIA: Nytt land, ny stad, nytt jobb, nya vänner...

Sofia Gustafsson i Bolivia, inlägg 1

För snart tre veckor sedan landade jag i La Paz. Flygplatsen ligger högre upp i bergen än själva staden och den utsikt jag fick se på vägen ner var helt underbar. Snötäckta bergstoppar och milsvid utsikt över staden, var det verkligen här jag skulle bo det kommande året?

Det är första gången jag är i Bolivia och jag måste erkänna att jag var ganska nervös innan jag åkte. Skulle jag trivas med staden, människorna, maten, vädret, jobbet? För att bättra på mina chanser packade jag ner lite extra godis att muta mina blivande arbetskollegor med (djungelvrål och bilar borde väl gå hem hos de flesta svenskar som varit utomlands ett tag).

La Paz har hittills överträffat mina förväntningar, staden är ren och mysig och de människor jag träffat på har varit trevliga och hjälpsamma. Det enda jag har att klaga på är de många uppförsbackarna, det är trots allt rätt jobbigt att behöva flåsa sig uppför branta backar så fort man ska någonstans. Vad gäller maten så har jag i alla fall vågat mig på några av de bolivianska specialiteterna och hittills så har magen hållit sig i ett någorlunda skick. Kylan som alla varnade mig för har jag inte märkt av ännu (kanske för att jag kom hit från ett snöigt och kallt Sverige), istället sitter jag på kontorets trappa på lunchen och njuter av solskenet.

Godiset verkar ha fått önskad effekt, det uppskattades både av boliviansk och svensk personal och jag blev varmt välkomnad till kontoret. Förutom inledande problem med petitesser såsom strulande datorer så har min introduktion gått bra och jag börjar nu äntligen förstå ungefär vad det är för arbetsuppgifter som jag ska syssla med. Jag ser fram emot ett spännande år!

Sofia Gustafsson

programassbolivia@svalorna.se

MICHAELA: Glädjerus

Michaela Rosenholm i Peru, inlägg 1

Julen ger de flesta i unga år en härlig lyckokänsla i kroppen. Glädjeruset jag tänker på uppkommer mer sällan i vuxen ålder, men sedan jag kom hit har jag upplevt känslan vid ett flertal tillfällen.

I går satt jag och åt pasta och såg på mexikansk telenovela, så bara kom den. Det var knappast för smaksensationen av min överkryddade pasta eller för att telenovelan var speciellt spännande. Det handlade mer om en total lycka över mitt liv. Här sitter jag i min nya lägenhet i en ny stad i ett nytt land. Mitt jobb är spännande och jag har redan träffat intressanta människor. Fasiken vad bra jag har det, tänkte jag!

En halvtimme senare står jag i kön på supermercadon. Mitt glädjerus är som bortblåst. Hur kan det ta sådan lång tid? Varför rör vi oss inte framåt i kön? Irritationen växer inom mig. Bakom mig står en man med en liten marmeladburk i handen. Jag undrar fascinerat över hur han kan hålla lugnet. Varför är det bara jag som står här och suckar och blir utomordentligt stressad? Mina tankar för mig vidare till när jag tidigare på kvällen var på väg till min första lektion på språkskolan.

Lite lagom stressad som jag oftast är fick jag köra slalom mellan människorna på gatan för att ta mig fram. Varför går folk så långsamt? Fenomenet är inget nytt, men jag slutar aldrig att förvånas och irritationsnivån stiger alltid ett snäpp. Väl på plats fem minuter innan avsatt tid säger receptionisten att min lärare inte var där, ett missförstånd sa hon. Kanske var det jag som uttryckt mig dåligt när vi talades vid per telefon eller så är detta ett ypperligt exempel på att saker och ting här i Arequipa inte alltid går som planerat.

Tålamod är en egenskap som är mycket viktig för att klara av vardagslivet, dessvärre är egenskapen inte den första jag tror mina vänner och familj skulle förknippa mig med. Det långsamma tempot kan få mig att sakna det snabba tempot hemma i Stockholm. Två veckor har gått sedan jag kom hit, förhoppningsvis pyser storstadsstressen ur mig snart. Jag menar vad har jag för anledning att springa fram på gatorna och bli irriterad för? Vad har jag bråttom till?

Väl hemma igen efter matinköpen, tittar jag och Lisa på bilder från helgen i Camaná. Sol, strand, en kall öl, vänner och musik. Alla negativa tankar är som bortblåsta, glädjen är tillbaka. Livet är bra härligt ändå!

Michaela Rosenholm
programassperu@svalorna.se

SOFI: Äntligen karneval!

Sofi Önneby i Bolivia, inlägg 1
En vattenballong träffar mig i nacken och det iskalla vattnet dränker mitt hår, min rygg och de tidigare värmande kläderna. Jag är på karneval i den andinska staden Oruro och bestämmer mig där och då att anfall är bästa försvar.

40 dagar innan påsk är det karneval runt om i hela Bolivia. Den största och mest spektakulära går av stapel i Oruro och den vanligtvis sömniga staden lever upp under 10 dagar.

Uppifrån, nerifrån, ja, från alla håll kan någon sitta på lur för att spreja mig vit av skum eller bombardera mig med vattenballonger. Jag köper en, jag köper två, jag köper tre regnponchos och har på mig allihop samtidigt. Omöjligen kan jag uppskatta antalet flaskor skum jag själv förbrukar och hur många ballonger jag slänger på främlingar.

Förutom det hysteriskt roliga vattenkriget kan jag berätta om det färgsprakande karnevaltåg som går genom staden under nästan 48 timmar. Det är ett 70-tal dansgrupper som deltar och där emellan ett antal orkestrar. Grupperna sägs ha tränat inför denna dag i ett halvår.

Danserna som framförs är många (diablada, caporales, tinku, morenada, saya, med flera) och de har sina ursprung i olika regioner i Bolivia. Det är inte dansstegen som får mig att gapa av förtjusning, utan de fantastiska kostymer deltagarna bär. Djävular, isbjörnar och andra för mig odefinierbara figurer susar förbi. Unga tjejer dansar i kjolar precis långa nog att dölja rumpan, men majoriteten bär till synes tunga, otympliga och i solskenet varma dräkter.

Det är en folkfest för gamla som unga, för bolivianer, som för övriga latinamerikaner och “gringos” som jag själv. Tillsammans “vatten- och skumkrigar” vi, dansar och klappar i händerna och jag vet att till karnevalen i Oruro vill jag tillbaka.

Sofi Önneby

infobolivia@svalorna.se