ÅSA: Ett steg fram – Två steg tillbaka

Åsa Wängsö i Bolivia, inlägg 6

De kommer långt ifrån. Vissa har gått i timmar eller kämpat sig fram på en sliten cykel i snålblåsten och det snöblandade regnet. Jag ser deras ponchos som röda prickar mot den vita frostbitna marken.

Frusna stiger de in i kommunalhuset och skakar av sig det våta och försöker klappa in värmen i kalla lemmar. Några av dem har haft den färgstarka ponchon som identifierar dem som autoridades, lokala traditionella ledare, nedpackad under färden och drar nu plagget över huvudet. Detta plagg, egentligen bara ett färgglatt tygstycke, men som symboliserar så mycket mer.

För ett par år sedan skämdes många över sitt ursprung och allt som utmärkte detta doldes då det kunde innebära trakasserier och diskriminering. Nu bär de sina kännetecknande ponchos med stolthet och deras organisationer stärks och blir en del av ett demokratibyggande, eller demokratistärkande. Att föra politiken närmare folket och lyfta ursprungsfolken är en viktig aspekt i arbetet för det nya Bolivia där det mångkulturella till och med finns med i namnet – den plurinationella staten Bolivia.

Samtidigt på andra sidan Atlanten, i landet där välfärd och solidaritet varit ledord, blåser kyliga vindar. Ett främlingsfientligt parti väljs in i Sveriges riksdag. Från Bolivia har vi följt utvecklingen och när vi röstade på ambassaden skrattade vi lite åt Sverigedemokraternas valsedlar. Hur många svenskar boende i Bolivia röstar på SD, liksom? Men skrattet fastnade i halsen i takt med att valet närmade sig och opinionsmätningarna visade ett starkare och starkare SD. På valdagen satt vi några svenskar och följde valet i en allt mer spänd och dämpad stämning. När rösterna räknats talade staplarna sitt tydliga språk.

Jag kände mig tom, besviken, förbannad och rädd. Men mest av allt skämdes jag. 5,7 procent av det svenska folket hade valt att lägga sin röst på detta främlingsfientliga parti. Fler röstade på SD än på såväl vänstern som Kristdemokraterna.

Jag känner mig alldeles kall och minns början av nittiotalet - en svart period i Sveriges historia. Ekonomiska svångremmar och arbetslöshet. Ny Demokrati kom in i riksdagen, främlingsfientligeten och rädslan växte sig stark i svenska kommuner. Jag var tio år och minns väl egentligen bara känslan, stämningen. Gängen med skinnskallar utanför högstadieskolor runtom i landet. Gäng som blev större och större i och med att fler och fler unga, rädda, ensamma, identitets- och tillhörighetssökande killar fångades upp. Tillsammans vågade de höja sina röster. Medan Ian och Bert staplade backar marscherade de svartklädda med demonstrationstillstånd i sina knutna nävar längs Sveriges gator, skanderande ord jag hoppas vi aldrig ska behöva höra igen. Slutligen ställdes allt på sin spets med en annan ensam mans, John Ausonius, hemska dåd.

Jag tänker på allt detta och ryser när jag ser firande sverigedemokrater hylla sin ledare. Jag tänker på Arijanas vän Boris och alla tusentals barn som dör varje dag av näringsbrist och av sjukdomar som knappt existerar i Sverige, eller som åtminstone inte resulterar i mer än ett besök hos farbror doktorn. Jag tänker på alla dessa barn som, med Arijanas ord, får vingar. Alldeles för tidigt. Och alldeles i onödan. Detta samtidigt som Europa bygger murar och land efter land röstar in främlingsfientliga partier i sina maktcentra. Solidaritet känns väldigt avlägset. Jag tänker på alla människor här i Bolivia som kämpar för återerövrandet av demokratin, för mänskliga rättigheter och för solidaritet och jag undrar hur jag ska kunna se dessa människor i ögonen.

Åsa Wängsö
programassbolivia@svalorna.se

JENNY: Airbag för kulturkrock

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 11

Jag tänker inte skriva om valet i Sverige. Jag tänker skriva om något som inte är alls lika jobbigt, ett exempel på en liten del av livet i Peru som vi kan kalla kulturkrockar.

Igår gick jag hem till en kompis för att gratta hennes pappa på födelsedagen. När jag kommer innanför dörren möts jag inte av ett hej, inte ett välkommen, utan av en lång harang om varför jag inte hälsat på på så länge (en dryg vecka). Jag har varit här i nästan ett år men har svårt att vänja mig vid det här anklagande sättet att visa uppskattning.

