Terminsavslutning med Suma Thakhi II

Terminen, verksamhetsårets och praktikens verksamhet är nu påväg mot sitt slut och det börjar märkas på att de flesta av de planerade aktiviteterna för året inom programmet Suma Thakhi II är avklarade och verksamheten börjar trappas ner inför sommarledigheterna. Men innan det är dags för att skriva årets verksamhetsberättelse var det dags för en årsavslutning med ungdomarna. Så i lördags, den 28e november, samlades närmare 120 ungdomar från programmets verksamheter för att visa upp hur deras arbete under året hade förflutit. Sju grupper, tre från Albor, tre från Red Ada och en från CDC fick 30 minuter var för att demonstrera sina arbeten, detta för att alla organisationer inom programmet skulle få se vad de andra gjort och hur de jobbat med programmets teman. Ungdomar som kanske normalt sätt inte träffas så mycket utan jobbar med sina egna ungdomsgrupper fick träffas och utbyta erfarenheter.

Inledningsscenen ur Albors teater om kvinnovåld. 

Foto: Carolina Pettersson

Albors grupper valde att visa upp förkortade versioner av sina teateruppsättningar, vilka fick stora applåder och beröm när de hade avslutats. Frågorna från publiken var många, om framför allt hur teaterns handling och budskap hade påverkat dem som spelade i den själva. Efter teatern ”No te duermas con cuentas de Ada” svarade en av huvudpersonerna att ”Innan jag började spela med Albor ville jag bli en prinsessa, alltid vara perfekt, smal och snygg. Nu vill jag inte det längre, nu vill jag bara vara mig själv”. 

En av ungdomarna i CDC visar en dans om transformering från kvinna till man. Foto: Carolina Pettersson

CDCs ungdomsgrupp, Brigadisterna, visade upp sitt arbete med HBT-frågor och höll många brandtal om alla människors lika rätt och om att försvara utsatta grupper i samhället. De flesta i gruppen är i 15-16 årsåldern och deltar i sin första politiska verksamhet inom programmet Suma Thakhi II, och det märks att det brinner en glöd i många av ungdomarnas ögon, en sådan glöd som bara finns hos någon som för första gången har hittat sitt sätt att kanalisera sitt engagemang för en mer rättvis värld. Deras presentation avslutas med att en av tjejerna visar upp en dans där hon i början är klädd i traditionella kvinnokläder och danssteg som traditionellt sett görs av kvinnor för att sedan succesivt byta både kläder och dansstil till klassiskt manliga. Detta för att illustrera hur flytande könsroller kan vara med hur svårt det ändå kan vara att vara transperson. 

Red Adas grupp redovisar sitt arbete under året. 

Foto: Carolina Pettersson

Red Adas ungdomsgrupper visade bland annat upp filmer de har gjort under året, alla på temat könsroller och hur de bildas och upprätthålls, för att visa på hur fel de är och hur mycket de ställer till i människors liv. Mitt i ett av anförandena blev vi dock avbrutna av att det började bli stökigt längst bak i salen, där det såg ut som att det var på gång att bli ett slagsmål mellan två personer, en tjej och en kille. Det blev ganska oroligt i hela salen tills ledare från de olika föreningarna lyckades avbryta bråken och få killen och tjejen åt olika håll. När stämningen i salen hade lugnat ner sig och uppmärksamheten åter hade riktats åt gruppen som höll presentationen avslöjade gruppen att slagsmålet var iscensatt för att uppmärksamma våld inom relationer. 

Dagen avslutades med fria lekar, där Albor hade förberett samarbetsövningar/lekar där alla deltog och lärde känna varandra. 

Gemensamma lärakännalekar på slutet av dagen. 

Foto: Carolina Pettersson

Carolina Pettersson, info/programpraktikant, Bolivia

Besök från Sverige

Svalorna Latinamerika har ett samarbete sedan många år tillbaka med en researrangör som två gånger om året har resegrupper som på sin 23 dagars sydamerika-resa gör ett stopp i La Paz. Under det här stoppet får Svalorna LA möjlighet att visa upp sin verksamhet för de cirka 20 personer som är med på halvårets gruppresa. Den här veckan var det dags för oss praktikanter att ta emot dem och visa upp de aktiviteter som sker just den här dagen. Gruppen hade den stora turen att komma just samma dag som Red Adas ungdomsgrupp Vision Jouvenil AVE skulle ha ett arrangemang där de skulle visa upp sin verksamhet for grannskapet där gruppen verkar. Forst blev gruppen inbjudna till Red Adas kontor, där vi fick se en film om Suma Thakhi II och verksamheten som de olika organisationerna gör inom programmet. Red Ada visade också filmsnuttar som är som små reklamfilmer för temana inom programmet, exempelvis en där tre killar visar på olika sysslor som normalt sätt anses som ”kvinnogöra”, men som de vill visa på är lika mycket sysslor för män, exempelvis ha hand om barn eller städa. De visade ocksa en film om en ung kille som hela sin barndom hade blivit tillsagd av sin far att inte leka med dockor, att inte städa och inte gora saker som inte var till för män. Turistgruppen hade många frågor och vi diskuterade länge situationen för ungdomarna i La Paz och El Alto, hur budskapen de försöker sprida tas emot och allt ifrån barnarbete till universitetsstudier.

