MIA: Utmaningarna för en hälsosvag låglänning på högplatån

Mia Moberg i La Paz, blogginlägg 2

Jag tittar upp från anteckningsblocket och staden kryllar av folkliv framför mina ögon på de dammiga och avgasfyllda breda gatorna i El Alto; matförsäljning ur gigantiska kastruller, sopsäckar fyllda med popcorn och stånd med grönsaker i bås, på bord, i en stor korg eller från ett skynke utbrett på marken – överallt finns det olika saker att äta. Här bär kvinnorna färgstarka kläder vart man än tittar, oftast ackompanjerat med ett randigt andinskt mönstrat tyg som knyts till en ryggsäck varur man skymtar allt från dagens inköp på marknaden till en unge med rosiga kinder som tittar upp eller de egenproducerade chipsen som ska säljas längre ner på gatan.

Längst fram bredvid chauffören i en full minibuss har vi tuffat upp genom La Paz branta vägar tills det slår lock för öronen och vi är över molnen. Vi fortsätter ut på huvudgatan på högslättens största stad, där trafikstockningen är ett faktum och människor med och utan packning eller barn i famnen hoppar in i och ut ur bilar i det stillastående lapptäcket av tutande minibussar och större bjärta bussar från 60-talet. Det portföljbärande affärsfolket i kostym och högklackat från La Paz syns inte till här, inte heller de gröna alléerna, pampiga parkerna eller gräsmattorna. Att nästintill alla alteños (boende i El Alto) i stort sätt är aymara märks på kvinnornas klädstil och håruppsättning och dessutom på språket som hörs på gatorna.

Det är mitt första besök i El Alto där Svalorna Latinamerikas Boliviaprogram ”Suma Thaki” har alla sina samarbetsorganisationer. Programmets målgrupp är barn i åldrarna 8-22 år i riskzonen för att hamna på gatan. Suma Thakis samarbetsorganisationssamordnare Gerardo har bjudit med mig upp till organisationen Chasqui för att delta på ett möte med representanter från tre av Svalorna LA:s fyra bolivianska samarbetsorganisationer.

Dagens agenda består i att komma överens om ett manus för den kommande radioannonsen som ska spelas upp två gånger per dag under två månader på den lokala radiokanalen 57 i El Alto. Radioannonsen kommer att talas in av programmets deltagare med information som riktar sig till barn och ungdomar. Ämnet (som ska avhandlas på under en halv minuts radiotid) är att få barn och unga att våga ta plats i de beslut, diskussioner och rådslag som förs i hemmet och i skolan, organisationer och samhället i stort.

Under mötet debatteras allt från att rösten som ska läsa in måste säga ”niños, niñas y adolecentes” och inte bara det vanliga ”niños” (ändelsen -os som är maskulin har diskuterats vara ännu ett exempel på att mannen i samhället är norm), till att två personer måste turas om att tala in jingeln just på grund andningsuppehållen som annars tar för lång tid. Genom fönstret i den kalla salen glimtar himlen blå och hög och mitt huvud börjar känna av den ytterligare höjdskillnaden som ett besök i El Alto innebär.

Det har gått flera veckor sedan jag kom hit och inget höghöjdsillamående sedan helgen då vi åkte ner via fd. ”Dödens Väg” till molnskogsområdet Yungas och ett hostel utanför staden Coroico där bananer, citrusfrukter, avokado och apor hänger i de subtropiska träden. Äntligen försvann den konstiga sjukan, sorojchin, (till slut kallad för ”höjdis” för att locka den till mer vänliga former av uttryck än kräkningar). Och väl tillbaka i La Paz kom den inte tillbaka; förrän här och nu i El Alto. Turligt nog ger höjdis med sig och efter 5 timmar kan jag återigen ta in – för mig – nya  företeelser varje gång jag öppnar dörren.

I mötet med nya kulturella uttryck, såsom den ständiga närvaron av traditionell dans och boliviansk musik, aymaraklädseln som sveper förbi med stora kjolar i flera lager och en hatt (som nästan ser ut att sväva ovanför huvudet på vissa av kvinnorna), nylagad mat och purfärsk juice att köpa var femte meter på gatorna, har jag äntligen börjat uppleva landet, staden och platsen där jag befinner mig. Jag bor i en andinsk värld där högplatåns hastiga men huskantade stup ramar in en gropformad klättrande stad. La Paz är bakom sina trasiga fasader full av kultur, mörka berättelser och glädjefyllda traditioner och yttringar som belönar ett uppmärksamt öga och en frågvis mun. Vare sig du vill eller inte blir du påverkad av det du möter här. I mitt fall först påverkad av det låga syrets yrsel, min stapplande spanska, mitt hariga säkerhetstänk och en ösig atmosfär i trafiken utan någon pardon för gångtrafikanternas markerade övergångsställen.

