SIGRID: Är det så här en förövare ser ut?

Sigrid Petersson i Nicaragua, inlägg 8

Det har egentligen gått flera veckor nu. Men jag tänker på det fortfarande och trots att läsningen kan ge obehag så vill jag dela med mig.

Jag är på väg till Miraflor, ett skogsklätt naturreservat i bergen. 20 minuter innan avgång är bussen på terminalen i Estelí redan halvfylld. På de säten som ser ut att vara lediga, har folk lagt ut väskor, tröjor eller påsar med införskaffade varor. För att åka just den här rutten går det bara en buss om dagen. Miraflorborna har storhandlat och stora plastsäckar fyllda med mestadels chips och sötsaker tar upp hatthyllorna. Jag sätter mig försiktigt på kanten på ett av sätena. Där sitter ingen än, men över sitsen ligger en tröja och en väska som för att markera att det är upptaget. Strax före avgång kommer en man och tar bort sakerna. Fler och fler personer kommer på bussen, men innan de hinner sätta sig bredvid mig slänger någon annan dit en stor påse med godis.

En kvart efter utsatt avgångstid startar bussen. Alla platser är upptagna nu och medan vi kör ut ur Estelí fylls även gången upp med folk. En ung man står lutad mot ryggstödet framför mig. Han ser trött ut. Jag blir irriterad på att ingen tar bort den stora påsen som tar upp halva mitt säte, men lyckas inte se vems det är i vimlet av människor. När en ung mamma med ett barn i famnen upptäcks intryckt mellan resenärerna beslutar sig slutligen ägaren för att flytta på varorna vid min sida. Men innan mamman hinner sätta sig, slänger sig den trötte unge mannen ner på sätet. Han lutar huvudet mot ryggstödet framför och sluter ögonen. Klockan är två på eftermiddagen. Han luktar alkohol.

Färden går långsamt. Då och då stannar vi för att plocka upp fler resenärer eller för att vänta en stund medan föraren utför ett ärende. När vi kommit in på grusvägen mot reservatet börjar plötsligt några äldre kvinnor med två små barn som står i gången att le och peka mot den unge mannen som sitter bredvid mig. Han blir uppenbarligen glad av att se dem och när den lite större pojken, i femårsåldern, kommer mot honom plockar han upp honom i knät. I en iver börjar den unge mannen att krama och pussa på pojken. Den sistnämnda vrider sig lite obekvämt i knät. Den unge mannen börjar viska saker i örat på honom. Trots att han tidigare inte brytt sig om mig börjar han nu fråga den lilla pojken om han sett mig. ”Titta, titta på den utländska tjejen. Tycker du inte att hon är fin?” Pojken skakar nervöst på huvudet och tittar bort mot de två kvinnorna och den yngre pojken, som antagligen är hans lillebror. Han lutar armarna över sätet framför som för att komma så långt bort som möjligt från mannen vars knä han sitter i. Han blinkar med de stora bruna ögonen och försöker se oberörd ut. Den unge mannen lutar sig mot honom och pekar mot hans lillebror som fortfarande står i gången. ”Titta på honom. Vilken horunge. Säg det till honom. Säg det till honom. Horunge.” Den unge mannen skrattar och pojken skrattar med nervöst. Det luktar alkohol.

Vi har nu kommit högre upp på berget. Det går långsamt i uppförsbackarna. Utanför fönstret syns skog och vattendrag. Mannen fortsätter att krama pojken. Så plötsligt släpper han honom. ”Sitt inte på kuken” säger han och lyfter över pojken till sitt ena knä. Hela barnkroppen rycker förskräckt till vid ordet ”kuk”. ”Jag gillar inte småbarn. Jag gillar kvinnor” lägger den unge mannen till. De äldre kvinnorna hör inte vad han säger. Men när de tittar bort mot pojken och den unge mannen ler de. Med stor sannolikhet är det pojkens egen pappa. Det är trångt på bussen. Jag känner mannens ben emot mina och jag skulle lätt kunna lyfta bort den lilla pojken om jag bara sträckte ut mina armar. Men vad kan jag göra? Obehaget ligger tungt i magen. Pojkens obekväma rörelser gör ont i hjärtat. Bussen svänger vid en krök. Det är dags för mannen och pojken att gå av tillsammans med kvinnorna och den yngre pojken. Jag tittar på mannen medan han går bort mot utgången. Är det så här en förövare ser ut?

Text och foto: Sigrid Petersson