Albors grupp Yatiri sprider budskap genom teatern

En del av programmet Suma Thakhi II är att dela med sig av sin kunskap och sprida budskapet om sexuella rättigheter, maskulinitetsfrågor och könsbaserat våld till bredare grupper. Därav är en stor del av verksamheten just nu att göra så kallade Replicás, som är ungefär motsvarande vad vi skulle kalla för skolpresentationer. Albor, teaterföreningen som är med i programmet, har som uppgift att de grupper som bildades 2014 ska framföra sina föreställningar för skolor i La Paz och El Alto. Sammanlagt ska de fyra grupperna Yatiri, Nayriri, Pilpintu och Aurora göra 30 föreställningar under hösten. Vi på Svalornas kontor i Bolivia har försökt besöka så många som möjligt för att se hur budskapen tas emot av skoleleverna.

Skolföreställning av pjäsen ”No te duermas con cuentos de adas”. Foto: Carolina Pettersson

Den första föreställningen som spelades upp för skolorna heter ”No te duermas con cuentos de adas”, vilket betyder ”Somna inte till godnattsagor”. Den är regisserad av Diego Villca, som är cirkelledare för gruppen Yatiri vilken är den grupp som framför teatern. Skådespelarna, vilka sammanlagt är 12 personer, har repeterat och övat länge men har framfört teatern många gånger förr så det märks när de går på scenen att den sitter som berget. Pjäsen framförs i gymnastiksalen och scenen är skickligt byggd av skådespelarna själva med stora röda tygstycken upphängda på snören som ridåer och blåa och svarta tyger för att avskärma lokalen så att scenen blir mer framstående. När jag frågar en elev ifall de brukar ha teaterföreställningar svarar hon med ett ”Nej, jag har aldrig sett någon här på skolan innan. Du ser ju hur de har fått bygga scenen själva”. Varje replicá som grupperna ska ha ska visas upp för 50 elever, men det märks tydligt att många elever på skolan vill se föreställningen, närmare 200 elever sitter i salen när skådespelarna går på.

Byggandet av scenen. Foto: Carolina Pettersson

Vargen med Rödluvans frihet, rättigheter och liv skrivet på tvätten i bakgrunden. Foto: Carolina Pettersson

Själva pjäsen är perfekt för en skoluppvisning, eftersom den har temat Godnattsagor. Först ut är sagan om Rödluvan och Vargen, där vargen symboliserar en kontrollerande man i en kvinnas liv, där kvinnans frihet blir mer och mer inskränkt med hjälp av våld, hot och kontroll. Kvinnan, som blir fånge i mannens makt hänger i teatern upp sin tvätt, där orden Mitt Liv, Min Frihet och Mina Rättigheter är skrivna, som vargen river ner till Rödluvans beklagan över att hon aldrig mer får växa, att hon aldrig mer får se någonting, att hon aldrig mer får träffa sin familj. Pjäsen slutar med en dans där Rödluvan blir instängd i en bur, där hon undrar varför vargen har så stora ögon och händer. Svaret blir för att han ska kunna bevaka henne bättre, och för att han ska kunna hålla fast henne hårdare.

Rödluvan och de sju dvärgarna. Foto: Carolina Pettersson

Den andra delen i pjäsen är historien om Snövit och de sju dvärgarna. Det börjar med, precis som i orginalhistorien, att Gudmodern frågar sin spegel vem som är vackrast i världen och får svaret att Snövit är den vackraste i världen. Efter det blir Snövit utkörd från hemmet, där hon i skogen träffar på de sju dvärgarna. Dvärgarna tvingar henne till att städa och laga mat till dem för att få bo hos dem, och pjäsen gör det uppenbart att hur fel det är att bara för att hon är kvinna antas vara bra på hushållssysslor. Hennes kropp blir ständigt sexualiserad, då dvärgarna ständigt försöker få hennes uppmärksamhet, stöter på henne och kommenterar hennes utseende. Hon blir också våldtagen av en av dvärgarna. Skönhetsidealen som kvinnor måste följa och sexualiseras för kritiseras djupt och pjäsen slutar med att Snövit tillslut har övertygats om att hon inte är någonting värd utöver hennes utseende.