Men mötena med människor i denna stad, paceños (La Paz-bor), har trots min mediokra startpunkt varit så naturligt enkelt, från dag ett. Paceños eller svenskar – samma sak! Ingen pratar med dig om du inte först tar initiativet och då först lite återhållsamt men sen är de oftast hjälpsamma och rakt vänliga. Samma känsla i mötet, men andra klimatiska förhållanden, andra språk och en helt annan historia. Jag ser fram emot ett mer vaket och frisk tillstånd i arbetet här hos Svalorna Latinamerikas kontor i La Paz; särskilt i samarbetet med organisationerna i El Alto. Där kommer utmaningarna att handla om att lära känna de barn och unga som Suma Thakhi arbetar med utifrån målgruppens egna villkor, önskningar och mål, och inte om att försöka hålla mig fast i en stolpe på gatan för att inte ramla av yrsel orsakad av höjdsjuka.

Ps. I publicerandets stund har jag återigen åkt på sjukdom, denna gång salmonella, bakterie och en infektion som krävde sjukhusvistelse. Nu när huvudet äntligen tagit in det nya landet kräver tydligen kroppen sin andra halvlek av acklimatisering.

Text: Mia Moberg
Foto: Mia Moberg

JULIA: Att vinna eller försvinna

 Julia Andén i Nicaragua, inlägg 3 

Jag har växt upp i en mycket trygg tillvaro, framför allt socialt med en fantastisk familj som står bakom mig och stöttar mig i mina äventyr. Om jag funderar på vad det är som gjort att jag vågat söka utmaningar istället för stabilitet, så det är just den tryggheten som är svaret.

Muralmålning i Estelí av Proyecto MIRIAM

Men den sociala tryggheten har inte alla, inte i Sverige och än mindre här i Nicaragua. Våldet inom familjen är extremt utbrett här, och då rör det sig ändå om uppskattade siffror. Barn och ungdomar som växer upp med våld i sin vardag saknar den familjetrygghet jag värdesätter så högt. Jag förstår att de hoppar på fina erbjudanden om jobb utomlands eller på andra platser i Nicaragua, trots riskerna. Våld lever de redan med, så vad har de att förlora? Om deras liv redan präglas av övergrepp utförda av de människor de mest litar på och är beroende av, så kanske det inte verkar så skrämmande att byta ut den situationen. Och om självkänslan och hur man värderar sitt eget liv dessutom är nere på botten i en djup avgrund efter år av fysisk och psykisk misshandel blir det ännu mer förståeligt. Att dessa unga har hopp kvar känns mirakulöst, och att de agerar efter hoppet verkar helt rimligt. De kanske, innan de accepterar de där jobbet som servitris i en turiststad vid kusten, har övervägt för- och nackdelar samt alla risker och kommit fram till att det är värt det – erbjudandet om ett välbetalt jobb kanske är på riktigt. Eller den där pojkvännen som visar så mycket kärlek och omtanke – varför skulle inte han vara ärlig bara för att han är 10 eller 20 år äldre och är rik? Eller så blir ”vinsten” värd våldet och övergreppen, för att du själv slipper bo på gatan, eller för att dina syskon kan fortsätta gå i skolan. Eller så är det inte värt det, men då är det försent och din vilja spelar ingen roll längre.

Anonym muralmålning i Estelí - "Din tystnad fördömer mig"

När jag läser om barn och ungdomars inställning till våld, mänskliga rättigheter och sexhandel blir det irrationella plötsligt rationellt. Många av Nicaraguas unga förstår att det handlar om brott och övergrepp så länge det sker på avstånd, men när det handlar om dem själva är företeelserna så normaliserade att de inte ser sin egen utsatthet. För att bekämpa problemet räcker det inte med information – vi måste ju ge de utsatta ett bättre alternativ. Oavsett hur medvetna eller omedvetna valen är så grundar de sig i en önskan om något bättre. Bilden av fattiga och utsatta människor som irrationella eller passiva som vi blir matade med gång på gång i media börjar bli rätt urholkad tycker jag. Här arbetar barn, ungdomar, vuxna och gamla från tidig morgon till sen kväll om det krävs. Dessutom är de beredda att offra sin egen värdighet för ett bättre liv. Det framstår inte som passivt för mig – de utnyttjar varje möjlighet de ser.

Det hela handlar kanske bara om enkel ekvation där det du kan förlora i dina egna ögon inte är mycket värt. Det blir ett enkelt spel om att vinna, eller försvinna. 

Text och foto: Julia Andén

infonicaragua@svalorna.se

ZARAH: En ny påve… vem är han?

Zarah Östman Pittaluga i Sverige, inlägg 3

Foto: Roxana Ortiz

I onsdags kom den vita röken som visade att den nya påven var vald, Franciskus I heter han. Jag är inte katolik men blev rörd av att höra att han var en argentinsk ärkebiskop. Franciskus I är den första påven på tusen år som inte är europeisk och den allra första som är Latinamerikansk. Min första tanke var att Katolska kyrkan kanske hade tänkt till, kanske hade de vidgat sina vyer lite.