Red Ada visar upp sin lek som lär ut om vad misshandel är. Foto: Wendy Reyes

Efter att ha diskuterat i närmare en timma var det dags att ta oss upp till El Alto for att delta i aktiviteten med Vision Jouvenil AVE. När vi väl kom dit märkte vi att det var ungdomar från 5 olika ungdomsgrupper där, alla ivriga för att få prata och utbyta tankar och idéer med besökarna samt att få berätta vad de håller på med. De hade satt upp bänkar och stolar pa en liten gata i ett grannskap, där folk från området redan hade börjat sätta sig. De hade också satt upp en liten högtalare och affischer och bilder från deras verksamhet. Programmet började med att Jose Luis Mamani fran Vision Jouvenil AVE hälsade alla välkomna och sa att de var väldigt glada att få dela med sig av sitt område och visa upp sin verksamhet.

Representanten fran Grannskapskommiteen hälsar välkomna till området. Foto Wendy Reyes

Efter det avlöste aktiviteterna varandra, det var alltifrån tal av ungdomsledare fran olika grupper som berättade om hur det är att vara ledare och de utmaningar de jobbar med i samhället. Vi fick också se kulturakter, där en medlem i Vision Jouvenil AVE läste en dikt och en ur turistgruppen spelade en melodi på ett instrument fran Jämtland. Vi fick också leka en lek ihop som gick ut på att svara pa frågor angående misshandel och hur mycket vi kände till om det, en lek som de brukar visa upp på skolor för att göra ungdomar uppmärksamma och medvetna om vad som är misshandel för att de ska kunna undvika att bli utsatta för det. Vi fick också leka en lek där vi fick bygga ihop meddelanden om valbehandling. Programmet avslutades med att vi tillsammans fick lära oss en enkel boliviansk folkdans som vi dansade ihop innan vi åter tog bussen tillbaka till La Paz.

Gruppbild. Foto Wendy Reyes

Carolina Pettersson, program/infopraktikant, Bolivia

Premiär!

Spänningen vibrerar i den varma luften i radiostudion. Sofia räknar ner med fingrarna; tre, två, ett. ”AL AIRE”-lampan tänds. Jonatan tar ordet. För första gången ska ungdomarna i kommunikationsgruppen (en av Proyecto Miriams intressegrupper) hålla i ett liveradioprogram. I 45 minuter ska de underhålla lyssnarna, ta emot telefonsamtal och sms, spela musik och framför allt diskutera ett aktuellt ämne relaterat till mänskliga rättigheter och det preventiva arbetet mot barnsexhandel. Dagens samtalsämne är könsroller och stereotyper.

Liveshowen Somos tu Vos (vi är din röst) är igång! 

Foto: Victoria Särnhult

Kommunikationsgruppen består av ungefär tio ungdomar som träffas på lördagseftermiddagarna för att arbeta med olika former av media. De har tidigare skapat en egen tidning och under hösten har de arbetat med radio. Målet med kommunikationsgruppen är att de ska lära sig arbeta med de olika medieformerna samtidigt som de analyserar olika teman som har att göra med deras mänskliga rättigheter och det preventiva arbetet mot barnsexhandel. De ska sedan kunna använda sig av de olika medieformerna i sitt förebyggande arbete. Utöver att lära sig själva arbetet, denna gång hur det går till på en radiostation, övar de sig också på att delta aktivt, att diskutera och analysera. Hittills har de först läst på om ett tema, diskuterat det i grupp, därefter skrivit ett manus för programmet kallat Somos tu Vos, som de sedan har spelat in. De har under höstens gång förberett och utbildat sig med målet att till slut våga sig på ett liveprogram. Och idag är det dags. Stämningen är hög, det märks att ungdomarna är extra entusiastiska. Jonatan som ofta brukar ramla in ungefär en timma efter avsatt tid var idag nästan en timma för tidig.

Paula och Jonatan spelar in radioprogram om sexuella och reproduktiva rättigheter. Foto: Victoria Särnhult

Samtidigt som det är första gången för liveprogrammet så ska de också påbörja nästa del i medieutbildningen. De har själva föreslagit att de vill lära sig fotografera, så jag har fått i uppgift att skapa fyra fotoworkshops. Till min hjälp har jag Cora, volontär på Proyecto Miriam. Under dessa fyra gånger ska vi gå igenom teknik och estetik etc. samt gå igenom fyra olika teman relaterade till förebyggandet mot barnsexhandeln. Dagens fotoworkshop har temat som sedan ska diskuteras i radioprogrammet, alltså könsroller och stereotyper i media. Efter att ha samtalat en stund om vad fotografi egentligen är, vad det kan användas till och hur man kan använda det på olika sätt, börjar vi med att titta på tre omslag till olika magasin och analysera poser, ansiktsuttryck, perspektiv, färger etc. Olika män pryder alla tre omslag. Sedan tittar vi närmare på tre omslag prydda av kvinnor och jämför dessa.

Foto från workshopen där vi tittar på omslagsfoton. 

Foto: Benilda Talavera

Ungdomarna upptäcker stora skillnader, de kommenterar att männen inte ler, de ser väldigt seriösa ut. De lägger märke till att männen många gånger är fotade på mindre avstånd så att fokus är på ansiktet istället för på kroppen. En av tjejerna tycker att männens poser är annorlunda, mindre tillgjorda än kvinnornas. Ungdomarna kommer fram till att fotona på männen inger respekt medan fotona på kvinnorna mer ger ett oskyldigt eller flörtigt intryck. Vi fortsätter att tillsammans analysera hur avbildandet och reproduktionen av könsroller och stereotyper i media skadar både män och kvinnor, att det avbildar mycket ojämna maktrelationer, objektifierar kvinnan och även till exempel skickar ut signaler om att mannen inte ska vara känslig eller sensuell.

