Klockan är strax efter sex på morgonen. Solen ligger och lurar bakom de snötäckta bergstopparna. Luften är kall men frisk. Jag har slagit mig ner på min innergård, med en kopp kokhett te. Jag brukar inte vara någon morgonmänniska - sova är ju bland det bästa som finns - men här är det annorlunda, här vill jag krama ur varenda minut av dagen.
I slutet på november började dagarna som praktikant på Svalorna Latinamerikas kontor i Stockholm sakta lida mot sitt slut. Jag försökte stanna kvar så länge jag kunde varje dagsslut och det var ovilligt jag tackade för mig efter fem fantastiska praktikantveckor hos Svalorna Latinamerika, där jag fått chansen att arbeta med mina hjärtefrågor Latinamerika och barns rättigheter. De fem veckorna blev en snabbvisit eftersom det i min utbildning* ingår fem veckors praktik i Sverige och tio veckors praktik utomlands.
När jag lämnade kontoret i Stockholm kändes det som om jag inte riktigt var klar. Jag hade hittat en organisation som levde upp till vad jag ansåg var viktigt som biståndsorganisation och som jag delade vision och mål med. Valet var självklart, jag såg till att förlänga min praktik och 15 veckor efter att jag lämnat Stockholmskontoret klev jag på planet som skulle ta mig till min slutdestination Peru och tio veckor på utlandspraktik.
Nu har jag varit här i en månad. Svisch sa det. Peru är viktigt för mig, jag var här 2011 och redan då jag fastnade för kulturen, människorna, det lugna tempot och att ta varje dag som den kommer. Och jag fastnade för öppenheten och vänligheten. Jag togs med storm varje gång jag passerade vackra landskap och bergskedjor som avlöste varandra i fjärran. Jag fascineras fortfarande, men det är på ett nytt sätt jag ser Peru. Det är snarare som att komma hem.
Arequipa är fint och staden sover aldrig men det är i fältarbetet på landet jag trivs bäst.
I Castilla Media, regionen där jag och Maria (svalpraktikant) arbetar syns inte en enda bil till, naturen har sin egen gång och djurens läten är det enda som ekar mellan bergen. Luften är frisk och trots kyliga nätter får det mig att längta tillbaka varje gång jag lämnar Castilla för Arequipas pulserande storstad. Nu på söndag åker vi dit igen och min kropp fylls av en lycklig känsla av den tanken.
 |
| I Castilla Media har naturen sin egen gång |
Jag har åkt hit för att skriva min b-uppsats. Min styrka och hjärtefråga är barns rättigheter. Barnen i Castilla Media fyller mina lungor med styrka och jag inspireras av varenda en av dem. De har även inspirerat min uppsats. Syftet med min studie är att undersöka hur ungdomsgruppen Jóvenes Lideres (Unga ledare) i distriktet Viraco ser på sina möjligheter till inflytande i frågor som rör dem och stadens utveckling, i enighet med Barnkonventionens tolfte artikel (rätt till inflytande). Jag har skrivit mina första rader på uppsatsen och ni känner säkert igen känslan när det pirrar i fingrarna av eufori och orden bara flyger iväg. Den känslan känner jag nu. Jag ser fram emot att skriva resten. Ämnet är uppslagsrikt. Att använda unga som metod för att nå utveckling i samhället är genialiskt. Barn och ungdomar är inte framtiden, de är nuet och de skapar framtiden.
Text och foto: Johanna Ekman
* Internationellt arbete inriktning Globala studier (Högskolan i Jönköping)
5 kommentarer:
Fin text Johanna, och vilket vackert foto! Du har inspirerat mig med ditt engagemang för barns rättigheter, och jag tror du kommer få till en jättebra grund för uppsatsen när vi åker upp nu i helgen.
Ser verkligen fram emot att få höra mer om din uppsats Johanna! Låter både inspirerande och viktigt.
Vilka inspirerande ord!!!!
Jag förstår precis den känslan när hela kroppen pirrar och man känner att det så mycket man kan göra!!!!
Lycka till!
Hoppas vi ses i framiden så du får berätta mer om uppsatsen!
Låter verkligen som ett intressant uppslag för en uppsats.
Önskar dig stort lycka till med skrivandet!
Hej Johanna!
Bra blogg och underbart landskap på fotot. Perfekt ämne för uppsats tycker jag och tänker att den kan ge bra inputs till vår programverksamhet. Kram
Skicka en kommentar