CAROLINA: Nykläckta svalor

Det har nu gått drygt en månad sedan vi, Carolina och Charlotte,  slöt upp med höstens praktikanter för att få en introduktion om Svalorna Latinamerika (LA).

Vi kastades in i en värld där termer som Logical framework approach, baslinjemätning, indikatorer och hjälp till självhjälp verkade vara vardagsmat. Termer som vi visserligen är bekanta med genom vår utbildning till blivande folkhälsovetare. Men hur skulle vi nu som nykläckta svalor applicera våra kunskaper på det arbete kring frågor som vi båda brinner för? Hur arbetar Svalorna LA med dessa frågor som är så viktiga?

Det har varit några av våra utmaningar att ta reda på under den tid som gått. Två världar har mötts, den akademiska- och biståndsvärlden. Vi har satt oss in i hur Svalorna LA:s arbete med att stärka mänskliga rättigheter, ekonomiska rättigheter och utbildning går till. I Svalorna LA:s kampanj Rätten till utbildning fokuseras det bland annat på rätten till fri och jämställd utbildning och dess betydelse för samhälle och rättvisa.

Utbildning är en viktig faktor för att ta sig ut ur fattigdom för missgynnade grupper i många länder. Ett relevant resultat av utbildning är empowerment som syftar till uppmuntran av individens deltagande i samhället, kunskaper om den demokratiska processen, om rättigheter och skyldigheter. Vilket öppnar upp till förbättring av makt hos de maktlösa så att de kan ta mer kontroll över sitt liv och sin vardag.

Vilket just är målet med Svalorna LA:s kampanj Rätten till utbildning. Nämligen att den deltagande demokratin stärks och att människor själva kan påverka beslut som rör deras egen vardag och verklighet.

Att få kunskaper och färdigheter att nå en god hälsa socialt och fysiskt spelar en viktig roll redan som barn. Det finns ett tydligt samspel mellan utbildning, egenmakt och hälsa. Genom utbildning förbättras människors möjligheter att få arbete, en bättre lön som kan leda till en förbättrad levnadsstandard via näringsrik mat, säkra bostäder och ökat socialt deltagande.

Vi är nu svalor som tillsammans slår våra vingar för ett upplyst samhälle där mänskliga rättigheter såsom utbildning betraktas med självklarhet.

AINO: Bilar, buller och bekymmer

Aino Ravandoni i Peru, inlägg 2

Gatan jag bor på, Calle Rivero, har under några dagar varit avstängd för biltrafik på grund av uppgradering av vägunderlag och trottoarkanter. Ni anar inte hur skönt det har varit! Jag har njutit av promenaden ner till Svalorna LA:s kontor varje morgon. Det har också varit spännande att följa arbetet och heja på dem som jobbat och slitit. Arbetet fortsätter fortfarande på sista biten av Rivero men nu är bilarna tillbaka på resten av gatan. Lugnet är borta och luften känns giftig att andas. Bilisterna lämnar väldigt sällan företräde till fotgängarna. Vi väntar på att nästa bil är tillräckligt långt borta eller på att det blir så trångt med bilar att det blir trafikstopp. Då passar vi fotgängare på att springa över gatan.

Framme på kontoret söker jag information om luftföroreningar i Arequipa. I La Repúblicas nätupplaga kan jag i en artikel från förra året läsa att Arequipa överstiger tillåtna nivåer av föroreningar åtta gånger om. Man tror också att Arequipa är en av de mest luftförorenade städerna inte bara i Peru utan i hela Latinamerika. Mexiko som annars brukar toppa listorna har förbättrat sig. Fordonsparken i Arequipa består av fler än 100 000 fordon. Trånga gator och bristen på träd bidrar till att avgaserna inte har någonstans att ta vägen. Upp till 6 500 bilar i timmen cirkulerar den gamla delen av stan. I en notis på en annan nättidning läser jag att barn har tagits om hand på sjukhus för problem med andningen på grund av luftföroreningar. Specialistläkaren som citeras säger att många barn följer med sina mödrar som arbetar vid hårt trafikerade vägar och som konsekvens får de hosta, astma och svårigheter att andas. Ännu en artikel menar att luftföroreningarna beror på att bilarna är gamla och att det inte finns något samordnat transportsystem. Antalet taxibilar överstiger behovet och därför cirkulerar de stan i jakt på kunder. De bidrar inte bara till luftföroreningar utan också till trängseln.

