Peru och chichan

Vad är detta tänkte jag när jag kollade igenom related videos på Youtube. Någon minut senare hade jag upptäckt en för mig helt okänd genrer och dessutom ett stycke peruansk nutidshistoria.

Under sextiotalet flödade oljan i den peruanska delen av Amazonas.  Kapital och människor drogs som flugor till städer som Iquitos, Pucallpa och Moyobamba mitt i den ändlösa djungeln. Det var glada dagar, i alla fall för en del, och folk ville festa. I de ljumna tropiska kvällarna började en ny musikgenrer ta form på städernas barer.

Inspirerade av den colombianska Cumbian, en still med sina rötter i mötet mellan afrikanska slavar, inhemska indianer, spanska gitarrer och tyska dragspel i Karibiens kuststäder, började band som  Juaneco y Su Combo och Los Mirlos experimentera med samtida popmusik. Dragspelen ersattes med elgitarrer och moogorglar. Soundet fick starka inslag av amerikansk psykadelia och surfrock samtidigt som arvet från Anderna fanns kvar i form av huaynon. Chichan, eller den peruanska Cumbian, var född.

"Sonido Amazonico" med Los Mirlos.

Från djungeln spred sig sedan musiken med de många människor som sökte sig till Perus större städer längs med kusten på jakt efter arbete. Los Destellos från Lima kom att bli de nya stjärnorna och gjorde Chichan till folkets nya älskling över hela Peru. Till skillad från den brasilanska Tropicalian från samma tid sträckte sig dock chichans popularitet aldrig utanför Perus gränser.

"Cumbia del desierto" med Los Destellos.

Det var först 2007 som genren tillkännagav sig för omvärlden. I samband med att det lilla Brooklyn-baserade skivbolaget Barbés Records släppte först Roots of Chicha – Psychadelic Cumbias from Peru Vol. 1 och sedan Vol. 2. I skivkonvuluten tecknar de genrens historia och försöker förklara dess utveckling i Peru och begränsade popularitet utanför landet. Vad som började som en fråga om smak, slutar som en klassmarkör.

Till att börja med handlade det främst om peruansk cumbia. Begreppet chicha kom först i bruk i slutet av sjuttiotalet. Dess svängiga men samtidigt lantliga och folkiga ursprung gick aldrig hem hos överklassens ungdomar. På grund av sina fans migrantionsmönster kom Chichan därför heller aldrig längre än till Perus kust.

Under sjuttiotalet befästas genren ännu mer som karaktäristisk för arbetarklassen. Festandet från oljeboomens dagar var över och texterna kom att handla mer om att överleva en tuff vardag. Los Shapis låt Ambulante Soy (Jag är gatuförsäljare) är en klassiker från denna period. Chichan, som också är en populär dryck i Peru bryggd på majs, blev den nya beteckningen för peruansk cumbia och förstärkte dess folkliga och lågkulturella stämpel.

"Ambulante soy" med Los Shapis.

Idag lever chichan kvar som en integrerad del i den peruanska pophistorien och fortsätter att utvecklas. De kanske mest framträdande gestalterna bakom genrerns förnyelse i Peru är dj-duon Dengue Dengue Dengue från Lima. Med inspiration från techno och dub producerar de både eget material och remixar sextiotalets pionjärer.

"Simiolo" med Dengue Dengue Dengue.

Förutom soundet tycker jag det är spännande hur chichan innehåller så himla mycket historia med rötter ända tillbaka till kolonialtiden. Precis som bluesen i USA berättar den om hur människor trots tvång, diskriminering och samhällsklyftor skapar något nytt och gör det till sitt eget. Jag önskar bara att jag upptäckt chichan tidigare. 

Text: Martin Karlsson.

De utsatta närmre än jag trott

Sigrid Petersson i Nicaragua, inlägg 9

När jag först kom hit, för snart fem månader sedan, hade jag viss kunskap om situationen när det gäller mänskliga rättigheter i Nicaragua. Det var mitt andra besök i landet och jag visste att jag skulle få se fattigdom på nära håll. Men det som till en början höll sig på avstånd, har med tiden krypit sig närmare.

När jag träffat barnen och ungdomarna på de olika aktiviteter som samarbetsorganisationerna anordnar, kommer de alltid välkammade, i sina bästa kläder. De är positiva och glada eftersom de får tid att umgås med varandra, leka och ibland besöka platser där de aldrig varit förut. Det tog tid för mig att förstå att de här barnen inte bara är där för att lära sig om sådant som kan hända andra barn, utan att många av dem själva lever i svåra situationer.

Vid ett tillfälle satt jag och Svalorna Latinamerikas informationsansvarige och samtalade med några barn som är engagerade i en kommunikationsgrupp hos en av samarbetsorganisationerna. Vi pratade om barnarbete och frågade naivt om de ”kände några barn som arbetar?” Mitt i frågan inser jag att det är ju de här barnen vi sitter och pratar med som själva arbetar.

Kanske var det vårt svenska perspektiv som låg bakom vårt antagande, kanske var det för att vi inte vill tro att barnarbete existerar, men till stor del berodde nog vår förutfattade mening på att de barnen vi satt och pratade med var vältaliga, engagerade personer i hela och rena kläder.

På liknande sätt har våldet kommit närmre och närmre. Till en början var det för mig något som man pratade om under de olika aktiviteterna. Något som de olika samarbetsorganisationerna arbetar med för att förebygga.

Fotmassage i grupp tillsammans med personal från Svalorna Latinamerikas fyra samarbetsorganisationer.

I samband med en programutvärdering var vi tillsammans med personal från Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer på en gård där vi skulle sova över. Innan vi somnar hör jag några av de yngre kvinnorna prata engagerat med varandra. De samtalar om våldsamma makar och alkoholiserade bröder. De här kvinnorna, som alltså dagligen arbetar med andra kvinnor i våldssituationer, har många av dem själva blivit utsatta.

Likaså när det gäller tonårsgraviditeter. Det var något jag hade läst om och som jag kände till var stort i Nicaragua. Jag visste att det var ett ämne som man talade om hos de olika organisationerna. Men genom att ha lärt känna de vi arbetar med lite bättre, får jag veta att flera av kvinnorna i personalen själva fick barn när de var i tonåren. Dessutom finns det bland ungdomarna de arbetar med flera gravida tonåringar.

Efter hand har jag insett att det är självklart att det är så. Att Svalorna Latinamerikas stöd går till de mest utsatta. Att det är de drabbade som får möjlighet att engagera sig för att förändra sin vardag och göra sina röster hörda. En hel del av personalen i de olika organisationerna började själva att engagera sig som en del av målgruppen. Därigenom har de både kunskap och förståelse inför de människor de möter.

Under min tid här har jag blivit imponerad av otaliga människor. Det handlar om personer i personalen med hälsoproblem som lyckas entusiasmera barnen med sitt engagerande sätt, om flickor som lever med våld i hemmet och trots det fungerar som ambassadörer för alla barns rättigheter, om pojkar som arbetar som vuxna och ändå har en stark känsla för vad som är rätt och fel. Listan skulle kunna göras mycket, mycket längre.

Ludopedagogisk övning där det dansades med färgglada band.

Att jag först inte förstod att många av människorna jag möter inom organisationerna bär på tunga historier och sorgliga minnen, beror på att de ger så mycket. Under alla aktiviteter jag har varit med på har det varit en positiv kärleksfull stämning. Det har skrattats, skojats, dansats och kramats. Det är starka personer. Människor som valt att ägna sina liv åt att förändra.

Efter allt jag sett och upplevt under de här månaderna fastnar en tanke i bakhuvudet; vart skulle de här människorna varit om organisationerna inte fanns?

Text och bild: Sigrid Petersson

MARTIN: Tillsammans erövrar vi demokratin

Brenda från Castilla Media talar inför lokalpolitiker.

Martin Karlsson i Peru, inlägg 8

Om två veckor tar jag farväl av Arequipa och beger mig hem till Stockholm igen. Med avslut följer ofta en tillbakablick på den tid som varit. Både formellt och personligen. I ljuset av två andra bra reflekterande texter, som finns här och här, vill också jag dela med mig av några lärdomar.

När jag under min tid i Peru har försökt att bilda mig en uppfattning om Svalorna Latinamerikas utvecklingssamarbete här i synnerhet och svenskt bistånd i allmänhet har jag gått till väga på olika sätt.

Intervjuer med de kvinnor och ungdomar som vi arbetar med här har exempelvis hjälpt till att förstå den personliga betydelsen som samarbetet har. Ibland har det dock känts svårt att foga samman de små berättelserna till en helhet och få en uppfattning om vart vi är på väg. De gångerna har jag sökt mig till våra LFA-matriser.

LFA står för Logical framework approach och är ett planeringsverktyg som lanserades av den amerikanska biståndsmyndigheten USAID 1969. Verktyget används för att beskriva syfte, metod och målsättning med ett biståndsprojekt och används också i ansökan om medel till Sida av svenska biståndsorganisationer.

Efter mina besök i Castilla Media och möten med de kvinnor och ungdomar vi arbetar tillsammans med har jag försökt återkoppla till de delmål som står uppskrivna i LFA-matriserna. Hur en danslektion, en fotoutställning eller en kvinna som stolt berättar hur hon har börjat sälja marsvin ska leda fram till en hållbar utveckling. LFA-matriserna har varit en hjälp på vägen att förstå helheten men ändå har det fortfarande känts som om något saknas.

När jag läste en metodhandbok från Forum Syd om demokrati och rättvisa fastnade jag vid en formulering som jag nu i efterhand tycker fångar upp alla de här olika aktiviteterna kanske ännu bättre än LFA-matrisen.

… demokrati måste erövras av varje generation

En danslektion är också en gruppövning och ett sätt arbeta tillsammans. En fotoutställning är ett tillfälle att kommunicera och medvetandegöra. Att sälja marsvin är ett sätt att få en egen inkomst och stärka självkänslan.

Sammantaget är de här aktiviteterna strategier som kvinnorna och ungdomarna i Castilla Media använder sig av för att erövra demokratin. Demokratin som är deras rättighet och handlar om deltagande, men som under historien har förnekats dem av ett sådant hinder som stavas diskriminering.

Betydelsen av de här aktiviteter stannar dock inte vid deras effektivitet (hur pass bra de är för att nå målen i LFA-matrisen). Den omfattar så himla mycket mer.

Byråkrati, resultatuppföljning och statistik inom svenskt bistånd är medel till ett ändamål som har en ännu längre historia än LFA-matrisen. Den historien handlar fortfarande om de som har och de som inte har, om folkrörelser, solidaritet och ett gemensamt åtagande över gränser. Den handlar om oss medborgare och det ansvar vi själva tar för hur biståndet ska se ut, exempelvis genom folkrörelser, och ytterst vad vi själva gör för en jämlikare värld. 

Ta Svalorna Latinamerika som exempel. Det är inte bara ett kansli i Stockholm med några få anställda. Det är en organisation bestående av medlemmar som genom historien frivilligt har valt att använda sina demokratiska rättigheter och sin fritid till att stötta dem som inte har några.

Det är så jag ser det och det är därför också jag efter en vecka på Sidas kursgård i Härnöshand och fem månader i Peru kan skriva under på att bistånd gör skillnad. Den skillnaden avgörs dock inte bara av hur pass bra kvinnorna och ungdomarna i Castilla Media erövrar sin demokrati. Den avgörs också av hur pass bra vi själva gör det. Både för deras och vår egen skull.

Text och foto: Martin Karlsson