LINNEA: Mänskliga rättigheter

Linnea Uppsäll i Bolivia, inlägg 14

Polisen lyssnar på den som betalar mest, kvinnor klädda i ursprungsfolkens typiska kläder riskerar bli portade från "finare" barer och brottslingar lynchas till döds. Bolivia har skrivit under de flesta internationella konventioner om mänskliga rättigheter men i praktiken sker överträdelser dagligen.

Det finns så många saker som vi tar för givet i Sverige men som inte alls är självklart för bolivianska folket. Exempelvis att rättssystemet behandlar alla lika. I Bolivia kan den som har pengar muta sig fram till ett milt straff och en skön fängelsetid med mycket frihet, oavsett hur allvarligt brottet är. Däremot kan en man som stulit mat till sina barn hamna i en trång, skitig cell i väntan på en rättegång som aldrig blir av.

En stor del av verksamheten som Svalorna LA stöder i Bolivia används för att stärka de mänskliga rättigheterna. Flera av samarbetsorganisationerna ordnar kurser i mänskliga rättigheter på landsbygden och i El Alto där stor del av befolkningen är aymara. NAT’s, organisationen av barn som arbetar och/eller bor på gatan jobbar mycket med att barnen ska känna till sina rättigheter och påverkar dessutom politiker på nationell nivå för att förbättra dessa. Ett arbete som de till och med fått medalj och träffa presidenten för, se mer här:

Den 10 december var det den internationella dagen för mänskliga rättigheter. I Bolivia har dagen tyvärr gått obemärkt förbi.

Linnea Uppsäll

infobolivia@svalorna.se

LISA: Rått medieklimat

Lisa Ljunggren i Peru, inlägg 4

– Vad är det du gör på Svalorna egentligen, frågade en peruansk nybliven vän för inte så länge sedan.
– Journalist? Aah! Jag föreställer mig att den svenska journalistiken skiljer sig ganska kraftigt från den peruanska, fortsätter han.
– Jo, det har du alldeles rätt i. De är lite mindre brutala där, säger jag och skrattar lite.
– Haha, jag tror dig.

En sak jag reagerade på redan för fem år sedan, vid min första egentliga kontakt med den latinamerikanska pressen, var hur totalt avanonymiserat allt var i nyhetsvärlden. Minsta misstänkt hängs ut som syndabock långt innan domen avklarats och det stannar sällan där – även offer hängs ofta ut med namn och bild och halvt lemlästade kroppar fläks ofta ut på löpsedlar och mittuppslag. Som integritetskänslig svensk är det lätt att ifrågasätta om föreläsningarna om pressetik över huvud taget existerar vid journalistutbildningarna i den här delen av världen.

Kanske är vi svenskar inte bättre och kanske styrs vi av samma asätarinstinkter – självklart förtäckta i "allmänintresse" – som våra bröder och systrar i andra delar av världen, men någonstans tar det ändå emot, oavsett vad brottet må vara. Inte minst när det gäller oskyldiga offer.

Någon som dock inte tycks vara ett oskyldigt offer men som ändå utgör ett strålande exempel på när syndabockshetsen tar över en hel nation går för tillfället att hitta i efterdyningarna (eller möjligtvis bara toppen på isberget, beroende på vem man frågar) av den så kallade "Petrogate-skandalen", som för en tid sedan fick samtliga ministrar i Garcías regering att avgå. Årets favorithatobjekt nummer ett för peruanerna heter Rómulo León, även kallad La Rata – råttan – ett namn som inte bara fungerar för gnagare utan som också brukar tilldelas mänskliga avskum.

Leóns namn har figurerat ända sedan Petrogate uppdagades som en av huvudpersonerna i de ljudupptagningar som offentliggjordes av tvprogrammet Cuarto Poder, vilka kopplade ihop underbordetbetalningar kring oljekontraktsförhandligar med representanter ända inifrån regeringen. I samband med offentliggörandet gick han under jorden i drygt fem veckor och utpekades snabbt som Judas. I dagsläget spenderar han sina dagar på San Jorge-fängelset i Lima därifrån han hånas offentligt vid varje givet tillfälle, ofta avbildad med just råttsvans och gnagartänder.

