De står och håller om varandra mitt i parken. Utstrålar kärlek och ömhet. Kysser varandra, smeker varandra längs ryggen. Han: lång, mörk, lockigt hår. Han: kort, slank och snaggad.
För mindre än två år sedan var deras förhållande ett brott i Nicaragua. I artikel 204 i lagen kunde man läsa att allt sexuellt umgänge mellan personer av samma kön var sodomi, ett brott belagt med ett till tre års fängelse.
Med det var då.
Nu är det måndag den 28 juni 2010 - den internationella dagen för sexuell mångfald. Vädergudarna är nådiga och håller tillbaka regnet uppe i de mörka molnen. På Carretera Masaya, en av de största gatorna i huvudstaden Managua, har trafiken stannat. Mitt på bilvägen går festklädda flator, transvestiter, bögar, bisexuella och heteros med gayflaggan höjd. De bär plakat med budskap om sina rättigheter. De sjunger och dansar till elektromusiken som pumpas ut från ett par knastrande högtalare på ett bilflak. Glädje, stolthet och mod. Några byggarbetare på trottoaren stannar upp, lyfter på hjälmarna och stirrar förbryllat.
Efter drygt en timmes paradtåg genom staden når festen fram till slutmålet, rondellen Metrocentro. Ett hundratal personer trängs kring scenen som byggts upp dagen till ära. Nakna rumpor, skyhöga klackar, fjädrar och målade ansikten. Runt om på trottoarerna har människor stannat upp för att bevittna spektaklet.
Samira Montiel, regeringens nyutnämnde ombud för diskrimineringsfrågor gällande sexuell mångfald, stiger upp på scenen. Under svepande regnbågsflaggor skriker hon ut:
- Här finns lesbiska, bögar, transexuella och bisexuella. Vi vill inte bli accepterade, vi vill bli respekterade! Här idag ser världen ett bevis på vår kamp. Och det känns som att vi drömmer med öppna ögon.
Sen är det dragshowartisten Trevi Tormentas tur i strålkastarljuset. Iklädd en lång rosa balklänning och med tårfyllda ögon, framför hon en gripande teaterscen där hon vägrar sätta på sig jeans och skjorta, trots att hon blir hånad och slagen. I slutet av scenen håller hon upp ett plakat med texten: ”Fly inte in i drogerna”. Och hon möts av publikens applåder och jubel.
Sofie Karlström
30 juni 2010
SOFIE: Kärlek i regnbågens alla färger
Sofie Karlström i Nicaragua, inlägg 3
24 juni 2010
ÅSA: Lång Dag - Kall Natt
Åsa Wängsö i Bolivia, inlägg 4
Jag gissar att det är den här tiden på året då det skrivs flest nostalgiska bloggar som romantiserar den svenska sommaren – det här kommer nog bli ännu en...
Midsommar närmar sig – min absoluta favorithögtid. Stockholms skärgård. Solvarma klippor. Havsvindar som luktar tång. Fiskmåsar som skriker. Vakna tidigt med den speciella känsla av förväntan som barn känner på julaftonsmorgon. Trots nästan 30 års firande finns pirret och förväntan kvar. Det här är min julafton. Föreberedelserna börjar. Kvinnorna plockar blommor och binder kransar medan männen ger sig in i skogen för att hämta löv till stången. Här har genustänket inte slagit igenom. Våga inte rucka på traditionen! Under rop och förmaningar reses senare midsommarstången. Lite åt höger. Nej, lite mer åt vänster. Så! Där står den! Och så, den väntade kommentaren: ”Den finaste vi haft”. Varje år. Slår aldrig fel. Sen bjuds det till sång och dans. Och så lekar. Klädstafetter på blodigaste allvar och potatislopp med olika hederliga och mindre hederliga knep för att hålla potatisen på plats. Allt för äran. Och dumleklubbor. Så fånigt men samtidigt så underbart. Natten som aldrig riktigt blir natt. Det speciella ljuset vid havet denna årets längsta dag.
Detta byts i år ut mot det motsatta. Här kommer vi att fira San Juan. Årets kallaste natt då bolivianerna traditionsenligt tänder brasor för att värma sig. Myndigheterna har dock jobbat hårt de senaste åren för att hindra dessa brasor som till stor del består av bildäck och annat som inte bör brännas och som rimmar illa med allt tal om omvårdnad av Moder Jord som fördes under klimatkonferensen i Cochabamba i april. Dagen efter brukar La Paz vara täckt av ett svart täcke av rök som får ögonen att tåras. För att hålla kylan borta brukar kvällen även fyllas med dans. Låter som ett roligare, och mer miljönvänligt, sätt att behålla värmen. Dans natten lång så svetten rinner. Det kör jag på.