Ett av resultaten, ett foto av Alisson som inte följer normerna vad gäller porträtterandet av unga kvinnor på tidningsomslag. 

Foto: Selena Masiel

Sedan är det dags för ungdomarna att fota. Uppgiften är att ta varsitt omslagsfoto, men undvika de stereotyper som man så lätt faller in i, både som fotograf och modell. Det blir en övning i att gå utanför normen, att tänka på ett annat sätt och uttrycka något nytt inför kameran. För fotografen är det också viktigt att tänka på avstånd, perspektiv och hur man kan arbeta för att ge fotot en annan känsla. Ungdomarna går ut och börjar fota, jag och Cora följer med och stöttar utifall ungdomarna behöver hjälp. Sedan tittar vi på resultaten, analyserar fotona och frågar hur det kändes att genomföra denna uppgift. Både tjejerna och killarna påpekar att de inte direkt tycker om resultaten och att det kändes ovant men att det också var roligt och intressant. Vi avslutar fotoworkshopen. Alldeles strax är det dags. Livepremiär för Somos tu Vos på radio Cumiche!

Jonatan mitt uppe i ett samtal kring förändrandet av könsroller, live på radio Cumiche. Foto: Victoria Särnhult

Victoria Särnhult, programpraktikant, Nicaragua

Första gången på scen!

På torsdagen den 29e oktober åkte vi till området Villa Adela i El Alto, till en teateranläggning som heter San Gabriel. I salen får det plats 500 personer och Albors ungdomar har spridit ordet om den alldeles speciella teaterföreställningen som börjar klockan 14, så när vi kommer en halvtimma innan det börjar är det lång kö utanför. Folks föräldrar, skolklasser och vänner står och väntar samtidigt som ett antal försäljare har sett möjligheten att få sälja godis till den köande massan. Eventet som väntar är en maratonföreställning där Albors 4 nya studiecirkelgrupper från 2015 ska visa upp sina pjäser för första gången. Utanför möter vi på Albors ordförande, Willy Flores, som leder oss in bakvägen. Där träffar vi på många nervösa ungdomar som ska upp på scen för första gången någonsin, och vi träffar också på ett par riktigt nervösa regissörer som ska visa upp sina alster för allmänheten för första gången. Jose Garcia, en av studiecirkelledarna för grupperna vimlar förbi och jag försöker fråga honom hur han känner sig, och han svarar med ett ”jag måste springa och kolla så att alla är redo”. Spänningen och nervositeten i luften är förmodligen högre än inför en dramatenpremiär när vi smiter ut för att inta våra platser just innan det första gänget som ska framträda springer ut och ställer upp sig på scenen innanför ridåerna.

 Teatermaraton inför nästan fullsatt sal. Foto: Carolina Pettersson

Först ut är gruppen Azairuz teatro med pjäsen ”Sinonymo de Mujer” (synonym till kvinna) och är regisserad av Jose Garcia Choque och Alejandra Chacon Centellas. Gruppen har hållt igång sedan juni i år och deras pjäs handlar om hur maskulinitet och kvinlighet är socialt betingat och skapas genom uppfostran och i sociala sammanhang och hur dessa stereotyper senare leder till problem som kvinnomisshandel. 

  Scen ur pjäsen "Gritos Silenciosos". Foto: Carolina Pettersson

Näst ut är gruppen Wayna Ajayu med föreställningen ”Gritos silenciosos” (tysta skrik), regisserad av Miguel Angel Gonzales Yali. Teatern tar upp den i Bolivia aktuella frågan om trafficking och öden som drabbar många unga kvinnor med drömmar om ett bättre liv, att de blir lurade till att ta ett jobb utomlands som när de kommer fram visar sig vara ett jobb som prostituerad.

Tredje gruppen heter Comunidad Tatiyu Teatro och presenterar teatern ”Mas alla ser hombre”, (mer än att vara man) som är regisserad av Abigael Condori. Också den handlar om maskuliniteter, hur de bildas och vad det ger för effekter på samhället.

Scen ur pjäsen ”Con buscarlas No basta”. Foto: Carolina Pettersson

Den sista gruppen ut är Kurmi Patcha med teatern ”Con buscarlas No basta”, (att leta är inte tillräckligt), regisserad av Fausto Cardenas Bautista. Denna tar också upp temat om trafficking och hur unga kvinnor blir lurade och tvingade till prostitution. Ett annat problem teatern tar upp är hur lite polisen och andra instutioner gör för att förändra situationen och hur svårt det är att ta sig ur situationen som ung prostituerad.

Efter att sista pjäsen har avslutats får vi gå in backstage igen för att gratulera regissörerna och skådespelarna. Jag träffar på Fausto, som ler ett lättat leende och kommenterar att det känns jättebra innan han smiter in i omklädningsrummet till sina skådespelare.

Jag träffar också på en kvinna som presenterar sig som Ruth Ribas, moster till en av skådespelarna och som är där dels för att se sina systerbarn spela men också för att hon jobbar med människohandelsfrågor på regeringskansliet. De jobbar med att informera unga om vad de utsätter sig för risker om de åker för att jobba utomlands.

