Besök hos Sveriges riksdag!

Vi på kansliet vill tacka Abigail och Aracelly från Svalorna Latinamerikas (LA) samarbetsorganisationer Albor och RED ADA som har varit i Sverige för att berätta om programmet Suma Thaki II och hur de arbetar med sexuella rättigheter, maskulinitetsfrågor och könsrelaterat våld i Bolivia.

Abigail och Aracelly. Foto: Birgitta Vega Leyton

Onsdagen 30 september var Abigail och Aracelly inbjudna till riksdagen av Hans Linde (V) som bl.a. är ledamot i utrikesutskottet samt talesperson för HBTQ-frågor. Syftet med inviten var att inför den kommande 5-årsplanen för svenskt bistånd till Bolivia samtala om det arbete som Svalorna LA och dess samarbetsorganisationer utför i landet. Under förra regeringen beslöts det att Sveriges bistånd till Bolivia skulle fasas ut, men efter Vänsterpartiets förhandlingar med nuvarande regering får stödet kvarstå. Det är Svalorna LA mycket glada för.

Hans Linde visar vägen genom riksdagens korridorer.

Foto: Victoria Christensson

Vid mötets inledning frågar Hans Linde vad Sverige kan göra för att bidra till en positiv utveckling i Bolivia. Abigail och Aracelly poängterade att många idag tror att Bolivia börjar bli självständigt, men att fortsatt stöd fortfarande är nödvändigt då mycket arbete fortfarande kvarstår. Vidare berättar Abigail och Aracelly hur de olika samarbetsorganisationerna arbetar med sexuella rättigheter, maskulinitetsfrågor och könsrelaterat våld i praktiken. CICTAC arbetar särskilt med maskulinitetsfrågor, bl.a. genom att visa ”Juan”, en film om en kille som slits mellan vad han själv vill göra i livet och samhällets förväntan på honom. Albor fokuserar på teater där ungdomsgrupper lyfter känsliga och tabubelagda frågor inför publik.

Abigail och Aracelly berättar om arbetet i Bolivia. Från vänster: Denise Berg, tidigare informationspraktikant i Bolivia; Abigail, representant för samarbetsorganisationen Albor; Klas Sellström, verksamhetsledare för Svalorna LA; Hans Linde, ledamot från Vänsterpartiet; Aracelly, representant för samarbetsorganisationen RED ADA. 

Foto: Victoria Christensson

Abigail och Aracelly återkommer till varför fortsatt bistånd från Sverige till Bolivia är nödvändigt. Intresset från ungdomar är stort, berättar de, och de har stor förståelse för de sexuella rättigheterna. Däremot är det svårare att nå deras familjer som ofta inte vill tala om dessa frågor. Abigail säger att det finns ett utbrett hat mot HBTQ-personer i Bolivia och många ser även HBTQ som en myt, att sådana personer egentligen inte finns på riktigt. Ofta undviker folk att prata om detta överhuvudtaget och Aracelly berättar att RED ADA bl.a. utbildar personer till att intervjua människor om detta ämne samt att deras ungdomar sänder ut radioprogram för att föra HBTQ-frågan ut i ljuset.

Abigail förklarar att när det 2008 anordnades HBTQ-parader i Bolivia kastade kritiska människor frukt och andra saker på paraddeltagarna. Idag har detta blivit bättre. Dock finns det fortfarande ett stort mörkertal av HBTQ-personer som inte vågar komma ut, särskilt vuxna.

Hans Linde säger att Sverige har gjort en snabb resa som visar på att normer kan förändras och frågar Abigail och Aracelly hur deras arbete bemöts i skolorna och från politiker. De svarar med att det är få politiker som är öppna för HBTQ-frågor. Lagen i Bolivia förbjuder diskriminering, men i praktiken kvarstår mycket problem. Abigail fortsätter med att det ibland är känsligt för ungdomar som deltar i Albors teateraktiviteter att t.ex. spela ”gay” då fördomar och rädslan för att bli stämplad är stor. Dessutom ser föräldrar ibland till att deras barn lämnar teaterverksamheten. Även att få lokal till teateruppträdandena kan vara problematiskt. Rektorer som först har visat sitt intresse för att låna ut sina lokaler och låta sina elever se föreställningen drar sig sedan ur när de fått reda på vad pjäsen ska handla om.

