Julen ger de flesta i unga år en härlig lyckokänsla i kroppen. Glädjeruset jag tänker på uppkommer mer sällan i vuxen ålder, men sedan jag kom hit har jag upplevt känslan vid ett flertal tillfällen.
I går satt jag och åt pasta och såg på mexikansk telenovela, så bara kom den. Det var knappast för smaksensationen av min överkryddade pasta eller för att telenovelan var speciellt spännande. Det handlade mer om en total lycka över mitt liv. Här sitter jag i min nya lägenhet i en ny stad i ett nytt land. Mitt jobb är spännande och jag har redan träffat intressanta människor. Fasiken vad bra jag har det, tänkte jag!
En halvtimme senare står jag i kön på supermercadon. Mitt glädjerus är som bortblåst. Hur kan det ta sådan lång tid? Varför rör vi oss inte framåt i kön? Irritationen växer inom mig. Bakom mig står en man med en liten marmeladburk i handen. Jag undrar fascinerat över hur han kan hålla lugnet. Varför är det bara jag som står här och suckar och blir utomordentligt stressad? Mina tankar för mig vidare till när jag tidigare på kvällen var på väg till min första lektion på språkskolan.
Lite lagom stressad som jag oftast är fick jag köra slalom mellan människorna på gatan för att ta mig fram. Varför går folk så långsamt? Fenomenet är inget nytt, men jag slutar aldrig att förvånas och irritationsnivån stiger alltid ett snäpp. Väl på plats fem minuter innan avsatt tid säger receptionisten att min lärare inte var där, ett missförstånd sa hon. Kanske var det jag som uttryckt mig dåligt när vi talades vid per telefon eller så är detta ett ypperligt exempel på att saker och ting här i Arequipa inte alltid går som planerat.
Tålamod är en egenskap som är mycket viktig för att klara av vardagslivet, dessvärre är egenskapen inte den första jag tror mina vänner och familj skulle förknippa mig med. Det långsamma tempot kan få mig att sakna det snabba tempot hemma i Stockholm. Två veckor har gått sedan jag kom hit, förhoppningsvis pyser storstadsstressen ur mig snart. Jag menar vad har jag för anledning att springa fram på gatorna och bli irriterad för? Vad har jag bråttom till?
Väl hemma igen efter matinköpen, tittar jag och Lisa på bilder från helgen i Camaná. Sol, strand, en kall öl, vänner och musik. Alla negativa tankar är som bortblåsta, glädjen är tillbaka. Livet är bra härligt ändå!
Lite lagom stressad som jag oftast är fick jag köra slalom mellan människorna på gatan för att ta mig fram. Varför går folk så långsamt? Fenomenet är inget nytt, men jag slutar aldrig att förvånas och irritationsnivån stiger alltid ett snäpp. Väl på plats fem minuter innan avsatt tid säger receptionisten att min lärare inte var där, ett missförstånd sa hon. Kanske var det jag som uttryckt mig dåligt när vi talades vid per telefon eller så är detta ett ypperligt exempel på att saker och ting här i Arequipa inte alltid går som planerat.
Tålamod är en egenskap som är mycket viktig för att klara av vardagslivet, dessvärre är egenskapen inte den första jag tror mina vänner och familj skulle förknippa mig med. Det långsamma tempot kan få mig att sakna det snabba tempot hemma i Stockholm. Två veckor har gått sedan jag kom hit, förhoppningsvis pyser storstadsstressen ur mig snart. Jag menar vad har jag för anledning att springa fram på gatorna och bli irriterad för? Vad har jag bråttom till?
Väl hemma igen efter matinköpen, tittar jag och Lisa på bilder från helgen i Camaná. Sol, strand, en kall öl, vänner och musik. Alla negativa tankar är som bortblåsta, glädjen är tillbaka. Livet är bra härligt ändå!
Konsert med Sofia Jannok, om ni inte har lyssnat på henne än så gör det nu! Fin jazz-pop-jojk på samiska. 
Renrace i Kiruna! Vi såg även sparkrace och hundsläderace men missade tyvärr snowracerracet.