På fester här är det inte ovanligt att värden/födelsedagsbarnet låser ytterdörren med nyckel, så att ingen gäst kan smita iväg. Det är annars det enda sättet att gå hem, om man till exempel måste upp tidigt dagen efter, att smyga iväg utan att säga hejdå. För om du tar avsked får du en klagosång tillägnad dig, vars refräng lyder: Stanna lite till!, på Arequipas sjungande dialekt. (¿Por queeeé te vaaaas? ¡Queeeedateeeee!) Så många tycker då att det är bättre att inte gå på kalaset alls, om man bara kan stanna en stund.

En vän ringde på min födelsedag och lät hes och trött.
-Men om du är sliten kan vi träffas och fira en annan dag, släpa dig inte hit om du inte mår bra, sa mitt svenska förstående jag.
-Men så kan du ju inte säga, sa en annan vän efter att ha hört samtalet, hon kommer ju tro att du inte vill att hon ska komma!

Aj, krock.

Den krassliga kompisen kom iallafall, med en rosa nallebjörn och törstig på improviserade pisco-drinkar. Och jag krockar vidare. Airbagen är en massa frågor och kanske lite flexibilitet. Säkerhetsbälte använder vi oftast inte, här i Peru.

Jenny Ringarp

ARIJANA: När för många barn får vingar

Arijana Marjanovic i Bolivia, inlägg 4

- Har du fått mitt mail?

- Nä

- Om Boris?

Magen slog en knut. Jag fattade direkt att något hade hänt. Instinkten sa att det var något dåligt.

- Han har dött.

Boris José Quibilan Carvajal

7 juni 1982 – 24 augusti 2010

Boris var min polare när jag bodde i Nicaragua för tre år sedan. Nu finns han inte mer. Det känns konstigt.

Han dog av njursvikt och järnbrist. Jag visste inte att njursvikt och järnbrist leder till döden, tänker att hans död är onödig. Mitt grubblande, altruistiska jag armbågar sig fram och upptar all tankeverksamhet.

Jag spekulerar att om han levt någon annantans så hade han inte behövt dö. Jag skyller Boris död på den globala orättvisan. Flashbacks flimmrar för näthinnorna. Femåriga Alexa Adriana äter lunch i sin nicaraguanska innergård kantad av bananträd. Alexa Adrianas lunchmeny består de flesta dagarna av en skål vitt ris.

Nicaragua, Bolivia, et cetera, et cetera. Listan är lång över länder där ensidig kost är vardagsmat för barn. Jag tänker att Boris var ett av de barnen. Jag spekulerar i att avsaknaden av en tillräcklig och varierad kost ledde till att Boris kropp inte blev stark nog att fixa en infektion, utan till hans död då han bara var 28 år.

En annan lista: Alexa Adriana, Boris, Arijana... eller nej, vänta, Arijana tillhör inte den statistiken. Arijana föddes inte upp på vitt ris. Ödets lott föll på Arijana att födas i drömmarnas land. Mellanmjölkens rike där barn har lyxen att klaga på att lamm smakar som kofta. Eller att man får fisk för ofta.

Enligt UNICEF är tolv procent av nicaraguanska barn under fem år undernärda, motsvarande siffra i Bolivia är tio procent. Cirka hälften av alla barn som dör i världen gör det på grund av undernäring. De som överlever drabbas ofta av återkommande sjukdommar som försvagar näringstillståndet.

Jag blir så jävla förbannad. Dumma globala orättvisa, du dödade Boris, och du får mig att gråta.

Kanske betyder ilska och frustration att hopp finns kvar någonstans i mitt skeptiska sinne. Det cyniska jaget skrattar. Men jag är i alla fall förbannad, puh.

Boris, vår pandejo, jag glömmer dig inte. Hoppas du har det bra, hoppas att du har vingar.

Arijana Marjanovic

infobolivia@svalorna.se

GIZELA: Strängar av hopp

Gizela Stenfeldt i Nicaragua, inlägg 4

Lördagskväll på en bar i Managua. Förväntningarna ligger täta i luften. Musikerna i rockbandet Cripta är förberedda. I hyrd minibuss har de rest från Estelí söderut till huvudstaden för att få spela sin musik. Plötsligt kommer två personer inspringande och stämningen förändras på en sekund. Det blir ingen spelning!