Denise och Hans. Foto: Victoria Christensson

Abigail och Aracelly berättar vidare om en annan av Svalorna LA:s samarbetsorganisationer, CDC, som tidigare var med och tog fram den nya familjelagstiftningen i Bolivia. I nuläget arbetar de för att HBTQ-personer ska få gifta sig.

Mot slutet av samtalet säger Hans Linde att de kommer att försöka ta fram en ny strategi för fortsatt stöd till Bolivia. Han tror att Sverige kan göra skillnad för HBTQ-personer, civilsamhället och jämställdheten och ska ta med sig den information som Abigail och Aracelly har delat med sig av till det planerade samtalet med ministern.

Abigail och Aracelly talade avslutningsvis om att de är mycket glada över att ha fått dela med sig av Svalorna LA:s och samarbetsorganisationernas arbete kring sexuella rättigheter, maskulinitetsfrågor och könsrelaterat våld i Bolivia och tackar Hans Linde för hans engagemang i dessa frågor.

Svalorna Latinamerikas verksamhetsledare Klas Sellström t.v. med Hans Linde t.h. Foto: Victoria Christensson

Hans Linde skakar hand med Abigail som tackar för inbjudan. 

Foto: Victoria Christensson

Victoria Christensson, kanslipraktikant, Stockholm

Reflektioner från en bussresa till grannlandet Peru

Det är många bussbyten för att ta sig mellan Svalorna Latinamerikas kontor i La Paz och det i grannlandet Peru. Först minibuss till den lilla dammiga staten Desaguadero vid Titicacasjön. Här skiljer en bro länderna åt och det är nästan så att man kan tro att gränskontrollen är frivillig, man kan lätt passera utan att stämpla passet om man vill. Eller som min medpassagerare, en kvinna i trettioårsåldern säger när vi passerar en militäranläggning ”här är det kontroller ibland, men inte idag… vi har tur”. Hon är från La Paz men åker flera gånger i veckan över gränsen för att sälja kastruller i den peruanska staden Puno. I La Paz är konkurrensen så hård att det är mödan värt att lämna de två små barnen med maken, packa kastrullerna på en liten släpkärra som lastas på minibussens tak och riskera att fastna i en gränskontroll. Hon äger inget pass. Global migration blir allt vanligare, av världens arbetsmigranter är cirka hälften kvinnor. Min medpassagerare är inte en utav dem som migrerat för att stanna i flera år, hon stannar bara några dagar men det är ändå ett hårt arbete för ganska lite pengar och med få rättigheter. Enligt Frank Ortiz som är en del av centret Cenarproc, som är moderorganisation till många av Red Ada:s ungdomsgrupper, jobbar många av mammorna till Suma Thakhi:s ungdomar från El Alto just på det här sättet fast inom Bolivia. Åker från by till by för att sälja varor. Hemma finns kanske sju-åtta syskon.

Marsvinsuppfödning ser man inte så ofta i Bolivia, men är vanligare i Peru.
Här på Encuentro de Saberes i Pampacolca, Castilla Media

I alla fall, jag säger hej då till min medpassagerare i Puno och åker vidare mot Arequipa där jag hälsar på Perupraktikanten Emelie. Arequipa är annorlunda mot La Paz, här är globaliseringen påtaglig på ett sätt som La Paz fortfarande avsaknar. La Paz är ett virrvarr av kommersialism, det säljs grejer överallt och allt går att hitta, men ännu finns ingen Starbucks, ingen Falabella (en kedja som finns i många latinamerikanska länder, typ Åhlens), även om det finns inhemska varianter.  Jag passar på att äta så mycket ceviche jag kan innan vi tar nattbussen mot Tipan där Svalorna Latinamerikas program i Peru, PDR, har sitt fältkontor. Vi stannar i en liten stad på landsbygden som heter Aplao för att äta middag. Vid vårt bord på snabbmatsrestaurangen sitter två transpersoner. Jag får hejda mig själv för att inte störa dem mitt i maten och be om en intervju eftersom de ju på intet sätt är offentliga personer eller har bett om någon uppmärksamhet. Men här i Bolivia jobbar vi ju med sexuella rättigheter och jag har kontakt med många transpersoner och vet att acceptansnivån från samhället inte alltid är hög, och speciellt inte på landsbygden där de sexuella rättigheterna oftare kränks oavsett om du är kvinna, barn eller hbtq, så jag blev väldigt sugen på att göra en jämförelse med Peru. Jag frågar Irma som är programkoordinator för PDR hur situatione för HBTQ-personer är i landet och hon berättade att folket mer öppna på landsbygden i distriktet Castilla än i staden. Hade vi varit i Arequipa hade kvinnorna förmodligen blivit mer uttittade, trodde hon.  Jag hade gärna forskat mer i det här men min resa var kort och schemat fullspäckat Encuentro de Saberes, så det hanns inte med den här gången, men är kanske en anledning att komma tillbaka en annan gång.

