Ylva Kalin i Peru, inlägg 6
-Det där lät väldigt chilenskt, säger min peruanska kompis till mig, och tonen i hens röst låter mig förstå att det inte är menat som en komplimang.
När jag anlände till Arequipa för fyra månader sedan så pratade jag spanska på karakteristiskt chilenskt manér, ett arv från de ett och ett halvt åren som jag tidigare bott i Chile. I takt med att tiden gått här i Peru så har jag tränat bort mitt chilenska uttal och undan för undan bytt ut det mot det mer neutrala peruanska sättet att prata. Nu, när jag berättar att jag lärde mig spanska i Chile, så får jag ibland beröm för att jag inte pratar med ”den där fula chilenska dialekten”.
Kommentarer som dessa har fått mig att fundera över vad peruanerna egentligen har emot sina grannar i söder.
Min nyfikenhet fick mig att fråga några peruanska kompisar varför peruaner tycker illa om chilenarna.
-De stal vårt land, säger någon
-De har redan så mycket, kan dom inte låta oss vara ifred? Säger en annan.
Det mina vänner syftar på är en händelse som går nästan 150 år tillbaka i tiden, nämligen det femåriga Stillahavskriget som utspelade sig mellan Peru, Chile och Bolivia.
Efter en rad gränstvister mellan länderna under första hälften av 1800-talet attakerade Chile Bolivia år 1879 för att erövra Bolivias lilla och enda kustremsa till Stilla havet. Bolivia bad Peru om hjälp att försvara sig mot den överlägsna chilenska armén. Men även Peru gick bet, och det hela slutade med att Bolivia förlorade kustområdet, och Peru förlorade flera av sina södra städer till Chile.
I de områdena har man sedan hittta fyndigheter av bland annat koppar, guld och silver. Så det är kanske inte så konstigt att peruanerna är bittra. Men ändå; kan ett över 100 år gammalt krig fortfarande väcka så här mycket känslor? Är det inte dags att gräva ner stidsyxan?
Tydligen inte. Jag får reda på att konflikten är minst sagt levande. I dagsläget pågår en rättstvist i den internationella domstolen i Haag, eftersom Chile och Peru är oense om en bit fiskevatten, precis i det området där Stillahavskriget utspelade sig. Chilenare från Arica (som innan kriget var en peruansk stad) fiskar i ett havsområde som Peru anser tillhör dem. Nu vill peruanerna att Haagdomstolen specificerar var havsgränsen går mellan de båda länderna, något som tidigare varit tämligen diffust.
Den 27 februari, alltså nu på måndag, kommer utfallet från domstolen i Haag. Medier i båda länderna högbevakar allt som sägs och görs som har med domen att göra. Här i Peru är man säkra på att vinna, allt annat vore enligt peruanerna otänkbart, eftersom man anser att man otvivelaktigt har rätt. Från båda länder finns det grupper som vill förklara krig om det inte går som man hoppats, men att det skulle hända är högst osannolikt, med tanke på alla affärsförbindelser som de båda länderna har och som då skulle lida skada.
Nu förstår jag bättre bakgrunden till fientligheten mellan peruaner och chilenare, men jag vill veta mer. Känner verkligen peruanerna en personlig rivalitet mot chilenarna?
-Nej, jag har inget emot dem personligen, börjar en kompis när jag frågar. Fast de chilenare jag har stött på under åren har alla varit arroganta och faktiskt riktigt otrevliga, fortsätter hen efter ett tag. De tycker helt enkelt att de är bättre än oss.
Detta svar tror jag representerar den allmänna åsikten bland peruaner ganska bra. Att tycka illa om, eller i alla fall vara misstänksamma mot chilenare, är något som peruanerna lär sig sedan barnsben. Rivaliteten cementeras med hjälp av romantisering av inhemska krigshjältar via sånger och legender som beskriver soldaternas mod vid Stillahavskriget. Både Peru och Chile har dessutom flera nationella högtider till minne av de olika sjöslagen.
Men det är inte bara land- och havsgränser som de båda länderna bråkar om. En annan stridighet mellan peruaner och chilenare är det nästintill klassiska bråket om Piscon. Pisco, en likör gjord av vindruvor som man bland annat gör den berömda drinken Pisco Sour av, tillverkas och dricks flitigt i båda länderna sedan flera hundra år tillbaka. I både Chile och Peru är piscon en viktig nationalsymbol, som båda folken är väldigt stolta över. I och med den inneboende rivaliteten mellan länderna är det också viktigt från båda håll att piscon är från just deras land.
Vem har då rätt?
Eftersom jag nu befinner mig i Peru, så ska jag framföra peruanernas argument. Peruanerna anser att piscon måste vara peruansk eftersom den kommer från det peruanska ökenområdet Pisco, och att endast likör som är tillverkad där ska få kallas Pisco (på samma sätt som Champagne och Tequila är reserverade varumärken för drycker som kommer från just de områdena). I Chile fanns inget geografikst område som hette Pisco, fram tills 1930-talet, då chilenarna döpte om området La Unión i norra Chile (där man tillverkar pisco) till Pisco Elqui. Detta retade gallfeber på peruanerna.
Jag har alltså lärt mig att de syrliga kommetarerna om mitt spanska uttal är rotade i en rivalitet mellan Peru och Chile. Hur den kommer att utvecklas återstår att se efter att utfallet i Haagdomstolen presenterats.