Prinsessan som enbart får använda böcker till att ha på huvudet för att få bra hållning. Foto: Carolina Pettersson

Den tredje delen av pjäsen är en klassisk berättelse om en prinsessa och en prins, som redan från när de är små uppfostras till att fylla sina klassiska roller. Prinsen uppfostras till att studera, bli bra på matte och bli talförd, medan prinsessans enda användningsområde av böcker är att balansera dem på huvudet medan hon går in sina högklackade skor. Hennes korsett dras åt och hon får föreläsningar om att kvinnor ska vara vackra och ansvara för hemmet samt vara till för sin prins, medan prinsen blir påtryckt åsikter om att han ska vara stark och aktiv.

Pjäsen avslutas med en att de prinsessor som varit med i pjäsen reser sig från sin utslagenhet, med hjälp av en kvinna som kommer in och berättar att de inte behöver vara prinsessor, att de kan leva lyckliga i alla sina dagar på andra sätt.

Mellan varje akt har hurraropen ekat från de 200 eleverna i salen, applåderna har varit många och engagemanget var starkt från publiken. Det märks tydligt hur mycket de uppskattar teatern. När applåderna sent om sider ebbar ut efter de sista bugningarna från skådespelarna berättar Diego Villca, regisören, för eleverna om tanken med teatern.

”Teatern handlar om könsstereotyper och hur de byggs upp, den handlar om symboliskt våld och om att sprida budkapet om våra sexuella rättigheter.”

Diego Villca, regissören, berättar om pjäsens mening. Foto: Carolina Pettersson

Efter att Diego har talat färdigt börjar en del röra sig ut från salen, men många dröjer sig kvar och drar sig mer och mer mot omklädningsrummet dit skådespelarna har gått in för att fika och byta om. När de första skådespelarna kommer ut svärmar barnen runt dem för att prata om pjäsen och be om autografer. Det är uppenbart att det sätt som Yatiri har visat på hur könsroller byggs upp med hjälp av kultur i samhället, och hur detta kan påvisas genom att bara vrida lite lite på en historia som redan alla känner till, har gjort stort intryck.


Carolina Pettersson, program/infopraktikant, Bolivia

Barnen tar över radion

Den nya flickan sitter framför datorn och sköter inspelningen. Hon är tio år och har bara varit en del av gruppen i två veckor men ändå ryter hon till:

− Tystnad! Spelar in!
De nio barnen tystnar. Så småningom.
Flickan bakom mikrofonen byter sömlöst över till sin radioröst och sätter igång att spela in sitt inslag. Men tungan slår snart knut på sig själv och hon får börja om.

Det är viktigt att ge utrymme åt barn och ungdomar med funktionshinder och att dörrarna står öppna. Foto: Philip Krook

Det här är Jinotegas anrika barnradio. I tjugo år har barnkommunikatörerna, som de kallas, sänt sitt radioprogram på stadens största radiostation, Radio Estereo Libre. Stationen har ett direkt samarbete med Club Infantil och sänder ut budskap om de frågor organisationen arbetar med. Det gör även barnkommunikatörerna.
− Först identifierar de frågor som behöver lyftas fram, sedan spånar de på idéer till inslag. Till exempel om det förekommer mobbning på skolorna kan de åka ut till skolorna och intervjua elever och lärare, eller kanske en psykolog som kan prata om effekterna, berättar Yader Chavarría García, ansvarig på kommunikationsavdelningen och nyhetschef på Radio Estereo Libre. Yader har spenderat nästan två tredjedelar av sitt liv på radiostationen. Han började som barnkommunikatör när han var tio år och har sedan dess fått mer och mer ansvar.

Keylin García (till höger) hjälper Elying González med uttal och rytm. Foto: Philip Krook

Så är även fallet med Keylin García, 16. Hon har varit med i Club Infantil sedan hon var sex år gammal. Hon gick aldrig i förskola och missade första året på lågstadiet.
− Det var här på Club Infantil som jag lärde mig att läsa och skriva, jag var del av ett utbildningsprojekt de hade, säger hon.
Med barnkommunikatörerna har hon varit i snart fyra år och är nu den äldsta medlemmen. På grund av hennes ålder och hennes tid på radion har hon blivit som en lärare för de andra.
− Man fösöker göra det…, säger flickan vid mikrofonen.
− Försöker. Med ”r”. Prova igen, och tänk på rytmen, säger Keylin lugnt och sansat.
Flickan håller sitt manus på ett lillfingers avstånd med läpparna tätt intill mikrofonen. Hon har försökt få till det ordet ett tag nu. Hon mumlar för sig själv innan hon utbrister:
− Aaahh, jag kan inte få det ordet rätt!