Denise Berg, Infopraktikant Bolivia

På andra sidan titicacasjön

Calle Llampu

Min idé om grannlandet Bolivia var snarlik den jag har om Peru - och mycket riktigt såg staden från luften sett ut som ytterligare en kommunistisk kvadratisk industri. Bara det att stenhusen är roströda och inte smutsvita. Det första överraskningsmomentet stundades när jag väl nere på marken förstod att staden har betydligt mer natur än så att erbjuda. En, dock tanig, skog följde oss neråt längs krokiga vägar mot La Paz, som i motsats till namnets betydelse (lugnet), är en stad i rörelse.

Överraskningarna förlöpte med internationell kulinarisk njutning. Till en början på en asiatisk restaurang med stämningsfull belysning och en drinklista längre än fem sorters Pisco Sour. Detta följt av sushi serverad i justeringsbara sammetsfåtöljer på bion (!). För att inte nämna de, långa, invånarna som varken bjöd på blickar, busvisslingar eller mumsiga pussljud. Det sistnämnda kanske inte går under begreppet kulinariskt, men utan tveka under njutning.

In action

Då ett praktikantutbyte var det egentliga syftet med veckan besöktes en hel del ungdomsaktiviteter, finansierade av utvecklingsprogrammet, i förlängning Svalorna. Veckans chocktema fortskred under måndagens första besök i El Alto, förort till La Paz. Vi besökte en lokal som kryllade av ungdomar i full gång med dans och dramatik. Föreställningens röda tråd visade sig vara, hör och häpna - sexuellt våld. Ett ämne som enbart omtalas av programmets anställda i Peru, även då med försiktighet. 

Då sexuella och reproduktiva rättigheter är ett av tre huvudfokus i Bolivia var föreställningen inget vågat undantag. Jag blev mäkta imponerad av den dramaturgiska talang och engagemang de flesta av ungdomarna uppvisade. Samt det allvar som bolivianska 12-åringar lyckades bruka runt tunga frågor som misshandel, sexuellt utnyttjande och hbtq-utsatthet.

"Chulitas"

Trots storstadspuls är många bolivianska kvinnor måna om att genom yttre attribut avslöja sin kulturella tillhörighet. Begreppet Chulitas, som avslöjar den andinska traditionsenliga klädseln är, till skillnad från Peru, fullt brukbar utan misstankar om förtryck hos talaren. Utstyrseln används bra mycket mer frekvent och trots fattigt ursprung fungerar den i dag som statussymbol. På andra sidan titicacasjön har precis samma utstyrsel, med precis samma historiska kontext, en helt annan kontenta. Besökslandet skiljer sig märkbart från Peru, men jag frågar återkommande mig själv om det beror på att landgränsen är korsad eller för att La Paz är en, även med bolivianska mått mätt, större stad med fler internationella anknytningar? Jag vill som oftast tro på idén om att skillnaderna är större inom länder, än mellan. 

Jag slits mellan splittrade västerländska övertygelser om att länder i tredje världen inte bör klumpas ihop utan särskiljas å ena sidan, och hur å andra sidan nationer inte kan tillskrivas karakteristiska drag då en befolkning aldrig kan vara enhetlig. För om antagande nummer ett är sanningsenligt och skillnader mellan två länder som når varandra genom en 40 minuters flygresa bör urskiljas, måste väl distinktioner från det land som kräver 20 timmars flygresa vara åtminstone rimliga?

Emma Tengwall. Infopraktikant, Peru.

Möte om familjelagstiftningen i La Paz, Bolivia

Precis i början av vår vistelse demonstrerade olika hbt-organisationer för rätten till allas inkludering i familjelagstiftningen. Efter demonstrationen hade CDC:s Martin Vidaurre möte med senaten för att lägga fram sina krav. Det verkar som att CDC:S och de olika hbt-organisationernas ansträngningar ger resultat; även om det inte skett några lagändringar än så fortsätter temat att uppmärksammas.

