Biodlarföreningens lantbruksmässa- ett steg i processen mot ökad organisering i Castilla Media

Vid vårt första besök i Castilla Media fick vi delta när ”La asociación de apicultores de Machahuay”, biodlarföreningen i Machahuay, planerade en lantbruksmässa. Lantbruksmässan ska hållas den 15 augusti i Machahuay under stadens firande av la Virgen de la Asunta, vilket är en jungfru, och lantbrukare från de fem kommunerna i Castilla Media ska bjudas in för att ställa ut sina varor.

Biodlarföreningen planerar jordbruksmässa i Machahuay. Foto: Samuel Hallin Veres

Under mötet bestämde föreningen bland annat vad marknaden skulle heta och kom fram till att namnet skulle bli ”Feria Productiva- Las Obreras Machaueñas y el Sabor de Mi Tierra”, vilket översatt blir ”produktiv mässa- de (kvinnliga) arbetarna från Machahuay och smaken av min jord”. De planerade även vad som skulle behövas för att mässan skulle bli möjlig att genomföra, risker som skulle kunna uppkomma diskuterades och olika ansvarsområden delades ut medlemmarna emellan. En av de utmaningar som diskuterades var hur jordbrukarna från de andra kommunerna skulle kunna ta sig till Machahuay och de kom fram till att deras kommuner nog skulle behöva ställa upp med transportmöjligheter. Deltagarna var eniga om att mässan är ett bra sätt att organisera sig och att samla de fem distrikten, men att det samtidigt är en möjlighet att tjäna lite extra pengar. Biodlarföreningen har redan sålt all honung från den senaste skörden, så en oro uppkom dock över hur de själva ekonomiskt sätt skulle kunna tjäna på marknaden. Irma Timana Taboada, som är PDRs kordinator, lugnade dem genom att säga att det inte skulle bli några problem då de skulle få in pengar på andra sätt.

Platsen på torget i Machahuay där mässan kommer att hållas. Foto: Alexandra Garcia Nilsson

PDR har tidigare varit med och genomfört lantbruksmässor av detta slag, ett exempel är den mässa som genomfördes i Viraco 2014, vilken beskrivits av den tidigare praktikanten Emelie Blomgren i ett blogginlägg från 22 oktober samma år. Till skillnad från vid dessa tillfällen är dock tanken att PDR inte ska organisera mässan, utan att det är biodlarföreningen som ska genomföra och planera, medan programmet endast ska fungera som stöd. Detta för att de boende i distriktet ska ha, och även känna att de har, möjlighet att genomföra marknader och andra liknande event även efter att programmet har slutförts. Biodlarna, speciellt de äldre damerna, var påhittiga och kom med förslag när det efterfrågades, men de hade svårt för att komma med egna initiativ utöver det, även om det efterfrågades av Irma ett flertal gånger. Att stärka invånarna i Castilla Media till att ta egna initiativ och att de själva ska organisera sig tycks vara ett utmanande, men viktigt, mål att uppnå.

Ett ytterligare mål som programmet har är att öka samarbetet mellan kommunen, civilsamhället och den privata sektorn. Detta fick vi lära oss mer om under en workshop som hölls för kommunstyrelsen i Machahuay, vilken Samuel beskrev i sitt blogginlägg förra veckan. Biodlarföreningen kom då dit för att berätta om sina planer samt be om kommunens tillåtelse och stöd för att genomföra lantbruksmässan. Rådmannen Justo Totocayo Garate, svarade uppmuntrande att det var ett mycket bra initiativ och att kommunen skulle ställa upp på de sätt som biodlarna efterfrågat. Avslutningsvis tackade Tomasa Mamani Silva, som är föreningens kassör, för stödet och påtalade att när kommunen behöver stöd ska de räkna med föreningens hjälp.