Alla är närvarande i rummet och de många smålätena stör och stoppar upp inspelningen. Det är ett ständigt samtalsämne och frustrationen växer bakom mikrofonen. Det är varmt och ventilationen är dålig. Några av barnen sitter vid datorn, andra gör sina läxor. De flesta vill bli journalister eller kommunikatörer när de blir stora. Keylin vill studera social kommunikation på universitet och har börjat tänka på det här ur en professionell synvinkel.
− Det handlar även om att jag vill säkra min framtid. När jag börjar på universitetet kommer jag att ha många fördelar av min erfarenhet härifrån, säger hon innan hon lutar sig över den nya flickan vid datorn för att hjälpa henne med redigeringen.

Kenneth Rivera vill bli journalist eller kommunikatör när han blir stor. Foto: Philip Krook

Philip Krook, informationspraktikant, Nicaragua.

Tillbaka till naturen

Femtioen ungdomar har samlats i naturreservatet Datanlí utanför Jinotega för att vandra i naturen och diskutera ekologiska rättigheter. Club Infantil samlade ihop de mest aktiva ungdomarna från varje sektor och tog med dem till det vackra naturreservatet dels som belöning för deras insatser och dels för att fördjupa deras kunskap om ämnet.
− Målet med dagen är att ungdomarna ska reflektera över sina ekologiska rättigheter, och genom att komma i kontakt med naturen här ska de lättare kunna identifiera dem, säger Diana González, koordinator på Club Infantil.
− Det är även tänkt som ett erkännande av deras arbete i klubben och ett incitament för att få dem att fortsätta, tillägger hon.

Ungdomarna ger sig iväg för den drygt två timmar långa vandringen. Foto: Philip Krook

De ekologiska rättigheterna bygger, kort sagt, på en sammansättning av deklarationer och juridiska normer som har till uppgift att reglera den mänskliga aktiviteten i sin interaktion med miljön och ekosystemen. Miljöorganisationen SONATI har bjudits in för att hålla i en presentation om ämnet och bidra med ytterligare kunskaper.
− Ekologiska rättigheter handlar i grund och botten om respekt för naturen. Det är viktigt att förstå att naturen är en helhet och varje liten del bidrar till en ekologisk balans på jorden. Mer specifikt handlar det om rätten att få leva ett sunt och hållbart liv i en ren miljö, säger Arlen Tellez från SONATI.

”Hur mycket förorenar EN enda plastpåse” står det skrivet bredvid Arlen Tellez. Foto: Philip Krook

De mest utmärkande miljöproblemen i landet är, enligt Arlen, miljöförorening, plastanvändning, djurhandel och skogsröjning. Svårigheterna med att komma tillrätta med problemen delar hon upp i två.
− För det första så lär man inte ut detta i skolan, och inte heller i hemmet. Om man vill åstadkomma förändring måste man föregå med gott exempel, men eftersom lärarna och föräldrarna inte gör det kommer inte heller barnen att göra det. För det andra så uppfylls inte lagarna. Nicaragua har en av de bästa miljölagstiftningarna i hela Centralamerika med jättevackra lagar. Men de uppfylls inte.

Förutom presentationen fick deltagarna vandra bland kaffeodlingarna och den övriga växtligheten i naturreservatet och besöka lokala jordbrukare och boskapsskötare.
Kaleth Zelaya, en av de mest aktiva deltagarna, är nöjd med dagen och vad han fått lära sig.
− Jag har fått umgås och samtala mycket med de andra ungdomarna och lärt mig mer om miljön. Speciellt att se ett steg längre och inse hur varje liten byggsten i naturen är oss till nytta. Sedan gillade jag även vandringen i det vackra landskapet. Och korna, de gillade jag också, säger han.

