ECP möte vid havet, Las Peñitas, Nicaragua

Las Peñitas, Leon, Nicaragua

Runt ett u-format bord med påskgul duk, möts koordinatörerna för var och en av organisationerna: Club Infantil från Jinotega, APEADECO från Telica, Mary Barreda från Leon och Miriam från Estelí samt även personal från Svalkontoret. Utanför är det över 30 grader och 

havet med brusande vågor väntar. 

Under mötet utvärderar man tidigare aktiviteter och planerar nya. 

I juli möttes stora delar av personalen i Tisey för att göra kvartalsutvärderingen av programmet. Alla försöker vara självkritiska och bland annat kommer det fram att alla tycker att det är viktigt att träffas och lära sig av varandra men att alla borde försöka vara mer uppmärksamma.

-Jag lärde mig att det är viktigt att omvärldsbevaka, eftersom det som händer i landet är viktigt för vårt arbete, sa en av kvinnorna. 

Idalia och Maria José håller i mötet

Sedan börjar en stor diskussion om torkan. Det är torrt i marken eftersom regnet ännu inte anlänt, trots att det borde gjort så i maj. Bönderna har inte kunnat odla. I värsta fall betyder det mer hunger och mer arbete för organisationerna eftersom fattigdom i hög grad hänger ihop med kommersiell, sexuell exploatering av barn. 

-I Telica har det gått sa långt att man har börjat dela ut matpaket åt de familjer som är mest beroende av sina odlingar. De ska i alla fall ha tillgång till basvaror som majs och bönor, fortsätter en annan kvinna.

Det knackar på dörren och en lista med lunchförslag börjas skickas runt. Det skapas en ny stämning i rummet och folk börjar ta sig för magen medan de trånande väljer från listan. Idag blir det för dem allra flesta fisk!

Även barnen från de fyra olika organisationerna möttes för utvärdering under juli. De flesta är mycket nöjda med hur denna aktivitet gick av stapeln och det visar sig att även barnen uppskattade att träffas. Det man däremot var mindre nöjd med, var att några av ungdomarna lyckades smita ut på natten för att busa med allt och alla. 

-Det måste bli ändring på det. Tänk om det händer något. Man kan bli biten av en orm och vad vet vi egentligen om dem som bor i den har byn? Vad som helst hade kunnat hända. Det är nog viktigt att vi tar upp det med barnen själva.

Planering av informationsbok till barnen

Imelda, Magda, Carmen, Rosa Maria och Klara på ECP möte

Men främst handlar mötet om en annan sak. Att få till en informationsbok till barnen som ska användas under en kampanj senare under året. Boken handlar om kommersiell, sexuell exploatering av barn och är inriktad på att förebygga dessa brott, enligt organisationernas program. Alla barn ska få varsin liten bok som med hjälp av färglada figurer informerar om faror som att ta emot presenter från någon man inte känner, att låta någon fotografera en eller att hemlighålla relationer med äldre män.

Alla deltar aktivt i att rätta stavfel, ger förslag på förbättring av bilderna och hur man ska få boken att framstå som en produkt från alla fyra organisationer, inte bara en. Först är diskussionerna lite upprörda, men tillslut verkar alla enas. 

-Det viktigaste är förstås att barnen godkänner den. Vi tycker kanske att vi har gjort ett jättebra jobb, men det spelar ju ingen roll om den inte blir godkänd av målgruppen. 

I nästa steg ska den printas i ett par svartvita exemplar, sen ska de små kommunikatörerna få satta pennorna i den och föreslå ändringar och förbättringar. 

Jag kommer på mig själv med att se fram emot det tillfället. Mötena med barnen och ungdomarna är alltid roligast.

Text: infopraktikant Emmelie Heljeved Bild: infopraktikant Emmelie Heljeved

Reflektion om genus och könsbaserat våld i form av teater, Bolivia

Förra veckan spenderade jag tre av eftermiddagarna vid samarbetsorganisationen Albor, i El Alto. 