Biodlarföreningen berättar om sina planer om lantbruksmässan för kommunstyrelsen. Foto: Samuel Hallin Veres

Efter att biodlarföreningen lämnat rummet framhöll Gilberto Talavera, som hållit i workshopen, Tomasas ord som mycket betydelsefulla. Från att organisationen över lag stått och bett om saker av kommunen visade hon på initiativ till samarbete mellan organisationen och kommunen. En utveckling likt den som PDR vill se i hela Machahuay, och övriga Castilla Media. Från att medborgarna ber om saker av kommunen vill programmet se att de tar initiativ till samarbete mellan kommunen, civilsamhället och den privata sektorn.

Alexandra Garcia Nilsson, Programpraktikant, Peru

Jämställdhetsarbete i Peru

Att hitta något att göra på internationella kvinnodagen här i Arequipa var svårt. Det blev en lugn söndag, men dagen efter hittade vi ett evenemang med Colectivo feminsitas de Arequipa.

Colectivo feministas samlades på måndagsmorgonen på Plaza de Armas i Arequipas centrum. Tillsammans skulle de gå några kvarter bort till en lokal där det skulle hållas i aktiviteter. I evenemanget på Facebook hade över 150 personer skrivit att de skulle komma, men det var ingen stor grupp feminister som möttes på Plaza de Armas. Sammanlagt var de ungefär tio kvinnor. De förklarade för oss att Arequipa är en väldigt konservativ stad och att det därför inte är många som samlas, men Colectivo feministas fortsätter ändå kämpa. Och trots att de var få gjorde de sig hörda. Tillsammans gick de längs gatorna, ropade ut ramsor om machismo och kvinnors rättigheter, och slog på sina trummor.

Aktiviteterna på plats var dans, poesi och tal. De pratade bland annat om att kvinnodagen inte är en dag av glädje för dem eftersom det fortfarande finns så mycket orättvisor mot kvinnor. I ett av talen tog de upp att nästan hälften av kvinnorna i Arequipa har upplevt våld i nära relationer, och att det finns ett stort mörkertal eftersom många inte vågar berätta om det. De tog också upp att 80 procent av regeringen består av män och att kvinnor tjänar 30 procent mindre än män.

Jämställdheten har en bra bit kvar att gå och när så viktiga frågor tas upp på ett evenemang som inte så många deltar i kan en känna sig lite orolig. Är det inte fler som bryr sig? Och kommer det bli bättre om det inte är fler som vill delta i diskussionen och arbetet? Men samtidigt som det inte kom jättemånga deltagare till Colectivo feministas evenemang för kvinnodagen finns det fortfarande de som kämpar. Och en kan se att arbetet faktiskt gör skillnad.

När vi praktikanter åkte till Castilla Media, till Machaguay närmare bestämt, förra veckan för att ta del av Svalornas arbete där träffade vi en kvinna som heter Dominga. Dominga berättade att efter att ha deltagit i Svalornas aktiviteter har hennes självförtroende vuxit mycket. Hon berättade att hon har gått från att tidigare ha varit väldigt tyst och försiktig, inte ha deltagit i samhället och inte känt att hon kunnat påverka, till att nu vara aktiv i flera organisationer och till och med ha kandiderat i det senaste kommunvalet.

Arbetet för jämställdhet går alltså framåt, även om det går långsamt. Och även om det inte var så många som dök upp på evenemanget i måndags tror jag ändå att det gjorde skillnad. Jag tror att det är viktigt att vi peppar varandra och att vi får möjligheten att se att det faktiskt finns de som brinner för jämställdhet och aktivt arbetar för det. Jag tror också att det är viktigt att en får ta del av berättelser som Domingas för att se att trots alla orättvisor finns det också bra saker som händer.

Mathilda Bäcklin, informationspraktikant i Peru

YLVA: En gringa i kohagen

Ylva Kalin i Peru, inlägg 4

En dag i Machahuay när jag inte har något speciellt program så bjuder PDR:s lokala assistent Glendy Caceres med mig ut på fälten för att se efter djuren. Det är jag, Glendy, Glendys mamma Maria Teresa och Glendys två månader gamla dotter, som Glendy bär på traditionellt vis i ett färggrannt skynke på ryggen.