”Polisen är här, konserten måste ställas in!”. Stämningen blir tryckt. Bandet pratar med polisen och arrangörerna. Uttrycker sin vilja att spela för de hundratals fans som har kommit för att lyssna. Men ägaren till baren kan inte visa upp något tillstånd, och tillstånd är obligatoriskt när musik ska spelas live. Bandmedlemmarna fortsätter förtvivlat argumentera. Fansen skriker ”Cripta, Cripta, Cripta!”. Men, det är hopplöst.

Till slut får bandet tillstånd att spela två låtar. På nåder. En liten stjärna av hopp tänds på Managuas regntunga natthimmel. Men ljudet är dåligt och det funkar inte. I besvikelse och frustration plockas instrumenten från scenen och dekoren rivs ner. Och fansen går hem med böjda huvuden.

Min vän Alvaro i Cripta brukar prata om att möjligheterna att förverkliga idéer inom olika konstnärliga uttrycksformer är begränsade i Nicaragua. Att många tänker att det inte behöver satsas på sådant här. ”Men, det är ju precis tvärtom. Det är livsviktigt!” säger han. Hans vilja är att förmedla rockens kraft och explosivitet. Som en motvikt till den nonchalans, brist på motivation och avsaknad av framtidstro som finns omkring honom.

Vi lever alla, hur våra liv än ser ut, med möjligheter och begränsningar. För många människor i Nicaragua tar dock begränsningarna ofta överhanden, och det gäller då att idogt söka de frihetsgrader som finns för förändring; att försöka fånga sina möjligheter. Men, det är lättare sagt än gjort. Många gånger tas möjligheterna ur ens händer. Som de gjorde för Cripta och deras fans.

”Människan lever icke av bröd allena” brukade min pappa ofta säga. Konst, skapande eller hur man nu väljer att etikettera saker, är ingen parentes i mänskligt liv. Tvärtom. Det är människans längtan efter att fördjupa sig, få syn på saker och ibland överskrida sig själv.

Gizela Stenfeldt

NADIA: Vatten med lik i

Nadia Enedahl i Peru, inlägg 9

Det händer att det kommer hår och larver ur kranen. Irene kokar vattnet och häller klor i – men det hjälper inte mot sjukdomarna.

Majes är ett av områdena som Peruprogrammet, PDR, arbetar i. Jag åkte dit för att intervjua en av deltagarna i programmet, Irene Yauri Carpio, om hennes livssituation.

- Jag önskar att det fanns socialarbetare som kom hit för att kontrollera hur vi lever, att vi kunde få råd och tips om vad vi kan göra för att förbättra vår situation. Vi bor ihop med kor och grisar. Men det värsta är vattnet, råttorna och alla sjukdomar som kommer med det, säger Irene och visar med händerna hur stora råttorna är - som fullvuxna katter.

I staden Pedregal finns det renat vatten, men i bostadsområdena runt omkring använder de vattnet från kanalen som är till för jordbruken. Det finns inget annat alternativ.

- Flera gånger har man hittat folk som kastats i kanalen efter att ha blivit mördade. Det är också vanligt att folk tvättar i kanalen, slänger i döda djur och annat skräp. Det vattnet dricker vi, säger Irene och mungiporna dras nedåt i en grimas.

Ofta blir barnen i Majes sjuka i diarré. Irene är orolig för att hennes son ska bli sjuk av vattnet. Hon har inte längre någon sjukförsäkring så det vore en katastrof. (Mer att läsa om det i artikeln om Irene Yauri Carpio http://www.svalorna.se/?q=node/1313).

Jag ber att få låna toaletten och Irene berättar stolt att de gjort i ordning den nu. Jag blir förvånad när det visar det sig att toaletten består av ett hål rakt ner i marken på baksidan av huset. Men hålet mynnar ut i ett avloppssystem som nyligen har installerats.

Varje vecka stänger Irene sin lilla butik för att delta i aktiviteterna som PDR håller i. Hon förlorar en hel dagslön från sin månatliga låga inkomst.

- Det är värt det. Jag lär mig så mycket och även fast jag ännu inte har fått några ekonomiska fördelar genom deltagandet i programmet så får jag så mycket annan kunskap och det får mig att må bättre i mig själv, säger Irene.

Irene och hennes son Gustavo utanför deras lilla butik och hem.

Den 17 september hålls årets PDR- forum som i år ska handla om just vattenfrågan. Små seminarier har redan börjat hållas runt om i Arequipa för allmänheten, kandidater till årets lokalval och experter. Syftet med seminarierna är att sprida kunskap, förbättra vattensituationen och skapa en mötesplats mellan medborgare och politiker.

Text och foto: Nadia Enedahl