Som av en ödets nyck damp det just ned ett mejl i min inbox – en inbjudan till midsommarfirande på svenska ambassaden. Det verkar som om det blir små grodorna för mig i år ändå!
Åsa Wängsö
programassbolivia@svalorna.se
Jag gissar att det är den här tiden på året då det skrivs flest nostalgiska bloggar som romantiserar den svenska sommaren – det här kommer nog bli ännu en...
Midsommar närmar sig – min absoluta favorithögtid. Stockholms skärgård. Solvarma klippor. Havsvindar som luktar tång. Fiskmåsar som skriker. Vakna tidigt med den speciella känsla av förväntan som barn känner på julaftonsmorgon. Trots nästan 30 års firande finns pirret och förväntan kvar. Det här är min julafton. Föreberedelserna börjar. Kvinnorna plockar blommor och binder kransar medan männen ger sig in i skogen för att hämta löv till stången. Här har genustänket inte slagit igenom. Våga inte rucka på traditionen! Under rop och förmaningar reses senare midsommarstången. Lite åt höger. Nej, lite mer åt vänster. Så! Där står den! Och så, den väntade kommentaren: ”Den finaste vi haft”. Varje år. Slår aldrig fel. Sen bjuds det till sång och dans. Och så lekar. Klädstafetter på blodigaste allvar och potatislopp med olika hederliga och mindre hederliga knep för att hålla potatisen på plats. Allt för äran. Och dumleklubbor. Så fånigt men samtidigt så underbart. Natten som aldrig riktigt blir natt. Det speciella ljuset vid havet denna årets längsta dag.
Detta byts i år ut mot det motsatta. Här kommer vi att fira San Juan. Årets kallaste natt då bolivianerna traditionsenligt tänder brasor för att värma sig. Myndigheterna har dock jobbat hårt de senaste åren för att hindra dessa brasor som till stor del består av bildäck och annat som inte bör brännas och som rimmar illa med allt tal om omvårdnad av Moder Jord som fördes under klimatkonferensen i Cochabamba i april. Dagen efter brukar La Paz vara täckt av ett svart täcke av rök som får ögonen att tåras. För att hålla kylan borta brukar kvällen även fyllas med dans. Låter som ett roligare, och mer miljönvänligt, sätt att behålla värmen. Dans natten lång så svetten rinner. Det kör jag på.
Som av en ödets nyck damp det just ned ett mejl i min inbox – en inbjudan till midsommarfirande på svenska ambassaden. Det verkar som om det blir små grodorna för mig i år ändå!
Åsa Wängsö
programassbolivia@svalorna.se
15 juni 2010
GIZELA: Berätta. Berätta om.
Gizela Stenfeldt i Nicaragua, inlägg 3
Som psykolog på Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisation MIRIAM möter jag många kvinnor och barn. De anförtror mig sina berättelser. Sina minnen, drömmar, tankar och känslor. Många berättelser är otäcka. Jag önskar ofta att det onda inte hade hänt.
Men, det har hänt. Kvinnor och barn våldtas, misshandlas, hotas och kränks. Berättelserna måste fram. Tystnad gynnar bara förövarna. Vi på MIRIAM står på de våldsutsatta kvinnornas och barnens sida. Utan undantag.
Mitt arbete på MIRIAM handlar till stor del om att stödja människors kamp för att skapa nya berättelser om sig själva och sina liv. De alternativa berättelserna, som alltid ligger på lut, kan lyftas fram och synliggöras. Mitt i allt det svarta finns också berättelser om hopp. Om mod. Och om nytt liv.
En kvinna berättar hur hon brutit upp från den våldsamma man hon levt med under många år. Han misshandlade henne så gott som dagligen. En natt försökte han döda henne i en park. Som tur var fanns det folk i närheten. Hon kom till sjukhuset i tid. Det blev vändpunkten. Nu bygger hon på en ny berättelse om sig själv och sitt liv. I den är hon en överlevare snarare än ett våldsoffer. Men vägen till ett liv där hon kan känna sig trygg är fortfarande lång.