Många har höga förväntningar på den nya påven och den katolska världen skriker efter reformer. En stark röst är Latinamerika, där majoriteten av invånarna är katoliker. De senaste åren har Katolska kyrkan har fått mycket kritik, då Vatikanstaten är mycket korrumperad och anklagelserna om sexuellt utnyttjande inom kyrkan är många. Det har framförts kritik mot att den Katolska kyrkan har tappat gemenskapen med den fattiga befolkningen. Detta är något som den nya påven med sin jesuitiska bakgrund förhoppningsvis ska motverka; det ryktas nämligen att han har en nära koppling till människor som lever i fattigdom, och att han själv är en man som gillar att leva under enkla förhållanden. Men det sägs också att han är en väldigt konservativ ärkebiskop. Till exempel har han uttalat sig som motståndare till samkönat äktenskap, abort, preventivmedel, skilsmässa och kvinnor i ledande positioner.

Det var där allt föll för mig; jag blev inte förvånad över de moraliska åsikterna angående sexuella och reproduktiva rättigheter – de är desamma som den katolska kyrkans officiella uttalanden. Men hans kvinnosyn däremot: att kvinnor är naturligt underordnade mannen och att det är mannen som är ”tänkaren” och den som kan få saker gjorda medan kvinnor finns till för att tillfredställa honom. Förbannad och besviken är det minsta man kan säga om hur jag kände mig när jag läste dessa ord – jag som precis hade fått en millimeter mer hopp för den Katolska kyrkan.

Mural i Montevideo, Uruguay. Foto Zarah Östman Pittaluga

Nu hoppas jag att min älskade kontinent Latinamerika sätter ordentlig press på denna påve. Latinamerikas katoliker är trötta på att den Katolska kyrkan inte följer samhällets utveckling, en av orsakerna till att de förlorar anhängare i stadig takt. Kyrkan vill inte förlora sina sympatisörer i Latinamerika och jag misstänker att det var en av orsakerna till att denna påve blev vald. Även det faktum att han är konservativ i sina åsikter känns som ett självklart val av den Katolska kyrkan för att på så sätt motverka de många positiva förändringarna som sker på kontinenten; legaliseringen av abort i Uruguay, transpersoners rätt till könsidentitet i Argentina, samkönat äktenskap i flera länder, avkriminalisering av sexuella handlingar mellan ungdomar i Peru – bara för att nämna några stora händelser.

Men nu är dessa framsteg hotade, liksom kvinnors stärkta ställning i samhället, men jag tror att Latinamerika kommer att kämpa för att behålla denna utveckling. Kanske tror den Katolska kyrkan att effekten av att ha en Latinamerikansk påve kommer att bli densamma som när en polsk påve blev vald och Polen förvandlades till en väldigt konservativ stat? Jag tror att det kommer att ha motsatt effekt. Påven måste leva upp till höga förväntningar som ställs från Latinamerika, annars kommer folket att tappa ännu mer förtroende för den Katolska kyrkan.

Latinamerika är fullt av hopp och förväntan, men även med en skara som är redo att gå i kamp för sina rättigheter!

Zarah Östman Pittaluga

Läs också min och Pernilla Springfeldts debattartikel om nya påvens syn på SRHR-frågor som publicerades i Dagens ETC 22 mars 2013

MARIA: När ett plus ett blir tre

Maria Hyllengren i Peru, inlägg 2

"Es complicado". Det är komplicerat. En mening man ofta hör på Svalorna Latinamerikas kontor i Arquipa, Peru. Och inte är det en lätt uppgift att förklara för två nyanlända praktikanter varför deras magar ännu inte är beredda på en portion ceviche – en fantastisk inhemsk fiskrätt som tillagas i en slags citronmarinad. Men framför allt är det svårt att presentera ett enkelt svar på varför fyra av fem personer i de andinska bergen lever i fattigdom (siffrorna kommer från UNDP).

Johanna, en annan svensk praktikant, och jag har installerat oss i ett rum och spritt ut papper, lexikon och kartböcker över hela bordet – första veckan i Peru vill vi lära oss allt om Svalorna LA och programmet för landsbygdsutveckling som vi ska delta i. Jag tror att jag har lärt mig åtminstone en sak hittills: Det ena leder till det andra.

