ÅSA: Kontroll, kvitton och Supermercados

Åsa Wängsö i Bolivia, inlägg 1

Ökad transparens inom utvecklingsarbete framförs som en hörnsten i kampen mot korruption. Och jag håller med. Men ibland blir konsekvenserna av kraven på kontroll inte alls som det var tänkt.

Vår administratör bönfaller våra samarbetspartners: ”Snälla ni, gör vad ni kan för att så mycket som möjligt redovisas med kvitto!” Hon har nämligen pekpinnar på sig. Uppifrån. Revisorerna från högre instans har sagt sitt. Och de har i sin tur samma krav på sig. Uppifrån. Och den här gången från högsta ort. De som verkligen bestämmer. Varje biståndskrona skall gå att följa.

Och som sagt, missförstå mig rätt, det är jätteviktigt med kontroll för att minska korruptionen och se till att pengarna verkligen når fram till dem som de är ämnade för - i detta fall barnen och ungdomarna och deras familjer i programmet Suma Thakhi. Men nu till problemet: organisationerna och målgrupperna bor och verkar i det som ofta beskrivs som Amayarafolkets huvudstad - El Alto - staden på högplatån ovanför La Paz. En stad som vuxit enormt, och fortsätter att växa så det knakar i takt med att människor lämnar landsbygden i hopp om ett bättre liv i staden. Verkligheten blir oftast en helt annan. Svårare. Hårdare. Bistrare. De flesta hamnar inom den informella sektorn som omfattar större delen av den bolivianska ekonomin. Framförallt i El Alto. Den som här handlar lunch till deltagarna i en workshop och förväntar sig att få kvitto eller faktura, lär bli besviken. Att vi kräver kvitto innebär för människorna att de måste åka ner till La Paz. Och till en Supermercado - något för dem helt främmande. Det är att tvinga dem ur deras sociala och kulturella sammanhang. Det är som att tvinga på dem en annan livsstil. Utöver att vara omständligt och oekonomiskt bör man fundera på var pengarna hamnar - skall man stödja det lokala samhället och den gamla kvinnan som säljer grönsaker på marknaden, eller skall man låta pengarna gå till ägaren av Supermercadokedjan?

Kontroll är jätteviktigt, men måste anpassas till miljön där vi arbetar. Det finns andra verktyg för att granska att pengarna verkligen används på rätt sätt. Krav på kontroll kan inte behöva innebära att man tvingar in människor bland rad efter rad av varor i Supermercadon, gynnar storägarna och straffar bonden som säljer sina varor på den lokala marknaden - för att han eller hon inte kan ge en faktura.

Åsa Wängsö
programassbolivia@svalorna.se

NADIA: Att leva för dagen

Nadia Enedahl i Peru, inlägg 5
Många i Peru lever en dag i taget. I västvärlden pratar vi mycket om att leva i nuet, tänka på det vi är i just nu. Här finns människor som lever så utan att behöva anstränga sig – de har inte något val.

När det blir rött för bilarna kastar sig Carlos, nio år, ut framför dem och börjar hjula för fullt. Precis innan det slår om till grönt springer han fram till bilarna och sträcker ut sin hand.

Någon bidrar med en slant, de flesta inte. På trottoaren vid sidan om vägen sitter Carlos mamma med ett barn i famnen. I handen har hon tuggummipaket som hon säljer. Carlos vet inte hur länge han har arbetat med att uppträda framför bilar.

- Så länge jag kan minnas, säger han.

Det börjar bli mörkt ute. Trumandet hörs på långt håll. Vid samma trafikljus som Carlos arbetar även Victor och Manolo i kväll. De turas om med pojken i rampljuset och uppträder varannan gång det blir rött. Manolo jonglerar i takt till det dova djembetrumandet som Victor framkallar. Båda är sminkade som clowner.

Victor och Manolo är i 20-års åldern. De är båda från Colombia och har rest runt i två års tid. Både Victor och Manolo har valt att leva så här. För dem handlar det om en livsstil.

- Jag vill återvända till rötterna, till det som är på riktigt. Genom konst och musik sänder jag mitt budskap till folk. Jag väcker de som är slavar i systemet och beroende av tiden och får leenden tillbaka, säger Victor.


Han berättar att livet i Colombia är hårt. Det är svårt att få jobb och han beslöt sig därför för att åka ut och resa. Nu jobbar för att få ihop pengar till mat och tak över huvudet. Mer än så vill han inte ha, säger han.