- Jag älskade teatrarna. Jag älskar hur ungdomarna jobbar med att informera skolorna om dessa frågor genom teater. Information om det är det absolut viktigaste i alla aspekter.

Jag lyckas också fånga några av de två huvudrollsinnehavarna i teatern ”Sinonymo de Mujer” för att fråga hur det kändes att uppträda för första gången.
- Jag känner mig glad, det var en fantastisk upplevelse, med applåderna och allt! säger Jesus Reynaldo Iriarte.

- Det var en stor känsla, de där sekunderna och stunderna när man lyckades stjäla ett skratt eller kanske till och med en tår från publiken, säger Adriana Perez.


Carolina Pettersson, info/programpraktikant Bolivia

Albor håller teatertävling!

Under onsdagen och torsdagen höll Albor för 7:e gången i ordningen teatertävlingen Premio Intercolegial de Teatro Aldo Velazquez, döpt efter en boliviansk skådespelare. Under onsdagen hölls första delen av den regionala delen av tävlingen på Teleferikons röda station i El Alto och på torsdagen hölls den andra delen på La Pazs stadsbibliotek. Sammanlagt deltog 22 grupper från olika skolor som gjorde uppträdanden om 20-25 minuter var, på teman som behandlas inom programmet Suma Thakhi II.

Pjäs om kvinnomisshandel i Bolivia. Foto Carolina Pettersson

Ämnen som togs upp var bland annat våld i hemmet, där en grupp visade hur en kvinna som stod upp mot sin man blev misshandlad, och att denna problematik byggdes på med hjälp av alkoholproblem. En annan pjäs handlade om en homosexuell kille som blev utkastad ur sitt hem på grund av sin sexuella läggning och därefter dog av det hårda livet på gatan. En tredje pjäs handlade om fyra unga tjejer som blev lurade av en äldre kille att de skulle få jobb i USA, vilket visade sig vara en lögn för att kunna kidnappa flickorna till sin prostitutionsverksamhet. Alla pjäser var skrivna och otroligt skickligt uppvisade av skolklasserna själva och visade på en bred bild av de problem som finns i samhället, sedda med tonnåringars ögon. Teatrarna bedömdes av tre företrädare för Albor, bland annat Malena Cardenas som är Albors koordinator.

Juryn som bedömde teaterframträdandena , i mitten Malena Cardenas. 

 Foto: Carolina Pettersson

- Det har varit väldigt lyckat, i onsdags var det så många som dök upp att vi fick hålla på till klockan nio på kvällen. Vi hade inte ens hyrt lokalen så länge, så de sista grupperna fick visa upp sina teatrar i vår organisationslokal, säger Malena.

Några av deltagarna i tävlingen. Foto Carolina Pettersson

På fredagen presenterades vinnarna av tävlingen, och det var inget litet arrangemang. Närmare 100 personer var i lokalen på Kultur och Turism-ministeriet, därifrån eventet också sändes live på en kultur-tv-kanal. Under eventet deltog också viceministern för avkolonialisering, Félix Cárdenas, som bland annat höll ett tal om vikten av kultur och identitet. Det var inte bara teaterfestivalens vinnare som presenterades utan också Albors liknande tävling inom poesi, "Festival Intercolegial de Interpretación Poética JIWASAMPHI SARTAÑANI", där elever från olika skolor under många olika event hade fått visa upp tolkningar eller egenskrivna dikter på teman som miljö, solidaritet och identitet (fokuserat på Boliviansk/ursprungsfolks identitet). Under eventet berättade Willy Flores, verksamhetsledare för Albor, att i tävlingarna hade det hittills deltagit 3 000 skådespelare och poesiuppläsare som kom från totalt 126 olika utbildningscentran. Till vinnare i teatertävlingen utsågs tre grupper, från skolorna Republica de Chile, San Luis och San Marcos, varav en utsågs till att få representera La Paz-regionen den 25:e oktober då den nationella tävlingen avgörs i staden Sucre. 

Vinnarna i tävlingen JIWASAMPHI SARTAÑANI presenteras på Kultur- och Turimsministeriet. Foto Carolina Pettersson

Carolina Pettersson, program/infopraktikant, Bolivia

Konsttävling för HBT-rättigheter

Bidrag från konsttävlingen. Foto: Carolina Pettersson

Ovanför La Paz och El Altos moderna kollektivtrafik-linbana, Telefericon, finns en samlingssal med fantastisk utsikt över La Paz. Just idag har Telefericon lånat ut den samlingssalen till en av Svalorna LA:s sammarbetsorganisationer, CDC, som jobbar med rättsfrågor för HBT-personer och med att ta fram lagförslag inom HBT-rättigheter av olika slag. Idag är dock lokalen ovanför Telfericons röda lije utlånad för att CDC har annordnat en tävling med ett antal skolor och deras elever som deltagare, något som CDC normalt inte jobbar med men som man genom programmet Suma Thakhi II har genomfört för att komma ut med frågorna till en större allmänhet. Tävlingen går ut på att eleverna ska göra någon form av konstverk med temat HBT-rättigheter. I salen finns närmare 130 bidrag, och alla uttrycker på ett eller annat sätt elevernas åsikter och tankar om rätten till sin egen sexuella läggning. Tavlorna visar på allt från transsexualitet, mot våld baserat på sexuell läggning, att all kärlek är kärlek och lika mycket värd och att homosexualitet inte är en sjukdom men att homofobi är. Arrangemanget är påkostat, priserna är väldigt fina och alltifrån högtalarsystem till surfplattor har nog lockat många som annars kanske varesig hade velat måla eller tänka på sexuella rättigheter till att delta i tävlingen. Och även om det kanske till en början hade handlat om att de ville vara med och tävla kan man se på bidragen att de är gjorda helhjärtat och med mycket tanke. Engagemanget är också stort från besökarna på plats, många ungdomar visar med stolthet för sina kamrater vilken tavla som är deras och det fotas flitigt.