Jag tänker till exempel mycket på hur klimatförändringarna slår olika hårt mot olika människor. Man skulle kunna tro att vi alla står jämlika inför naturens krafter, men de som bara har lite från början har desto mer att förlora. I bergsbyn Viraco, där Svalorna LA arbetar, har invånarna fått ännu sämre tillgång till vatten som en följd av att glaciärerna i närheten smälter. Ett annat naturproblem är det intensiva regnandet som förstör vägarna och på så sätt isolerar byarna. Hade man till exempel velat utnyttja möjligheterna till turism i det vackra landskapet blir det nu klart svårare. Fattiga människor drabbas hårdare av klimatförändringarnas effekter, och det blir också mer komplicerat att ta sig ur fattigdomen.

En sak som jag personligen fastnade för hos Svalorna LA är att man angriper problem från många olika håll. Genom att integrera arbetet med att stärka mänskliga rättigheter uppnår man en synergieffekt. Utbildning, försörjning, demokratisering och kännedom om sina mänskliga rättigheter – allt hänger ihop. Arbetet med en rättighet förstärker arbetet med en annan, och ett plus ett blir tre.

För att uppnå våra mål behöver Svalorna LA och samarbetsorganisationerna också en mängd olika glasögon. Det vill säga, för att se på verkligheten utifrån olika perspektiv. Genusglasögonen och miljöperspektivsglasögonen ska vara ständiga accessoarer för dem som jobbar med landsbygdsutveckling i Peru.

Complicado? Det ska det vara.

Så långt om alla papper; inläsning är både intressant och nödvändigt. Men de som vet mest om sin egen situation är såklart människorna i Viraco, Machahuay och de andra byarna. Jag ser fram emot att plöja klart pappershögarna och äntligen få åka dit.


Text: Maria Hyllengren
Foto: Johanna Ekman

KARIN: Erfarenheter från andra sidan ekvatorn-nya perspektiv

Karin Källström i Bolivia, inlägg 1

En stor förmån med att leva i ett nytt land är att du gång på gång ertappar dig själv med att få dina perspektiv omkullkastade. Självklarheter i vardagslivet ställs på ända och oavsett om du håller med om det nya tvingas du fundera över dina perspektiv.

Under några veckor har jag som socionomstudent genom Svalorna och Socionomer utan Gränser haft en unik möjlighet att lära känna den sociala verklighet människor i Bolivia lever i och få inblick i allt från internationella biståndsinsatser till lokala lösningar på många av de problem jag valt min utbildning för att få vara med och bekämpa.

Ett växande problem är miljöfrågan, som allt tydligare påverkar människors livsvillkor och möjligheter till ett värdigt liv. I La Paz är ett tecken glaciären Chacaltaya, som smält med vattenbrist till följd. I Sverige diskuteras ofta den rika världens eventuella ansvar att hjälpa fattigare länder att utvecklas miljövänligt. Visst nämns USA som skräckexempel men tyngdpunkten läggs ofta på vad som händer när fattiga folkrika länder kommer ikapp ekonomiskt, allt medan Sverige bygger ut återvinningssystem och fortsätter att öka konsumtionsnivån.

Häromdagen besökte jag utrikesministeriet. Representanter från det civila samhället inbjöds att lyssna till utrikesministeriets offentliga årsredovisning för 2012. Publiken representerade främst ursprungsfolk och småbrukarorganisationer. Det skulle antagligen sett annorlunda ut för tio år sedan då den offentliga makten i praktiken var reserverad för landets spanskättade befolkning. Nu fick alla en påse kokablad att tugga på och aymara blandades in i talen. Mycket riktade sig till högplatåns landsbygdsbefolkning; det internationella quinoaåret (andinsk proteinrik gröda) 2013 och de möjligheter detta innebär både för Bolivias bönder och för matbristen i världen, framgångar på internationell nivå för kokabladet, eller introduktionen av begreppet "moder jord" och hennes rättigheter under FN:s internationella klimatkonferens. På ett självklart sätt förklarades hur Bolivia drivit på för att de som bär skulden för miljöproblemen, de rika länderna i norr, ska börja ta sitt ansvar och minska sina utsläpp. 

För mig som just landat i en stad där avgaserna gör att jag får ont i lungorna och bristen på papperskorgar förundrar mig, var det nödvändigt att sätta talet i lite perspektiv. För vilket påverkar glaciärerna mest: Min flygresa hit, mina alltför långa duschar och mitt liv i ett överkonsumerande samhälle eller några plastförpackningar på gatan i La Paz och en avgasstinn gammal buss som rymmer bra många fler än en personbil per familj skulle göra? Att den rika världen är boven i dramat är ingen nyhet men självklarheten med vilken tesen uttrycktes och det totala fokuset på "oss" i norr gav mig nya insikter. För det är väl genom båda sidornas brist på perspektiv och förmåga att se sin egen utvecklingspotential som debatten står och stampar. Två små länder, Sverige och Bolivia, med obetydlig effekt på klimatet i det stora sammanhanget men med gemensamma önskningar om en hållbar framtid för kommande generationer. Nya perspektiv behövs både på individuell- och global nivå!

Karin Källström