Som en kär vän till min familj brukar säga; det är olika.

Eller?

Lisa Ljunggren
infoperu@svalorna.se

ROXANA: Får jag lov...

Roxana Ortiz i Nicaragua, inlägg 11

Under den gångna veckan uppmärksammades den internationella dagen mot våld mot kvinnor. Och visst är det nödvändigt med kampanjer som upplyser allmänheten om våldet som är både fysiskt, psykiskt och sexuellt. Men att sitta på bussen från Estelí till Managua en vanlig vardag och lyssna på hennes historia i två och en halv timme fick mig att inse att våldet är mycket mer subtilt än jag någonsin har kunnat tro.

Att inse att våldet mot kvinnor är inbakat i språket, i orden vi använder. Språket avslöjar något obskyrt, sättet vi pratar och tilltalar männen, våra makar, vår sambo och sist men inte minst våra älskare.

”Jag är på väg till Managua, jag har fått lov att åka idag och det är jag glad över” sade hon som satt brevid mig på den bekväma expressbussen till Managua. Hon lyckades få mig att slita mig ifrån boken, ”Män som hatar kvinnor” av Stieg Larsson, och jag stoppade in den i min brunslitna skinnväska. Jag blev nyfiken. Vad då ”jag har fått lov...” undrade jag.

”Ja, jag frågade min man om lov för att åka till Managua för att göra några undersökningar ... Vet du vad, min man ogillar att jag står vid dörröppningen och pratar med de andra grannkvinnorna. Han blir vansinnig och säger att det är bara horor som gör sånt.”

Hon, som förmodligen bär många namn, är 36 år, har två barn och jobbar på en tobaksfabrik, liksom sin man. Hon tjänar ett par hundra córdobas mindre i månaden än honom. Från tobaksfabriken är det raka vägen hem. Där väntar matlagning, disk, tvätt, barn och man. I 20 år har han sagt: ”din mat duger åt grisar", "du är gammal och fet”. Hon är diabetiker och mannen ser döden framför sig och säger till henne: "om du dör så blir det ju så tråkigt hemma för vem ska göra sakerna i huset... det är mitt största bekymmer om du dör”.

Hon berättar att hon är trött på allt och hon orkar inte längre. ”Jag har aldrig fått ett enda slag men inte en enda dag har han sagt något positivt”.

Sexlivet, det kanske inte ens går att kalla det för sexliv. Hon berättar att han drar ner kalsongerna, lägger sig över henne och får ”det” överstökat. Sedan vänder han sig om och somnar. Han håller inte igen och fiser efter sexakten. Det svider i slidan så pass mycket att hon inte ens kan sätta sig ordentligt nästa dag.

Hon gick till gynekologen och berättade hur sexet gick till. Läkarens råd var... ”men varför provar du inte någon ny... alltså hitta någon och känn efter ett nytt sätt att ha sex?”. Hon tog sig mod och flirtade med hennes mammas granne och... ”vet du vad jag kände, alltså det var helt sjukt... hela jag darrade efter att vi hade haft sex”, ”jag var lycklig i sängen”. Till slut sa jag till henne:

- Vet du vad jag tror... jag tror att du går runt och testar idén om att separera. Hade du velat stanna kvar med din nuvarande man så hade du sagt ”åh, han är så fantastisk och så bra med mig”. Uppenbarligen så vill du komma därifrån, säger jag.

Hon tittar mig i ögonen och ler.

- Ja, du har nog rätt. Det är det som håller på att hända. Jag orkar inte mera. Jag är slutkörd. Titta på mina händer, jag har blåsor på fingertopparna och jag får aldrig vila.

Hennes ordval avslöjade ett förtryck, en kvinna som är underordnad en man, en ojämlikhet. Sist men inte minst våldet som män utövar mot kvinnor.

Det är inte första gången jag hör en kvinna prata så här. Det är inte första gången och troligtvis inte den sista jag hör en diskurs som är underordnad männens. Kampen mot mäns våld mot kvinnor måste fortsätta.

Text: Roxana Ortiz

infonicaragua@svalorna.se

CECILIA: Adios amigos!

Cecilia Holm, Bolivia inlägg 9.

Så är det sista arbetsdagen på Svalkontoret här i La Paz och det är med blandade känslor jag ska lämna Bolivia. Ser fram emot att träffa vänner och familj i Sverige, men samtidigt lämnar jag många vänner jag har fått här, det känns tråkigt.

Sista veckan har varit allmänt hektiskt med allt möjligt som jag vill hinna med innan jag åker. Varför är det alltid så att man sparar vissa saker till sista minuten? Jag antar att det är för när man bor på ett ställe är det så lätt att tänka "det kan jag göra imorgon, eller nästa helg" och vips så är det dax att ge sig av. Förra helgen virrade jag omkring på marknaden med Micke och Karin och fotograferade lite. Marknaderna är alltid lika spännande tycker jag, det finns allt och det är fantastiska färger (och ibland mindre fantastiska lukter). Jag önskar att jag kan gå omkring där hur länge som helst, men det är rätt bökigt och stökigt så huvudet är helt tomt efter ett par timmar och tyvärr måste man alltid vara på sin vakt för att inte blir rånad, speciellt med en stor kamera.

Men antingen jag vill det eller inte så på måndag är det Adios! till goda vänner, vackra berg , billig frukt, färgglada cholitas, salteñas, lamor, luftföroreningar, stökig trafik, högljudda billarm och trånga bussresor, chuños och tuntas, varav de sex sist nämnda jag inte kommer sakna särskilt mycket, men de andra desto mer.

Cecilia Holm

cecilia.holm@svalorna.se

SIMON: En veckas konferens ger en övervägande positiv bild av vart Svalorna LA är på väg

Simon Strannard i Peru, inlägg 2

För ett par veckor sedan hade vi i Peru besök av våra kollegor från kontoren i Stockholm, Nicaragua och Bolivia för att gemensamt diskutera viktiga strategiska frågor.

Svalorna, liksom de flesta andra svenska enskilda organisationer som arbetar med bistånd, har under de senaste 5-10 åren genomgått en förändringsprocess. Enkelt uttryckt har man gått från att arbeta i mindre projekt med stark svensk närvaro i form av volontärer till att arbeta i större program med färre anställda. Den främsta drivkraften bakom denna förändring har varit ett ökat resultatfokus där målgruppen för insatsen står i centrum. Tidigare mindre och spridda projekt karakteriserades alltför ofta av en bristande hållbarhet och avsaknad av tydliga mål.

Dagens bistånd lär sig av sina misstag och utgår nu ifrån uppställda mål för verksamheten som definieras tillsammans med målgruppen i en deltagande process. Programmet består av en mängd aktiviteter som strategiskt utformats utifrån målen och som på sikt ska leda till att dessa uppfylls. Det som styr verksamheten är de resultat man uppnår och övervägande fokus ligger på att mäta och utvärdera dessa resultat. Svensk personal bedriver inga aktiviteter utan ansvarar för bland annat metodologisk utveckling, uppföljning, utvärdering och rapportering till finansiärer i Sverige, allt detta i kontinuerlig dialog med de lokala organisationer som är ansvariga för programmets aktiviteter. Genom att använda sig av lokal kunskap och kompetens ökar hållbarheten och effektiviteten i insatsen.

En sådan genomgripande förändring av arbetssätt tar tid att genomföra. Svalorna LA ligger långt fram i detta förändringsarbete men veckans möten handlade om hur vi ska bli ännu bättre. En positiv upptäckt var att de olika kontoren på var sitt håll utvecklat i stort sett identiska tankar om hur arbetet bör fortskrida och vi kunde enkelt enas om vilka nödvändiga dokument som behöver utvecklas till förmån för såväl organisationen i sin helhet som för programmen i de tre länderna. Förutsatt att vissa externa omständigheter som ansökningstider och regler för fortsatt finansiering inte negativt påverkar dessa planer, tror jag att Svalorna LA har goda möjligheter att nå sin fulla potential som en effektiv programorganisation inom de närmaste åren.

Simon Strannard

simon.svalorna@gmail.com