Gioconda Guttierez bedömer konstverken. Foto: Carolina Pettersson

I salen finns också 5 domare som är de som ska bedömma vilka konstnärer som ska belönas med de fina priserna. 15 tavlor ska utses utifrån olika parametrar som exempelvis konstnärligt utförande och budskap. Domarna kommer alla från olika organisationer som har haft med utställningen att göra på något sätt, bland annat en representant från Teleferico, en representant från HBTQ-rörelsen i El Alto och Svalorna LA:s ekonomiansvarige Gioconda Guttierez.

Martin Vidaurre Vaca från CDC håller tal om utställningen. 

Foto: Carolina Pettersson

Efter att vi har varit på plats i någon timma och nogrannt inspekterat konstverken tillsammans med de cirka 150 andra personerna i salen får DJ-arna i hörnet av lokalen sänka sin musik för att släppa fram Martin Vidaurre Vaca från CDC. I sitt tal tackar han alla som har varit med och gjort konstutställningen möjlig, Svalorna Latinamerika, Suma Thakhi II men inte minst konstnärerna själva. Också en representant för Telefericon får hålla ett tal.

- För oss är det väldigt viktigt med en stad där alla olikheter bejakas och där alla känner sig välkomna, säger han.

Efter alla tal har hållts räknas poängerna ihop, och de 15 vinnarna presenteras. Även om det var väldigt många som inte fick något pris känner sig nog alla väldigt nöjda över att ha varit med och bidragit till en öppnare syn på HBT-frågan.


Carolina Pettersson, program/infopraktikant, Bolivia

Radiosändning med Vision Juvenil Cejupa

Varje vardag mellan 15.00 och 16.00 förvandlas en gulddraperad studio i Radio Fides lokaler i La Paz till en plats där ungdomar får säga sitt och prata om sina rättigheter. Samtidigt förvandlas frekvensen 100.3 på den lokala radion till en plats där alla i La Paz kan få höra om sexuella rättigheter, maskulinitetsfrågor och könsrelaterat våld. Programmet når ut till många lyssnare, trots det verkar programledarna i gruppen Cejupa inte alls nervösa när de presenterar dagens ämne, Amores Perros.

Det här ämnet kan ses från två olika synvinklar, säger Claudia. Dels att män ofta ses som hundar, om du är en hund ligger du runt mycket och är macho. Men man kan också se det från synvinkeln ”ren kärlek”, som den typen din hund kan ge dig och du kan ge din hund. 

Radiosändning med Vision Juvenil Sejupa. Foto: Carolina Pettersson

”Hur är din drömpartner?” Frågar Claudia Fernandez i programmet, och en annan börjar nämna en del egenskaper som hen önskar hos en partner, men samtalet glider snabbt in på hur man hjälper till att bygga upp stereotyper genom att förstärka vissa beteenden hos det motsatta könet.

Sändningen håller på i en timma, och de fyra programledarna håller sina anteckningar hårt och pustar ut i pauserna när musiken sätts igång.

Joau Arze och Brenda Roman i sändning. Foto: Carolina Pettersson

Efter programmet hinner jag ställa lite frågor till programledarna.

Ni är en del av gruppen Cejupa, som sänder radio här med Red Ada. Vad betyder er grupp för er?

Ja, vi deltar i gruppen Vision Juvenil Cejupa, säger Cristóbal Fuentes. Cejupa betyder Centro Juvenil para el Desarrollo Humano (Ungdomscenter för human utveckling). Vårt mål är social medvetenhet och vi verkar i solidaritetens anda. Att vara en del av Red Ada har hjälpt oss mycket genom att vi har fått lära oss mer om sexuella rättigheter, maskulinitetsfrågor, olika sexuella läggningar och våld i relationer. Det har hjälp oss mycket i våra interna aktiviteter, eftersom det är det som vi vill vidareförmedla till ungdomarna.

Claudia Fernendez fortsätter: Exakt, och när vi kan de här temana kan vi informera andra unga om det. På så sätt når det till fler personer. Då kan de personerna förändra i sin omgivning, i sina familjer. Det blir liksom ringar på vattnet. 

Cristobal Fuentes och Claudia Fernandez blir intervjuade. 

Foto: Aracaly Aranda

Hur har deltagandet i Red Adas verksamhet förändrat era tankar runt temana som programet Suma Thakhi tar upp?

Jag tror att det radikalt har förändrat vårt sätt att tänka, svarar Cristobal. Exempelvis så var jag, och är väl fortfarande, ojämställd. Men nu har jag påbörjat en process att förändra mitt eget beteende till att inte vara sexist. Jag saknar fortfarande en hel del, men det en lång process för att förändra sådana beteenden.

Något som alla i gruppen nämner är att de har förändrat sitt sätt att prata. I spanskan används ofta den maskulina formen på ett ord när man pratar om människor i grupp, exempelvis ordet ”todos”, som ofta syftar på ordet ”alla”, men vars egentliga betydelse är ”alla män”. Detta har Red Ada gjort ett stort arbete med att försöka förändra i ungdomsgrupperna för att få ett språk som inkluderar även kvinnor och tjejer.