Förra veckan bjöd La Paz kommun in till ett möte med temat ”Acuerdo de vida en Familia”, alltså rätten till allas inkludering i familjelagstiftningen. Jag som deltagit i ett par hbt-relaterade aktiviteter börjar känna igen ett par ansikten nu - Bolivias öppna hbt-rörelse är ett ganska litet men ett starkt och stolt gäng. På plats var ett fyrtiotal personer från bland annat kommunen, olika hbt-organisationer och ett flertal universitetsstudenter. Martin Vidaurre från CDC höll en föreläsning där han visade olika internationella och nationella lagar som visar på att rätten för alla att bilda familj finns lagstiftad under mänskliga rättigheter i ett flertal länder, inklusive Bolivia men att lagstiftningen här är motsägelsefull. I artikel 14, paragraf II i konstitutionen står det bland annat: ”Staten förbjuder och sanktionerar all typ av diskrimination som sker på grund av kön, hudfärg, ålder, sexuell läggning, genusidentifikation..”. Här framgår ju klart och tydligt att diskriminering på grund av sexuell läggning är förbjudet enligt boliviansk lag. Trots det har inte hbt-personer samma rätt att bilda familj här som alla andra och utsätts därför för diskrimination.

Det är roligt att se att Svalorna Latinamerikas arbete med Suma Thakhi II faktiskt ger resultat och letar sig fram till den offentliga och politiska debatten. På plats fanns några av CDC:s unga brigadister som ställde frågor till kommunen ”Vad kan kommunen göra för att tillmötesgå kraven om inkluderande familjelagstiftning?”. Svalorna Latinamerikas arbete var också högst närvarande eftersom de under kvällen visade filmen om det unga homosexuella paret Kenny och Gabriel som de tidigare svalpraktikanterna Lova Gustavsson och Frida Brännlund gjort. Det visades också en annan kortfilm om ett lesbiskt par ”Zu y Pilar – Tres años viviendo juntas”, där Zu och Pilar pratade om sitt familjeliv. Tanken med att visa filmerna var att visa att andra familjekonstellationer än vad som anses ”traditionella” är precis lika vanliga och innehåller lika mycket kärlek som vilken heterofamilj som helst.

En debatt hölls och eventet fick kritik från en av deltagarna: ”Det är jättebra att våra rättigheter uppmärksammas, men vi är i en lokal bland deltagare som redan är engagerade i de här frågorna och erkänner våra rättigheter. Vi borde vara ute på gator och torg och visa upp oss” sa hen, och ett flertal instämde. Man kom överens om att försöka anordna fler öppnare aktiviteter snart.

Denise Berg, infopraktikant Bolivia.

LOVA: Ett första spadtag för programmet Suma Thakhi II

Lova Gustafson i Bolivia, inlägg 2

Vi kämpar oss uppför backarna i kvarteret Sopocachi. Vi letar efter en lokal, i första hand avsedd för HBTQ-personer, som på dagtid är ett kafé men som på kvällarna förvandlas till en livlig nattklubb. Det är inte konstigt att vi till en början inte hittar rätt, då en plåtdörr utan skyltning är det enda som möter oss när vi väl är framme. Martín, som arbetar för en av Svalorna Latin­amerikas samarbets­organisationer CDC (Capacitatión y Derechos Ciudadanos), vinkar oss glatt tillrätta. Han berättar för oss att ”La Alcaldía” (motsvarande Stadshuset) flera gånger har försökt att stänga ner stället, trots att man har de papper som krävs för att hålla det öppet och trots att de inte har hänt någonting som bryter mot lagen. Motsägelsefullt nog sågs representanter från ”La Alcaldía” i det senaste Pridetåget, i juni 2013, i La Paz. Dessutom står det i Bolivias Konstitution, (Artículo 14, en la Constitucíon Política del Estado), att staten förbjuder och sanktionerar all form av diskriminering som baseras på skäl som kön, hudfärg, sexuell läggning och könsidentitet etc. Det finns också en mer specifik lag, Ley 045, som bland annat förbjuder diskriminering mot HBTQ-personer. Lagar finns det alltså, men de efterföljs inte av det egna stadshuset. Vi går in. Glad dansmusik välkomnar oss i lokalen och en liten scen och en bar framför rödmålade väggar uppenbarar sig.
 
