IDA: Mandalas – lösningen på den ekonomiska krisen?

Ida Lind i Bolivia, inlägg 2

Trots att dagen varit varm biter kylan i fingrarna när jag på kvällen kliver in på bakgården till ett hus i centrala La Paz.

Det är byteshandel på gång.

Ett tiotal personer som jobbar med projektet håller på att bygga upp sina stationer och skriver på stora lappar vad de har att erbjuda. Här erbjuds allt från organiskt hemmagjort schampo och egengjord choklad till lektioner i modern dans och datorinstallationer. En man har till och med skrivit på sin lapp att han erbjuder sig att lyssna.

För kvällen är det även premiär för den nyuppfunna valutan Mandalas.

När folk börjar strömma in uppstår en smärre förvirring. Hur mycket ska man egentligen ta betalt i den nya valutan? Vissa säger en Mandala medan andra säger tjugo. Detta leder till en hel del skratt men snart hittar den lilla marknaden en slags ekonomisk balans, två Mandalas för chokladen och femton för ett par örhängen i återvunnen plast. Många fortsätter också med den traditionella byteshandeln, varor mot varor. Rossmary Jaldín har mot slutet av kvällen lyckats byta till sig en hel kartong med filmer, marmelad, en keramikkurs, en fotografikurs och gratis tandvård. I utbyte har hon lovat att sticka vantar och sjalar.

Hon strålar.

”Det är så värt det, vilken kväll!”, utbrister hon medan hon visar mig allt hon kommit över.

Oktober månad innefattade den internationella dagen för utrotande av fattigdom och det känns som världen kokar av längtan efter förändring. Många tycker sig se ett behov av att hitta alternativa levnadssätt och alternativa ekonomier för att världen inte ska gå under av den ohållbara jakten efter ökade rikedomar. Framför allt så tänker jag på rörelsen Occupy Wall Street som numera inte bara pågår i New York utan har spridits över hela världen. Jag tänker också på Bolivia och ursprungsfolksmarschen från TIPNIS som pågick i två månader. För dem är inte utveckling i form av ökad BNP prio ett, utan de betonar vikten av att ta hand om Moder Jord (Pachamama). Mer om marschen finns på latinamerika.nu.

Jag kan inte påstå att jag tror att den nya valutan Mandalas kommer förändra situationen för världsekonomin men med tanke på utfallet för alla som var på evenemanget skulle jag säga att det är ett lyckat initiativ, vare sig det blir världsomvälvande eller inte!

Ida Lind

infobolivia@svalorna.se

ANGELA: Spanska som andra språk

Angela Alcalá, Peru, inlägg 1

Först och främst måste jag säga att spanska är mitt modersmål. Hur som helst så har jag upptäckt att ”arequipeño” är ett nytt språk för mig. Jag måste erkänna att jag skäms lite när jag inte förstår när servitrisen på restaurangen förklarar för mig vad ”caigua rellena” är. Hon pratar om en fylld grönsak och när hon ser att jag inte förstår, försöker hon förklara att ”caigua” liknar en annan grönsak, en grönsak jag inte heller vet vilken den är. Jag har känt mig vilse på den kulinariska fronten i Arequipa. Jag använder andra uttryck, andra ord för grönsaker, föremål och diverse. Men, men, sakta men säkert och efter tio dagar i Arequipa då jag hade testat väldigt många olika maträtter, kändes det som om jag var på väg att bli en arequipeño-matproffs.

Och det är inte bara när det gäller mat som jag har känt mig vilse, på jobbet har jag lärt mig många användbara ord (som jag i smyg skriver i mitt block så att jag vet vad de betyder). ”Equidad” dvs. ”jämställdhet” är ett mycket bra ord, ”empoderar” dvs. att få målgruppen vi jobbar med inom Svalorna Latinamerika att förstärka sin roll i samhället, är också ett mycket bra ord. Jag har inte bara ändrat mina ordval när jag beställer mat eller när jag pratar med mitt NGO-språk, jag har olika tonlägen beroende på vad jag gör också. Jag har ett allvarligt tonläge när jag bokar en konferenslokal, ett skämtsamt tonläge när jag prutar hos taxichauffören, ett avslappnat tonläge när jag är ute med Ida (den andra praktikanten) eller om jag är med andra peruaner utanför jobbet. Jag må ha spanska som ”första språk” men här gäller det att lära sig nya koder och samhällsregler så att man gör sig förstådd!