Nu använder säger vi flickor och pojkar istället för bara pojkar, säger Brenda Romal. Nu använder vi båda formerna av alla, todos och todas och vi säger välkommen till både kvinnor och män när vi hälsar välkomna. 

Joau Arze och Brenda Roman blir intervjuade. Foto: Aracaly Aranda

Carolina Pettersson, info/programpraktikant i Bolivia

Albors grupp Yatiri sprider budskap genom teatern

En del av programmet Suma Thakhi II är att dela med sig av sin kunskap och sprida budskapet om sexuella rättigheter, maskulinitetsfrågor och könsbaserat våld till bredare grupper. Därav är en stor del av verksamheten just nu att göra så kallade Replicás, som är ungefär motsvarande vad vi skulle kalla för skolpresentationer. Albor, teaterföreningen som är med i programmet, har som uppgift att de grupper som bildades 2014 ska framföra sina föreställningar för skolor i La Paz och El Alto. Sammanlagt ska de fyra grupperna Yatiri, Nayriri, Pilpintu och Aurora göra 30 föreställningar under hösten. Vi på Svalornas kontor i Bolivia har försökt besöka så många som möjligt för att se hur budskapen tas emot av skoleleverna.

Skolföreställning av pjäsen ”No te duermas con cuentos de adas”. Foto: Carolina Pettersson

Den första föreställningen som spelades upp för skolorna heter ”No te duermas con cuentos de adas”, vilket betyder ”Somna inte till godnattsagor”. Den är regisserad av Diego Villca, som är cirkelledare för gruppen Yatiri vilken är den grupp som framför teatern. Skådespelarna, vilka sammanlagt är 12 personer, har repeterat och övat länge men har framfört teatern många gånger förr så det märks när de går på scenen att den sitter som berget. Pjäsen framförs i gymnastiksalen och scenen är skickligt byggd av skådespelarna själva med stora röda tygstycken upphängda på snören som ridåer och blåa och svarta tyger för att avskärma lokalen så att scenen blir mer framstående. När jag frågar en elev ifall de brukar ha teaterföreställningar svarar hon med ett ”Nej, jag har aldrig sett någon här på skolan innan. Du ser ju hur de har fått bygga scenen själva”. Varje replicá som grupperna ska ha ska visas upp för 50 elever, men det märks tydligt att många elever på skolan vill se föreställningen, närmare 200 elever sitter i salen när skådespelarna går på.

Byggandet av scenen. Foto: Carolina Pettersson

Vargen med Rödluvans frihet, rättigheter och liv skrivet på tvätten i bakgrunden. Foto: Carolina Pettersson

Själva pjäsen är perfekt för en skoluppvisning, eftersom den har temat Godnattsagor. Först ut är sagan om Rödluvan och Vargen, där vargen symboliserar en kontrollerande man i en kvinnas liv, där kvinnans frihet blir mer och mer inskränkt med hjälp av våld, hot och kontroll. Kvinnan, som blir fånge i mannens makt hänger i teatern upp sin tvätt, där orden Mitt Liv, Min Frihet och Mina Rättigheter är skrivna, som vargen river ner till Rödluvans beklagan över att hon aldrig mer får växa, att hon aldrig mer får se någonting, att hon aldrig mer får träffa sin familj. Pjäsen slutar med en dans där Rödluvan blir instängd i en bur, där hon undrar varför vargen har så stora ögon och händer. Svaret blir för att han ska kunna bevaka henne bättre, och för att han ska kunna hålla fast henne hårdare.

Rödluvan och de sju dvärgarna. Foto: Carolina Pettersson

Den andra delen i pjäsen är historien om Snövit och de sju dvärgarna. Det börjar med, precis som i orginalhistorien, att Gudmodern frågar sin spegel vem som är vackrast i världen och får svaret att Snövit är den vackraste i världen. Efter det blir Snövit utkörd från hemmet, där hon i skogen träffar på de sju dvärgarna. Dvärgarna tvingar henne till att städa och laga mat till dem för att få bo hos dem, och pjäsen gör det uppenbart att hur fel det är att bara för att hon är kvinna antas vara bra på hushållssysslor. Hennes kropp blir ständigt sexualiserad, då dvärgarna ständigt försöker få hennes uppmärksamhet, stöter på henne och kommenterar hennes utseende. Hon blir också våldtagen av en av dvärgarna. Skönhetsidealen som kvinnor måste följa och sexualiseras för kritiseras djupt och pjäsen slutar med att Snövit tillslut har övertygats om att hon inte är någonting värd utöver hennes utseende.

Prinsessan som enbart får använda böcker till att ha på huvudet för att få bra hållning. Foto: Carolina Pettersson

Den tredje delen av pjäsen är en klassisk berättelse om en prinsessa och en prins, som redan från när de är små uppfostras till att fylla sina klassiska roller. Prinsen uppfostras till att studera, bli bra på matte och bli talförd, medan prinsessans enda användningsområde av böcker är att balansera dem på huvudet medan hon går in sina högklackade skor. Hennes korsett dras åt och hon får föreläsningar om att kvinnor ska vara vackra och ansvara för hemmet samt vara till för sin prins, medan prinsen blir påtryckt åsikter om att han ska vara stark och aktiv.

