Aina Gagliardo i Nicaragua, inlägg 2
Jag stelnar till när jag hör en person som betraktas som en kvinnorättskämpe säga:
- Men att göra abort bara för att man inte tagit tillräckligt mycket ansvar som kvinna, måste betraktas som mord.
Varannan söndag har jag videolektion med en grupp tonårstjejer som deltar i MIRIAM:s program för flickor som arbetar som hembiträden, TID (Trabajo Infantil Doméstico). Förra söndagen hade vi som mål att fastställa temat för den video som ska bli slutresultatet av kursen och idéen som föreslogs av flickorna var abort. I detta ögonblick tar min kollega Maria från Asociación MIRIAM ordet och säger bestämt:
– Om detta är det ämne som ni vill arbeta med, är det mycket viktigt att ni förstår att det finns en stor skillnad mellan fri abort och terapeutisk abort.
Jag stelnar till och känner en föraning om vad Maria kommer att säga härnäst. Hon fortsätter:
– Terapeutisk abort är till för att rädda kvinnans liv om hon är svårt sjuk eller om hon blivit våldtagen, och detta är något som borde tillåtas i samhället. Men att göra abort bara för att man inte tagit tillräckligt mycket ansvar som kvinna, måste betraktas som mord.
Jag avbryter Maria i denna stund och riktar mig till flickorna när jag säger att detta sätt att se på kvinnors kropp inte är något universellt och att i Sverige anser man att kvinnor har rätt att bestämma helt och hållet över sin egen kropp och denna rätt får inte inskränkas.
Maria, som suttit tyst under tiden jag talade till flickorna, fortsätter lektionen utan att kommentera mitt inlägg. Jag betraktar dem och funderar över den kamp som förs för kvinnors rättigheter över hela världen. Rätten till abort och sin egen kropp verkar alltid förhandlingsbar, även för dessa kvinnor som ger sina liv för att förbättra sina och andra kvinnors levnadsvillkor.
Det slår mig plötsligt att mitt fina lilla tal till denna grupp tonåringar egentligen var ganska långt ifrån sanningen om kvinnors rättigheter till sina egna kroppar i Sverige. Vi har, tack vare kvinnorättsrörelsen från 1960-talet, rätten att bestämma själva om vi är redo för att bli föräldrar eller inte, men denna rättighet är historiskt sett extremt nyförvärvad.
Men så väl i Sverige som i Nicaragua finns det uppenbara grundläggande strukturella brister i frågan om kvinnors rättigheter, för inte tror jag på klyschan att Sverige är ett jämlikt land när jag ser mina medsystrar kämpa för rätten att få en rättvis lön, jämställd vardag, möjlighet till att förena karriär och föräldrarskap, bland annat.
Kampen mot det patriarkala samhället förs på olika nivåer med olika utgångslägen och yttrar sig på olika sätt, men likväl är den densamma världen över. Den som inte kan erkänna detta faktum borde kanske betrakta sig själv i spegeln en extra gång.
Maria är ett fingerat namn, det görs för att skydda personens identitet.
Aina Gagliardo
programassnica@svalorna.se
3 kommentarer:
Jätte bra skrivet Aina!
Känner igen.
Väldigt intressant inlägg. Fångar verkligen det faktum att kvinnorättskämpar i Nicaragua såväl som i Sverige är del i det patriarkala samhället själva och inte kan stå utanför detta. De eller jag kanske ska säga vi har också idéer och föreställningar om män och kvinnor som tillkommit utifrån det samhälle vi lever i.
Tyckte du bemötte Marias kommentar på ett bra sätt. Kanske kan diskussionen med tjejerna fortsätta nästa gång och du kan ta upp det du skrev om kvinnorättsrörelsens roll för aborträtten i Sverige och att det även i vårt land finns problem.
Lycka till!
Hej Maria! Tack for din kommentar!
Ja, jag kanner att det finns ett stort behov av att diskussionen om kvinnors rattigheter inte stannar vid att bara betrakta utvecklingslanders problematik, eftersom vi i Sverige sjalva ar langt ifran jamstallda. Det ar latt att man hamnar i neokoloniala satt att betrakta brott mot manskliga rattigheter och kvinnor ar som som bekant alltid de storsta forlorarna, bade i Sverige och i Nicaragua. Ska borja fila pa hur jag kan ta upp detta i min infoturné! Kramar! // Aina
Skicka en kommentar