Nadia Enedahl
infoperu@svalorna.se

GIZELA: "I kärlekens namn"

Gizela Stenfeldt i Nicaragua, inlägg 1

Det är sen eftermiddag på en förskola i utkanten av Esteli. En självhjälpsgrupp på sju kvinnor samlas. Eftermiddagens tema är: Kärleken. Gruppen ingår i ett projekt som bedrivs av MIRIAM för att motverka våld mot kvinnor.

Efter en stunds småpratande frågar min kollega från Svalorna LA:s samarbetsorganisation MIRIAM:

- Vad är kärlek?

Deltagarna skriver koncentrerat sina svar. Många skratt hörs, och även en del djupa suckar. Strax efter uppstår en diskussion om att kärlek handlar om att ge allt. Vackra svar läses upp. Det handlar om att våga. Om kärlek som överkommer hinder. Kärleken som en kamp eller ett idogt arbete. Det handlar inte bara om kärleken mellan älskande par utan också om kärleken till barn och familj, till Gud eller till det yrke man har. Eller till sig själv.

Sakta men säkert svänger diskussionen och innebörden av "att ge allt" får en annan karaktär. Ett par deltagare berättar att de själva, eller kvinnor de känner, betraktat våldshandlingar som kärlekens ofrånkomliga baksida. En kvinna, som har med sig sina två barn till gruppen, berättar hur det var när hon låg på sjukhuset efter sin andra förlossning.

- Varje dag ringde jag hem till min äldste son för att kolla om hans pappa, alltså min man, tafsade på honom. Tar pappa på dig?, frågade jag.

Sonen svarade att pappan pussade honom godnatt och lämnade hans rum. Då kände sig kvinnan lugn.

Jag blir ställd. Hur kan man varje dag leva med hotet om sexuella övergrepp som om det vore det vore den mest naturliga saken i världen?

Efter mötet samlar jag ihop de lappar där deltagarna skrivit sina svar på de frågor som ställdes under början av träffen. Jag hittar då en ihopknycklad liten lapp som skiljer sig från de andra. Jag vecklar ut den. Där står: "Kärleken är något vackert - om vi vet hur vi ska leva den."

Gizela Stenfeldt

JENNY: Skrämda bröst och sociala klyftor

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 5

I år blev för första gången en peruansk film Oscarsnominerad, i kategorin bästa utländska film. Priset kammades inte hem, men filmen La teta asustada, eller Faustas pärlor som den heter på svenska, vände ögon mot Peru och skrapade på några av landets historiska sårskorpor och sociala problem.



Filmen har kritiserats mycket inom landet för att visa upp en för negativ bild av Peru – fattigdom, segregering, kåkstäder och vidskeplighet. Den har också anklagats för att vara exotifierande, provokativ och till och med rasistisk.

Filmen skildrar en sällan speglad del av Perus år av väpnad intern konflikt – det sexuella våldet som användes som ett vapen under terroråren på 80- och 90-talen, då både terrorister och militärer begick grova våldsbrott mot civilbefolkningen och kring 70 000 människor miste livet. Tre av fyra offer hörde till redan marginaliserade grupper - fattiga bönder och bybor på landsbygden och i regnskogen med quechua eller andra minoritetsspråk som modersmål. Traumat är mer närvarande i de södra bergsområdena där de grövsta våldsbrotten begicks, och i de förorter och kåkstäder där de som tvingades fly fortfarande lever.

Huvudpersonen Faustas mamma blev våldtagen av militären och tvingades bevittna hur hennes man mördades. Dottern lider av ”la teta asustada”, det skrämda bröstet. Hon fick med sig sin mammas ångest och rädsla i modersmjölken. Filmen kretsar kring Faustas ärvda trauma och hur hon lever sitt liv med det.

Som en följd av den terror de utsattes för tvingades tusentals människor och ofta hela byar flytta sina liv till större städer. Filmens Fausta bor i Manchay, en av Limas många ”barriadas”, slumförorter. Nära hälften av Perus befolkning (enligt tidningen La República) lever i denna typ av områden, där 70 procent lever i extrem fattigdom och 90 procent bara har tillfälliga jobb eller är arbetslösa. Det är vanligt med brist på grundläggande hälsovård, undernäring, hög frånvaro i skolan, analfabetism och många sociala problem.

Den starka inhemska kritiken mot filmen är intressant. Den kanske delvis kan förstås mot bakgrund av de stora sociala skillnaderna i Peru och det ojämna sätt som konflikten drabbade olika etniska, sociala och geografiska grupper. De som drabbades hårdast tillhör fortfarande de grupper med svagast röst i det peruanska samhället.

