LOVA: När ska vi människor våga sluta att döma?

Lova Gustafson i Bolivia, inlägg 5

I december 2013 förklarar Bolivias försvarsminister, Rubén Saavedra, att HBT-personer inte får utföra den annars obligatoriska militärtjänstgöringen i landet. Denna typ av aktivitet är, enligt försvarsministeriet, enbart för ”kvinnor” och ”män”. Machismokulturens starka fäste i Bolivia fortsätter därmed att göra sig påmind. Det verkar inte heller finnas någon gräns för regeringens homofobi och diskriminering gentemot HBT-personer, i landet.

Vi anländer till CDCs kontor tidigt på måndagsmorgonen den 27 januari. CDC är en människorättsorganisation och arbetar främst med försvarandet av de mänskliga rättigheterna för HBT-personer. Vi har kommit dit för att träffa Keny och Gabriel. De arbetar båda på CDC och har, med organisationens hjälp, trots att det inte är tillåtet i Bolivia, lyckats att få ett skriftligt bevis på att de är gifta. Tillsammans med Keny och Gabriel, samt med andra människorätts­aktivister, ska vi ut och demonstrera. Vi ska demonstrera mot försvarsministeriets socialt- och kulturellt konstruerade föreställningar om vad det innebär att vara ”en riktig man” eller ”en riktig kvinna”. Vi ska också demonstrera mot rätten regeringen faktiskt tar sig att agera i motsägelse till den egna konstitutionen. Där står det nämligen att staten förbjuder och sanktionerar all form av diskriminering som baseras på skäl som kön, hudfärg, sexuell läggning och könsidentitet etc. Det finns också en mer specifik lag, Ley 045, som bland annat förbjuder diskriminering mot HBT-personer.

Keny Rivamontan Padilla och Gabriel Condori Tapia

När vi kliver in på kontoret är Keny och Gabriel i full gång med att förbereda sig inför demonstrationen. De klär ut sig i nyinhandlade militärkläder, och målar varandra med ansiktsfärg; mörkgröna ränder på den ena kinden och regnbågens alla färger på den andra. De ser så uppspelta ut och flaggor och banderoller med viktiga budskap letas fram och samlas ihop. Kenny är ung, bara 21 år, och det är svårt att inte beröras av hans spralliga och positiva personlighet. Gabriel är lite äldre, 27 år, och allvarligare. Hans stora integritet och starka vilja är överrumplande. Och plötsligt känner jag hur en ilska sprider sig i hela kroppen och adrenalinet för det som är rätt pumpar igång, utan hejd! För vi ska inte bara demonstrera mot ett par förlegade och dammiga kriterier och konstruktioner kring kön; utan också för alla människors rätt att slippa utsättas för diskri­minering, oavsett könsidentitet eller könsuttryck och oberoende av vem man väljer att älska. Något som borde vara en självklarhet!

När allt är förberett och klart tågar vi ut på gatan och fortsätter upp mot Plaza Murillo, där demonstrationen ska ta sin början. Plaza Murillo anses vara lite av ett politiskt center i La Paz, med både Presidentpalatset, den Nationella Kongressen och Katedralen som finns på torget. Det blir emellertid inte ett långvarigt besök, då polisen snabbt strömmar till platsen och kör iväg oss därifrån. Jag förstår ingenting; La Paz är ju känt för alla sina, nästan dagliga, demon­strationer! Gabriel förklarar att det inte heller finns någon rättfärdigad förklaring till polisens agerande. Den enda anledningen till att vi inte får vara där är, enligt polisen, att det är förbjudet att samlas och protestera mot den egna regeringens bestämmelser. Jag ryser, då föreningsfriheten och yttrandefriheten ju är två av de allra viktigaste grundbultarna i en fungerande demokrati.

Keny utanför försvarsministeriet

Efter en viss försening kan vi i alla fall börja vår färd mot försvars­ministeriet, som är vårt slutliga mål. När vi kommer fram griper Keny tag i megafonen, och med blicken riktad mot försvarsministeriets huvudentré, förklarar han högt och tydligt varför regerings agerande är fel. Jag står alldeles nära och jag kan se att han skakar, så upprörd är han. Och jag grips av hans stora mänskliga mod och av mina egna starka känslor som jag har för honom som vän! När ska vi människor våga sluta att döma? När ska vi våga sluta att låta det som skiljer sig från normen vara så otroligt provocerande? Jag beundrar Keny och Gabriel, för att de vågar, för att de tar ställning och för att de står upp för sina egna och andras rättigheter att få vara som de är och älska den de vill!

Text och foto: Lova Gustafson


(CDC är en av Svalorna Latinamerikas samarbets­organisationer inom det nya programmet Suma Thakhi II.)