Något bör helt klart göras åt problemet men i vilken ände ska myndigheterna börja? En av vägarbetarna förklarade för mig att de håller på att rusta upp alla gator i stan. Det blir till att leta upp dessa gator under min tid i Arequipa för att få lite friskare luft. Situationen verkar inte förändras på ett bra tag framöver. Redan för åtta år sedan presenterades ett projekt för att skapa nya samordnade transportsystem men först i år har det tagits ett beslut om att genomföra projektet. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge … Eller?

Aino Ravandoni
programassperu@svalorna.se 

MACARENA: Världen som upptäcktes – förtrycket som föddes, och som nu ska bort

Macarena Mendoza Alvarez i Bolivia, inlägg 6



För 520 år sedan ”upptäcktes” Amerika, några firar detta - andra minns det med sorg. Varför? Tusenåriga traditioner, ritualer och språk dog, närapå utrotades i och med detta ”möte” mellan två världar.

Folkmusiken lever vidare Foto: Willy Flores

Spanjorerna kom, med svärdet i ena handen och bibeln i den andra. Religion, kläder, namn och traditioner tvingades på människor. Folkmord säger några och visst är det svårt att inte hålla med. Man kan höra och läsa vittnesmål om det förtryck som fanns och som man ännu kämpar mot.
Att en aymaraindian skulle bli president var nog aldrig någon som ens vågade tänka, ännu mindre när man blev tvingad att byta sitt aymaraefternamn mot något mer spanskt. Trots påtvingad tro och traditioner lyckades dock mycket överleva. Urfolken hittade vägar, sätt att omtolka det nya sättet att tänka och vara på. Jungfru Maria i form av ett berg, som representant för moder jord. Heliga datum som har flyttats för att passa in på de urgamla traditioner som fanns långt innan ”upptäckten”, innan ”civilisationen” kom till Amerika.

12 oktober, Dagen för Avkolonisering uppmärksammades i La Paz, framförallt av de olika etniciteterna som finns här i Bolivia. Det var en dag att uppmärksamma att kampen inte är över, egentligen har den bara tagit en ny form.

Med en lag mot diskriminering och rasism, krav på att anställda inom tjänstesektorn ska kunna åtminstone ett av de gamla språken aymara, quechua eller guaraní så kan man tänkas vara en bit på väg. I den nya skollagen står det att elever ska ha rätt att bära sin folkdräkt och tala sitt språk utan att bli diskriminerade.

Rökelse och gamla riter Foto: Willy Flores

Traditionerna är idag mer levande än på mycket länge, folket bär sin färgglada fana ”la wiphala” med stolthet, på gatan ser man dem med sina ponchos - stolta och med högburet huvud. ”Upptäckten” lyckades inte krossa den ”nya” världen eller deras stolthet. Det har tagit år av kamp, många har dödats och tystats men den gamla kämparglöden fick utrymme att pulsera fritt i fredags. Färger, rök, stolthet, ritualer och musik, allt blandades samman i ett enat rop som bara kan tolkas som att folket har fått nog av förtrycket och att de nu tänker ta kontrollen över sin värld. JALLALLA BOLIVIA!! (uttalas ungefär hayaya Bolivia och betyder länge leve Bolivia på aymara)


Text: Macarena Mendoza Alvarez
Foto: Willy Flores
infobolivia@svalorna.se

SANDRA: Vem är hemma?

Sandra Lundberg i Nicaragua, inlägg 2

Nästan alla människor jag känner här i Nicaragua har någon som tar hand om deras hem eller barn medan de arbetar, och de som inte har någon där dagligen har ofta någon som kommer förbi någon gång i veckan och tvättar eller städar. Har man råd så anställer man någon som är i huset under dagen och annars är det vanligt att någon äldre eller yngre icke-arbetande släkting tar hand om dessa sysslor. Vissa av de som arbetar i någon annans hem bor också där, medan andra åker hem till sitt när arbetsdagen är slut.