Jenny Ringarp

SOFIA: Blandade känslor i Sverige

Sofia Gustafsson, inlägg 11

Hemma i Sverige igen, med blandade känslor. Mysigt att umgås med familjen och vännerna som jag saknat när jag varit borta, men samtidigt är det så mycket från Bolivia som jag nu saknar när jag åkt därifrån. Som tur är får jag i alla fall fortsätta att tänka på och prata om Bolivia ett tag till.

Jag håller nämligen på med en informationsturné. Det innebär att jag reser runt i Sverige och föreläser om Bolivia, framförallt berättar jag om barn och ungdomars situation där och om vad vi i Svalorna Latinamerika gör för att försöka förbättra situationen något. Innan jag skulle börja med föreläsningarna var jag faktiskt ganska nervös, jag kände inte riktigt att jag hade något att komma med och dessutom har jag alltid tyckt att det är lite jobbigt att stå och prata inför en stor grupp av människor.

Nu känns det dock helt tvärtom, jag känner mig säkrare i min roll som föreläsare och jag märker hur intresserade många människor är av att få lära sig mer om Bolivia och Latinamerika. Jag har hållit föredrag i en del Rotaryklubbar, kyrkor och bibliotek, med en mestadels vuxen publik. Där blir det oftast frågor om både stort och smått, dessutom intresserar de sig mycket för de alpackasjalar jag har tagit med mig för att visa och sälja.

Det är dock skolor som har varit allra roligast att besöka. Även om det ofta är någon i klassen som kanske är lite stökig och inte orkar lyssna, så finns det alltid en grupp av elever som kommer fram till mig efter föreläsningen. Som säger att de fått något nytt att tänka på, att föreläsningen förändrat deras sätt att se på livet. Att de insett hur olika möjligheterna kan se ut för barn och ungdomar som råkat födas i ett fattigare land. Elever som känner att de också vill arbeta för att göra världen till en lite bättre plats.

I min sista blogg för Svalorna LA skulle jag därför dels vilja tacka alla underbara personer som jag mött i Bolivia, men även de inspirerande unga människor jag möter under mina föreläsningar!

Sofia Gustafsson

JAVIER: En resandes funderingar

Javier Zavala i Bolivia, inlägg 1

Ok, så nu är jag i La Paz. Många nya tankar. Det är lätt att tappa fotfästet när man reser. Det är lätt att känna sig vilsen och ensam, då saker och ting inte är som de brukar vara hemma. Mellan Stockholm och La Paz är avståndet långt. Inte bara geografiskt.

För att hitta något bekant, något som känns som hemma, bestämde kollegan och jag oss för att gå på bio. Det blev "Alice i underlandet", en film jag var på väg att se hemma i Stockholm, men olyckligtvis inte hunnit med på grund av alla reseförberedelser.

Filmen är om en uttråkad ung kvinna som lockas in i en annan värld, där logiken upphör och ingenting är som vanligt.

Tänkvärt. Det fick mig att associera till ett citat ur en novell, som jag läste för inte så länge sedan.

"Resan är en dröm genom vilken man går ut ur den kända verkligheten och träder in i en annan, outforskad verklighet, som liknar drömmen."

Det är lätt att ta till sig Guy de Maupassants ord och Alice i underlandets tema, nu när jag är här i La Paz. Jag håller så hårt fast vid mina vanor och föreställningar om hur allt skall vara, att allt annat bara tycks vara en overklig värld. Allt okänt framstår som mystiskt, exotiskt och irrationellt. Logiken upphör. Man blir osäker och tappar fotfästet.

Jag tror att vi alla, i större eller mindre grad fungerar på det viset. Det är så vi människor är. Vi vill ha en trygg tillvaro. Nya intryck får inte krocka med redan antagna sanningar.

Men det är den outforskade verkligheten jag som journalist ska skildra, och som individ ska lära mig av. Se verkligheten med nya ögon. Konsten blir att hitta en balans mellan att skildra kritiskt och att inte döma efter gamla föreställningar... Lyckas jag, är jag nöjd med min vistelse här i La Paz.

I filmen vaknade Alice upp ur sin dröm. Och hon var förändrad.

Javier Zavala, infobolivia@svalorna.se

SOFIE: Långt ifrån Hollywood

Sofie Karlström i Nicaragua, inlägg 1

Managua, 8 mars 2010. Den internationella kvinnodagen firar hundra år. Cirka tusen kvinnor och män demonstrerar på huvudstadens gator. Budskapet är tydligt - kvinnors rättigheter måste respekteras och straffriheten ta slut.

