Jag skulle nog beskriva mig själv som en tidspessimist, dvs. motsatsen till tidsoptimist, vilket innebär att jag ofta tror att saker tar längre tid än vad de egentligen gör. Eftersom jag överslagsräknar tiden hittar jag mig själv inte allt för sällan för tidig till avtalat möte och tvingas därför ta några några extra varv runt kvarteret eller sitta av tiden på en parkbänk runt hörnet. I Sverige kommer jag i tid till mitt jobb och är oftast (minst) fem minuter tidig till caféet där jag ska träffa en kompis, fastän jag vet att hen inte alls kommer vara lika punktlig som jag. Om jag har bestämt filmkväll med några kompisar klockan åtta, så sitter jag kvart i åtta i soffan redo med popcornen poppade, och väntar på mina vänner som dyker upp tidigast kvart över!
I Sverige fungerar det ändå relativt bra att vara tidspessimist, om inte annat så får jag i alla fall en bättre uppfattning av omgivningen när jag under min väntan tar de där extra varven runt kvarteret. I Sverige ser en till att komma i tid till jobb och möten, och vid mindre formella sammanhang kan en halvtimmes försening på sin höjd ses som okej. Här i Bolivia har mitt tidspessimistiska jag fått utstå många prövningar eftersom här är det mer regel än undantag att komma för sent. Jag skulle vilja säga att komma sent här är ett allmänt accepterat fenomen. Men inte alltid och det är det som är problemet! För fyra månader sedan när jag var ny i landet hade jag rätt svårt att förhålla mig till denna ”mañana, mañana” uppfattning av tid. När betyder det att ett avtalat möte faktiskt börjar den tid som står på papperet och inte en timme, eller två, senare? Hur ska jag kunna veta?
Men ju mer tid som har passerat så har jag själv sakta men säkert börjat att anpassa mig till denna ”bolivianska” tidsuppfattning. Jag har helt enkelt lärt mig av mina erfarenheter, dvs. av alla de otaliga timmarna som jag har suttit och väntat på att en teater eller ett möte ska börja. Jag tänker lite såhär; om det nu är jag som har bokat in ett möte ser jag till att dyka upp punktligt på avtalad tid, kanske till och med fem minuter innan, för tidspessimist och svensk är jag ju fortfarande. Om det gäller mer informella möten så är det inte lönt att stressa för att vara i tid, eftersom jag är rätt säker på att ingen annan kommer att vara det heller. Då försöker jag istället leva efter ”mañana, mañana” och kommer minst en kvart eller till och med upp emot en halvtimme för sent och då är jag troligtvis ändå bland de första att dyka upp.
”Mañana, mañana” - Bolivia fortsätter att dagligen sätta mitt tålamod på prov. Jag tror dock att det är en nyttig erfarenhet som jag kan ta med mig hem till Sverige. I framtiden kanske jag till och med kan undvika att behöva gå lika många varv runt kvarteret eller nöta ut parkbänkarna bara på grund av att jag har stressat, och det alldeles i onödan? Men jag erkänner att det också kommer att bli ganska skönt att komma hem till Sverige igen, där jag vet att om en säger klockan sju så menar en klockan sju och inte halv nio.
Text och foto: Frida Brännlund
1 kommentar:
Bra skrivet Frida, samma sak gäller i Peru!
Skicka en kommentar