Företag som ska lämna något hos dig eller utföra ett arbete i huset nästan förväntar sig att det alltid ska vara någon hemma och att de därmed kan dyka upp när som helst utan att förvarna eller ange exakt tid. Det är ett samhälle som tycks kräva att någon blir kvar i huset medan ”de andra” arbetar. Denna någon är mycket sällan en man. 

I gårdagens tidning gick att läsa ett reportage om hur situationen ser ut för de personer som jobbar som hemhjälp i Nicaragua. På statlig nivå har man bestämt att minilönen för de som jobbar inom denna sektor ska vara kring 1000 kr i månaden, att man har rätt till 12 timmars sammanhängande vila mellan sina arbetspass och att man efter 6 arbetsdagar har rätt till en dag ledigt. Men de flesta som arbetar som hemhjälp får mycket mindre betalt och arbetar betydligt fler timmar än så. I tidningen intervjuades en kvinna som enbart fick ca 200 kr i månaden, men som var nöjd med den låga lönen då hon tyckte att hon blev väl behandlad av sin arbetsgivare. De respekterade hennes 1,5 dag ledigt i veckan och litade på henne, vilket hon upplevt att tidigare arbetsgivare inte gjort.

Många unga flickor fullföljer inte sina studier på grund av att de arbetar i sitt eller andras hem som hemhjälp. Till Svalorna LAs kontor i Estelí kom förra veckan den externa konsult som ska göra utvärderingen av den programfas som precis avslutats. I en del av programmet jobbade man direkt med att ge grundskoleutbildning till unga flickor som arbetar som hemhjälp samt att prata med familjer och arbetsgivare för bättre villkor och arbetstider. Jag fick veta att ett av den första fasens största framgångar var att man tillsammans med andra nätverk och organisationer lyckats driva igenom att regeringen lagt till hemhjälpsarbete som en av de värsta formerna av barnarbete. Detta har lett till att barn som tvingas arbeta som hemhjälp har ett större skydd av lagen.

Bra lagar är en väg till en bättre verklighet, men i Nicaragua fortsätter vägen att vara lång till att de som arbetar som hemhjälp känner till sina rättigheter och vågar utkräva dessa.

SOFIE: Säkerhet - en fråga om frihet

Sofie Olsson i Bolivia, inlägg 2

Jag sitter i en minibuss, så kallad colectivo, på väg upp mot El Alto – miljonstaden som tidigare var en förort till La Paz, men som nu växt sig större än huvudstaden. Klockan är tio en fredagskväll och mörkret föll redan drygt tre timmar tidigare.

- Du är väl försiktig? varnar kvinnan bredvid mig, en bolivianska klädd i traditionell lång, vid kjol och med guldsmycken dinglandes i öronen.

I utkanten av El Alto, dagtid

El Alto är inte direkt det säkraste stället för en kvällspromenad på egen hand, speciellt inte som icke-bolivian. De vindlande gatorna saknar ofta namn så det krävs träning för inte vilset se sig omkring efter något riktmärke. Rånstatistiken är hög och i staden finns en utbredd fattigdom och ett flertal sociala problem. Lyckligtvis möter mina vänner mig när jag är framme, vilket lugnar både mig och min nyfunna bekantskap från bussen. 

La Paz däremot känns det helt annorlunda och ännu längre ifrån verkligheten i en del andra latinamerikanska städer. Givetvis är det som i vilken storstad som helst, där man bör undvika folktomma gator, välja taxi med omsorg och hålla hårt i sina saker i stora folksamlingar, men det finns inga militärer utposterade vid varje gathörn och jag kan utan problem gå ner till huvudgatan Prado för att titta på folk och insupa den levande atmosfären som är ett av La Paz främsta kännetecken. I myllret av människor, försäljare, trafik och kvällsöppna affärer känns det till och med säkrare än på en tom gata i Lund. Säkerhet är verkligen en fråga om frihet och det känns som ett privilegium att inte behöva stanna hemma för att det är för farligt att gå ut. 