Ibland lyser de alternativa berättelserna med sin frånvaro. De finns inte tillgängliga av olika skäl. En flicka berättar om den skam hon känner över att inte vara oskuld. Hon blev våldtagen av en släkting för första gången som sexåring. Som tonåring plågas hon nu av skuldkänslor för det sexuella våld som pågick under flera år. Hon skäms över sig själv. I hennes nya berättelse måste skulden läggas på den ende skyldige. Nämligen förövaren. Och hon släppas fri.
Att vara med i skapandet av nya berättelser är för mig ett privilegium. Det gäller att ge sitt allra bästa, och få de som söker hjälp att göra detsamma. Som den brasilianske biskopen och författaren Dom Hélder Câmara säger: "Så fint din hand hjälper en vinge att lyfta. Bara den aldrig förmätet tar sig själv för en vinge."
Gizela Stenfeldt
Som psykolog på Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisation MIRIAM möter jag många kvinnor och barn. De anförtror mig sina berättelser. Sina minnen, drömmar, tankar och känslor. Många berättelser är otäcka. Jag önskar ofta att det onda inte hade hänt.
Men, det har hänt. Kvinnor och barn våldtas, misshandlas, hotas och kränks. Berättelserna måste fram. Tystnad gynnar bara förövarna. Vi på MIRIAM står på de våldsutsatta kvinnornas och barnens sida. Utan undantag.
Mitt arbete på MIRIAM handlar till stor del om att stödja människors kamp för att skapa nya berättelser om sig själva och sina liv. De alternativa berättelserna, som alltid ligger på lut, kan lyftas fram och synliggöras. Mitt i allt det svarta finns också berättelser om hopp. Om mod. Och om nytt liv.
En kvinna berättar hur hon brutit upp från den våldsamma man hon levt med under många år. Han misshandlade henne så gott som dagligen. En natt försökte han döda henne i en park. Som tur var fanns det folk i närheten. Hon kom till sjukhuset i tid. Det blev vändpunkten. Nu bygger hon på en ny berättelse om sig själv och sitt liv. I den är hon en överlevare snarare än ett våldsoffer. Men vägen till ett liv där hon kan känna sig trygg är fortfarande lång.
Ibland lyser de alternativa berättelserna med sin frånvaro. De finns inte tillgängliga av olika skäl. En flicka berättar om den skam hon känner över att inte vara oskuld. Hon blev våldtagen av en släkting för första gången som sexåring. Som tonåring plågas hon nu av skuldkänslor för det sexuella våld som pågick under flera år. Hon skäms över sig själv. I hennes nya berättelse måste skulden läggas på den ende skyldige. Nämligen förövaren. Och hon släppas fri.
Att vara med i skapandet av nya berättelser är för mig ett privilegium. Det gäller att ge sitt allra bästa, och få de som söker hjälp att göra detsamma. Som den brasilianske biskopen och författaren Dom Hélder Câmara säger: "Så fint din hand hjälper en vinge att lyfta. Bara den aldrig förmätet tar sig själv för en vinge."
Gizela Stenfeldt
10 juni 2010
ARIJANA: Shitt pomfritt!
Arijana Marjanovic i Bolivia, inlägg 1
För fyra månader, en vecka och fem dagar sedan landade jag i världens högst belägna huvudstad, La Paz, Bolivia. Jag skulle forska. För Svalorna Latinamerika. Wow!
Japp, tre och en halv månaders fältstudie skulle det bli. Jag, en forskare. Shitt pomfritt!
Varför är kvinnor och mäns villkor olika? Det var mitt uppdrag att ta reda på. Jag frågade, läste, intervjuade, lyssnade observerade, grubblade. Sen förklarade jag varför. Inget nytt under solen. Män dricker och slår, kvinnor är hemma och lagar mat. Under sådana förhållanden är det inte konstigt att villkor och möjligheter är skeva och orättvisa.
Fältstudien var fullbordad och resultatet presenterat. Nu var det bara att fixa, rensa, packa och avsluta, nya äventyr väntade runt hörnet. Tack och hej för mig Svalorna! Adjö kompisar! Adjöken La Paz! Just det, söka jobb också, som svaljournalist.
Vi tar det igen.
Fixa, rensa, packa, avsluta, gå på arbetsintervju, hejdå alla, vi ses kanske om två veckor, eller aldrig mer. Shitt pomfritt!
Buss till Peru. Där fick femton månaders ackumulerade saknad utlopp i kramen jag gav Becky. Världens hårdaste kram till världens bästa Becky, min gamla kombo från Washington D.C.