Kaleth Zelaya (till höger) bidrar till diskussionen kring ekologiska rättigheter. Foto: Philip Krook

− Det har varit en bra dag, säger Ruth Rizo, en annan av deltagarna. Vi har stärkt våra kunskaper om ekologiska rättigheter och hur vi kan ta hand om miljön och även försöka få folk mer medvetna om situationen.
Hon har varit verksam i Club Infantil i tio år och brukar hålla i workshops kring hur man kan återanvända gamla petflaskor och annat material. Det hon gillade bäst med dagen var nivån av deltagande.
− Det som utmärkte sig mest var diskussionerna. Alla deltog och delade med sig. Det var också intressant att få höra hur de jobbar i de andra sektorerna, säger hon.

Diana González diskuterar ämnet under dagens presentation. Foto: Philip Krook

Diana tycker även hon att det varit en lyckad utflykt.
− Jag är nöjd, det är väldigt sällan som vi kan göra dessa utflykter. Det var också fint att se alla de olika sektorerna samlade på ett enda ställe.
Strax efter SONATI:s presentation fick deltagarna från varje sektor i uppgift att sätta sig ner och analysera situationen i deras område.
− Efter det här kommer de att ha möten dem emellan. Därefter är tanken att de ska kräva förändringar av de lokala ledarna, som i sin tur kan ge förslag åt politikerna nu i september när de samråder, berättar Diana.


Philip Krook, infopraktikant, Nicaragua

Det livsviktiga vattnet från glaciären Coropuna

Vägen ut till projektområde i Castilla Media där Svalorna Latinamerikas landsbygdsutvecklingsprogram PDR arbetar tar en genom ett bergigt ökenlandskap fullt av sand, grus och sten. Ungefär halvvägs dyker en liten flod upp nere i botten av ravinen. Den är ett välkommet tillskott och runt den frodas en grönska som står i skarp kontrast till de annars så torra jordarna. Under sista delen av resan tar vägen en längs slingrande grusvägar upp i bergen och medan vattnet långt där nere i botten av ravinen fortsätter ge grönska rör vi oss som i ett dammoln.

Efter ett tag delar sig ravinen i två, där den större floden fortsätter vidare norrut mot det välkända turistområdet Cañon de Colca. Vi fortsätter längs det mindre vattendraget, nu inte mycket större än en bäck. Plötsligt tornar ett stort istäckt bergsmassiv upp sig långt borta i fjärran. Detta är glaciären Coropuna, den viktigaste vattenkällan för Castilla Media. Tack vare glaciärens avsmältning fylls de annars så torra dalarna med liv, vilket de cirka 8000 invånarna i projektområdet är beroende av i sitt jordbruk och dagliga leverne.

På väg till Castilla Media med glaciären Coropuna i bakgrunden och grönskan den ger i det annars så karga landskapet. Foto: Samuel Hallin Veres

En glaciär är ett komplicerat ekosystem där smältning och påbyggnad av ny glaciär avlöser varandra. Normalt så tar dessa två processer i stort sett ut varandra men den globala temperaturökningen de senaste 30 åren har rubbat den delikata mixen. I Peru har mer än 20 % av den totala glaciärmassan gått förlorat, men det är inte bara ett nationellt problem. I Aftonbladet (5/6 2015) rapporteras det till exempel om hur världens glaciärer smälter rekordsnabbt och i SVT Nyheter (20/8 2015)  går det att läsa om situationen i Sverige.

Bild som visar hur Coropunaglaciären har smält sedan 1955. Bild tagen från García Gutiérrez, 2013.

Bilden ovan visar det som många studier har kommit fram till: Coropunas glaciärtäcke har minskat med mer än hälften sedan 1955. Om smältningen fortsätter i samma takt kan all is ha smält inom 50 år. Effekterna av detta skulle vara katastrofala för de som bor i området. Redan nu upplever de en minskning av vattentillgången i dalarna i Castilla Media. Reynaldo Taco Silva, borgmästare i Machaguay, säger:
- Vattentillgången har minskat, det ser vi redan nu. Det påverkar skördarna som blir mindre. Än så länge är effekterna dock inte tillräckligt stora för att folk ska bry sig. Men om vi inte börjar arbetar nu kommer vi få stora problem senare.

Reynaldo Taco Silva, borgmästare i Machaguay, pratar om hur vattentillgången har minskat de senaste åren. Foto: Samuel Hallin Veres

Görs då inget för att motverka de negativa konsekvenserna från glaciärsmältningen? Även om PDR inte har som uttalat mål att förbereda området för en tid då Coropunaglaciären har smält görs det indirekt. Bland annat används hållbara agroekologiska metoder för att förbättra jordbruksproduktiviteten, inom skolan stöttas skapandet av miljökommittéer och genom att enskilda producenter organiserar sig i kooperativ förbättras möjligheterna för en långsiktig och hållbar utveckling.

Det finns med andra ord hopp, men det behövs fler initiativ både på lokal och global nivå för att motverka de negativa effekterna av klimatförändringarna. Svalorna Latinamerika utarbetar just nu en studie för att undersöka avsmältningen och dess effekter i Castilla Media. Förhoppningen är att den ska ligga till grund för kommande projekt för att anpassa regionen till de nya förutsättningarna. På så vis ökar chanserna för att befolkningen i Castilla Media ska kunna bo kvar på platsen som de kallar sin.


Samuel Hallin Veres, programpraktikant, Peru



Källor och mer info (på spanska):

Rapport från Fundación M.J. Bustamente De La Fuente (2010) om klimatförändringar i Peru.

Miljöministeriet i Peru skriver om hur klimatförändringarna påverkar glaciärerna i landet.

García Gutiérrez, Eduardo (2013). Evaluación Glaciar del cuadrante noroeste del Nevado Coropuna. 

Planering inför regionmötet

Här på kontoret i La Paz är det hög tid att planera in årets regionmöte som i år hålls mellan den 2 och den 6 november i Nicaragua. Personalen på kontoret har pratat om det i några veckor nu och är i full fart med att planera agendan som de vill ta upp. Så vad är ett regionmöte och vad är det till för?

Ett regionmöte är ett möte som hålls en gång om året i ett av länderna som Svalorna Latinamerika arbetare med. Förra året hölls mötet i Arequipa, Peru och i år hålls mötet i Esteli, Nicaragua. Mötet är så att personalen på Svalorna Latinamerika, personalen från Peru, Bolivia, Nicaragua och Sverige, ska kunna integrera och dela erfarenheter och även komma fram till vissa beslut som måste tas. Mötet är även till för att kunna se att alla kontor arbetar för samma mål och följer policyn för Svalorna Latinamerika.

Varje måndag har kontoret i La Paz internmöte, där går personalen igenom agendan för veckan. Man tar upp om man har några möten eller om det är några saker som måste fixas på kontoret eller som i detta fall vilka ämnen de vill ta upp regionmötet.

Gioconda Gutierrez, som är administratör för programmet i Bolivia, har tidigare gett deadline för när hon vill ha in ämnen som Bolivia vill ta upp på regionmötet. Det har gått ca två veckor och förslagen har kommit in till Gioconda.

Gioconda Gutierrez arbetande framför datorn i hennes kontor. 

Ett par ämnen som redan har fastställt och ska skickas som förslag till Sverige är Bolivias program om sexuella rättigheter: Suma Thakhi II:s utveckling, hur samarbetsorganisationerna arbetar och vad som sagts på den interna utvärderingen som programmet kommer ha den 24-25 september. Ett annat ämne är vad som väntas för kontoret i Bolivia efter att Suma Thakhi II programmet tar slut 2017.

Gioconda informerar även att en annan punkt som kontoret vill ta upp är: hur de ser på praktikanterna, vad som förväntas av praktikanterna och hur samarbetet kan bli bättre i framtiden. De vill gärna att praktikanterna förmedlar tillbaka till värdlandet hur responsen varit från den svenska publiken efter att man gjort en informationsturné när man kommit hem till Sverige. Informationsturnén är något varje praktikant gör när de kommit hem till Sverige. Där får de chansen att välja hur de vill informera för en publik i Sverige om det de sett och lärt sig i respektive land och det är det som kallas informationsturnén.

Kontoret håller även på att arbeta flitigt med ett annat projekt och det är även något som de vill ta upp på regionmötet. Detta projekt kommer handla om maskulinitetsfrågor och det är fortfarande lite grejer som är oklart såsom vilka organisationer som kommer vara del av det. Den nya kollegan som anställts, Ricardo Alcon, kommer att berätta om processen.

Personalen på kontoret i Bolivia. Från vänster: Ricardo, Wendy, Gioconda och Gerardo.

Wendy Reyes, programpraktikant, Bolivia