Solen skiner på svettiga pannor, slagord ropas ut genom megafoner. Folk bär t-shirts, banderoller och flaggor med olika budskap. ”Slut på straffriheten, förövarna i fängelse!”. ”Våld mot kvinnor är våld mot de mänskliga rättigheterna!”.

- De politiska partierna förhandlar med kvinnors rättigheter. Demokratin fungerar inte om inte kvinnorna finns!, ropar en representant från organisationen Red de Mujeres contra la violencia (Nätverket Kvinnor mot våld).

Det är min första dag som informationspraktikant i Nicaragua. Roxana Ortiz, Svalornas informationsansvarig i Nicaragua, går bredvid och ger mig instruktioner. Hon har sju månader gamla Julian i bärsele på magen och ett paraply, anteckningsblock, penna och kamera i händerna. Roxana pekar ut de mest framstående personerna i kvinnorörelsen och intervjuar dem på plats i demonstrationståget.

Jag intervjuar en kvinna på gatan. Hon heter Ivana Díaz och bär en liten flicka på höften.

- Mina förhoppningar för framtiden är att de män som mördar, våldtar och misshandlar kvinnor ska hamna i fängelse. Nu är de fria att göra vad de vill, säger hon.

Förra året mördades 79 kvinnor i Nicaragua. Det är den officiella siffran, men mörkertalet anses vara stort. I Sverige mördades 153 kvinnor under hela 2000-talet. Jämför man Sveriges nio miljoner invånare med Nicaraguas fem, är skillnaden ganska stor.

Nicaragua är ett av få länder i världen som har totalt abortförbud. En stor del av flickorna och kvinnorna i landet är mycket utsatta och får inte sina grundläggande rättigheter tillgodosedda. Men här finns också en kraftfull kvinnorörelse som ser till att saker förändras.

Senare på dagen går jag in på Svenska Dagbladets hemsida. Efter att ha scrollat ganska långt ner på förstasidan hittar jag artiklarna med koppling till kvinnodagen. Under rubriken ”Perfekt på kvinnodagen” läser jag att den nya säsongen av Svenska Hollywoodfruar börjar idag.

Länge leve den internationella kvinnodagen!

Text och foto: Sofie Karlström

SOFI: En annan skildring av gatubarn

Sofi Önneby i Bolivia, inlägg 11

Barnen Maribel, Marisol och Rubén arbetar på La Paz gator och är med i organisationen NATs. Under sex veckor följde dokumentärfotografen Malin Sjöberg deras liv.

-Jag ville spegla barnen inom NATs vardag och gå bort ifrån den gängse bild av arbetande barn i utvecklingsländer som visas i media, berättar Malin. De är inga hjälplösa offer utan fulla av kraft att påverka sin egen livssituation till det bättre.

Malin umgicks med Marisol, Maribel, Rubén och deras familjer i deras hem och följde med barnen när de arbetade. Det som skiljer dokumentärfoto från journalistiskt foto, berättar Malin, är att fotografen umgås en tid med de vars liv hon vill skildra för att skapa förtroende och lära känna personerna.

-Det tog ganska många hundra bilder innan barnen slappnade av framför kameran. I början tyckte de att det var jättespännande att få vara med på bild, men till slut tröttnade de nästan på mig och min kamera, skrattar Malin. Det är då bilderna blir som bäst.

Det var Malin som kontaktade mig för några månader sedan angående ett samarbete med Svalorna Latinamerika i Bolivia. Gärna, sa vi och snart dök hon upp i La Paz med ett gäng kameror. Eftersom hon under projektets gång bodde i min lägenhet kunde jag inte undgå att märka hur hon arbetade dag som natt med att vinna barnens förtroende och att sålla fram sina bästa bilder bland tusentals. Fotona skänkte hon senare till Svalorna LA och ett urval av dem ställde vi ut i La Paz och förhoppningsvis kommer hennes utställning till Sverige i sommar.

Barnens nyfikenhet inför hennes arbete och deras generositet var det som gjorde starkast intryck på Malin under hennes vistelse i Bolivia.

-Jag beundrar verkligen barnen inom NATs för hur positiva de är med tanke på deras tuffa livsvillkor. Jag hoppas att jag lyckats förmedla det genom mina bilder, säger Malin och ler.

Text: Sofi Önneby

Foto: Malin Sjöberg