CERESE: Att leva i nuet

Cerese Olsson i Nicaragua, inlägg 1

Trots att det är en myt och rentav fördomsfullt att påstå att vi västerlänningar stressar runt medan folk i "varmare" länder är mer avslappnade så är vissa skillnader i hur man definierar begreppet tid ändå uppenbara.

Det beror nog delvis på att man ofta är tvungen att ta saker och ting lite som de kommer här. Ett bra exempel är de senaste veckornas protester som resulterat i ett antal vägblockader på den Panamerikanska motorvägen, bland annat mellan Estelí och Managua. Det har bland annat rört sig om protester från före detta militärer som krävt pension från regeringen, och arbetare som protesterat mot höjda busspriser. Tydligen är detta ett väldigt effektivt sätt att visa sitt missnöje på och innebär i stort sett att hela landet stannar upp. Med andra ord kan man alltså inte räkna iskallt med att man kommer fram i tid eller överhuvudtaget här i Nicaragua. Jag undrar vad folk i Sverige som irriterar sig över några minuters förseningar i tågtrafiken skulle säga om detta...

Ett annat exempel är att man inte kan ta för givet att det finns elektricitet eller vatten varje dag. Jag kom till kontoret i går för att skriva färdigt mitt första blogginlägg bara för att inse att det inte fanns någon ström och således inget internet. Den här gången var det tydligen avbrott i hela landet. Bara att gilla läget. Efter ett antal timmar kom elektriciteten tillbaka men dock inte vattnet, som lägligt nog också hade passat på att ta siesta. När man väl inser att det inte går att påverka situationen ligger det något väldigt tillfredsställande i att acceptera faktum och istället försöka göra det bästa av situationen. Jag tror att alldeles för mycket tid går åt till att beklaga sig om det ena än det andra och det finns viktigare saker att lägga sin energi på, som t.ex. engagemang. 

I förra veckan deltog jag i en workshop med representanter från Svalorna Latinamerika och de fyra samarbetsorganisationerna som en del i planeringen för nästa femårs period, där fokus kommer ligga på Sexuell Kommersiell Exploatering. 

Trots att anläggningen låg idylliskt vid stranden där vågorna lockade utanför tog detta inte fokus från uppgiften. Det visade sig bli tre intensiva dagar och man kan inte annat än beundra det engagemang som finns hos dessa människor och inse hur viktigt det här arbetet är. Det är inte en lätt uppgift att förändra attityder och beteenden som är djupt rotade i patriarkaliska och religiösa strukturer i samhället. I veckan väntar fler sammankomster.  

I övrigt flyter arbetet på kontoret på med vardagliga sysslor, besök till aktiviteter och föreläsningar. Småstadskänslan i Estelí är påtaglig, närheten, alla känner alla- känslan och det lugnare tempot. Det känns helt enkelt som att folk tar sig tid här på ett annat sätt. Häromdagen blev jag lotsad några kvarter av en gammal dam i 70-års åldern som ville visa mig rätt trots att hon skulle åt andra hållet. Kanske är det småstaden men antagligen också till viss del kulturellt betingat. Hursomhelst har den här resan redan visat sig bli en lärorik upplevelse och jag kommer inte åka härifrån oberörd. 

Cerese Olsson

Programassnica@svalorna.se

MACARENA: Kamp och glädje om vartannat

Macarena Mendoza Alvarez i Bolivia, inlägg 1

Jag kom till Bolivia i september förra året, fast besluten att uppnå mina mål. ”Jag ska volontärarbeta i ett år, och sen påbörja min masterutbildning!” Ja, kära mor och far, det blev inte riktigt så. Jag började arbeta med mänskliga rättigheter, tog emot vittnesmål om vad som skett under TIPNIS- marschen och gjorde ett och annat fängelsebesök. Som en blixt från en klar himmel kom ett mail från Svalorna Latinamerika där de frågade om jag fortfarande var intresserad av platsen som informationspraktikant, svaret var självklart vilket ni kan bevittna. Hemresan känns väldigt avlägsen.

Nu har jag varit på Boliviakontoret i snart två månader, jag har publicerat flera artiklar och är stolt som en tupp över att kunna bidra med information om situationen i landet. Jag har besökt flera av våra samarbetsorganisationer och är väldigt imponerad av det arbete de utför.

Bolivia låter sig älskas som vanligt. Ingen dag är den andra lik, det är alltid en marsch någonstans. För tillfället är huvudgatan avstängd på grund av politiska fångar som kräver rättvisa, lite längre upp är det sockerrörsodlare och även de protesterar mot orättvisor. 

Utanför La Paz är motorvägar avstängda, bussförare kräver att utlovade vägbyggen påbörjas. I andra städer sker det fler vägblockader. Bolivia är ett land fyllt med missnöje, men med kämparglöd i mängder. Ingen ger upp, till och med funktionshindrade anordnade en 100 km lång marsch och blockerade gator i La Paz. Ingen ger upp, striden är för alla, vilket är inspirerande. Varje dag är en kamp, varje helg är en fest. Det går inte att undgå att trots allt missnöje är bolivianerna ett glatt folk. 

Dans och fest är ett socialt måste och platserna att gå till är många. Varje helg är det något som ska firas, det kan vara ett bröllop, en födelsedag, ett helgon, mors dag, fars dag, lärarens dag. Ja, alltid är det någons dag. Förra veckan var det Internationella kvinnodagen. Det firades med ett stort möte med hundratals deltagande män och kvinnor. President Evo Morales höll tal och jag stod i första raden och stirrade mig blind på denna omtalade person, så hatad, så älskad, så beundrad.

Hur ska jag kunna sammanfatta alla intryck av Bolivia? Kontrasternas land, fyllt av kamp och glädje kombinerat med blod, svett och tårar i en salig blandning. Ingen är nöjd, men alla är glada. Förstår ni hur jag menar?

Text & foto: Macarena Mendoza Alvarez
infobolivia@svalorna.se

SIMON: Misärturism

Simon Lundh i Nicaragua, inlägg 1

En vän till mig introducerade begreppet "misärturism" för mig när jag hälsade på honom i Peru för fyra år sedan, ett vanligt förekommande fenomen bland västerlänningar på resande fot eftersom det är väldigt lätt att falla in i romantiseringen av fattigare och billigare länder. För mig, som fotograferar både på fritid och i mitt yrke, är det till exempel betydligt intressantare att fota ett plåtskjul i utkanterna av en nicaraguansk stad än en villa i en medelsvensk stad. Löst hängande elledningar, ojämna grusvägar och fallfärdiga bilar är helt enkelt alltid mer fotogeniska än nyvaxade leasingbilar, perfekt klippta gräsmattor och mexitegel.

En klassisk klyscha är också att folk i varmare länder är så mycket gladare. De dansar och sjunger medan vi svenskar sitter i ett hörn på puben och dricker oss fulla tills vi inte kommer ihåg när vi gör bort oss. Vi klagar över kylan och mörkret i Sverige och över hur dåliga vi är på att vara sociala. Nä, spontanitet, glädje, rytm och värme gör livet bättre i de här fattigare länderna - eller gör det?
Medan vi inför semestern beklagar oss över att sökmotorerna på internet inte kan hitta en tillräckligt billig resa till Sydamerika utan övernattning i London, eller får beslutsångest över en all inclusive-resa till Thailand kontra en lite mer våghalsig safaritripp till Kenya, har de flesta nicaraguaner knappt råd att ta bussen till något av grannländerna. Två, tre veckor om året flyr vi något som många människor här inte ens har råd att drömma om. Vi åker till ett varmare land, njuter av det lugna, avslappnande livet, köper frukt av killen som drar samma kärra upp och ner för gatan under hela dagen och dricker en piña colada som kostar lika mycket som bartendern tjänar under en halv arbetsdag samtidigt som vi konstaterar att "såhär skulle man ha det var dag".

När jag i början av min vistelse besökte Las Peñitas vid stillahavskusten här i Nicaragua träffade jag en tjej från Alaska med just denna inställning, trots att hon precis skämts ögonen ur sig för att hon tjänar lika mycket på en kvart som killen i receptionen gör under en hel dag.
– Livet är bättre här, säger hon.
– Om det är det, hade du inte stannat kvar då? undrar jag
– Men det är svårt att bara flytta hit. Vad ska jag göra här?
– Om livet verkligen är bättre här hade du väl sett till att hitta ett sätt att stanna.
– Ja, det är väl i och för sig sant.
Nu säger jag inte att man ska resa runt med dåligt samvete, "white guilt" som amerikanarna så passande kallar det. Turismen är trots allt viktig för dessa länder, så spendera så mycket som möjligt, förundras över prisläget och unna dig det där lilla extra, men det är samtidigt viktigt att inte glömma vad som ligger bakom de billiga priserna.