Vi befinner oss på den första workshopen inom Svalorna Latinamerikas nya program i Bolivia, Suma Thakhi II, som tjuvstartar redan nu i höst (vår i Bolivia). Dagens tema är ”Conociendo la realidad legal y social de la población LGBT” (”Att lära känna den legala och sociala verkligheten för HBTQ-personer”). Martín från CDC är dagens första talare och även ansvarig arrangör för eventet. Han menar att idén med Suma Thakhi II delvis är att arbeta med implemen­terandet av de mänskliga rättigheterna för HBTQ-personer. Det innebär att programmet ska hjälpa till att stödja en uppbyggnad av en kulturell struktur i Bolivia, som inte verkar diskriminerande mot denna målgrupp. Även representanter från Suma Thakhi IIs övriga samarbetsorganisationer PRO-DONAT´s, CISTAC, Albor och Red Ada är på plats. Det nya programmets övergripande teman är sexuella (och reproduktiva rättigheter) samt könsrelaterat våld. Ett rättighetsbaserat perspektiv kommer att vara i fokus, med stark betoning på påverkans­arbete för att få till en strukturell förändring kring de teman som behandlas.

El Alto, staden där större delen av Suma Thakhi IIs målgrupp bor

Under en av dagens föreläsningar blir vi tilldelade en broschyr, i vilken det står med tydliga bokstäver: ”Yo soy Raiza, pero para mi país me llamo Victor” (”Jag är Raiza, men för mitt land heter jag Victor”). Det är en allvarlig kvinna som står framför oss, rakryggad med ett viktigt budskap: ”Min identitet är min rättighet!” Hon berättar för oss att en människas könsidentitet inte nödvändigtvis behöver korrespondera med dennes biologiska kön. Raizas starka berättelse handlar om hur hon, i och med sitt könsbyte, har utsatts för en rad olika repressalier och fördomar i det bolivianska samhället, i hennes egen familj och på arbets­marknaden. Det är inte tillåtet att byta juridisk identitet i Bolivia idag. Det finns alltså ingen lag som rättfärdigar Raizas handling. Det faktum att hon inte har fått byta juridisk identitet gör det svårt för henne att till exempel öppna ett bankkonto, köpa ett hus eller resa. Raiza berättar vidare för oss hur lätt det är att hamna i prostitution då man har gjort ett könsbyte, just på grund av att det är svårt att få ett annat arbete. Detta i sin tur resulterar ofta i ett påföljande drog- och alkoholmissbruk, samt i det våld och utnyttjande som följer då man tvingas att sälja sin kropp. ”Man känner sig ständigt ifrågasatt”, berättar Raiza. ”Man lämnas med en känsla av utanförskap, tomhet och ensamhet”.

Ytterligare en föreläsning hålls av Gabriel och Keny. De har, med hjälp av CDC, lyckats att få ett skriftligt bevis på att de är gifta och är därför ett av de första homosexuella paren i Bolivia som har fått ingå äktenskap. ”Min kärlek till Keny har inte förändrats”, säger Gabriel, ”men de juridiska förhållandena har förändrats”. ”Jag vill veta att mina ägodelar tillskrivs Keny, om det händer mig något”, berättar han. ”Dessutom kan andra homosexuella par i landet följa vårt exempel”. Det skriftliga beviset på Gabriels och Kenys giftermål är något som liknar ett giftermåls­kontrakt, d v s en tolkning av lagen har gjorts av CDC för att komma runt att det egentligen är förbjudet i Bolivia för ett homosexuellt par att ingå äktenskap.

Martín från CDC avslutar dagen med ett förtydligande kring att det är viktigt att arbeta med implemen­teringen av de redan existerande lagarna i Bolivia. Lagar som faktiskt redan finns till skydd för HBTQ-personer i landet. Det innebär att man till exempel måste arbeta med de olika normer, stereotyper, föreställningar, fördomar och sociala konstruktioner som finns kring kön. Martín förklarar vidare att det fortsatta arbetet avseende sexuella rättigheter och könsrelaterat våld främst måste fokusera på rätten att få byta identitet, samt på rätten att få ingå äktenskap och bilda familj som homosexuellt par i Bolivia. Vi lämnar lokalen med en känsla av att mycket återstår att göra, men att vi i och med Svalorna Latinamerikas nya program Suma Thakhi II förhoppningsvis kommer att komma en bra bit på väg!

Text och foto: Lova Gustafson