Jag lärde känna Becky när jag pluggade journalistik i Washington D.C. Tillsammans gjorde vi stan osäker, och vi gjorde det bra.
Det var i Washington D.C jag för åtta år sedan lärde mig hur jag åtta år senare skulle bli en bra svaljournalist. Fast det visste jag inte då, för åtta år sedan, och inte för tre veckor sedan heller för den delen. Shitt pomfritt!
Först efter att vi lekt klart i djungeln, Becky och jag, och konverserat färdigt med Inkaandarna på Machu Picchu, fick jag veta. ”Du är hemskt välkommen som ny informatör här på Svalorna LA Bolivia.” Gyllene virtuella bokstäver. Je-haaa!
Mitt flyg till Sverige lyfte för två veckor sedan, men det gjorde inte jag. För jag sitter ju här, på Svalorna Latinamerikas kontor i La Paz. Fortfarande. Och med ett nytt superviktigt uppdrag, som svaljournalist. Shitt pomfritt!
Arijana Marjanovic
3 juni 2010
JENNY: Fryser
Jenny Ringarp i Peru, inlägg 8
Flera nätter i rad vaknar jag av att jag fryser. Jag fumlar efter raggsockorna och mössan som åkt av, och drömmer om ljumma kvällar, vänner och familj, syrener och klippor.
Nostalgi och idealisering av hemlandet är vanligt, speciellt när man har en flygbiljett till Sverige-semester om några veckor. Jag kan inte bärga mig liksom. Pripps Blå-reklam på repeat i hjärtat, och det värker.
Det värker vidare när jag läser om barnen som dör i lunginflammation uppe i bergen Peru. Hittills i år 109 barn som inte finns mer, och än är vintern långt ifrån över. Det krävs satsningar på hälsovård men framförallt förebyggande arbete. Isolerade hus och skolor. Näringsrik mat för starka och tåliga ungar. Overaller! Jag stänger ögonlocken och ser min fyraochetthalvt-årige brorsson. Det svider till. Skickar ännu ett vykort med lamadjur, och hoppas att han inte tröttnar.
Jag vaknar en morgon och i min nostalgi sätter jag på P1-nyheterna på datorn. Huttrandet övergår i en rysning när jag hör att Gaza-skeppen har attackerats. Resten av dagen lyckas jag inte riktigt tina upp.
Men sen går solen upp en annan morgon och det är en ny känsla i luften, något hoppfullt. Fattigdomen minskar, har de räknat ut. Och jag får höra att det kanske kommer en ny liten människa till världen.
På svenska radion pratas det om i-landsproblem. Ett i-landsproblem är att längta hem. Att ha människor att älska och sakna är en lyx. Att frysa lite grann – vilken lyx!
Jenny Ringarp
Flera nätter i rad vaknar jag av att jag fryser. Jag fumlar efter raggsockorna och mössan som åkt av, och drömmer om ljumma kvällar, vänner och familj, syrener och klippor.
Nostalgi och idealisering av hemlandet är vanligt, speciellt när man har en flygbiljett till Sverige-semester om några veckor. Jag kan inte bärga mig liksom. Pripps Blå-reklam på repeat i hjärtat, och det värker.
Det värker vidare när jag läser om barnen som dör i lunginflammation uppe i bergen Peru. Hittills i år 109 barn som inte finns mer, och än är vintern långt ifrån över. Det krävs satsningar på hälsovård men framförallt förebyggande arbete. Isolerade hus och skolor. Näringsrik mat för starka och tåliga ungar. Overaller! Jag stänger ögonlocken och ser min fyraochetthalvt-årige brorsson. Det svider till. Skickar ännu ett vykort med lamadjur, och hoppas att han inte tröttnar.
Jag vaknar en morgon och i min nostalgi sätter jag på P1-nyheterna på datorn. Huttrandet övergår i en rysning när jag hör att Gaza-skeppen har attackerats. Resten av dagen lyckas jag inte riktigt tina upp.
Men sen går solen upp en annan morgon och det är en ny känsla i luften, något hoppfullt. Fattigdomen minskar, har de räknat ut. Och jag får höra att det kanske kommer en ny liten människa till världen.
På svenska radion pratas det om i-landsproblem. Ett i-landsproblem är att längta hem. Att ha människor att älska och sakna är en lyx. Att frysa lite grann – vilken lyx!
Jenny Ringarp
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)