Amerikanskan fattade min poäng, men huruvida det påverkade henne åt ena eller andra hållet eller överhuvudtaget för den delen vet jag inte. Det viktiga, enligt mig är att sätta allt i relation, inte bara till ens eget hemland. Pizzan jag betalade 40 kronor för häromdagen, kostade till exempel en tjugondel av vad hemhjälpen i vårt hus tjänar under en månad.
Det tål att tänkas på - och Sverige kanske inte är så dumt att bo i trots allt.

Simon Lundh





　

JOHANNA: Bland vattenrenare, disktrasor och sopberg

Johanna Sellberg i Sverige, inlägg 2

Ni som känner mig vet att mycket av min praktiktid hittills upptagits av planering inför den internationella kvinnodagen, och evenemanget gick lyckat av stapeln i torsdags. För mig blev det ett heldagsevenemang i bokstavlig bemärkelse men jag hann tyvärr inte ta del av några föreläsningar själv. Svalorna Latinamerika hade tillsammans med många andra organisationer bokbord och det minglades friskt mellan borden. Bland annat visade Soroptimisterna upp en svensk uppfinning som används för att rena vatten och bland annat testats i Kenya. Vattenrenaren drivs av solenergi och filtrerar på 5 timmar bort bakterier och smuts ur vattnet och 10 liter hälsoskadligt vatten har på bara några få timmar blivit rent!

Disktrasorna låg bredvid vårt infobord och tillhörde Miljöpartiet. Det är en del i deras kampanj för att uppmärksamma ojämlikheten som fortfarande råder mellan män och kvinnor i Sverige. De gör även en intressant koppling till föräldraledigheten då män enbart tar ut cirka 20 procent av föräldraledigheten och på vilket sätt det hämmar jämställdhet. Disktrasan bor numera i mitt lilla ”kök”.

Slutligen då, sopberget. Stockholm är långt ifrån ett sopberg, även om jag blev väldigt förvånad över att det inte finns någon sopsortering i det området där jag bor. Glasflaskor, konservburkar och papper, allt går i samma gröna tunna. Det tar mig emot, och jag är som sagt förvånad med tanke på hur svenskar gärna klappar sig själva på axeln när de pratar om sophantering och återvinning. Situationen i Latinamerika är tyvärr inte lika förvånande. I de länder jag besökt och bott i finns inget etablerat återvinningssystem, något som det säkerligen finns många orsaker till. Jag minns att det var någon under min Rosa Bussarna-resa i Sydamerika som skojade och sa att i Anderna så fanns det buskar där det växte plastpåsar…

Igår var det sop- och soppkväll på Bio Rio där sophantering i Nicaragua och Indien var på tapeten (och det bjöds på soppa). Arrangerade gjorde IM, Fair Trade Center. Svalorna LA deltog med en fotoutställning med och av en grupp arbetande barn i Somoto i Nicaragua. En film som speciellt berörde mig handlade om mobiltelefoner och hur elektronikavfall dumpas i exempelvis Indien. Där satt kvinnor och doppade kretskort i syrabad för att få plasten att smälta så att den värdefulla kopparn skulle friläggas. I Nicaragua finns Centralamerikas största soptipp och man beräknar att cirka 3000 människor jobbar där, flera av dem bor även på soptippen. Jag skämdes när jag insåg att jag är inne på min sjunde mobil. Vi konsumerar i en takt som inte är hållbar och det är främst inte vi européer som betalar priset.

Som lundabo har jag vid ett flertal tillfällen bestigit ”Monte Composti”, antingen med pulkan släpandes efter mig, eller förvirrad med en orienteringskarta i handen. Jag tror att de flesta lundabor vet vad som gömmer sig under S:t Hans backar. Skillnaden var att man i Lund på 60-talet kunde göra om soptippen till ett grönområde. Denna möjlighet finns inte i många utvecklingsländer, soporna läggs på hög och barnen letar med fara för liv och hälsa efter värdefulla saker som kan bidra till familjeekonomin. En liten sak för föräldrarna att tänka på när deras barn leker på Monte Composti.