Vi är ungefär lika gamla Glendy och jag. Vi hade kunnat haft ganska likartade liv. Hon är utbildad sjuksköterska, har bott 12 år i Lima och var på vippen att åka till Italien för att jobba. Innan eurokrisen började fanns ingen hejd på efterfrågan på sjuksköterskor i Italien, och många av Glendys kollegor tog chansen att korsa Atlanten för att söka lyckan i det främmande landet. Ödet hade dock andra planer för Glendy.

Hon träffade sin blivande man på den årliga karnevalen i hembyn Machahuay. Han var jordbrukare och ville fortsätta med det, så hon flyttade med honom hem till byn. Hon berättar att hela hennes familj motsatte sig beslutet. Men själv verkar hon tillfreds med sitt val. När jag frågar om hon vill att hennes barn ska stanna kvar i Castilla Media så svarar hon dock bestämt ”nej”. Hon vill att de ska utbilda sig och sen skaffa ett bra jobb, gärna utomlands.

Åter till kohagen. Medan Glendy tar med djuren ett efter ett till vattenhinken för att ge dem deras dagliga ranson så pratar jag med Maria Teresa som tagit ner barnbarnet från ryggen och sitter och gullar med henne. Hon har redan tolv barnbarn, men det verkar finnas gott om kärlek kvar även för det trettonde.

Maria Teresa frågar mig om jag äger några kor eller får hemma i Sverige. Nej, jag bor i en stad, förklarar jag. På landet då, vad finns det för djur där? Producerar ni mycket mjölk i Sverige? Ger bönderna bara gräs till djuren eller får de annat slags foder? Maria Teresa har många frågor. Jag skruvar på mig och skäms lite. Mitt storstadsliv därhemma kräver inte att jag vet något om varken djurhållning eller jordbruk. Jag går ju bara till ICA och plockar mitt mjölkpaket från kyldisken. Förvisso ekologiskt, men jag måste erkänna att jag vet väldigt lite om vad det innebär i praktiken.

Maria Teresa berättar om livet i Machahuay. Familjens främsta inkomstkälla kommer från mjölkproduktion. Den dagliga rutinen ser ut så här: först ska korna mjölkas klockan fyra på morgonen. Sedan ska de ges vatten på förmiddagen, och om tid finns, en gång på eftermiddagen också. Ofta tjänar familjen bara 10 soles (motsvarande ungefär 25 kronor) på mjölken och då måste de komplettera med annan verksamhet för att få ihop tillräckligt med pengar. Till exempel brukar de arbeta med att plocka bort stenar från åkrarna på större jordbruk för att traktorer ska kunna köra där. Då kan de få lunch av bonden och dessutom tjäna en slant.

När djuren har fått vatten och Maria Teresa har skördat lite Alfalfa, en ört som används flitigt som djurfoder, så rör vi oss tillbaka till byn. På vägen får jag en kort lektion i peruansk naturmedicin. Alfalfa kan man göra te av, det är väldigt bra för lungorna, berättar Maria Teresa. En annan växt hon visar mig är bra för skelettet.

Det har varit en mycket fin förmiddag i kohagen och jag känner att jag har lärt mig mycket om livet på landet i Peru, och dessutom fått perspektiv på min egen tillvaro.

Text och foto: Ylva Kalin

MARTIN: Drömmen om Machahuay

Martin Karlsson i Peru, inlägg 5

Utsikt från Mirador.

Under vår senaste resa till Castilla Media passade jag och min medpraktikant Ylva på att besöka utsiktsplatsen i byn Machahuay. På torget frågade vi om vägen och en kvinna som stod och lagade mat förklarade att vi skulle fortsätta ner för torget till en grusväg som ledde fram till en kyrkogård. På vägen passerade vi några beteshagar. I en av hagarnahöll en man på att surra benen på en ko. Jag vet inte om det var för att kon skulle mjölkas eller något annat.