"Caigua rellena" (Fylld caigua)

En peruansk meny: Rena grekiskan för mig!

Angela Alcalá

MADELEINE: Väggkonst som inspirerar

Madeleine Winqvist, Inlägg 1


Det bästa jag vet med att komma till andra kulturer är att jag för en stund lyfter blicken från marken och verkligen upplever min omgiving. Så när jag för en månad sedan kom till Nicaragua och Estelí för att påbörja min praktik, var bland det första jag uppmärksammade alla de väggmålningar som pryder Estelís husmurar.

De här väggmålningarna är mer än konst, de är ett sätt att förmedla ett budskap. Många av dem är annonser eller har ett partipolitiskt budskap, men så finns också de där målningarna som förmedlar något annat. Som ger ett budskap om förändring, jämställdhet, respekt och rättvisa.

Temana varierar. Ibland handlar det om barnens rättigheter, andra gånger om respekt för miljön eller ickevåld. Men varje gång jag går förbi en ny målning tänker jag att det är ett otroligt effektivt sätt att nå ut med ett budskap. Färgerna är starka och bilderna talar sitt tydliga språk. Ingen kan undvika dessa målningar och den information de förmedlar.

En dag möter jag Osiris, en kvinna som fullständigt brinner för detta kulturella uttryck. Hon började måla på väggar på 80-talet då trenden först kom till Estelí. När vi samtalar förstår jag att det finns så mycket mer bakom målningarna än vad jag som betraktare kan se. Osiris förklarar att det viktigaste med väggmålning är skapandet snarare än budskapet. Väggarna fungerar som verktyg för barn och ungdomar, som något som hjälper dem att reflektera. Att uttrycka sig om sina liv och sin omgivning. Barnen deltar i hela skapandeprocessen, från ide till uttförande, och genom att vara en del av detta kollektiva skapande stärks deras självkänsla samtidigt som de lär sig att tänka kritiskt och agera. Idag har Estelí fler än 130 väggmålningar skapade av barn och unga.

Det är ju fantastiskt! Budskapen som får mig att reagera så starkt är resultatet av något kanske ännu viktigare - barn och ungas möjlighet att uttrycka sig och komma till tals. Vi i Sverige kanske kan lära oss någonting av detta. Vi är duktiga på att marknadsföra våra kampanjer och organisationer, vilket är bra eftersom vi syns och hörs i samhället. Men vad väggmålningarna kan visa oss, är att det även finns andra sätt att förmedla ett viktigt budskap. Som kanske inte följer de senaste trenderna inom marknadsföring, men som bygger på delaktighet och gemensamt engagemang.

Nej, det är det här som är det bästa med att resa - att inspireras av andra kulturer.

Madeleine Winqvist

PERNILLA: Långsiktiga värden.

Pernilla Nordvall i Sverige/Peru, inlägg 7

Dagen efter att jag kom hem från Peru regnade det. Efter månader utan regn var jag tvungen att dra på mig min vita regnkappa med lila prickar för att gå ut och känna hur regndropparna rann ner för mitt ansikte. Ner för ansiktet och in under kläderna.

Att komma tillbaka till Sverige efter att ha bott i Peru i fem månader har lett till nya insikter om mitt hemlnd. Sverige är ett grönt land. En bjärt kontrast mot Arequipas vita vulkansten. Här härskar en nästan bedövande tystnad i jämförelse med Arequipas bullriga trafik och att stå på en gata och inte se en enda människa är något som jag knappt kan dra mig till minnes att jag varit med om där.