Pjäsen avslutas med en att de prinsessor som varit med i pjäsen reser sig från sin utslagenhet, med hjälp av en kvinna som kommer in och berättar att de inte behöver vara prinsessor, att de kan leva lyckliga i alla sina dagar på andra sätt.

Mellan varje akt har hurraropen ekat från de 200 eleverna i salen, applåderna har varit många och engagemanget var starkt från publiken. Det märks tydligt hur mycket de uppskattar teatern. När applåderna sent om sider ebbar ut efter de sista bugningarna från skådespelarna berättar Diego Villca, regisören, för eleverna om tanken med teatern.

”Teatern handlar om könsstereotyper och hur de byggs upp, den handlar om symboliskt våld och om att sprida budkapet om våra sexuella rättigheter.”

Diego Villca, regissören, berättar om pjäsens mening. Foto: Carolina Pettersson

Efter att Diego har talat färdigt börjar en del röra sig ut från salen, men många dröjer sig kvar och drar sig mer och mer mot omklädningsrummet dit skådespelarna har gått in för att fika och byta om. När de första skådespelarna kommer ut svärmar barnen runt dem för att prata om pjäsen och be om autografer. Det är uppenbart att det sätt som Yatiri har visat på hur könsroller byggs upp med hjälp av kultur i samhället, och hur detta kan påvisas genom att bara vrida lite lite på en historia som redan alla känner till, har gjort stort intryck.


Carolina Pettersson, program/infopraktikant, Bolivia

Maskulinitetsfrågan handlar om mer än männen

När jag under vår förberedningutbildning med Svalorna Latinamerika i Stockholm blev insatt i vad programmet Suma Thakhi II i Bolivia handlade om fastnade jag framför allt på något som kallades maskulinitetsfrågor. Min bild av maskulinitetsfrågor har varit lite oklar, då jag hitills inte sett många exempel på verksamhet inom frågan. Jag har sett på det med ganska skeptisk blick, då jag har ansett att om man fokuserar för mycket på männens roll i patriarkatet riskerar hållningen att bli att männen måste lämna plats åt kvinnorna, något som historien visar är det väldigt svårt eftersom få vill lämna ifrån sig makt frivilligt. Därav har min inställning alltid varit att det viktigaste av allt är att stärka kvinnorna till att ta sin rätt. Väl på plats i Bolivia har jag bestämt mig för att få en klarare bild av det i sin rätta kontext. Av de fyra samarbetsorganisationer som vi jobbar med är det framför allt en som håller på med maskulinitetsfrågan, och det är organisationen CISTAC. Det är dem som har tagit med sig maskulinitetsperspektivet in i Suma Thakhi II och Svalorna LA, och det de framför allt gör är att fortbilda de andra organisationerna och allmänheten i hur patriarkatet fungerar. De två senaste veckorna har jag besökt två föreläsningar som CISTAC har hållt, och de har totalt ändrat min bild av maskulinitetsfrågor.

Jimmy Telleria från CISTAC föreläser för ungdomsledare i La Paz och El Alto. Foto: Carolina Pettersson

Den första föreläsningen jag var på låg en bit utanför det absoluta centrumet i La Paz. Jag kämpade länge med olika minibussar tills jag blev avsläppt av busschafören som pekade åt vilket håll jag skulle gå. Efter det fick jag fråga mig fram tills jag kom fram till vad som verkade vara ett klubbhus, eftersom det låg i anslutning till en sportanläggning. Stället jag hade kommit till hette Cejupa och var ett centrum för många ungdomsföreningar och en kvinnoförening. Här inne satt ett 20-tal ungdomar, som allt eftersom blev cirka 30 personer efter att folk droppade in. Under presentationsrundan fick jag reda på att det var ungdomar från alla möjliga olika föreningar och att de på ett eller annat sätt var ledare inom sin organisation. Det var bland annat en organisation från El Alto för HBTQI-personer, en organisation som arbetar gentemot prostituerade kvinnor och ett gäng andra ungdomsorgaisationer. Föreläsningen var en del av en föreläsningsserie som CISTAC har för ledare i olika ungdomsorganisationer. Föreläsningen började med att alla fick skriva ner på ett papper vad ordet ”makt” betyder för en själv. Detta ledde oss emellertid in på att det är omöjligt att prata om maskulinitet utan att prata om makt.

”Vem har makt i samhället? Generellt, historiskt sätt har män som grupp haft makt över kvinnor som grupp. Alla män har inte en priviligerad plats i samhället, men alla kvinnor har varit underställda män. Män har styrt i våra regeringar och i våra familjer”, sa Jimmy Telleria från Cistac.

Han pratade vidare om hur den ”mannen” har skapats, att man inte föds till man eller kvinna, utan man formas till det av samhället. Den hegemoniska maskuliniteten, som lätt beskrivet betyder den mansnorm som har varit dominerande och mest premierad historiskt, bildas genom att vi reproducerar den ständigt. Genom uppfostran, genom TV-karaktärer, genom ikonisering av ”manliga män” och mycket mer. Detta leder till problem i samhället, exempelvis till väldigt polariserade könsroller som leder till diskriminering och orättvisor och i sin tur också till våld mot kvinnor och andra patriarkala uttryck.