Grusvägen togslut vid en port som hade ingraverat Jesus ord ”Jag är uppståndelsen och livet”. Vi fortsatte upp för en backe och såg gravar breda ut sig till vänster i form av stora gjutna cementblock. En och annan av dem var dekorerad med ett foto på den avlidne brevid födelse- och dödsåret. Vid flera gravar stod det även blommor som var satta i kapade PET-flaskor fyllda med vatten.

Utsiktplatsen låg en bit längre upp. Vi gick upp för en trappa till en plattform där vi kunde se höga berg på vardera sida om en smal dal. Längst ner porlade en flod fram med gröna betesmarker och åkrar  runtom. Bakom utsiktstornet låg kykogården. En kvinna gick ensam för att sätta blommor vid en gravarna. Jag såg två orangefärgade fjärilar leka över de otympliga cementblocken. Liv och död så tätt ihopfösta, så olika men ända så naturliga.

Jag och Ylva blev stående länge med blickarna vilande någonstans i bergen eller nere i dalarna. Det var meditativt, sublimt och väldigt rogivande.

På en av pelarna som bar upp tornet hade någon ritat ett hjärta tillsammans med orden ”Crisitan y Judith”. Jag tänkte att invånarana i Machahuay visste att begrava sina döda likväl som att bekänna sin kärlek till varandra och eftervärlden vid den kanske vackraste platsen i byn. Samtidigt var hela scenen lite vemodig. För jag visste att Machahuay inte är en plats där folk stannar.

Den  naiva kärleksförklaringen kan mycket väl ha varit det sista löftet som två ungdomar gav varandra innan andra bekymmer kom emellan. Hur ska jag försörja mig? Var kan jag vidareutbilda mig? Vill jag ha barn? I så fall när? Dessa är universiella frågeställningar som ungdomar världen över har att förhålla sig till. Också de som växer upp i Machahuay. För de allra flesta blir svaret att lämna hembyn efter skolan.

Med en väsentlig del av befolkningen som förnyar, förändrar och utvecklar försvunna lever gamla vanor vidare på gott och ont i Machahuay. Föräldrarnas och farfäldrarnas normer förblir oförändrade och fria från ifrågasättningar. De få  unga män och kvinnor som blir kvar, kanske på grund av en för tidig graviditet eller brist på medel att ta sig vidare, kan inte annat än acceptera detta och inrätta sig maktförhållanden som än mer försvårar deras möjligheter att förändra sina liv.

Som Ylva skrev tidigare blir dessa skillnder slående när familjmedlemmar återvänder för att fira högtiderna i byarna i Castilla Media.

Lyckan och förändringen blir inte heller alla gånger som det var tänkt från början för de som lämnar landsbygden i Peru. Somliga kanske får en universitetsutbildning och ett bra jobb i Arequipa eller Lima. Många från landsbygden hamnar dock i de improviserade bostadsområden som växer fram utanför storstäderena. Möjligheterna att försörja sig finns där, många gånger med bra förtjänst dessutom. Anställningarna är dock ofta osäkra, boendna många gånger utan vatten eller el, tillgången till vård obefintlig och infrastruktur lika så.

Nyligen läste jag ett reportage i lokaltidningen El Búho om ett sådant nytt område i Arequipas utkanter som kallas Cona Norte. Tusentalts människor har flyttat dit trots att det idag exempelvis saknas rinnande vatten och sanitära avloppssystem. Området har ännu inte erkänts som ett riktigt kommunalt distrikt och det finns därför inga planer på att utveckla och rösta området för de många människor som redan befinner sig där.
 