Memory om kvinnors rättigheter

Om Bolivia känns som en relativt trygg samhällsmiljö, är det intrafamiljära våldet i landet desto mer alarmerande, med El Alto som en av statistikens bottenstäder. Arbetet för mänskliga rättigheter och mot diskriminering och våld är viktigt i kampen för att situationen ska förbättras. Därför känns Svalorna Latinamerikas stärkta rättighetsfokus som helt rätt väg att gå. När jag dessutom på väg till marknaden i lördags sprang på ett evenemang om rättigheter, blev jag stolt över att det trots allt vidtas åtgärder för att minska inskränkningen av rättigheter. Aktiviteten som lockade såväl barn som vuxna kombinerade lek med utbildning i rättigheter och anordnas varje vecka på olika platser i La Paz av la Defensoría del Pueblo, vars syfte är att bevaka att befolkningens rättigheter uppfylls. På frågan om hur de ser effekter av arbetet svarade Gabriela Sanchez, en av arrangörerna:

- Om så bara ett enda barn berättar att han nu vet att det är fel att slå kvinnor, så har vi vunnit massor.

Sofie Olsson

programassbolivia@svalorna.se

LOVISA: Under alla omständigheter REKLAM

Lovisa Dragstedt i Nicaragua, inlägg 2

 ”Erbjudande! Yuca, bananer, tvål till vinnande priser!
Kom till MaxiPali, mataffären som har allt!”

Reklamen dånar ur de riggade högtalarna på 500 Watt från bilen som kör varv på varv runt stan. Med samma ensidiga meddelande på upprepning, blandat med pumpande musik. Det skär i öronen och jag förbannar högtalarens uppfinnare.

Här i Nicaragua är det vardagsmat med denna typ av påträngande reklam. Genom bilmegafoner och flakhögtalare tar restauranger, gym och cirkusar varje dag chansen att ragga kunder och svåråtkomliga inkomster.

På den tidiga morgonbussen ner till Managua bryts tystnaden istället av försäljare som inte låter oss passagerare sova i ro:

”Tandborstar av högsta kvalitet!”

Följt av en harang om varför just dessa borstar är så speciella. Följt av näste man som informerar oss om hjärnans funktioner och vad som går snett vid depression, och varför det är absolut livsviktigt att köpa hans mirakelpiller. Och både tandborstar och medicin säljer som smör. (De har minsann retorikens gåva i det här landet).

Men det är inte bara privata företag som annonserar hejvilt i Nicaragua. Regeringen med Ortega i spetsen använder propaganda som ett politiskt verktyg, för att förbättra sin image och informera folket om vilken utmärkt service och vilka goda värderingar den sandinistiska regeringen bistår med. Genom väggmålningar, affischering, i tidningar och radio.

Familjen Ortega äger dessutom flera tv-kanaler och radiostationer, som växer under deras rika vingar och gör det svårt för den lilla minoriteten av självständiga och oberoende medier att överleva. Sedan första tv-kanalen dök upp 1956, under Somoza-diktaturen, har tv:n främst varit ett medel för ägarna att tjäna pengar. Utbudet har ofta direkt eller indirekt kontrollerats av regeringen, vare sig den danat åt vänster eller höger.

Trots att det råder tryck- och yttrandefrihet i Nicaragua väcks funderingar. Två av de största dagstidningarna är visserligen regeringskritiska, och den stora tv-kanalen Canal 2 är privatägd och objektiv. Men till vilken grad oberoende, kan man undra, när ett åsiktsprogram plötsligt försvann från agendan. Samma sak hände när Ortega köpte till sig Canal 8 och två av dess program som leddes av oppositionen drogs in. Ingen regering tycker om att bli kritiserad och att dess tillkortakommanden och korruption avslöjas, och i Nicaragua verkar det inte vara en lätt uppgift att granska makthavarna och upprätthålla demokratin – vilket ju är journalismens främsta syfte.

Högtalarbilen drar förbi igen där ute. Jag tänker att Spotify-reklamen jag alltid stör mig på därhemma inte är så farlig trots allt, och kanske att det till och med är värt en hundring i månaden för att slippa den. I vilket fall så uppskattar jag högt att valet ligger hos mig.

Lovisa Dragstedt