På måndagen åkte jag dit tillsammans med Denise och vår handledare Gerardo för att diskutera Albors kvartalsrapport med Willy som är grundaren till organisationen. Gerardo, som är anställd av programmet Suma Thakhi II, har som roll att koordinera Svalornas LA:s samarbetsorganisationer och ge feedback på deras rapporter och redovisningar. Albor är kända inom programmet för att kunna organisera ett stort antal ungdomar och att få dem att delta i ett flertal aktiviteter och workshops kopplade till artistisk formgivning och teater. Den feedback som gavs till Albor var att de måste bli bättre på att redovisa just hur många aktiviteter de genomför, och med hur många ungdomar. Detta framgår nämligen inte alltid särskilt tydligt i deras redovisningar, vilket är synd då deras styrka är just att engagera många personer, i många olika aktiviteter och med relativt små medel. Det verkade som att feedbacken var uppskattad, och det beslutades att Albor skulle tillhandahålla en ny version av kvartalsrapporten senare samma vecka. Tillbaka på Svalorna Latinamerikas kontor fick jag förklarat för mig att det är en rätt ny metod som Gerardo använder sig av, då han möter upp samarbetsorganisationernas representanter för att diskutera och ge förslag på förbättringar av kvartalsrapporterna, och att det också har visat sig vara framgångsrikt att tala med dem i person. 

På tisdagen åkte jag ensam tillbaka till Albor för att följa en aktivitet med en av deras fyra studiecirklar. Lite sen som jag var försökte jag obemärkt glida in i rummet där ungdomarna redan var i full gång med att öva inför en ny teaterpjäs. En av ledarna (facilitadores på spanska), Diego, välkomnade mig och bad mig att sätta mig ner, medan ungdomarna oberört fortsatte öva sina repliker. De intog sina positioner, musikspelaren sattes på, och direkt kände jag igen musiken från Snövit och de sju dvärgarna. Efter diskussioner om Suma Thakhi II:s olika temaområden hade ungdomarna i studiecirkeln valt att gestalta könsbaserat och sexuellt våld samt stereotyper om vad som är kvinnligt/manligt i denna pjäs som byggde på sagorna om Rödluvan, Snövit och Askungen. Imponerad tittade jag på medan ungdomarna varvade danskoreografier med agerande och förundrades över hur de, som de flesta var runt 15-20 år gamla, kunde gå in i sina roller med sådan karisma och självsäkerhet. Men efter ett tag då jag också hade iakttagit gruppledarnas sätt att instruera ungdomarna med en kombination av disciplin, lek och uppmuntran förstod jag att de måste haft en god grund utifrån vilken de hade kunnat bygga upp sina självförtroenden och tekniker. 

Fredag eftermiddag åkte jag för att följa samma grupp igen. Denna gång var upplägget något annorlunda, då sessionen påbörjades och avslutades med diskussioner bland annat om hbt-frågor. Där emellan övades det på samma pjäs som sist och det märktes att ungdomarna hade än mer flyt och att de som hade varit mindre säkra på sina repliker förra gången satte dem bättre denna dag. Kanske bidrog det att många av dem hade med sig kläder och rekvisita som ska användas vid framförandet av pjäsen till att gruppen också var mer sammanhållen och att det hela kändes mer verkligt och närmare ett slutresultat. Pjäsen förväntas ha premiär i september, och det ska bli mycket spännande att se när gruppen går upp på scenen för första gången. 

Skribent och foto: Programpraktikant Minda Holm

När påven ser mellan fingrarna.

Traditionell arequipansk folkdans.

Denna vecka har passerat i ett högt tempo med musik, dans, mat - och jobb såklart. Till största del har jag varit sysselsatt med att översätta ett omfattande mötesprotokoll från Bolivia. Då Svalorna Latinamerika är en svensk organisation skrivs många protokoll och rapporter på svenska, vilket kräver översättning åt den spansktalande arbetsstyrkan här på det peruanska landkontoret. På mötet diskuterades huruvida Red Ada, en intresseorganisation i Bolivia, var en möjlig samarbetspartner i utvecklingsprogrammet Suma Thakhi. Fokus vid beslutsfattandet lades vid att organisationen delar samma grundläggande värderingar vad beträffar demokrati, kvinnors rättigheter och ungdomars inflytande. Red Ada är idag, med stor framgång, en del av programmet.

När sången tar slut.