Jorden i Machahuay och Castilla Media bär fortfarande frukt. Korna, fåren, grisarna och marsvinen har fortfarande bete och kan äta sig mätta. Det finns potencial att utveckla området vad gäller turistnäring. I förhållande till det som står att vinna om fler ungdomar skulle stanna i Castilla Media och bestämma sig för att bli det de vill där de redan befinner sig, ter sig Cona Norte som en ganska usel framtidsutsikt.

Att stanna kvar behöver inte bli ett andrahandsval. Svalornas samarbetsorganisationer ASDE, CIED och Yachay Wasi arbetar inom det femåriga utvecklingsprojektet Programma de Desarrollo Rural med att ge framförallt kvinnor och ungdomar kunskap och verktyg till att skapa en hållbar utveckling för sig själva och varandra i Castilla Media. Drömmen om kärleken, att få leva, dö och utvecklas i Machahuay går att förverkliga.

Text och bild: Martin Karlsson

YLVA: Trägen vinner

Ylva Kalin i Peru, inlägg 3

Det har inte varit helt lätt att lära känna de kvinnor och ungdomar som Svalorna arbetar med här i Peru. Jag har varit ganska besviken över det. Jag vill ju umgås med dem, jag vill att de ska berätta sina livs historier, sina drömmar och sina farhågor för mig. Jag vill att vi ska skratta ihop och ha det trevligt. Och det kanske är fåfängt att säga det, men jag vill att de ska tycka om mig.

Men de flesta som jag har träffat här har varit blyga och lite avståndstagande. De kommer inte fram och hälsar, utan jag måste ta första initiativet. De säger inte så mycket. Svarar på mina frågor, men ofta utan att möta min blick och ibland med munnen halvt täckt av ena handen. Nästa gång jag träffar dem på gatan i byn så hälsar de, lite mindre blygt den här gången, ”buenos días señorita, cómo está?”. Det är ett framsteg, men jag är ändå inte nöjd.

Jag undrar vad deras avstånd beror på. Har jag gjort något som gör att de inte tycker om mig? Eller har de fått nog av gringos som stannar några månader, frågar samma dumma och inställsamma frågor och sedan ger sig av tillbaka till sina hemländer långt borta?

Kyrkan i Machahuay

Häromdagen hände dock något. Det var andra gången jag var i Machahuay, en av byarna i Castilla Media där Svalorna har sitt landsbygdsutvecklingsprogram PDR. Den dagen hade PDR anordnat ett stort kulturevent där folk från hela Castilla Media deltog för att visa upp sina traditionella danser och hantverk, och även dela sina erfarenheter av PDR. Eventet led mot sitt slut, och vi fick en traditionsenlig cague fäst kring halsen. En cague är ett snöre där det hänger diverse pinaler –den här gången ett äpple, en majskolv, en ost, en läskflaska, lite godis och en rulle toalettpapper. Enligt traditionen i Machahuay ska man ge en cague till en person som ska resa bort, för att den ska ha med sig saker som den kan ha nytta av på resan.

När alla hade fått sin cague spelade orkestern upp till den berömde Mambon från Machahuay, och eventet kulminerade med en vild dans på torget i byn. Alla deltog. Borgmästaren, den överförfriskade mannen som brukar sitta i hörnet av torget, och kvinnan som serverade oss lunch tidigare. Snart blev även jag uppdragen i dansen. Folk log uppmuntrande mot mig när jag försökte hänga med i svängarna. Det var först där, i den vilda mambon, med en ost och en majskolv hängande kring halsen, som jag kände att något släppte. Jag var kanske inte en av dem, men jag hade kommit dem lite närmare.

Glada Castillaner med sina cagues. Borgmästaren till vänster i bilden.

Och mycket riktigt, nästa dag kom flera personer fram till mig och vill prata. De verkar påtagligt nöjda med min insats där på torget kvällen innan. Jag förstod att det krävs tålamod och tid för att bli accepterad här. Men det krävs också att man visar intresse och deltar i de seder och bruk som är så viktiga för Castillanerna. Och det är som de säger, trägen vinner.

Text och foto: Ylva Kalin