Ibland kan jag känna att vi lever i en kultur som är fixerad vid att individen ensam måste vara framgångsrik på alla plan. Att uppnå omedelbar lycka och framgång blir ett överordnat värde som får oss att missa det bredare perspektivet. Vad framgång och lycka egentligen är råder det allt större förvirring kring, och min uppfattning är att allt fler blir fångade i sina egna krav på att förverkliga sig själva. Resultatet är att vi går runt med skygglappar som gör oss blinda för andra. Solidaritet och empati har blivit två slitna begrepp som sedan länge har passerat sina bäst-före datum.

Men allt är inte ensidigt och Sverige är inte endimensionellt. För en vecka sedan höll Björn Reisnert och jag en föreläsning i samarbete med filmfestivalen Latinamerika i Fokus. Jag berättade om våld i hemmet och om hur vi stödjer våra målgrupper i deras arbete med att förändra attityder. Björn berörde publiken med att berätta om Rosa Mamanis livsöde; en kvinna som lyckats lämna sin våldsamma man och som numera kämpar för att försörja sig själv och sina söner.

I publiken fanns flera generationer av engagemang. Där fanns människor som engagerat sig för Latinamerika i 30 år, vars kämparglöd ännu inte falnat. Där fanns studenter som ville engagera sig och veta mer. Dessa människor är bevis på att allting inte bara handlar om snabba framgångar, utan att långsiktighet och medmänsklighet fortfarande har ett värde.


Pernilla Nordvall
lokalgrupp.skane@svalorna.se

IDA: Kärlekens dag – Kvinnorna tar initiativen

Ida Lind i Bolivia, inlägg 1

Jag hinner knappt landa på 4000 meters höjd förrän jag får veta att det är Kärlekens dag kommande dag i Bolivia. Vilket härligt välkomnande med en dag av kärlek, tänkte jag!

I Sverige är det inte ovanligt att tjejer tar initiativ till relationer och uppvaktar den hon är intresserad av. Enligt en av dagstidningarna här i Bolivia finns det även här många som frångått det traditionella ”man uppvaktar kvinna”- konceptet. Tidningen intervjuar en kvinna som förklarar hur det kommer sig: ”Nuförtiden tar kvinnor på sig roller som tidigare varit uteslutande mansroller och detta påverkar även de sociala rollerna”. Dagarna då mannen var den som skulle bjuda ut kvinnan på promenad eller på bio, är förbi, skriver tidningen.

En del anser här, precis som i Sverige, att dessa kärleksdagar mest är ett kommersiellt jippo. På kärlekskvällen, när mörkret lagt sig, tog jag en promenad på den upplysta avenyn El Prado. Gatljusen reflekterades i hundratals röda, hjärtformade ballonger med texten
”I LOVE YOU”. Trottoaren kryllade av kärleksfulla par och i varje gatuhörn kunde den som ville köpa rosor till sin partner. Det verkar som att det fortfarande är stora förväntningar på att det är mannen som ska uppvakta. Jag såg då ingen man som fick en ros av sin partner. Detta får jag bekräftat från en tjej från La Paz som bott i Sverige i flera år. ”Man märker stor skillnad på Sverige och Bolivia när det kommer till vem som uppvaktar vem”.

Normer tar självklart tid att förändra. Att en av de största dagstidningarna skriver om tjejer som tar mer initiativ visar ändå på att det knakar i de traditionella stereotyperna när det kommer till vad som är typiskt kvinnligt och manligt. Något som artikeln missar att analysera är de stereotyper män förväntas leva upp till. Sådana här förändringar kan även vara till stor lättnad för dem. Tänk vad skönt att slippa förväntas vara den som ska ta initiativ hela tiden. Därför vill jag säga ”Grattis alla bolivianska män!”

Läs hela tidningsartikeln (på spanska)

Ida Lind

infobolivia@svalorna.se