Text och foto: Johanna Sellberg

kampanj@svalorna.se

MALENA: På högre höjder

Malena Rivero Friström i Peru, inlägg 1

Min sista vecka i Sverige fick jag återgående frågan om jag var nervös inför min resa till Peru. Jag stannade alltid upp och försökte känna efter om där fanns någon gnutta oro i kroppen, men jag kom alltid fram till samma svar att så inte var fallet då jag mest kände mig exalterad inför mitt kommande äventyr. Panik uppstod dock när jag tre dagar före avresa slog på nyheterna och fick se att Spanair, som jag skulle flyga med till Madrid, hade gått i konkurs. Ett frenetiskt letande efter en ny biljett uppstod, och efter att denna var inköpt hade min resplan ändrats och jag hade helt plötsligt bara en dag kvar i Sverige för att ordna med allt praktiskt och ta farväl av nära och kära.

Hettan i Lima gav min vitbleka hy en omgång som resulterade i att jag köpte solskydd faktor 50+. Med shortsen på landade jag efter en och en halvtimmes flygresa till min förvåning i ett dimmigt och ruggigt Arequipa. Visst hade jag luskat ut att det var regnsäsong i bergen, men att säsongen betraktas som vinter av befolkningen medan det är sommar på playan hade gått mig förbi. De två första veckorna spenderade jag insvept i alla mina tröjor samt en fleece filt som de förra praktikanterna lämnat kvar. På eftermiddagarna, någon gång mellan 15.00 och 17.00, började regnet ösa ner utan uppehåll (bör nämnas att regnperioden har varit den värsta på tio år), och jag traskade var kväll hem från kontoret med paraplyet i högsta hugg. Paraplyet hjälpte dock inte mot att skorna blev genomdränkta efter att ha behövt kliva igenom mindre floder som bildades på var och varannan gata, eller att förbipasserande bilar skvätte ner mig när de brådskande körde förbi.

Regnsäsongen verkar nu ha nått sitt slut för detta året och jag har äntligen kunnat betrakta min vackra omgivning, med bergskedjor som omringar ”den vita staden bakom vulkanen”. Jag har tillbringat kvällar och helger åt att vandra runt i den pittoreska staden med sina många fascinerande koloniala byggnader och har dragit slutsatsen att jag trivs över förväntan här. Arequipeñanerna är trevliga och fulla av liv, och inte minst kärleksfulla. Aldrig har jag sett så många par tätt omslingrade och kyssande på gatan mitt på ljusa dagen, och alla-hjärtans-dag (eller ”el día de los enamorados”) var inget undantag: gatorna fylldes av heliumballonger i alla dess kärleksformer och kostymklädda män sprang genom stadens gator med famnarna fulla av rosor. 

Festligheterna fortsatte med den årliga karnevalen som i vanliga fall urartar i ett stort vattenkrig. I år, då kylan har hållt i sig lite längre än vanligt, bytte man omtänksamt ut vattenballongerna och vattenhinkarna mot skum i alla dess färger. Som turist med kameran i högsta hugg var jag ett populärt mål bland folkmassorna. Förbipasserande räckte mig papperssetvetter och dansen fortsatte genom staden.  

Min första dag på kontoret, som är beläget mitt på gågatan i centrum, kände vi av ett litet jordskalv som på sätt och vis kändes som ett litet välkomnande för mig. Sedan dess har jag kastats in i landkontorets arbete med allt från genusföreläsningar, kvartalsplanering och utvärderingar av programmet för mikrokrediter till översättning av årsrapporten. Jag har till och med hunnit med ett besök i Majes, området för det avslutade programmet för landsbygdsutveckling (PDR). 

Härnäst ser jag fram emot att resa till Castilla Media, det geografiska området för det nya programmet för landsbygdsutveckling (PDR II) som är under utveckling. I väntan på att vägarna repareras efter de kraftiga regnen sitter jag här på kontoret, dricker ”de-cocainated”  coca-te (som visst är bra för att anpassa sig till högre höjder) och lär mig mer om programplanering.

Text och foto: Malena Rivero Friström

programassperu@svalorna.se