Jimmy och gruppen med ungdomsledare. Foto: Carolina Pettersson

Det andra mötet med CISTAC var en internutbildning för Suma Thakhi II, med personal på Svalorna LA, på Red Ada och CDC samt två av ungdomsledarna på Albor. Det är också en del av en föreläsningsserie som programmet har för att fördjupa sig i de teman som vi arbetar med. Denna gången handlar föreläsningen om makt, och vi går djupare in i att analysera maktförhållanden i våra egna liv och på våra arbetsplatser. Först får vi frågan vad makt är, och ifall vi själva på något sätt utövar makt. Vi kommer fram till att vi på ett eller annat sätt utövar makt på någon, och att det är lätt att glömma att vara observant på det. Efter att ha analyserat makten i våra egna liv går vi vidare till hur det här hänger ihop med större strukturer. Enligt Jimmy finns det tre stora strukturer i samhället som vi alla på ett eller annat sätt verkar under, och det är patriarktatet, kapitalismen och postkolonialismen. I alla dessa tre samhällssystemsmekaniker har det alltid varit män som har varit de som har haft mest makt. Detta genomsyrar i sin tur hela samhället och ger oss de strukturer vi har i våra liv, våra familjer, våra arbeten, våra kommuner och så vidare. För att kunna göra någonting åt det måste vi vara medvetna om de strukturer vi lever i och hur vi själva beter oss i dem och försöka förändra utifrån det.

Allt som allt har de här två föreläsningarna förändrat mitt sätt att se på maskulinitetsfrågor!


Carolina Pettersson, info/programpraktikant, Bolivia

Första besöken ute i verksamheten!

En vecka har gått sedan vi tog våra första stapplande steg in på vårt nya kontor, Svalorna Latinamerika i Bolivia. Hittills har vi fått sätta oss in i arbetssätt, måldokument och planeringar. Vi har fått läsa material som organisationerna som deltar i Svalornas program ”Suma Thakhi II” har tagit fram och sätta oss in i det vardagliga arbetet på kontoret. Men idag var första gången som vi på riktigt skulle träffa organisationerna vi ska jobba med. Totalt är 4 organisationer med i programmet och idag ska vi besöka två av dem. Efter en resa med minibus genom La Paz blir vi visade till ingången till organisationen ”Red Ada”, som har sina kontor mitt i centrumet i staden.

Mötet börjar med en vanlig presentationsrunda. Sedan börjar introduktionen om vad Red Ada är och står för. Red Ada är en organisation som kämpar för kvinnors och ursprungsbefolkningens rättigheter med kommunikaition som metod. De har många ungdomsgrupper varav de flesta jobbar med enbart radio, men det finns många olika intressen som grupperna på ett eller annat sätt engagerar sig i, som dans, att lära sig engelska och sport. För programmet ”Suma Thakhi II” och samarbetet med Svalorna LA är fokus på sexuella rättigheter.

Möte med Red Adas personal i deras möteslokal.

”Innan kunde inte ens de unga deltagarna säga ”penis” eller ”vagina” utan att bli generade. Att prata om sex är inte en självklarhet för ungdomarna. De pratar inte om sex i skolan eller hemma. De får lära sig om vaginan eller penisens funktioner, men inte om andra saker som sexuell upphetsning och de pratar inte om när det är normalt att börja ha sex och så vidare. Sådant är tabu här. Nu när vi har jobbat med det ett tag har ungdomarna börjat kunna prata mer avslappnat om de här ämnena” säger Gladis Alejo Laura, som är kommunikationsansvarig på Red Ada. Samtidigt som vi pratar hörs höga smällar utanför, och när jag och Wendy börjar kolla oroligt omkring oss skrattar Red Adas personal lite åt oss. ”Ta det lugnt, det är bara demonstrationerna!”.

Och mycket riktigt, efter att vi har avslutat mötet och återigen gett oss ut på gatorna är det massiva demonstrationer precis utanför. Det är mer än 1000 gruvarbetare från Potosi, som ligger 54 mil sydöst om La Paz, som är ute och demonstrerar för bättre lön och bättre levnadsförhållanden.

Gatubild med demonstranter från Potosi.

Eftersom gatorna är belägrade av demonstranter tar det ett tag för oss att hitta en bra gata att ta oss upp till El Alto, där nästa organisation vi ska besöka befinner sig. Vi tar en kollektiv taxi upp 500 meter för de slingriga gatorna till den fattigare förorten som snart är lika stor som La Paz. Här har Poesi- och Teaterföreningen Albor sitt kontor och sin verksamhet. Vi går in genom vad som verkar vara en liten butik och lunchställe och går upp för en liten trappa till Albors lokaler. Vi leds in i ett mötesrum fullt med affischer på gamla teaterföreställningar, däribland en affisch från en uppsättning av Ronja Rövardotter de gjorde för några år sedan. Deras huvudgren är teatern och de jobbar genom studiecirkelmetoden med sina ungdomsgrupper om ämnen som sexuella och reproduktiva rättigheter och HBT-frågor. Willy Flores, verksamhetsledare för Albor, berättar att arbetet i El Alto med unga är väldigt viktigt, dels för att det är en väldigt fattig stad men också för att den katolska kulturen är väldigt stark. I vissa områden i El Alto är det svårt att komma fram med budskapen och sexuella rättigheter eftersom det är någonting man helst inte ska prata om. Men genom deras samarbeten med skolor och sociala organisationer i stan går ändå arbetet framåt.

På väg hem med telefericon från mötet med Albor. På bilden är Gerardo Luna, Programkordinator på Svalorna LA:s kontor i Bolivia. 

Carolina Pettersson, programpraktikant i Bolivia