MIA: Vad man väljer att se

Mia Moberg, informationspraktikant i Bolivia, blogginlägg 6

Sjuk och rädd för att det mesta läskiga skulle kunna hända, parallet nyfiket på exakt allt – jag var en harig Mowgli i storstan. Ambitös och naiv ville jag förstå vad detta land och denna stad var – ”det kan väl inte vara så svårt?”.

Första månaden i Bolivia såg jag endast kontoret, lägenheten och gatorna mellan hem och jobb. Fem månader senare är idén och jakten på att finna en definiering av vad La Paz och Bolivia är upp-och nervänd och letandet har lagts ner. Jag finner inte svart eller vitt – här bär extremerna inte de färgerna.

Trots att jag aldrig förr varit så långt bort från moderlandet, varken fysiskt eller kulturellt, är det mesta ofattbart likt livet hemma. Såsom i Sverige är människor fyllda av integritet och upptagna av sina egna liv, ingen pratar på bussen, kyla får folk att huka sig och titta ner i marken, tonåringar stojar om samma saker och de nationella musikhitsen nynnas med variarande kvalitet. Men upplevelserna målas i andra färger och uttryck, i andra dimensioner, från och mellan andra avgrunder och med andra förutsättningar.

Fattigdomens trasiga kläder, de övergivna sjuka och kampen för fysisk överlevnad är ständigt närvarande. Likväl som de rika områdenas garage är fyllda av de senaste glänsande sportbilarna och av självklarheten i att medelklass-femtonåringen får ett bal-likt, vräkigt kalas för tiotusentals kronor. Barn busar och bråkar och skrattar, som barn gör över hela världen. Men i El Alto jobbar ungarna på gatan i trasiga sandaler för att tjäna ihop motsvarande 20-30 kronor per dag medan man i södra La Paz många exklusiva skolor bär outfits som vardera är värd en genomsnittlig bolivians månadslön.

Djungelns fuktiga frodighet och den avslappnade, lättsamma attityden som råder där, bryter med högplatåns torra vidöppna landskap, brännande sol och isande skugga där det verkligt hårda livet ger ihopbitenhet efter ständig köld, dåliga skördar och avsaknad på sjukvård. Många barn från landet drömmer sig bort till staden, jordbruket och från det traditionella ursprunget, mot en karriär som kan ge materiell rikedom och ekonomisk säkerhet. Precis som den svenska landsorten erfor under förra seklets mitt. Överallt letas precis samma saker såsom kärlek, hälsa, lyckliga relationer och en hoppgivande framtid.

Svart eller vitt hittas inte här, alla de andra färgerna lyser oftast så starkt att verkligheten inte kan bestämmas vara varken ditten eller datten. I de fattigaste delar i El Alto strålar kulturell rikedom och dynamik medan rika områden i staden förblir skugglösa i brist på identitet och medborgerlig solidaritet. Gränslandet mellan arkitektonisk och landskapsmässig skönhet och fulhet, trygg vardag och fara, fattigdom och överflöd, är inte en gråzon utan en palett av olika färger där allt blandas till unika situationer där tur i livet och i stunden bestämmer det mesta. Den familj eller den folkgrupp du föds i ger dig lotten. Samma saker styr livet här som i Sverige, dock målat på en bredare duk där kontrasterna är mer iögonfallande.

Text: Mia Moberg

LINNEA: Nästan djupfryst

Linnea Uppsäll i Bolivia (fast i Norrland), inlägg 16

Jag har träffat på branta pister, envisa renar och tveksamt dagsljus. Promenerat över till Finland. Hört jojkande samer, frågvisa skolungdomar och populärmusik i Vittula. Sovit ensam i en liten stuga vid en frusen älvs mäktiga tystnad.

När vi praktikanter kommit hem efter tiden i Latinamerika gör vi en informationsturné i Sverige. Vi reser runt till skolor, föreningar och andra ställen och berättar om praktiktiden och Svalorna LA. Jag har haft turen att få åka upp till nordliga Sverige och hålla föredrag på ställen som Pajala, Kalix, Haparanda, Junosuando och Korpilombolo. Dessutom hälsade jag på en kompis och fick åka slalom på Dundret utanför Gällivare, se våghalsiga skotervolter i Kiruna och lyssna på jojk på Jokkmokks vintermarknad. Kontrasterna jämfört med södra Sverige är tydliga och jämfört med Bolivia är det verkligen som en annan planet.

Konsert med Sofia Jannok, om ni inte har lyssnat på henne än så gör det nu! Fin jazz-pop-jojk på samiska. Se mer här.
Norrlänningar tar sparken till affären.
I slalombacken på Dundret. Nuförtiden har nästan alla hjälm på sig när de åker, skönt att det numera anses smart snarare än töntigt.

Renar och samer på marknaden i Jokkmokk.

Fina vintriga vägar.

Finska staden Tornio som i praktiken sitter ihop med Haparanda och är ganska likt. Bara lite svårare att förstå.

Solen på väg upp i Luleå. På isen som går runt staden kan man åka skridskor eller promenera.

Renrace i Kiruna! Vi såg även sparkrace och hundsläderace men missade tyvärr snowracerracet.

Min egen lilla stuga på en i övrigt övergiven camping vid Torne älv i Pajala. Mysigt!

Linnea Uppsäll
infobolivia@svalorna.se