Den något mer fartfyllda delen av veckan "la semana del aniversario" (övers. jubileumsvecka) lider sakteligen mot sitt slut och det är med blandade känslor som jag iakttagit dessa storslagna festligheter. Veckan har bestått utav livliga parader, stämningsfylld musik, samt säregna smaker och dofter som kräver din fulla uppmärksamhet. Det är en kombination av söt och stark, intensivt och mer blygsamt. Detta motsatsförhållande genomsyrar hela Arequipa, vilket gör staden mindre greppbar. I paraderna dansade vackra flickor och glada pojkar. Genom kraftiga lager av ljust puder, sotade ögon och osäkra ansiktsuttryck var flickornas sinnesstämning svårare att fastställa. Mitt humör hade förvisso också påverkats en aning efter tre kilometers rumpvickande i skyhöga klackar. Damerna bar sitt tjocka mörka svall i en stram knut och skinbyxorna lämnade en eller flera decimetrar åt magen innan den lika åtsmitande toppen trädde in. I paraden hördes kollektiva glädjerop, som löd: "lindas, morenas" (övers. vackra brunetter), och strax under käkbenet, där kosmetikan inte längre dominerade, anades en gyllenbrun lyster. Herrarnas nummer var, å andra sidan, fartfyllt, påklätt och lockade sina åhörare till skratt. Där dansade magra män, kraftiga män, unga män, äldre män, svarta, vita, gröna, gula män. Deras yttre attribut avslöjade mångfald, variation och beslutsamhet.

Några kvarter därifrån, där festivalstimmet blir till dovt bakgrundssurr, passeras porrfilmsstånden av bilar med Heliga Maria eller Jesus Kristus placerad vid förarsätet. Männens busvisslingar flyger obemärkt förbi den, till övervägande del kvinnliga, poliskåren. På fredagskvällen tävlar vältränade kvinnliga celebriteter i den peruanska motsvarigheten till gladiatorerna, enbart iförda i snäva linnen - och stringtrosor.

Denna heterogena samhällsstruktur omöjliggör ett kategoriserande, vilket försvårar min (människans?) erkända vilja att porträttera stereotyper, driva med olikheter och förstärka grupptillhörigheter.

Emma Tengwall. Informationspraktikant, Peru.

Övergivet spädbarn i Jinotega, Nicaragua

Vi gick in på kontoret. Där låg han. En tre dagars gammal pojke som blivit övergiven av sin mamma och pappa. Bara hoppet fanns om att någon skulle hitta honom i tid.

Han sov. Bäbisen låg i en spjälsäng av trä med färgglada leksaker hängande ovanför hans huvud. Täcket, lakanet och kudden var också färgrika. Jag kände mig lycklig över att han tagits väl om hand. Han var så fin! Samtidigt sorgsen och ledsen över att detta hjälplösa barn lämnats på en plats helt ensam. 
Någon hade hittat pojken insvept i ett klädesplagg vid utgången i kyrkan när hen var på väg därifrån. Barnet hade sedan överlämnats till ett barnhem strax utanför Jinotega. Nu väntar pojken på att bli adopterad. Jag hoppas och tror att han kommer att hamna hos någon kärleksfull familj som tar väl hand om honom. Att få möjligheten att adoptera ett barn är ju en väldigt lång process och därför tänker jag att familjerna till största sannolikhet vill sin nya familjemedlem väl.

I Nicaragua är det vanligt att man överger sitt barn. Orsakerna är många. Ibland beror det på att modern är så pass ung så att hon inte kan ta hand om sitt barn eller att hon har blivit våldtagen och inte klarar av att se barnet som förknippas med händelsen. Vanligast är dock att föräldrarna inte har tillräckligt med pengar för att försörja sin unge. Därför lämnar man bort det i hopp om att ge barnet en ljusare framtid. Precis som mamman eller pappan till pojken på barnhemmet gjorde. Han kommer säkert att få gå i skolan, ha tillgång till vatten hemma och kunna äta sig mätt varje dag.

Jag tittade på pojken som drömde sött i sin säng och jag tänkte ”denna pojke är räddad. Vad glad jag är för hans skull! Och undra hur många fler barn som ligger övergivna just nu i väntan på att någon ska hitta dem”. Jag tänkte också på föräldrarna. Hur svårt det måste vara att lämna bort sitt barn. Att känna att man inte har något val. Att varje dag för resten av sitt liv tänka ”hur mår mitt barn idag”, ”vart bor hen”, ”vem är hen” och ”kommer mitt barn ihåg mig”? Jag kan inte föreställa mig hur hemskt det måste kännas för en far eller mor som lämnar bort sitt barn. Den tomheten. Vem har egentligen ansvaret för att barn inte ska tvingas överges? Föräldrarna? Samhället? Regeringen? Du? Eller jag?

Klara Adrian, programpraktikant Svalorna Latinamerika