Text: Ylva Kalin
-Det där lät väldigt chilenskt, säger min peruanska kompis till mig, och tonen i hens röst låter mig förstå att det inte är menat som en komplimang.
När jag anlände till Arequipa för fyra månader sedan så pratade jag spanska på karakteristiskt chilenskt manér, ett arv från de ett och ett halvt åren som jag tidigare bott i Chile. I takt med att tiden gått här i Peru så har jag tränat bort mitt chilenska uttal och undan för undan bytt ut det mot det mer neutrala peruanska sättet att prata. Nu, när jag berättar att jag lärde mig spanska i Chile, så får jag ibland beröm för att jag inte pratar med ”den där fula chilenska dialekten”.
Kommentarer som dessa har fått mig att fundera över vad peruanerna egentligen har emot sina grannar i söder.
Min nyfikenhet fick mig att fråga några peruanska kompisar varför peruaner tycker illa om chilenarna.
-De stal vårt land, säger någon
-De har redan så mycket, kan dom inte låta oss vara ifred? Säger en annan.
Det mina vänner syftar på är en händelse som går nästan 150 år tillbaka i tiden, nämligen det femåriga Stillahavskriget som utspelade sig mellan Peru, Chile och Bolivia.
Efter en rad gränstvister mellan länderna under första hälften av 1800-talet attakerade Chile Bolivia år 1879 för att erövra Bolivias lilla och enda kustremsa till Stilla havet. Bolivia bad Peru om hjälp att försvara sig mot den överlägsna chilenska armén. Men även Peru gick bet, och det hela slutade med att Bolivia förlorade kustområdet, och Peru förlorade flera av sina södra städer till Chile.
I de områdena har man sedan hittta fyndigheter av bland annat koppar, guld och silver. Så det är kanske inte så konstigt att peruanerna är bittra. Men ändå; kan ett över 100 år gammalt krig fortfarande väcka så här mycket känslor? Är det inte dags att gräva ner stidsyxan?
Tydligen inte. Jag får reda på att konflikten är minst sagt levande. I dagsläget pågår en rättstvist i den internationella domstolen i Haag, eftersom Chile och Peru är oense om en bit fiskevatten, precis i det området där Stillahavskriget utspelade sig. Chilenare från Arica (som innan kriget var en peruansk stad) fiskar i ett havsområde som Peru anser tillhör dem. Nu vill peruanerna att Haagdomstolen specificerar var havsgränsen går mellan de båda länderna, något som tidigare varit tämligen diffust.
Den 27 februari, alltså nu på måndag, kommer utfallet från domstolen i Haag. Medier i båda länderna högbevakar allt som sägs och görs som har med domen att göra. Här i Peru är man säkra på att vinna, allt annat vore enligt peruanerna otänkbart, eftersom man anser att man otvivelaktigt har rätt. Från båda länder finns det grupper som vill förklara krig om det inte går som man hoppats, men att det skulle hända är högst osannolikt, med tanke på alla affärsförbindelser som de båda länderna har och som då skulle lida skada.
Nu förstår jag bättre bakgrunden till fientligheten mellan peruaner och chilenare, men jag vill veta mer. Känner verkligen peruanerna en personlig rivalitet mot chilenarna?
-Nej, jag har inget emot dem personligen, börjar en kompis när jag frågar. Fast de chilenare jag har stött på under åren har alla varit arroganta och faktiskt riktigt otrevliga, fortsätter hen efter ett tag. De tycker helt enkelt att de är bättre än oss.
Detta svar tror jag representerar den allmänna åsikten bland peruaner ganska bra. Att tycka illa om, eller i alla fall vara misstänksamma mot chilenare, är något som peruanerna lär sig sedan barnsben. Rivaliteten cementeras med hjälp av romantisering av inhemska krigshjältar via sånger och legender som beskriver soldaternas mod vid Stillahavskriget. Både Peru och Chile har dessutom flera nationella högtider till minne av de olika sjöslagen.
Men det är inte bara land- och havsgränser som de båda länderna bråkar om. En annan stridighet mellan peruaner och chilenare är det nästintill klassiska bråket om Piscon. Pisco, en likör gjord av vindruvor som man bland annat gör den berömda drinken Pisco Sour av, tillverkas och dricks flitigt i båda länderna sedan flera hundra år tillbaka. I både Chile och Peru är piscon en viktig nationalsymbol, som båda folken är väldigt stolta över. I och med den inneboende rivaliteten mellan länderna är det också viktigt från båda håll att piscon är från just deras land.
Vem har då rätt?
Eftersom jag nu befinner mig i Peru, så ska jag framföra peruanernas argument. Peruanerna anser att piscon måste vara peruansk eftersom den kommer från det peruanska ökenområdet Pisco, och att endast likör som är tillverkad där ska få kallas Pisco (på samma sätt som Champagne och Tequila är reserverade varumärken för drycker som kommer från just de områdena). I Chile fanns inget geografikst område som hette Pisco, fram tills 1930-talet, då chilenarna döpte om området La Unión i norra Chile (där man tillverkar pisco) till Pisco Elqui. Detta retade gallfeber på peruanerna.
Jag har alltså lärt mig att de syrliga kommetarerna om mitt spanska uttal är rotade i en rivalitet mellan Peru och Chile. Hur den kommer att utvecklas återstår att se efter att utfallet i Haagdomstolen presenterats.
Text: Ylva Kalin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar